Är Sverige det enda land där en uppburen författare kan bli påkommen med plagiat, och ändå gå vidare som om inget har hänt?
Jag frågar på förekommen anledning. När Stig Larsson gästade Romantiska förbundet på Sensus studieförbund i våras berättade han i förbigående om hur en kompis till honom, Peter Jackson, fått en sångtext plagierad av Johan Jönsson, i hans stora och hyllade bok "Efter arbetsschema".
Jag har kollat upp det här, och jo, det verkar stämma. I själva verket avslöjades detta i en bloggtext redan för flera år sedan, vilket gick spårlöst förbi i media.
Upphovsmannen Peter Jackson själv bekräftar historien men vill inte göra någon större affär av saken. Han menar att det är svårt att anklaga Johan Jönson för plagiat i snäv mening då han inte heller hymlar med sin arbetsmetod.
Själv ställer jag mig frågan om det inte är 80-talets postmodernism och dess förkärlek för begreppet "intertextualitet" (myntat av Julia Kristeva) som har lett till denna uppluckring av gränsen mellan citat, dolda citat och ren textstöld? Jag har skrivit om det här tidigare på bloggen, men då hade jag inte tillgång till Johan Jönsons flagranta exempel.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Nej, det är nog inte det enda landet.
SvaraRaderaMaria Lundström fann sitt eget material kopierat i Johan Jönssons verk.
SvaraRadera"Om upphovsrätt i dramatiska verk"
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3048&grupp=12017&artikel=5325586
Tack för kommentarer.
SvaraRaderaSvar till första kommentaren: Det kan du nog ha rätt i, men jag tycker Sverige håller på att bli ett land för o-originella poeter.
Tack för kommentarer.
SvaraRaderaSvar till nr 1: Det kan du nog ha rätt i, men jag tycker Sverige håller på att bli ett land för o-originella poeter.
Lenke, jag är inte ute efter att hänga någon. Men "Efter arbetsschema" börjar med samplat material, likaså "Livdikt". Vad är detta?
SvaraRaderaDet är nästan standard med sampling inom språkmaterialismen. Det kan bli problematiskt till exempel när en recensent citerar några rader ur en bok och säger: titta så bra! Hur vet man då att det inte är Marie Lundströms eller Peter Jacksons rader? Det kan påpekas att det har samplats även förr. Shakespeare är full av lån, Ekelöf och så vidare och så vidare. Gränsen kan vara svår att dra. Det beror kanske på hur långa stycken som citeras. Enstaka uttryck eller till och med rader kanske går an, men ett helt stycke - knappast, inte utan att ange källan. Nog går den språkmaterialistiska poesin ofta alldeles för långt, det är i alla fall det intryck man får. Men det anses allmänt ok att göra så, tror jag,
SvaraRaderaAndreas: Du kan väl komma in i 1900-talet åtminstone. Läst Eliots "Waste land"?
SvaraRaderaMånga anonyma kommentarer här.
SvaraRaderaJo, jag har läst Eliots "The Waste Land", vad nu det har med saken att göra.
Jag är medveten om att citat och dolda citat är etablerade verkningsmedel inom den moderna poesin, sedan något hundratal år. (Jag har också skrivit om detta, i en tidigare bloggpost, om du sett.)
Att sno ordagranna formuleringar och längre stycken, som Johan Jönson gjort, tycker jag är en annan sak.
tycker jag också, men grejen är: DE bryr sig inte om att det är en annan sak. Idag Michael Jackson, i morgon död. De tar precis vad som helst som de behöver från vart som helst när som helst. Jag tycker det är skittråkigt. Dikt på burk.
SvaraRadera»Art is what you get away with«
SvaraRadera...som sagt, så gjort. Redan av Duchamps. Så...whats the news?
SvaraRadera