Tomas Tranströmer och Jean-Michel Basquiat:

Air Mail

På jakt efter en brevlåda
bar jag brevet genom stan
I storskogen av sten och betong
fladdrade denna vilsna fjäril.

Frimärkets flygande matta
adressens raglande bokstäver
plus min förseglade sanning -
just nu svävande över havet.

Atlantens krypande silver.
Molnbankarna. Fiskebåten
som en utspottad olivkärna.
Och kölvattnets bleka ärr.

Här nere går arbetet sakta.
Jag sneglar ofta på klockan.
Trädskuggor är svarta siffror
i den giriga tystnaden.

Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.


Dikten av Tranströmer hittar jag i en tiosidig Poesibilaga ur Aftonbladet 1988. Gör man överhuvudtaget den sortens bilagor längre? Eller bara mat-och-vin-bilagor?
I alla fall 17 April 1988 gick det an.

Konsten var vid samma tid i marknadshetaste laget, uppkörd mot väggen, pressad att producera för samlare som köpte i dussintal av de hottaste målarna. Jean-Michel Basquiat var en av dem. En sprutraket av energi som kom in från gatans grafitti, till gallerier och salonger. Han var runt 20, fick uppmärksamhet som ett geni, men ändade i en återvändsgränd av heroinmissbruk. Rädd för att inte hänga med, rädd för kravet på förnyelse. Han dog 1988, 27 år gammal. SvT visade igår en film om honom. Kanske går den i repris.

Hans målningar blev förstås inte bättre av heroinet, bara allt mer dödsmedvetna, allt blekare. Men när Basquiat var i sitt esse gjorde han en hel del fantastiska, starka och ärrade bilder med en dos av knappt dolda influenser; från Cy Twomblys kalligrafi till Picasso, serier, afrikansk mytologi, och Pollock. Pollock som en gång sa, om Picasso: Vad ska man göra med den jäveln; han har redan gjort allt. Pollock och Basquiat är besläktade exempel på en konst som ändar i en återvändsgränd. För vad händer när man inte längre kan splasha ner en duk med färgens Universum, som Pollock, eller driva på sin spretiga expressionism ännu en gång, som Basquiat?

Jag hade tänkt lägga en Strungedikt, eller en Öijer, intill målningen, men lugnet från Tranströmer blev mera värt. Han fyllde åttio i år, den gode poeten. Ripeness is all.

(Målningen: "Utan titel" 1982)