2020-01-29

Vem var poeten Pär Hansson?

Visst finns det något lockande över tanken på försvunna, bortglömda poeter. Paradoxalt nog, eftersom det ofta ligger en tragisk livshistoria bakom försvinnandet. Men det är en lockande tanke att på så sätt – genom upptäckten eller återupptäckten – av ett bortglömt mästerverk tvingas revidera litterarurhistorien en aning. Det slår in en kil av frihet i en alltför etablerad kanon där man hela tiden vet vilka värderingar man har att vänta sig.

Få poeter har försvunnit så (nästan) fullständigt från jordens yta och alla litterära bedömningsmallar som Pär Hansson den äldre (1932-1997); så får man väl om man ska vara noggrann kalla honom för att skilja honom från nu verksamma poeten Pär Hansson (1970-).

När jag först hörde talas om att det skulle bli ett releaseparty på Rönnells för den bortglömde och återupptäckta poeten Pär Hansson ställde jag mig lite frågande. Vem rörde det sig om? Var det en bortglömd dekadenspoet? Fanns det någon substans i detta?

Nja, det visade sig att det rörde sig om en Metamorfos-gruppens samtida. Han vore i alla fall lämplig att se i det sammanhanget. Dock möttes han till skillnad från Metamorfos-gruppen av tystnad och ointresse när han 1952 gav ut en diktsamling på eget förlag. Inte något helt ovanligt predikament men i Pär Hanssons fall hade han lika väl kunnat göra en komet-karriär som ung och lovande poet – om han alltså inte varit född och verksam utanför alla litterära sammanhang och utan viktiga kontakter.

Uppdraget att uppmärksamma Pär Hanssons öde (som man nog får kalla för tragiskt) och lyfta fram hans enda diktsamling har så att säga gått i flera led, från den ursprungliga eldsjälen och konstfackskamraten Hans Åsberg, som var en av de få som en gång köpte boken direkt av författaren. I fyrtiofem år hade Åsberg redan i samband med fester tagit fram sitt alltmer skamfilade exemplar av Pär Hanssons bok med titeln”låga visan” och idkat uppskattad högläsning medan vinet flödade. Till slut tyckte Åsberg väl att det var dags att låta budkaveln gå vidare och låta Carl Henrik Svenstedt läsa hans exemplar av den extremt sällsynta utgåvan. Här fanns ett ungt geni att hjälpa fram, om än ur vissa aspekter alldeles för sent. Svenstedt gick vidare och visade den alltmer sönderfallande boken för förläggaren Jonas Ellerström som bestämde att detta måste vi ge ut!

Resultatet som nu presenterades för första gången blev en trogen faksimil utgående från Hans Åsbergs exemplar av diktsamlingen, komplett med vinfläckar och allt. Den släpptes förra helgen på Rönnells i 100 numrerade exemplar, på samma sätt som originalutgåvan en gång trycktes.

Dagen till ära var antikvariatet nersläckt och upplyst av många små kulörta lampor – i kontrast mot den ”gråa" poeten och hans älskade i diktsamlingen, vars grå sammetsjacka genom dikterna växer ut till ett slags betydelsebärande signaturplagg:

svanarna börjar fyllna till
deras näbbar är kletigt röda av margaux
sannerligen börjar inte mänskligheten
bli berusad
ljus som vitt spanskt vin

och jag
är tydligt påverkad
av innehållet i den gråa sammetsjackan

Förordsskrivaren Carl Henrik Svenstedt berättade inledningsvis om den sista gemensamma ateljéfesten 1953 på Konstfack där reklamaren Pär Hansson - helt klädd i grått – sålde sin diktsamling för tre kronor styck och där alltså kamraten och konstnären Hans Åsberg nappade på erbjudandet. Jonas Ellerström berättade om hur de gick till väga med layouten på faksmilutgåvan.

Hannes Meidal läste sedan dikterna ur boken, starkt och chosefritt, medan Matti Bye och Mats Persson spred musikaliska dissonanser.

grus grus
grus grus
sulornas grus mot markens
ögonens grus mot markens
klädernas grus och markens grus

grus grus
grus grus
ensamma steg

Den onomatopoetiska marschen i ovanstående diktrader blev upptakten till ett glömt mästerverk.

2020-01-21

Som det började och fortsatte - Andreas Björstens samlade dikter



I augusti fyllde poeten Andreas Björsten 60 år. Det tycker Den Blinde Argus & Bokförlaget Megafon är en händelse som bör firas med en ordentlig samlingsvolym.
Andreas medverkade i DBA första gången i nummer 3 (1985). Ett par år senare blev han redaktionsmedlem och har sedan dess varit en trogen och hängiven medarbetare i DBA´s olika forum.
Det känns både hedrande och ansvarsfullt att nu få ge ut hans samlade dikter.
Under snart 9 månader har Ola Lindvall och Andreas kämpat med att gräva fram alla publicerade och opublicerade dikter som kunnat finnas, i skrivbordslådor, antologier, diktsamlingar, KB:s arkiv m.m.
Nu närmar sig boken snart tryckeriet. Det blir en rejäl pocket på över 380 sidor. Alla 6 diktsamlingar Andreas givit ut finns med. Massor av tidskriftspubliceringar. Livedikter."De opublicerade dikternas bok" + en hel del nya dikter.
Förord av Håkan Sandell. Omslag och formgivning av Ola Lindvall.

Inom några veckor ser boken dagens ljus. Det går redan nu att förhandsbeställa den. Då får man hans VISITBOK (Megafon 1991) + en par andra Argusrariteter på köpet.
Pris: 100:- (inkl porto).
Beställ genom att maila eller sms:a din adress till; denblindeargus@gmail.com 
Betalning via swish (070 680 75 04).






 Leonard Cohens råd till en gammal vän

Gå inte in i fas 3,
du kommer att få svårt
att hitta ut.

Ta hand om dig
börja skriv
         sämre dikter.






Tid

Om jag fick bestämma
skulle dagstidningen
bara komma ut varannan dag
och den kärlek man enligt talesättet
bara upplever en gång i livet
skulle finnas där
i varje ögonblick
för att töja ut maskorna
i den skenande tidens nät.




Dikter hämtade ur "Som det började och fortsatte - samlade dikter av Andreas Björsten" (Megafon, 2020)

2020-01-02

Världen av i morgon





Kanske har du läst ut julklappsboken och undrar vad du nu ska fästa blicken i?
Då föreslår jag fanzinet Bläck Charm Nostalgi Vassa tänder som nu finns att läsa i ett elegant formgivet pdf-format. Numret från maj 2019 betitlas »Världen av i morgon«  och har bidrag av bl a Magnus Haglund, Jonas Ellerström och Elias Hillström. God läsning.

2019-11-18

Gustaf Adolf Lysholm - poet och kritiker av sin samtid

Från releasen av Lysholms "Dunkelt gröna fönsterluckor" söndagen den 3 november i Swedenborgs lusthus. Fr. höger: Bengt af Klintberg, Jonas Ellerström. Foto: Susanna Åkerman.

Det är lätt att tro att författaren Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) var en skönande och ingenting mera. Den som läser hans fem diktsamlingar, utgivna i ganska snabb följd mellan 1953-58, möter en säregen språk- och bildvärld full av romantiskt staffage, företeelser och benämningar som kommit ur bruk, vyer över ett igenkännbart men ändå för nutiden så främmande Stockholm. Miljön är ofta 1830-tal, om nu något så prosaiskt som en tidsbestämning kan ges åt denna säregna, djupt romantiska diktvärld som inte liknar någonting annat. Diktionen i dikterna är både fast och flytande, där de ovanliga namnen och titlarna (ofta autentiska uppgifter ur gamla adresskalendrar) fungerar som hållpunkter i diktupplevelsen, förhöjer livskänslan och utgör ett slags skydd mot en alltför påträngande verklighet. Som yrkesverksam som servitör under större delen av sitt liv visste Lysholm en del om nödvändigheter.

Ett mindre urval av Lysholms dikter, under titeln "Dunkelt gröna fönsterluckor", hämtade från alla fem utgivna diktsamlingar, har nyligen kommit i Lyrikvännens Lilla serie, som en hälsning från Lyrikvännens avgående redaktion. Urvalet är gjort av Bengt af Klintberg och förordet skrivet av Jonas Ellerström som också gjort layouten. Ett sällskap av intresserade från Romantiska förbundet och ellerströms - som samarbetade om releasen - samlades i repliken av Swedenborgs lusthus häromveckan för att fira utgivningen. Bengt och Jonas växelläste ur diktvolymen och berättade anekdoter om poeten. Lysholm håller stilen raktigenom, här ett smakprov:

En blåklädd man med ett livgehäng och en lyra
inlindad i något slags gult nankintyg
kommer gående genom harsyran.
Plötsligt stannar han under en vildapel
och säger andaktsfullt för sig själv:
Här i tystnaden borde det ligga
det förgångnas ryttarboställe.
Här i ensligheten borde han leva
åbon och ryttaren Per Abborre.

Att Lysholm, som jag inledningsvis sa, inte bara var en skönande och diktare, utan också en skarp iakttagare av sin samtid och vältalig bedömare av andras litterära bedömningar, inte minst av honom själv, visas av Per Wästbergs biografi ”Gustaf Adolf Lysholm – Diktare, drömmare, servitör” (2013). Inte så att han fick skriva på kultursidan, eller kanske ens brydde sig om att försöka det, men han yppade sina åsikter fritt och i förtroende till sin förläggare Gerard Bonnier under en följd av år. Breven var naturligtvis inte tänkta att publiceras, men när Per Wästberg nu ändå citerar friskt ur dem för sin biografi måste jag säga att det är stimulerande läsning; det finns litterära elakheter som berikar, i sin (många gånger kanske orättvisa) schwungfullhet. Således kan Johannes Edfelt i detta exempel från Lysholms brev inte försvara sig men det behövs inte heller; personangreppet är preskriberat.

”Här i Sverige måste man ge ut diktsamlingar vid aderton eller nitton års ålder, annars tigs man ihjäl av recensenter och bokhandlare. En student på Stockholms högskola kan ge ut vilken smörja som helst; genast utnämner Johannes Edfelt honom till ett geni i Dagens Nyheter. Min diktsamling avfärdade han däremot med några rader som sade mer om Edfeldts karaktär än om min lyrik.”

Lysholm debuterade när han var 44 år gammal, ovanligt då, ännu ovanligare nu.

Vidare: ”En diktsamling ska inte vara en påse blandad konfekt utan ett mänskligt dokument: en glimmande lykta på den mörka och ödsliga heden.”

Slutligen ett stycke stimulerande elakhet för att hålla honom själv på gott humör och göra verkligheten uthärdlig;

”Högt respekterade, käre förläggare! Kalender för damer kommer att bli min sista diktsamling. Jag varken orkar eller önskar slåss mot en massa kända och okända fiender. Jag älskar lugnet och stillheten. Låt Bengt Holmqvist överta min fallna mantel eller Carl Björkman eller Stig Carlson. Jag tar min Mats ur skolan. Jag avskyr bråk och intriger. Jag trodde att diktandet var liktydigt med lycka. Nu är jag glad att få lämna den litterära rännarbanan. Lyckan är att okänd för människor och fullständigt ensam irra omkring på mörka Östermalmsgator.”

Gustaf Adolf Lysholm gav i själva verket ut två diktsamlingar efter Kalender för damer (1956). Därefter gick han över till att skriva prosa.

2019-11-07

kärlek är den stenen

kärlek är den stenen
runt den virvlar myror
stark som en humla
stark som fyrtiofyra
kärlek är den stenen i magen
som en barnfot i koskit i hagen
som en stövelklack krossar en myra

2019-09-23

Den alternativa rikedomen

Här är en lista på några poeter som inte kom med i Berör och förstör:
Lukas Moodysson, Håkan Sandell, Kristian Lundberg, Peter Lindforss, Ola Julén, Eric Fylkeson, Per-Eric Söder, Göran Greider, Louise Halvardsson, Olivia Bergdahl.

En i sina stycken väl så stark lista. Talar de till unga? Det skulle förvåna mig om inte.

Representativitet är viktigt för Folkhammar & Farrokhzad, liksom en blandning av omedelbarhet och komplikation i dikterna (där är jag med) men ingen från Malmörenässansen finns representerad.

Och Johan Jönsson har med tre prosatexter från ”Efter arbetsschema” medan Bruno K. Öijer liksom merparten av de andra medverkande bara har med en dikt. Varför? (Kunde inte låta bli.)

2019-09-12

Alla har vi varit unga och dumma, unga och långhåriga, unga och hungriga

Andreas Björsten, John Peter Gister, Fredrik Lind och programledaren Mats Barrdunge i en inspelning från 1992. Medverkar gör även Maria Nyström med musikern Benjamin von Arken och sagoberättaren Peter Hagberg.