Snyggt pissed off

Nu har jag läst en bok till av Philip Roth, min andra. Jag är så glad att jag, av olika anledningar, väntade så många år med att läsa Roth. Att det är nu jag får fröjdas. Jag har läst Indignation. Ursinnet, vreden. Den lätta humoristiska berättarstilen. Och ursinnet och vreden. Utan att skrika eller vifta med breda onödiga plakat.

Och det är alltid rätt att stå upp för sin sak. Och jag blir äldre, tröttare, borde inte bli räddare. Man stryker ett streck, låtsas att det regnar, mumlar något, håller tyst, letar i fickorna efter ett paraply.

Det är ofta rätt att stampa ner foten, säga nej, gå ut, rusa ut, storma sönder det där vattenglaset. Offra något för att gå den rätta vägen, din rätta väg. Det är en lärdom den äldre och klokare generationen borde använda modigare, leva efter oftare.

Vilken fröjd att jag har i stort sett hela Philip Roths författarskap kvar att utforska. Vilken ilska bokens unge Marcus känner, indignation, när han bara kan höra den kinesiska kampsången, när han är förorättad, när kallt vasst stål skär, hur det nu skär, men det skär. Och, till slut, om bara inte om vore så skoningslös.

Andra bloggtexter