2021-04-11

Att uppleva tilltalet

– om Maria Tonkins diktsamling Maria av Egypten

I den kristna sfären kallas det för ”tilltal”. Upplevelsen av att Gud talar till en, Han/hon har ett budskap.
Helgonet Maria av Egypten, som levde på 300-talet i Alexandria, var med om det. Hon tog sig av en ingivelse med båt till Jerusalem, tillsammans med en skara pilgrimer. Där, i födelsekyrkan, framför en ikon av jungfru Maria, mottog hon följande budskap på så sätt att hon hörde en röst som tycktes komma inifrån ikonen: ”Gå ut i öknen. Korsa Jordanfloden och du ska finna överväldigande frid.”
Tidigare hade hon levt erotiskt utlevande som aktris, sångerska och kurtisan i Alexandria. Ekon av det skulle finnas kvar i hennes kropp länge. Men så småningom, som en eremit i öknen, fann hon friden, den frid som sägs övergå allt förstånd.

Nej, det här handlar inte om en helgonberättelse, eller gör det det? Det handlar om en nyutgiven diktsamling, en diktkrans, av Maria Tonkin med titeln Maria av Egypten (Black Island Books, 2021).
Min beskrivning här bygger i huvudsak på uppgifter i efterordet till boken. Och diktsamlingen kräver nog en viss förförståelse. Rent språkligt/lyriskt innebär Maria av Egypten inte några större överraskningar, då den rör sig om ett ganska traditionellt lyriskt idiom. Det fåtal metaforer texten innehåller är visserligen ditsatta med säker hand.
Den springande punkten här handlar snarare om frågeställnngen: Hur förhålla sig till en svit dikter skrivna i jagform utifrån ett kristet helgons perspektiv? Dikter skrivna utifrån en avlägsen tid och en avlägsen plats, på sätt och vis också utifrån en avlägsen föreställningsvärld, som det ju är, även om Sverige förmodas vara ett kristet land.

Men det mänskliga är tidlöst om än i religiös dräkt:

Över de ömma ställen där männen rört mig / glittrar floddroppar, blandade med mina tårar

Minnen av den erotiska utlevelsens styrka blandas med upplevelserna av frid och överjordiskt ljus, ibland i samma dikt. Här finns en hängivelse i den röst som möter läsaren och en inövning i allvaret som jag tycker bådar mycket gott för Maria Tonkins (f. 83 med tre diktsamlingar bakom sig) fortsatta diktning.

Den avslutande diktsviten Kvartett för tidens ände skildrar ett människoöde under andra världskriget med djup existentiell klangbotten. En annan Maria får här träda fram, denna gång i dikter i du-form. Det rör sig om poeten, medlemmen i motståndsrörelsen och ortodoxa nunnan Maria Skobtsova från S:t Petersburg som levde i exil i Paris och drabbades av världshändelserna som så många andra. Dock är ödet individuellt. Det har i hennes fall t.o.m. ett nummer inristat från koncentrationslägret Ravensbrück. Skobtsovas öde har inspirerat Maria Tonkin till att pröva sina vingar i den annaachmatovska formen. Slutet ör mycket starkt:

och du, fånge nummer 19263,
byter en del av brödransonen
mot tråd till en sista textilikon,
aldrig fullbordad, av befrielsen.

2021-04-08

Stavgång

det finns sådant jag inte kan göra längre
och risken är hela tiden att jag blir sämre

men småfåglarna flyger upp mot himlen
när jag kommer förbi och sätter stavarna i marken

vi närmar oss
lyrikens expansiva tid

friskheten sätts på kartan
av Uje Brandelius
så varför inte
även av mig

2021-04-05

När ljuset kom från Åkarp

På den tiden
när ljuset kom från Åkarp
och Poul Borum kallade mina dikter för ”slarv”
levde jag oskyddad
vinden kastade upp
en näve tid
när jag gick förbi
en del av det fastnade i håret
och visade mig vägen
Budskapet var ”läs & skriv väl”

2021-04-02

Mellanspel 2

”Mina” författare var alltid de som bröt sig ut
vad ville jag dem
gensvar från det inre
till det yttre
jag kunde ge er namn
men det är onödigt
ni vet själva
vilka som är odödliga poeter
och vilka som bara låtsas

2021-04-01

Mellanspel

Paul Fried och Ulf Lundell
jag knackade försiktigt på deras fönsterrutor

en brokig skara vänner och fiender
uppenbarade sig i början av 2000-talet

och jag hittade dessa anteckningar
i ett slagbord med dolda skuggor

2021-03-27

Schiöler skriver personligt om poesi

Himlen har landat
på ett grässtrå,
därför darrar det.

Bo Setterlind, ur Mörkret förgår

När Niklas Schiöler närläser en treradig dikt av Bo Setterlind i ”Bikt om dikt” tar det flera sidor innan han nämner upphovsmannens namn. Han vill säkert ta sig tid att visa hur en kort men gåtfull dikt kan expandera i våra medvetanden och ge nya insikter. Den korta dikten kan – hur till det yttre oansenlig den än är – ge ett känslorus som inte alltid den långa dikten förmår. Tre rader tar ett språng mot läsaren och delar med sig av sitt liv – i läsarens sömnlösa nätter.

Men med denna strategi av kringgående rörelse när det gäller en så grundläggande uppgift om dikten som vem som skrev den vill Schiöler något mer; därom är jag övertygad. Han vill lite retfullt att våra förväntningar ska komma på skam. Tänk, var det inte någon som gissade på Werner Aspenström som upphovsman? Men här var ingen akademiledamot inblandad! Så skulle författaren kunna tänkas säga. (Jag vet inte varför Bo Setterlind aldrig blev invald i akademien, kanske var han för religiös, eller tvärtom för självständig.)

Också diktens titel undanhåller Schiöler, som varande alltför banal och alltför styrande för läsaren. Dikten heter nämligen ”Det rätta svaret” och finns med i Bo Setterlinds diktsamling ”Mörkret förgår” från 1980.

*

”Bikt om dikt” av litteraturforskaren Niklas Schiöler innehåller ett 40-tal närläsningar av hans favoritdikter där faktiskt Setterlinds korta dikt innehar något av en hedersplats i och med att den inleder urvalet och också behandlas över hela fyra sidor. Bland andra svenskspråkiga dikter som tas upp är Frödings ”Vackert väder” och ”En fattig munk från Skara” och Edith Södergrans ”Vierge moderne”. Odyssén och Iliaden tas också upp till ingående behandling med skickliga observationer av poetens verkningsmedel. Det blir så småningom ett myller av dikter.

Ramberättelsen i Schiölers bok är att författaren har en sömnlös natt och börjar leta bland sina bokhyllor på jakt efter sådant som håller måttet och distraherar nattliga myrkryp. Bokens titel ”Bikt om dikt” antyder en känslomässig och uppriktig läsning och det är också.vad man får. Litteraturforskningens nattsida, så att säga. Inte bara ett intellektuellt gensvar på dikterna utan ett gensvar på alla plan, utifrån en kunskaps- och erfarenhetsmässig horisont. Schiöler lyckas för det mesta väl med att levandegöra dikterna, som genomgående tillhör vårt litterära arv.

”Bikt om dikt” ges ut av Carlssons förlag, 2021

Niklas Schiöler är Tranströmer-expert och var, tillsammans med Daniel Möller, redaktör för antologin ”Svensk poesi” på Bonniers, 2016.

2021-03-24

Kring några efterlämnade kärleksdikter av Anna Greta Wide

Inte himlastormande kärlek men inte heller den omöjliga kärlekens stegrande lidelse. Nej, någonting annat och, vågar jag påstå, sällsyntare i diktform: en sexuell men i grunden trygghetsskapande relation. En i vardagen tillräckligt bärande känsla. Sådana dikter är inte många, inte här heller, men de finns och gör starkt intryck genom sin så att säga vardagshängivelse.

Jag talar om ett stråk av kärleksdikt i Anna Greta Wides volym med efterlämnade dikter, Sedan kan allting hända.

Om hennes utgivna ungdomsdikter var formmässigt fulländade och idealistiska à la en ung Karin Boye, och om hennes sena dikter var kristet religiösa på ett intrikat tvivlande sätt, så är hennes efterlämnade dikter från olika åldrar helt naturligt mer varierade. Kärleksdikterna med vardaglig infattning som skakar av kroppslig frusenhet och upptinande själslig köld tillhör de starkaste. Låt mig här visa vad jag menar. Dikten heter ”Hamn”. (Och visst, det finns något som skorrar i den, men det ligger strax utanför själva diktens landskap.)

Så kommer jag tillbaka
till dig igen.
Jag får en stund i stormen
och kommer sen.
Jag söker inte sjökort.
Jag söker hamn.
Din tanke vill jag inte.
Jag vill din famn.

Min tanke är så vilsen
och långt ifrån din.
Din tanke är så stilla
och olik min.
Och vad jag nu har menat
vet inte du.
Du tycker bara om mig.
Det räcker nu.