Balsampoppeln

Min syster och jag på väg till busshållplatsen, påskafton klockan tolv. En doft drar från parken runt Sofia kyrka, snor runt hörnet av Renstiernas gata och når oss. Vi står som snusande hästar och drar in den.
- Vad är det där? säger syrran. Känner du.
- Um. Det är balsampoppeln som slagit ut.
- Å, är det det? Har jag aldrig vetat. Hur ser den ut?
- Olika. En del är storstammiga träd med vitt förgrenade armar. Andra växer rakt uppåt och ser ut som undernärda (sa jag inte).

Berättar för syrran följande: Första gången jag förstod att jag såg en balsampoppel var som nygift. Det växte en strax utanför min mans arbetsplats. Jag tror det var han som sa ordet: Balsampoppel, första gången i mitt liv. Jag plockade ett par nyutslagna löv och hade i fickan och gick och snusade på dem en stund.
Denna doft är på något sätt förbunden med min man, med hans läggning för det jordiska, och hans lite osvenska sensualism. Vårt liv och vår trädgård var fulla av dofter; hagtornsblommen, schersminbuskarna, kaprifolerna vi satte själva, vita och orange. Äpplen om hösten, plommon och päron. Ibland blev det lite för mycket koka sylt, och lägga in ingefärspäron, i det äktenskapet, men blev det alltför sjåigt fick grannarna komma och hämta allt vad de ville ha av äppelskörden. Medan vi stack iväg och tog de sista sena simturerna i någon tillräckligt varm septembersjö i Stjärnorpsskogen.

Stjärnorp och Bjärka Säby, det låter som äppelsorter, men det var där ”våra” sjöar låg. Man gick genom ekhagar med hunden efter och plumsa sedan i alla tre. Östergötland hade framförallt två finesser, den vackra domkyrkan och de varma sjöarna där vi badade från maj till september.

När jag sedan, långt senare, flyttade tillbaka till Stockholm märkte jag att det fanns en balsampoppel på min gård. Den doftade från april till oktober. För några år sedan fick den röta och höggs ner. Kvar finns en massa annat grönt, syrener plus en hög kastanj, vars blommor lyser inåt köksfönstret i juni.

- Det finns en på landet också, säger jag till syrran. Jag tror mormor satte den.
- Vardå? Undrar hon.
- Bakom vita huset. Alltså det som förr var vita huset, där mormor och morfar höll till om sommaren.
- Å, är det det. Jag har alltid undrat vad det är som doftar där. Hur ser de ut?

Och så vidare. Ja, intressantare än så här blir det inte. Vi minns ett träd, en man, en doft, en mormor, en plats, ett hus, och mycket annat som jag inte berättar här. Vi delar liv. Det räcker väl så. Ja, det får det göra.