2021-09-24

Bokmässefantasi i A-dur

jag minns skrönor
om stalinistiska dödslistor
vid mitten av 90-talet
jag minns
Jack Daniels-flaskor
gömda under bordet
jag minns rummet tapetserat
med språkmaterialistiska stödjepunkter
ingen risk för bojkott, väl
i år kör vi utan publik
i stort sett
kanske lugnare
kanske jobbigare
för alla som vill träffa sina flammor
en gång om året
idel tomsintheter
faller till golvet
ett vackert löv
kommer in
en gyllene tråd
något blir sagt - - -
nej så idylliskt
kan det inte vara
sälj sälj sälj - -
vem var det där???
en stödjepunkt

2021-09-22

P.S. om Jonas Bergh (minnestext)

Jonas Bergh skrev på fri hand, hastigheten och det halvslarviga var en del av hans stil. En medveten estetik där det kanske finns några förebilder genom åren. Jag minns att vi pratade på krogen med andra Argusvänner om närheten i skrivandet och läsandet, som vi var överens om var det kanske viktigaste i en poets utrustning.
Jonas Bergh utvecklades från etablerad prosaförfattare till att också vara en spännande poet under sina sista levnadsår. ”Diktar om”... blev hans stående replik. Jag fastnar i love will tear us apart (2018) heter hans mästerverk som poet; en opretentiös men mycket levande bok. Megafon-utgåvan Jag letar efter halsband är inte så dum den heller och är ett klokt val av P1 för Dagens dikt. Love will tear us apart-boken handlar om en orolig själ som ständigt blandar sinnesintryck med musik, det han fastnar i är det kärleksfullt levererade, han skissar upp kärleksfulla bilder av livet självt, lite skevt om än inte naivt.

*

Jonas Bergh
skrev bok efter bok
om de ofärdiga människornas
plats i livet
ofärdiga i bemärkelsen
långt ifrån färdiga
med någonting
fast lite till åren komna
hade de upprättat
ett system omkring sig
där allt fungerade någorlunda
ett modus vivendi
ett dopp i Öresund
två stilla öl på bryggan
och sen full fart på cykeln
i mänskligt ömklighetsland
jakten på solen

ofärdiga därför att allting
inte är tip-top med dem
de blir aldrig färdigtränade
de bara låtsas
med en stiff upper lip
mot det motstånd som väntar
kan de inte bara låta sig falla
när Melodiradion spelas
på deras urgamla transistor
vådan av att vara ung och alltför på
har de för länge sedan lärt sig
bok efter sådan bok
skrev Jonas Bergh
ibland blev det för jävla bra
in memoriam

Dagens Dikt 22/9: Jonas Bergh (1969-2020)



Dikten "från Malmö till slätten" är hämtad från Jag letar efter halsband (Megafon 2016).


Jonas lämnade oss alldeles för tidigt.

Hans varma dikter och prosa

fortsätter att cykla omkring mellan Landskrona och Malmö.

Jonas själv sitter och ler vid ett havsbad i himlen.


Vi saknar honom. 


Foto: Thomas H Johnsson
Uppläsning: Johan Svensson





från Malmö och slätten


jag kan inte sova i natt heller
jag går till den nedlagda stationen
hur timmerbilarna slutar bromsa
jag kan inte sova i natt heller
jag ser deras kläder bli trasor
hör du måsarna, hur desperata de skriker
falafelrester, ge mej falafelrester mot asfalten
jag kan inte sova i natt heller
grannarna spelar trumpet
en åker, en traktor, måsarna
en stad ligger på trottoaren
och de som inte vill veta




2021-09-21

Råd från Leif Andersson

hjälp i skrivandet

Leif är en gammal vän och poet, under 80-talet umgicks vi som intensivast. Han skymtar också i min förra diktsamling ”Muntliga åtbörder”.

Med ojämna mellanrum kunde Leif säga saker om poesi som var förbluffande insiktsfulla och förtjänar att återges. I praktiken blir det att man spinner vidare på det han sagt, då originaluttalandet sällan hade fått sin yttersta slipning. Allt framkastades i förbigående medan vinet flödade.

Såna här saker kunde Leif alltså säga:
”Att skriva på en dikt där avgörande ord saknas, är som att brottas med ett schackproblem. Det måste finnas en lösning!”

Det han sade ger faktiskt en slags trygghet åt poeten som arbetar på en undflyende dikt. Det går att hitta le mot juste. Det enda rätta ordet.

Vänner kan inspirera och ge inblickar i poesins verkstad. Gunnar Lundkvist heter en gemensam vän som åtminstone jag beundrade redan innan jag träffat honom och jag tror Leif erkände som en mästare.

”Jag vet hur Gunnar Lundkvist skriver sina dikter. Han skriver några rader, sedan stryker han ner. Eventuellt blir något kvar.”

Jag såg det framför mig. En böljande gardin vid S:t Eriksplan, en hand som långsamt tar sats vid skrivbordet med linjal och blyertspenna. Stryker ett simpelt gammaldags streck över det mesta han kommit fram till i ordväg. Så går skrivandet långsamt vidare, dag för dag, rad för rad.

Klas Katt tittar givetvis på, från spegeln eller från urklippet på väggen-

Jag sammanfattade. ”Det finns två sorters vägar att gå i sitt skrivande. Expansion eller kontraktion. Nerstrykning i dagligt tal. Är det inte egentligen Hamlets fråga som återuppstår? Men varför säger Leif att det bara finns en lösning på problemet?”

”Det är i en annan situation, broder”, fantiserar jag om att Gunnar svarar.

Louise Halvardsson: Kramabstinens (Poesiwerken 2020)

Jag har länge läst och gillat Louise Halvardssons prosaböcker men inom poesin tyckte jag att hon inte riktigt träffat rätt, trots flera lysande scenframträdanden. Inte förrän nu. I nya boken Kramabstinens med underrubriken ”skramlad scenpoesi” faller allting på plats. Poetens tilltal finns där, hon pratar med läsaren rakt igenom boksidan, ibland i avsnitt som helt sonika märkts med rubriken mellansnack. Sen tar läsningarna vid igen, och det med besked, humor, värme och närvaro förmedlas som om läsaren och poeten var på plats i samma rum.
Jag tror åratal av scenframträdanden har gett Halvardsson modet att lägga ner rustningen och möta läsaren uppriktigt, naket. Hon behärskar sitt gebiet, konsten att väcka känslor och funderingar hos läsaren/lyssnaren. Speciellt vänder hon sig till unga kvinnor men jag tror alla oavsett ålder och kön kan ta till sig hennes dikter om osäkerhet, förälskelser och kroppsnojor.

alla ni som fortsätter vara på flykt
känner marken gunga mitt i stan
och magen mullra i okända sängar

kom, alla ni, kom!

Så heter det i den inledande dikten Den gemensamma ensamheten och det är fint.

Här ännu ett kort citat och denna gång hämtat från Mellansnacket:

”För mig betyder pUnK att jag kan skriva hur jag vill och om vad jag vill. Utan att tänka på att det ska vara snyggt eller bra. Bara utgå från en rå känsla.”

Nog är Louise Halvardsson själv rosa punk (som samlingen ursprungligen skulle ha hetat) i sin patetenterade rosa kalufs. Och mer än så, i sättet att skriva, där hon går till rå och känslovarm attack mot stelnade sammanhang.

Tidigare böcker av Louise Halvardsson som jag rekommenderar:
Punkindustriell hårdrockare med attityd (prosa, 2007)
Punkpoet med svensk brytning (prosa, 2019)

2021-09-20

Vill du komma nära mig

vad kallas det för
när Helan och Halvan
har mindre lyckade scener
i sina filmer

det kallas longörer
när det står stilla rent filmiskt
fast skådespelarna gör allt vad de kan
för att få det att fungera

longörer
som i mitt eget liv
eller lakuner
när jag glömmer bort vad jag ska säga

låt oss nöja oss med
att jag har ett visst renoveringsbehov
som människa
vill du komma nära
bli närbent

det står stilla

*

och jag börjar tänka på
att Maria Sandel, Sveriges första
kvinnliga proletärförfattare
bodde här i närheten

2021-09-19

Kyrkoval 2

Kungsholms kyrka
full av kyrko-kitsch
minnesmärken adelsvapen
strikt karolinskt utav bara....
jag tänker på Karl XII
och olycksår för landet
när jag ser och upplever
denna strama kyrka
stram som en hjärtattack
här ligger mina föräldrar strödda
utan att göra nåt större väsen av sig
"så här mycket folk
är det bara på våra konserter"
besvarar prästen min undran
om var alla kom ifrån
till Västermalm 2
jag är ingen puritan, rösta!
men ta ner
minnena av stormännens krigiska bragder
som krävde ett helt folk
att trampa på
himmelriket väntar

Kyrkovalet 2021

Vi håller armlängds avstånd till Gud
nästan som om vi inte vill stå i samma kassakö
är det pandemirelaterad räddhåga
som hindrar oss
eller är det själva ovanan vid att vara i hans närhet
nånting skrämmer oss
snarare än lugnar
vi är rädda att han ska ställla krav:
seså, gör nu hjärt- och lungräddning!
böj dig ner, långt under limbopinnen!
(missförstånd om religionen är legio redan vad gäller ordens betydelser)

och nu så är det kyrkoval
ska vi rösta på nån vi inte känner
som representeras av nån som inte känner honom
det blir lite som att en blind leder en blind
jag kan inte säga som Ian Hunter i låten ”God”

Well I said to God
I found You out
’cause I know what life
is all about

Jag kan inte heller säga som mig själv:
byt kassakö!

2021-09-18

Columbi ankomst till fängelset

Suck, sa den obekväme
så hamnade man alltså i fängelse
det är ingen myt
att samhället relegerar den obeständige

Allting härinne
trotsar fönsterrutans smuts
kunde det vara
blekare

Det finns ingen enkel utväg
för den naturaliserat obekväme
som inte kan med att tvätta fötterna
på sina grannar

Inspärrad lever han med hjärtats syndrom
och tänjer på frihetens murar
där guds händer
har låst sig i kramp runt det heliga måttet

Stunden när man hamnar i fängelse
är besvarad av realitetsprincipen
den obekvämes fingrar står öppna
kan egentligen inte misslyckas

Noterat kring Emil Ahlbertz diktsamling ”Insändarpoesi”

För transparensens skull: Emil Ahlbertz’ publicerar sig på samma bokförlag, Fri Press, som jag själv har publicerat mig på med två diktsamlingar. Jag känner inte Emil, även om vi har träffats som hastigast på Poesimässan 2021 för någon vecka sedan.
Se detta mindre som en recension och mer som ett knippe funderingar kring ett intresseväckande begrepp, nämligen insändarpoesi, vad kan det tänkas stå för i dag?

”Insändarpoesi är en hotad genre” skriver Magnus William-Olsson i skriften Poesiåret 2019, utgiven av Örnen och kråkan. ”Sociala medier och poesicommunities rymmer inte så mycket av den folkligt finurliga tillfällesdikten om inget särskilt”, skriver MWO på s. 278 för att sedan inrangera Emil Ahlbertz’ fjärde diktsamling Dagarna är dagsvers bland insändarpoesin.

I sin nya diktsamling som heter just Insändarpoesi (Fri Press, 2021) leker Emil Ahlbertz med detta begrepp genom att på omslaget ta upp MWO:s skrivning om insändarpoesin som en hotad genre. Detta och andra omdömen om Ahlbertz’ bok kan hittas – finstilt – insprängda bland andra notiser och artiklar i en fejk-tidningssida som ser ut som en 1800-talstidningssida och faktiskt i grunden kan vara hämtad från något arkiv till poetens klipp-och-klistra-verkstad. Någon formgivare står inte omnämnd så jag antar att det är författaren själv som styrt ut omslaget i fanzine-anda.

Frågar jag författaren själv (vilket jag har gjort) vad han lägger in i titeln så svarar han att insändarpoesi för honom ”är dikt som är publicerad i en dagstidning”. Även med en sådan, så att säga minimalistisk definition. skulle insändarpoesin kunna ses som en hotad genre, vill jag påstå, då det inte är ofta man ser poesi tryckt i exempelvis DN eller SvD (eller någon annan dagstidning för den delen). Jag tror inte det beror på avtagande intresse hos poeterna att publicera sig i tidningsform, utan mer på att det kanske anses som gammaldags på redaktionerna, att publicera insändarpoesi.

Själv gör jag en delvis annan tolkning av boktiteln (och genren) än både MWO och författarem, vilket kommer att framgå av nedanstående notering, som gjordes innan jag hade läst något annat om författarens bok. Det är som bekant skribentens frihet att göra sin egen tolkning alldeles oavsett vilken tolkning andra gör, och oberoende av författarens intentioner.

*

Noterat

Insändarpoesi av Emil Ahlbertz är ett starkt häfte kortdikter, 2-7 rader långa. Insändarpoesi därför att Ahlbertz jobbar med känslor i dikterna, vilket är en mer folklig än akademisk hållning.

Ahlbertz kan konsten att trycka ner de osorterade känslorna och omsätta dem i komprimerade bilder, vilket är nödvändigt för en poet. Ibland blir resultatet mer blommigt, oftare lakoniskt. Men det är inspirerande läsning.
Här den längsta (!) dikten i den formatmässigt tunna diktsamlingen, som visar en både boklig och verklighetsanstruken lidelse.

Dina andetag är ansträngda
efter alla trappor
Vart du än går
lämnar du fragment av dikter
efter dig
Du vrider klockan tillbaka
kysser min bokrygg

2021-09-15

Lina Arvidsson: Vänligen bygg inga berg (Konsai 2021)

Lina Arvidssons nya och redan omtalade diktsamling Vänligen bygg inga berg – betraktelser från kassan är en studie i närvaro och distans på arbetet; om att jobba som kassörska men samtidigt vilja odla sitt författarskap. Och ändå få ut något av deltidsjobbet som kassörska på Ica och rent av skriva dikter om det. En fråga som diktsamlingen tar upp är hur mycket människa man får vara på jobbet? För nog använder man sig själv som ett slags socialt redskap i serviceyrken som det att vara kassörska:

/…/
vi ler
det är en funktion det ingår
i arbetsbeskrivningen
kom till mig
alla

Man förväntas ställa upp, i viss bemärkelse och anpassa sig efter kundens krav. Samtidigt är det kassörskan som kan avgöra om kassan är öppen eller inte. Ett tyst maktspel uppstår ibland mellan kund och kassörska. Men sådant tillhör undantagen, oftast flyter jobbet bara på, lojt eller hetsigt.

Vänligen bygg inga berg är en diktsamling och arbetsplatsskildring i ett, om ett år i en kassörskas liv, ursprungligen lösa rader nerkastade på lappar som så småningom byggdes ut till en berättelse. Dikterna återger till synes autentiska repliker, ibland drastiska elakheter från kundernas sida, ibland stunder när man kommit allt för nära.

Det kan vara kassörskan som helt enkelt inte är i form ännu för att möta en stimmig kundkrets.

Morgon
alltför intimt kan det vara då
innan klockan är nio har jag inte riktigt vaknat
tung blå är dimman om vintern
människor gömmer sig
i kläder halsduk under paraply
/…/

Två saker händer som bryter av den vanliga lunken under arbetsåret: Affären utsätts för ett rånförsök där diktjaget får en kniv tryckt mot halsen – isande känsla. Det påverkar diktjagets liv och mående på djupet, några traumatiserade dikter om det finns med.

Inte nog med det. Något annat händer: en av hennes bästa arbetskamrater – visserligen långtidssjukskriven för förslitningsskador – hittas död i sin lägenhet. Händelsen leder till obehagliga tankar för jaget. Kunde jag gjort mer för Fanny (som hon hette)? Kommer jag att sluta likadant som hon, om jag fortsätter i det här yrket?

Några saker finns kvar att säga om den här boken. Den är inte jagcentrerad; i många fall är det kunderna själva som tar ordet i dikterna, och då är det de som är ”jag”. I den här dikten, om arbetarklassens omöjliga drömmar, är det oklart vem det är som pratar:

lite bara
komma med förslag
följa dem?
tja ibland

det är så vi gör
tänker att vi alltid ska

att en dag ska det lösa sig
även för såna som oss

Vänligen bygg inga berg är Lina Arvidssons första diktsamling och redan hennes genombrottsbok, efter en inkännande och uppmärksammad krönika om arbetarklasskvinnor i litteraturen av Patrik Lundberg i DN. Det finns ett obetvingligt sug efter arbetsplatsskildringar, här i diktform.

Tidigare har Lina bl.a. gett ut ungdomsböcker och en samling skräcknoveller. Med Vänligen bygg inga berg förnyar hon arbetarpoesin.

Skrivlusten - en metodik

skrivlusten förmedlad
genom att en hand läggs på skuldran
på nästa man eller kvinna

om du känner en oemotståndlig impuls
att skriva dikt
är du på rätt väg

sättet att lyfta kaffekoppen
tar dig framåt
såna saker

men du är aldrig framme
utom i en glimt
kanske kommer du aldrig fram

det är skrivtiden
det är det som sker i iakttagelse och uppenbarelse
det är vad som väntar