Vi befinner oss i en rik del av staden. Massor med välbärgade människor går förbi henne. Kanske i den arroganta övertygelsen om sin egen förträfflighet. Man har ju sedan länge spritt föreställningen om att dessa så besvärande tiggare är delar av ligor som kommer hit och skor sig på naiva svenskar. Det kan hända att det förekommer. Men enligt ett undersökande reportage jag hörde i P 1 häromdagen lever dessa människor snarare i fullständig misär. Ett reportageteam hade följt några av dem till en boplats där de övernattade. Trasiga och fönsterlösa husvagnar, någon gammal bil, var deras tillhåll. Inga välgödda avnämare fanns i närheten av dem. Det handlade bara om överlevnad.
Och varför ska jag inte tro mina egna ögon? Vid huskanten sitter en kvinna så väderbiten att jag aldrig sett något liknande. Ett ansikte som ser ut att i åratal ha varit utsatt för väder och vind, fattigdom och umbäranden. Det bekommer mig oerhört illa att hon inte kan få hjälp, eller mat för dagen, på något annat sätt än det här. I ett rikt samhälle, i ett fortfarande rikt Europa. Vad händer med människor som oupphörligt tänker på vad de ska köpa, men inte kan ge bort ens en tia?
Så bekvämt då att tänka: Där sitter en sån där ligamedlem. Ja, sure, mager som en sticka, med läderhud som en gammal mockasin i ansiktet. Om det inte finns humanism nog för att se henne ett kort ögonblick lever vi i ett skitsamhälle, utan all nödvändig barmhärtighet.
Så illa är det förstås inte. Men historisk sett har en kursändrig skett. I det rika landet USA tvingas folk till soppkök och natthärbärgen; en fullständigt löjeväckande omfördelning från de fattiga till de rika (som ständigt ropar efter mer). De utsattas skydd har monterats ner både där och här. I snabbköpet hemmavid går den schizofrene utesovaren och orerar högt. På gatorna sover folk. Och föreställningen att åtstramningar skulle lösa alla kriser i samhället och världen är förmodligen rena noltet. Det hävdar i varje fall den oerhört kunnige professorn i ekonomi Robert Reich, som jag såg på Democracynow igår kväll. Reich var tidigare Secretary of Labor under Clintonadministrationen. Här kan ni läsa hans blogg.
Jag citerar ett stycke från den:
"Yes, America has a long-term budget deficit that’s scary. So does Europe. But the first priority in America and in Europe must be growth and jobs. That means rejecting austerity economics for now, while at the same time demanding that corporations and the rich pay their fair share of the cost of keeping everyone else afloat."
"Det vi sett är att det offentliga ansvaret skiftat över till den privata sektorn utan att det gett någon synlig kollektiv fördel. I motsats till vad ekonomisk teori och populära myter säger är privatiseringen ineffektiv. Det mesta av vad regeringarna ansåg lämpligt att föra över till den privata sektorn drevs med förlust. (...)...när staten säljer billigt är det allmänheten som får ta förlusten. Man har räknat ut att de brittiska privatiseringarna under Thatchers tid, under vilken långvariga offentliga tillgångar såldes till den privata sektorn till avsiktligt låga priser, resulterade i en nettotransferering på 14 miljarder pund (160 miljarder kronor) från den skattebetalande allmänheten till aktieägare och andra investerare."
Så långt Judt. Jag ska återkomma till både honom och Reich. Men under tiden kan ni läsa en text av Håkan Lindgren från UNT, och den här, på Gabis Annex. Dessutom kan man ju alltid läsa Bergspredikan. För att inte glömma ett par väsentligheter om vad som gör oss till Människor.
Hm, du ger mig en tankeställare när du skriver om tiggarna. Jag har på senare år mer eller mindre
SvaraRaderahaft det som princip att inte ge pengar till tiggare på gatan eller i tunnelbanan. Dels för att dom är så många så det kan kännas nästan oöverstigligt (fast det är ju dumt, man behöver ju inte ge till alla), dels för att slippa komma i osäkerheten av ska-jag-ge-en-peng-den-här-gången eller ska-jag-inte-ge-en-peng-den-här-gången. Dessutom har jag trott på det här med ligor. Det har därför känts rakare - och enklare för mig förstås! - att ha principen att inte ge pengar på gatan. Däremot ser jag tiggarna, det är inte så att jag låtsas som om dom inte finns, vänder bort blicken eller så.
Men som sagt, jag kanske har tänkt fel. Kanske borde mjuka upp den där principen. Hörde inte radioprogrammet du nämnde. Kanske ska gräva lite efter det.
Gabrielle; jag har ofta gjort som du, men lika ofta tvärtom. Lite beroende på mitt eget stämningsläge; stressad, irriterad, eller medmänsklig.
SvaraRaderaMen jag tror vi kommer att se mer av det här i Nordeuropa; det som förr var helt vanligt utanför kyrkportarna i södra Europa, där alla "goda kristna" väl slängde en eller annan peng till sina fattiga.
Naturligtvis tycker jag att andra instanser skulle ta hand om det här; det tycker vi ju alltid, antingen av bekvämlighet eller för att "välgörenhet" inte är lösningen. Men kortsiktigt är det ju det. Soppkök har vi även i Stockholm nunmera, i Klara församling. Men det vet du förstås.
Tänkvärt det du skriver. Jag minns mitt år i Mexico på gymnasiet, när jag ondgjorde mig över ett system som medförde massvis med tiggare på gatorna som såg ut att kunna svälta ihjäl vilken dag som helst. jag gav alltid en peso när jag passerade dem.
SvaraRaderaPersonerna (från den trygga övre medelklassen) som jag umgicks med menade att det var dumt.
Tiggarna var lata och skulle kunna få ett jobb samma dag, bara de orkade söka. (De behövde "incitament för att söka arbete", kunde de ha sagt med dagens terminologi.)
Denna hjärtlöshet tänker jag ofta på och när jag befinner mig i storstan ger jag en peng om jag har.
Ja, ibland hjälper det kanske att ha sett ännu mera fattigdom för att fatta att den är verklig.
SvaraRaderaJag tror att jag lite grann skiljer på svenska rätt unga tiggare, som jag anar kunde gå till Soc, och - å andra sidan - zigenska rumäner som inget annat kan göra.
Av människor jag känner är nog min halvperuanska systerdotter den som mest generöst delar ut allmosor, och gjorde så redan när hon var en ung student.