Johan Klings minimala odds

Orkar inte med Anthony Burgess (för slingriga associationer), orkar inte med Don DeLillo (stenhårda psykopatkapitalister i ”Cosmopolis”, som bl.a. handlar om spekulation i yen), orkar inte med Anthony Storr (tankar om ensamheten), orkar inte med V.S. Naipul, som jag annars gillar (för mycket av aristokratisk blick från sidan på människorna), orkar inte med Henry Green (för mycket lustigheter). Längtar efter poesi, men den har jag en del av i min egen hylla. Så på biblan drar jag av en slump till mig Johan Klings debutroman: ”Människor helt utan betydelse”.

Blir det bra så? Jada.

Kling skriver en avskalad prosa; korta, iakttagande meningar. Precisa observationer som aldrig blir långsökta eller närsynt surrealistiska. Han berättar om en dags vandring genom sommarstockholm, längtan efter en kvinna, ett förhållande som inte riktigt blir vad det lovat.
Under tiden går huvudpersonen in och ut på diverse ställen han har anknytning till; en filmredaktion ”Red”, en skoaffär där hans kvinna jobbar, några restauranger och caféer. Han vandrar mellan Odengatan, Norrmalmstorg och Stureplan. Han är på något sätt en normal, ganska tråkig ”outsider”, men med en extra känslighet för människor, situationer, jargonger.

Hans möte med de trubbiga framgångsfixarna på Red, där han jobbat några år som frilansande idéleverantör, är en sinnebild för mötet mellan penningkåta entreprenörer och en mer drömmande kreativ typ. Han går därifrån, avhängd och tomhänt på jobb. Tänker:
”Han har ordnat det bra för sig i livet, Joakim. Det avundas jag honom. Det är konstigt egentligen, för när vi gick i skolan spelade han på något sätt alltid andrafiolen. Han var ju den minst begåvade av oss, verkade det som. Vi andra gjorde alltid saker som fick uppmärksamhet. För min egen del trodde jag att jag skulle gå en stor framtid till mötes. Nej, förresten… Jag tror aldrig jag tänkte att jag hade någon framtid alls på det sättet, vare sig bra eller dålig. Men jag var på något sätt övertygad om att jag var begåvad. Medan Joakim var den som härmade, gjorde efter, fast lite mindre bra”- - -”och det var väl lite samma sak när han gjorde sig ett namn i reklamfilmsbranschen. Mest lånade idéer. Det var ju svårt att blunda för. Han tog in människor med idéer och sen fick han på något sätt alltid berömmet själv…”

Det jag tycker om hos Johan Kling är den nedskruvade tonen, frånvaron av smarta litterära ansträngningar. Ett berättande som bestämt sig för den lilla historien. Och hans iakttagelser av samtidens Stockholm, ballhetskraven, den objektifierande kvinnosynen, det materiella utanverket, den vassa konkurrensen bland mediapolare, där de som tror sig vara förmer mest är försäljningsnissar och överjävliga strebrar.

Det är en man utan storhetsvansinne, en längtansfull man med halvtaskig självkänsla som under en dags vandring i Stockholm får allt på kornet: Att vi lever i en stad där medelmåttor, tittarsiffror, dokusåpapraktik och journalistisk sadism är ”vinnarkravet”.

Johan Kling fick Borås Tidnings debutantpris 2010, det är han nog värd. Men jag tycker ändå att hans kortroman segar av mot slutet. Minimalismen mynnar ut i ett torftigt ingenting. Ingenting har hänt, inga riktiga möten blir av. Okej, det var väl så han ville ha det. Men innan dess har han gett mig generationen-efter-mig-rapporten om läget. Precis som han gjorde för andra med filmen ”Darling”.