Lyser dag

Nu finns det färger som inte går att benämna. Min käre färghandlare på Söder kan inte hitta den någonstans bland sina fack med Winsor&Newton eller Grumbacher. Möjligen kunde man, med färgen framför ögonen blanda till den, med en renässanskonstnärs tålamod, eller med Kent Lindfors hemmagjorda tempera. Som jag inte har. Varken det ena, eller det andra.

Det jag har är färgen.

Den står mig in i ögonen och berättar. Om vad? Ja, säg det.
Nu är tiden när de sista dristiga långfärdsåkarna svindlar över blankisen, när folk går ner sig ute vid kusterna, när isen smält i strandkanten på udden och framvisar en meter öppet vatten. Sex meter längre ut glider långfärdarna förbi, svarta silhuetter mot det blå. Detta blå.

Isfärg när snön på ytan smälter, när blankisen gnistrar till och samtidigt suger åt sig all himmelens färg ur de ovanom högtrycket. Man står klistrad vid jorden. Blåheten kantad av en smula rusk och ris och svarta stammar. Denna färg som inte är ultramarin (för skarp), inte preussisk blå (för svart) inte coelinblå, men rätt nära.
Förutom då att den liksom lyser inifrån, nerifrån vattnet. Under.

Och snart händer detta: Den lysblå fastisen förtunnas, till en sprickig spröd yta, absorberar alltmer vatten. H2O infiltrerar hårdheten. Och så, en dag, högst två, är isen sugande mörkt gråblågrön.
Nej, säger min färghandlare. Den färgen finns inte. Varken i himlen, eller på jorden. Bara i ett öga.
Och det är denna jord. Och den himlen. Och en dag.