Veckans bild: Nicolas de Staël

Nicolas de Staël: Landskap, 1952

En komplicerad målare på gränsen mellan två generationer; med sin 50-tals-lyrism, godartade landskapsabstraktion, och pastosa färgbehandling, hamnade han lite i bakvattnet av 60-talets fräckare och mer radikala tendenser. Jag har inte läst in mig på honom och jag vet inte vad som ådrog sig en hårdför kritikers attack. Men jag har förstått att de Staël tog så illa vid sig, att det i hans bräckliga och aningen utarbetade tillstånd bidrog till hans självmord. En illaluktande historia, en av många i konstens värld, där kritiker, kuratorer och penningmagnater ofta har mer makt än konstnären själv. Sympati är det minsta jag känner. Men jag ska återkomma till de Staël i ett längre inlägg. Eftersom det bästa han gjorde (som var så oerhört mycket bättre än de sämsta han gjorde) är värt ett djupare intresse. 

Konstaterar bara enkelt att gråtonerna och ljusockran, det lergrå och det skogsdungesvarta är så exakt som det kan vara, och att förenklingarna i den här bilden vetter mot det monumentala, klassiska, snarare än mot det elegant lyriska. Problemet med den abstrakta lyrismen generellt är ju att den efterhand blir rätt tandlös. En annan gång ska jag koncentrera mig på de bilder av de Staël som inte hamnar där. De bästa alltså; inklusive den ovan.

(Klicka för förstoring).