Nu
har jag läst en bok till av Philip Roth, min andra. Jag är så glad
att jag, av olika anledningar, väntade så många år med att
läsa Roth. Att det är nu jag får fröjdas. Jag har läst
Indignation. Ursinnet,
vreden. Den lätta humoristiska berättarstilen. Och ursinnet och
vreden. Utan att skrika eller vifta med breda onödiga plakat.
Och
det är alltid rätt att stå upp för sin sak. Och jag blir äldre,
tröttare, borde inte bli räddare. Man stryker ett streck, låtsas
att det regnar, mumlar något, håller tyst, letar i fickorna efter
ett paraply.
Det
är ofta rätt att stampa ner foten, säga nej, gå ut, rusa ut,
storma sönder det där vattenglaset. Offra något för att gå den
rätta vägen, din rätta väg. Det är en lärdom den äldre och
klokare generationen borde använda modigare, leva efter oftare.
Vilken
fröjd att jag har i stort sett hela Philip Roths författarskap kvar
att utforska. Vilken ilska bokens unge Marcus känner, indignation,
när han bara kan höra den kinesiska kampsången, när han är
förorättad, när kallt vasst stål skär, hur det nu skär, men det
skär. Och, till slut, om bara inte om vore så skoningslös.
Just! Jag hade Amerikansk pastoral liggande i högen i flera år. Den hade skittråkigt omslag - där ser man! När jag läste den blev jag seriöst Roth-förälskad. Den är en vanvettig och pratig karnevalisk humoristisk upp-your-ass på Amerikat och den idealiske amerikanske mannen. Sist läst jag The Ghost, en stillnad mans satir över livets bedrägligheter och hans eget odrägliga ensamhetsbehov.
SvaraRaderaOch - ja - det andra du säger har du förstås rätt i.