Eftersom jag tidigare uttryckt viss reservation gentemot nyromantik och retrofiguration i konsten, vill jag gärna fortsätta med att säga att det inte, från min sida, handlat om någon teoretisk eller annan tankemodell för hur konst bör se ut, för att vara okej, modern, spjutspetsig, och allt det där. Det har enbart handlat om en icke-tändning på de bilder som förevisats.
Annorlunda med den här stora målningen av Christopher Rådlund. Jag ser vilken finess han ägnat sin molnstudie, ett sådant moln har knappast setts sedan barocken, men då oftast med en kunglig ryttare i förgrunden. Så retro är inte denna målning. Tvärtom tror jag den talar till en nutida form av religiositet; av bävan inför naturen, och det sublima.
Idag får detta moln en ambivalent karaktär. Är det ett strålande ovädersmoln, som hastigt tornar upp sig över havet, efter en het sommardag? Eller handlar det om det Onda Molnet? Det okontrollerbara, som närmar sig, över vida vatten, medan allt vi ser - och allt vi vill se - är något lysande, stort och vackert?
____________________________________
Bildtipset kom från Brodows blandning
Jag förstår precis din reservation mot det nyromantiska och retrofigurativa om man tänker sig: kopiera gamla mästares tekniker. Fast Christopher Rådlund spelar i en helt annan liga. Hans utställning på Edsvik var väldigt fin. Och precis som du säger, molnet kan ges en helt annan innebörd idag. Moln är ju alltid aktuella och samtidigt eviga, det är det som är fördelen med dem. De växlar efter väderlek.
SvaraRadera