Överst är Stekenjokkplatån i Lappland. Där gick jag för inte så länge sedan i den smultna årstiden September.
Intill fjällplatån finns kinesisk buskpion, och liljeblommande tulpaner, med polkagrisrand. De såg vi igår.
Nej, jag ska inte börja sjunga om tulpaner, och inte heller kan jag sjunga My favorite things så rörande som Björk gjorde i Lars von Triers film. "Dancer in the dark". Första versen får ni på slutet, som extra bonus-sentiment.
Med bland de tidiga favoriterna är också elefanterna. Här målade av Madeleine Pyk.
Pioner är en annan robust art. Jag satte en gräddrosa i trädgården en gång. Blommor stora som semlor. De som nu slår ut i Botaniska trädgården är buskpioner. De blommar ovanligt tidigt. Deras blom är enkel, som ni ser, och sticker man näsan i dem doftar de som nybakat bröd, med kardemumma.
Kanske alla borde sätta en buskpion i sitt liv, eller en magnolia, det gjorde min man och jag. Och inte vet jag hur det gick för det trädet. Man äger dem ju inte. Man flyttar ifrån dem.
Efter berg och blom, borde det komma några bilder på annat viktigt, bästa vännerna, maken f.d. och några andra trevliga karlar, kanske arbetskamrater. Men eftersom jag inte är så digitaliserad av mig finns det inte mycket att ta av. Så det får bli en blomma till, som jag hittat i nätets oändliga orientaliska trädgård.
..............................................................
Raindrops on roses and whiskers on kittens
Bright copper kettles and warm woolen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things
Ur Sound of Music, the real version.
Tack för vackra bilder!
SvaraRaderaPioner har jag särskilda känslor för. Fanns på morföräldrarnas sommarställe i Småland, och vi småflickor plockade och satte var sin i håret när vi lekte furstinnor och kejsarinnor(jag var inte republikan på den tiden). Det brukade vara små svarta baggar i pionerna. Men dom stora ljust skära pionerna stod för den leende vänliga natur som fanns där i Småland, i kontrast mot den mer karga sandiga och steniga på "min" ö i Hälsingland. Nu ändrar sig naturen däruppe långsamt och blir mer sörmländsk (pga av landhöjning och klimatförändring) men odla pioner undrar jag om det går. Kanske skulle prova! Försökte med en rhododendron för ett par år sen. Gick inte. Men det kan ju bero på mig med kanske.
Hej Gabrielle,
SvaraRaderaDå tror jag verkligen du ska pröva just kinesiska buskpioner, i Hälsingland. Vad jag vet växer de överallt i KInas bergstrakter, och där lär bli lika kallt som i södra Norrland.
Vi hade också pioner på landet, när jag var barn. De tidiga bonnpionerna, scharlakansröda, och sen de mer fylliga, med rosa i mitten.
Det enda viktiga när man sätter pionknölar är att man ska vara väldigt exakt med hur långt ner i jorden de ska. Ja, ja, lite minns man från sin kära trädgård.
Bland annat målade jag av dem.
Ha det!
Jag vill bara säga: Å, vad vackert!
SvaraRaderaBodil, ja visst, skönhetssinnet har vi gemensamt!
SvaraRaderaÖh, två Gabrielle. Så utomordentligt förvirrande. Men hur som helst är det en jättefin text, post, artikel (vad det nu heter på elektroniska) du postat, Gabrielle. Livsbejakande och spontan, djup och rolig. Perfekt för nätet - och vårtiden. Jag älskar elefanterna. De ser väldigt erfarna, lugglsitna, vackra, stolta och fundersamma ut. De verkar också vara luttrade, blyga och lite sneda, både till kropp och sinne. Kort sagt älskansvärda.
SvaraRaderaKim Larsson/eremonaut.se
Kim, gud vad du slösar beröm. Tack. Jag älskar också de luggslitna och visa elefanterna, och tycker konstnären ifråga har tagit ett stort steg framåt på gamla dagar. Också det hoppfullt.
SvaraRadera