En otydlig sorg: Thomas Gartz

Sent igår kväll när jag lyssnade på Kalejdoskop fick jag veta att Thomas Gartz hade dött.
När någon dör, eller ligger och dör, ska man absolut inte göra sig till. Inte ljuga, inte hyckla,
inte låtsas något som inte är sant.

Thomas Gartz var ingen nära vän till mig; han bara befann sig i fältet av min ungdom. Spelade i samma band
som min pojkvän. Skrev sina poetiska kärlekssånger, trummade som en djävul, och var i övrigt
rätt tystlåten. Snäll. Som jag minns honom.
En otydlig sorg, men en riktig, rör vid mig. Släkt med vemod. Så där; nu börjar några av ungdomsvännerna falla ifrån. Klockan klämtar allt oftare. Varföre är livet så kort? Om än inte en trasa.

En människa man sett som ung förblir ung. Forever young. Det är vår generations devis, liksom. Men som så många deviser - också den en illusion. Thomas dog plötsligt, så där som jag kunde gjort för en tid sen, men inte gjorde. Han blev 68 år, ingen vidare ålder för oss evigt unga. Men ni som har lust kan höra honom på Träd Gräs och Stenars och Harvesters plattor. Några låtar ligger på You-tube. Tomas trummar som ingen annan svensk, mer än möjligen Bosse Skoglund och Göran Kroon. De två sistnämnda lever.

Men våra hjärtan vinkar med lövade kvistar till Thomas. Ett geni på trummor. On his stairway to Heaven.

 

Thomas Gartz t.h., min gamle pojvän Jakob, t.v. Här spelar de i Tokyo. Klicka för förstoring.