Till Mor - utan tvekan

Inget kaffe på sängen idag heller                          

Mor ror själv, far hissar segel

Lilla syster har en burk full med

Maskrosblommor, den får mor

Mor är stor, havren gror

Utanför fönstret står blommorna

På rad, dag efter dag, för mor

Och far och alla deras små

Härligt att vara i en berså

Dricka kaffe, vicka tår

Mor kan inte räkna alla

Sina dagar och nätter

Av lycka och smycken

Päls och pälsänger

Samt sånger och säng

Far räknar inte snålt

Tar beslut om en ny segelbåt

Alla ska ut och segla

Till den stora ön i havet

Rödskären är navet

Mor undrar om det blåser

Far säger att det hjälper

Minsta barnet har en flytväst

Håller i en liten häst

Mor har sydväst

Stora syster sitter i fören

Önskar sig se en delfin                                                 

Delfiner från Knossos, Kreta, 1600 f Kr

Sjunger i kören

Av vågor och måsar och blåst

Paradiset är inte låst

Hej och hå Jungman Jansson

Ingen rädder för mor

Dagen idag är stor

Vi ska äta matsäck på skären

Men vi är inte där än.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tillägg: En sommar på 50-talet fick min syster se en delfin i vår vik i Stockholms skärgård. Hon sprang förtrollad hem och berättade. En dag senare låg delfinen skjuten på en klipphäll. Ortens fiskarbonde hade skjutit den; med anledning av all fisk den skulle äta upp och alla nät den kunde ha sönder. Så går det för stora fiskar i små vatten. Men på Kreta var de heliga djur.

Mor ror själv

sängen diag heller

Min artikel om Ola Billgren

I Ola Billgrens konst är de kulturella influenserna öppet deklarerade, och nästan alltid i linje med tidsandan. Det är, till en början, Robbe-Grillet och subjektets frånvaro. Det är McLuhans texter om massmedia och kompositören John Cage´s konglomerat av tystnader och skräpljud. Det är filosofiernas persienner, teakbord, kaffekoppar och tetrapak. Det är också ett vackert måleri, där tristessen - likt den i vissa hotellrum - ger paradoxalt utrymme för ett meditativt och obundet seende. Den ointresserade avskildheten i dessa interiörer tycks lämna betraktaren ifred.
Man åser kärleksmyten förvandlad till en snygg halvnaken blondin i en främmande stad. Fallet i en skjorta hastigt uppdragen ur byxorna blir tecknet för man, kvinnans hud går ton i ton med en rosa filt i den obäddade sängen. Rörelser och gester är underligt bekanta och mystifierade på samma gång. Utanför pågår turistbroschyrens palmkantade esplanad. Det är A Meditteraneo, från 1966, ett ofta reproducerat verk som ser ut att citera Godards filmestetik: Vi är här och där och aldrig i det välkändas fara.

Läs hela artikeln på björnstrand backwater

I det allmänna jäktets tid

På nästa litteraturvetenskapsseminarium ska vi diskutera Stéphane Mallarmés Ett tärningskast och jag läser introduktionen till den svenska översättningen, eller tolkningen, av Harry Järv, utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1972. Där får man veta att Paul Valéry en gång sa till Mallarmé:

"Den motståndslösa läsbarheten har blivit regel inom litteraturen i det allmänna jäktets tid, eller åtminstone ett skrivsätt som går denna tendens till mötes. Man vill inte läsa annat än vad man själv hade kunnat skriva. En sådan litteratur kräver ingen ansträngning, ställer inga krav på viljan. Här triumferar tron att nöje och möda utesluter varandra."

Detta sas alltså för över hundra år sedan, och, ja, som synes kunde någon ha sagt det även i dag. Jag tycker sådant här är lite trösterikt, man vill ju ofta tro att saker och ting blir värre och värre, men såväl Mallarmé som Martinson som nutida författare har inte kunnat undgå den här sortens problem.

Då och nu

"Skriv fler böcker Fridegård, fler, fler i denna förbistringens och mörkrets tid. I denna kvasifilosofiens tid. Där ingenting duger som inte lyser och bullrar. Där alla kavar och kavar och skriver idel smörja. Och ju värre smörja de skriver ju mer pängar får de. Vi var i stan i våras på en sorglustig expedition och fick höra en hel del. Man är så magsur. Man är magsur över dig liksom över oss. Akta dig för de litterära salongerna. Där stjäl de musten ur ens själ."

Ur brev från Moa Martinson till Jan Fridegård 1936