Lena Adelsohn Liljeroth bluffar om konstnärslönen

Få saker verkar vara så provocerande för ”hederlig skattebetalare” som att det existerar stipendier eller över huvud taget olika former av bidrag för kulturutövare. Eller annorlunda uttryckt: få saker är så populistiska som att föreslå indraget eller minskat kulturstöd. Genom att till exempel sätta punkt för systemet med statlig inkomstgaranti för konstnärer gör sig Lena Adelsohn Liljeroth populär både bland nyliberaler inom sitt eget parti samtidigt som hon tillfredsställer opinionen av lite lagom kulturointresserade borgerliga väljare som inte gärna ser att någon (i värsta fall vänstersinnad) får kulturstöd utan tydlig motprestation. Helst ska allt sådant vara nedskruvat på noll för att en viss opinion – som inte minst är väldigt högljudd på nätet – ska bli nöjd.

Följande uttalande av kulturministern i DN är att betrakta som dimridåer:

”- Inkomstgarantin omfattar 157 konstnärer och lämnar alla andra utanför. Jag vill låta fler än 157 få möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M).”

Hur kan jag då påstå att det här inte stämmer? Jo, Konstnärsnämnden som administrerar utbetalande av inkomstgarantin har redan en rad andra stipendier, resebidrag med mera att fördela. Faktum är att summan för övriga statliga stipendier och bidrag uppgår till 120 miljoner kronor om året, medan kostnaderna för inkomstgarantin endast uppgår till 17 miljoner kronor om året. Att lägga de pengarna ovanpå de redan existerande så att säga ”fria” stipendierna skulle alltså inte göra så stor skillnad. Här bluffar Lena Adelsohn Liljeroth, och det är inte enda gången hon gör det.

(Speciellt för författare, översättare och dramatiker har dessutom Författarfonden sammanlagt 28,5 miljoner att disponera för arbetsstipendier utifrån biblioteksersättningen. Dessutom finns ett system med garanterad författarpenning som omfattar 27,5 miljoner kronor – pengar som jag misstänker att staten gärna skulle lägga vantarna på också, om de bara kunde.)

I vintras rördes en veritabel storm av kulturförakt upp på Axess-bloggens kommentarsfält, till exempel här. Som så ofta sprudlade hatet mot de kulturutövare och –arbetare som tar sig ton i debatten, till och med på Axess som påstår sig vara en kulturblogg!

Och genast var återigen stipendier, författarpenning och konstnärers inkomstgarantier i skottzonen. Men inkomstgarantin var redan nedlagd av kulturministern så där var det inte möjligt att kräva någon ytterligare nedläggning!


Förvånansvärt många tycktes applådera kulturministerns reform eller åtminstone vara passivt positiva till den. Några få kritiserade den.

En som ryckte in till konstnärslönens försvar var författaren Stig Larsson. Man kan tycka att han talar i egen sak. I artikeln i Expressen identifierar han sig själv som en av de personer (i verkligheten drygt 150) som uppbär konstnärslön.

Men den fråga han tar upp är principiellt intressant. Han skildrar författarens liv med oregelbundna inkomster och där man ibland av konstnärliga skäl måste tacka nej till vissa uppdrag. Där träder konstnärslönen, eller inkomstgarantin, in som en säkerhet som ger den egensinnige författaren möjlighet att ändå överleva i väntan på nästa inspirationsvåg eller möjligen lönsamma uppdrag.

Har då Sverige råd med en uppsättning författare och konstnärer som går sin egen väg, som inte vill underordna sig vare sig statens eller marknadens krav? Förutom att vara en hedersbevisning fyllde konstnärslönen den funktionen. Paradoxalt nog gav en lön från staten – utan krav på speciell motprestation – en frihet just från statligt inflytande. Potentiellt fanns här en möjlighet för Sverige att få vad vi väldigt sällan har haft, nämligen några få fria intellektuella. Måste alla vara entreprenörer och tänka i form av korta projekt? Ja, i moderaternas värld blir det ju så. Det är officiell moderat kulturpolitik. Möjligen finns det några få fredade zoner, där kulturstödet inte ifrågasätts, men det verkar inte vara många.

Läs Lena Adelsohn Liljeroths svar till Stig Larsson och se hur hon där ljuger igen, samtidigt som hon upprättar en falsk intimitet med författaren.

”Du kan lugnt fortsätta ta din öl på Rosa drömmar. Men det ska inte hindra att framtidens konstnärer ges möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, det är tanken med denna reform.”

Det där lugnet som Lena Adelsohn Liljeroth vill vagga in både Stig Larsson och läsaren i, hur trevligt och gemytligt det än verkar, är återigen en dimridå, vilket vi snart ska se.

Konstnärslönen uppgår till maximalt fem basbelopp, i nuläget cirka 215.000 kronor. Den summan betalar mottagaren skatt på. Det är alltså ingen rikemanstillvaro det handlar om, utan en viss potentiell självständighet för konstnären, i det här fallet författaren. När artikeln kom in hade Stig Larsson redan en ganska låg konstnärslön på grund av tidigare inkomster över inkomsttaket.

Den som tjänar för mycket – över 260.000 kronor om året – vid senaste deklarationstillfället får nämligen sin konstnärslön nedräknad, i värsta fall kan den reduceras till ingenting. Detta hände just Stig Larsson, efter den här offentliga debatten med kulturministern. Föregående år (2010) uppgick hans konstnärslön till 11.850 kronor före skatt (uppgifterna är offentliga). I år får han inte ett öre från inkomstgarantin. Beslutet om inställda utbetalningar går att överklaga om man vet att man kommer att tjäna väldigt lite ett visst år, Stig gjorde det men fick nej. Vem skulle klandra honom om han ser det som en bestraffning från den borgerliga regeringens sida? Moderat kulturpolitik gränsar i verkligheten till kulturförakt och förakt för det fria ordet.