2019-07-02

Ekot av Jacqueline

”Afrikas verkliga historia” heter Ola Juléns nya, postumt utgivna bok. Det är minst lika stark läsning som ”Orissa” (Ink, 1999). Till skillnad från Orissa, som jag lånat två gånger och dessutom hört uppläst, äger jag den dessutom. ”Afrikas verkliga historia ” (Afrika nämns ingenstans i texten) rymmer bland annat en kärlekshistoria, eller en relation, lätt sunkig och sorglig, en upplevelse att gå tillbaka till som tröst för diktjaget, samtidigt som den ger oändllg smärta. Så kan det ju vara med kärleken, även när ens älskade inte bor på andra sidan havet (i det här fallet bor tjejen i Brasilien) och olikartade ekonomiska förutsättningar komplicerar bilden.

Här finns den erotik utskriven som bara fanns antydd i Orissa. Det gör boken mer färgrik, mindre tigande i sin hållning på gott och ont (mest på gott tycker jag).

Tjejen är alltså fattig och bor i Brasilien (platsen hon kommer ifrån finns utskriven). Hon har ett namn också, Jacqueline. Så här kan det låta:

Att jag har tänkt på dig så mycket,
på det som var, på det vi hade.
Att det går att tänka så mycket
på en annan människa, en liten aggressiv flicka,
på dig som gjorde mig så illa, Jacqueline.

Det är första dikten i boken där hon är med, med namns nämnande. Hon förekommer en 15-16 gånger till om vi räknar dikter där hon nämns vid namn.

*

Jacqueline, här börjar en klocka ringa någonstans i bakre eller främre delen av mitt medvetande. Skrev inte även Bruno K. Öijer om en tjej som heter Jacqueline? I ”Spelarens sten” från 1979 i såna fall.

Mycket riktigt, i dikten ”Pärlan Dom Jagar”, skriven på Hotel Pinar, Istanbul, börjar varje strof med namnet Jacqueline. Det är en gammal älsklingdikt för mig. Så här går två strofer.

/…/
jacqueline,
jag har delat med mig
jag har slitit ner ett kallt moln
måste jag stanna här

jacqueline,
jag tillhör spetsklänningarna & gatans slödder
jag tillhör radions utlandsprogram
jag tillhör skumrasket på de nerbrutnas balkonger

I denna dikt liksom i Ola Juléns bok nämns egennamnet Jacqueline 17 gånger om jag räknat rätt.

Det är en egendomlig slump, men inget jag vill dra några större växlar på. Möjligen är det en blinkning till en författare Ola Julén säkert läst. Hans Jacqueline är dock en annan, i bägge fallen tror jag namnet är autentiskt.

2019-07-01

Vi graviterar mot Hydra

tre generationer svenska författare
har sugits in i trollkretsen kring Leonard Cohen

det är för sent att resa till Hydra
men lätt att umgås med honom

han öppnar ett samtal med dig i sina rum
men du måste vara medveten om en sak

att han bedömer dina dikter
med kärlek och stenhård expertis

säger han ”really good” så menar han det
annat kallas kanske ohörbar tystnad och själlös ordrepning

vankar du omkring som en orolig kyckling
runt ordet som ska kläckas

lägg undan dina tarotkort
och låt dina dikter bli bedömda av Leonard Cohen

2019-06-05

kyrkorna, pappa

det finns ett träd bakom taken. det är inte det som väcker mej. det är himlen. det är hur vinden blåser. det är en skorsten utan rök. det är min mormors frisersalong i källaren. där fanns ett förråd där jag önskade att bo.

det finns en himmel över trädet bakom taken. det finns en diakon. i mej finns en svårbestämd tro. min kompis fick hjälp med hyran. att inte ha någonstans att bo. det finns en kyrka i varje sann själ. en kyrka med olika tro. en kyrka där alla kan bo.

jag ser honom ibland på gatan. han går bakom träden bakom taken. vi sätter oss ner på en bänk. vi gör sånt man inte får göra. i detta förlovade land. att driva bort från en strand. att inte vilja vara på land. att vara trött på "sunt förnuft". att allt bara rinner. som vatten som skövlar all sand. du springer, jag önskar du hinner.


2019-05-29

Katarina Frostensons autofiktiva verk ”K”

Katarina Frostenson är en mästare på ord och klanger, det kan ingen ta ifrån henne. Men hon säger själv (i den nyutkomna boken ”K”) att hon har svårt att förstå handlingen i berättelser. Betyder det möjligen också att hon indirekt pekar ut en brist hos sin egen poesi? Poesi är inte berättelser men de kräver ofta en underliggande berättelse för att bygga upp sin hetta. Jag tror att hennes texter behöver ett ärende utöver klangernas värld, den ibland tomma och frusna poesin. Sedan de fina diktböckerna ”Joner” och ”Tankarna” upplever jag att angelägenhetsgraden successivt har sipprat ur hennes böcker. Jag tyckte dock mycket om ”Endura” från 2002 – samarbetet med hennes make Jean-Claude Arnault, numera som bekant våldtäktsdömd som ”kulturprofilen”. Även den boken hade ett ärende; att gestalta den kristna sekten katarernas situation när de förföljdes av inkvisitionen och ofta brändes på bål i stora grupper.

I hennes nya bok ”K” är hettan tillbaka. Paradoxalt nog kan det vara det bästa hon skrivit och publicerat på länge. Det motstånd och de motgångar hon upplevt, med sitt öde så nära förbundet med sin makes, har nånstans frigjort hennes skrivande. Inledningsvis känns det märkligt att läsa något så bitskt och konspirationsteoretiskt, speciellt kommande från en nyss så uppburen författarinna som Frostenson. Utfallen mot Svenska Akademien, dess dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius, medierna och då speciellt DN samt de arton kvinnor som framträdde i Matilda Gustavssons avslöjande DN-artikel om ”kulturprofilen” är legio.

Så här kan det låta:

’Morgontidningen’ Dagens Nyheter har satt ihop en historia som ges ut den 21 november. Man har sökt och samlat in personer och gör sig till språkrör för vad som framställs som ’vittnesmål’. Arton, samma antal som Svenska Akademiens ledamöter. De aderton luftar sin klagan om oförrätter och ’övergrepp’ av olika slag. Några anser sig vara förbisedda eller ha blivit illa behandlade. Kränkta säger sig flera vara. Fyra-fem berättelser handlar om sex, en är särskilt våldsam, spektakulär. Andra är bisarra. Skillnader finns, och mönster.
Jag urskiljer snabbt några tydliga drag. Jag känner igen ett par författare som öppet uttryckt sitt motstånd, för att inte säga sin avsky mot dig, min älskade, under årens lopp.”

När boken börjar har hon redan flytt Sverige, tillsammans med sin make, och befinner sig i Köpenhamn, på väg till Paris, där de flesta av bokens korta kapitel utspelar sig. Hon ser sig som landsflyktig och jämför sig med kända svenskar som genom århundradena har tvingats fly Sverige och hittat en tillflyktsort utomlands, ofta i Frankrike:

”Ekelund, Strindberg, Swedenborg, Bergman. Och Almqvist!” (s. 39).

Almqvists dikter i exil, utgivna i ”Sesemana”, citerar hon ymnigt genom boken.

Det finns dock en gräns hon inte överskrider, en poet hon inte vill jämföra sig med. Osip Mandelstam, denna svåraste och ljuvaste av poeter (läs urvalet på svenska, ”Rosen fryser i snön”) som förföljdes av Stalin vill hon inte jämföra sig med, det säger hon uttryckligen. Det är faktiskt en lättnad.

Så småningom växer ”K” ut till en dikt- och tankebok av visst format, och man börjar inse att detta är hennes Inferno-dagbok, låt gå för det. Hon kommenterar dikter, egna och andras, och öppnar dem för läsaren. Detta gör hon förtjänstfullt. Hon tar långa promenader i omgivningarna och befinner sig mer eller mindre i Strindbergs fotspår, i hans kvarter.

Hur Frostenson kan undgå att ens ställa sig frågan genom boken om hennes make är skyldig till det han nu dömts för, är förbluffande. Men låt oss kalla det någon slags yttersta solidaritet med en utsatt person, om vi ska vara snälla. Men de utsatta kvinnorna verkar inte Frostenson ägna en tanke eller känsla mer än hat. Att de drivs av avund är självklart för henne.

Ändå finns där vackra ackord om litteraturens makt, och kanske ett sätt att gå vidare:

”Jag återvänder med det som författaren kan göra, att följa världen tätt i spåren, uppmärksamma den på sitt vis, teckna dragen av ting och tillstånd, vara vaken för detaljer, vädra och söka tidens röst. Med sitt stift teckna ner och resa former.
Skapa skönhet: visa på den skönhet som ännu är. Den vardagliga, mänskliga storheten och det som går utöver den; ansträngningarna, de stora, verkligt skapande verken.”

Går det att läsa Frostensons verk i dag, fristående från skandalen kring Svenska Akademien? Nej, kanske inte, men tiden må utvisa.

2019-05-18

Sju frågor till Håkan Sandell


Jag har bara träffat Håkan Sandell en handfull gånger. Senaste gången var i Köpenhamn för ca 15 år sedan. Innan dess Stockholm och Hultsfred. Aldrig i Malmö, den stad som han är mest förknippad med. Men det var länge sedan han bodde där. Vistelseorterna har varit många genom åren. Köpenhamn, Oslo, Berlin, Irland och Wales kan räknas in bland postadresserna. 
Hans poesi har också färdats runt bland Europas modernismer. Alltid i rörelse och utveckling.   
Förra veckan var jag i Oslo för ett par dagars studiebesök på bibliotek och litteraturhus. Passade även på att träffa poeten Håkan Sandell, som varit bosatt här sedan 1990-talet. 
Sedan debuten 1981 har han givit ut ett 15-tal diktsamlingar, plus samlingsvolymer och översättningar. I april kom hans senaste diktsamling, Musiken av allting och ingenting (ellerströms). Under maj är han månadens poet i P1:s DAGENS DIKT.
Efter vi pratat och promenerat på några undanskymda gator gjorde vi även ett sent besök på Vår frelsers gravlund, där Henrik Ibsen ligger begravd. Håkan läste dikten Två änglar följer dig nära och noga. Jag filmade i det svaga månljuset och med en ficklampa som läslampa. (Se tidigare inlägg.)

Två poeter; Argusgubben i keps till vänster. Malmöpoeten till höger.





1. Hur var dina första kontakter med poesi?
- Vad jag kan minnas så låg jag i en sommarstuga, på schäslongen som man sade på gammal halvtysk skånska, och läste Ekelöfs Rimbaud-tolkningar, en ganska tunn volym det. Jag var 16, och hade hittat fram till poesin via bildkonsten. Läsningen gav mig nya obekanta känslor, en känsla av... andra möjligheter än de jag vetat om, känslan av en annan horisont. Bäst tyckte jag om Rimbauds tidiga mer romantiska och konservativa dikter. Det låg ett rus i läsningen, det påverkade mig mycket starkt. Kärlek vid första ögonkast får man nog kalla det. 


2. Influenser? 
- De är så många att de drunknar i varandra. På 90-talet var det europeisk poesi, men under 00-talet mest utomeuropeiska poesitraditioner. Idag är jag tillbaka i Europa igen. Jag har ett par favoriter på vart språk. Det är mest skandinavisk, tysk och engelsk poesi. 1800-talet men också samtida poeter. Bästa tyska poet är Durs Grünbein (född 1962) men jag är förundrad över att en kulturnation som den tyska inte kunnat få fram en mer naturromantisk poet, inte en enda, hela traditionen är död, eller nästan död. Grünbein är en mycket begåvad poet, men ack så akademisk, en riktig doktorstyp. Intellektet tar överhanden och dominerar de instinktiva livsyttringarna. 


3. Skillnader/likheter i litteraturklimatet i Norge/Sverige? 
- Svårt för mig att svara på om skillnader mellan svenskt och norskt kulturklimat. Jag har ärligt talat aldrig trivts i kulturlivet. I storstädernas kulturliv är folk taskiga, försöker alltid sticka en i ryggen med inlindande elakheter som anses spirituella. Det är en kultur för hyenor. Sedan i Norge har ju haft lyckan att leva omgiven av den retrogardistiska subkulturen, som på sitt största rymt ett stort antal vänner och en egen publik, och mina kontakter med det officiella norska kulturlivet har varit små, så små som möjligt får jag säga. Men i Norge består detta av ett litet antal kommersiella giganter vilka dyrkas som ett slags kulturhövdingar, det är ett norskt 1800-talsarv av nationalistisk slag. Det är inte särskilt behagligt. Och i takt med att kvaliteten sjunkit så har det också blivit aningen komiskt. 


4. Skrivandeprocessen? 
- Jag var nattarbetare som ung, men skriver numera hellre tidigt på dagen. Då har man ju också kvällen fri, och jag älskar kvällarna över allt... Inspiration tillkommer i fantastiska svep, den bästa drog som finns, och däremellan får man ta sig fram till fots, vilket heller inte är så dumt. För mig förändrades allt runt.. 1993, de här stunderna började komma tätare. Det har förundrat mig mycket. Jag trodde att en poet började inspirerat och så blev träigare med åren, för att så till sist hamna i akademin eller någon kulturnämnd eller något annat hopplöst. Inte så för mig, det började försiktigt, sedan har det stegrats genom åren, kraften att skriva kommer nu för fullt utblås. Men det krävs koncentration. Och man behöver ta vara på hälsan, för dessa saker sliter på en. 


5. Om Musiken av aldrig och ingenting. 
- Du frågar om den senaste samlingen, den tog längre tid att skriva därför att mina föräldrars sjukdomshistorier och död utspelades under tiden, både far och mor. Även flera vänners död. Boken har kallats för mörk, men jag tycker det är något av en prestation att jag under omständigheterna klarat hålla dikterna så pass ljusa. Poesi är grundläggande bejakande och besjungande, det är dess grundnatur, dess väsen.. Efter hand upptäckte jag att jag i högre grad än på länge baserat dessa dikter på stämningar, så jag arrangerade de efter årstid. Fyra sektioner av vinter/vår/sommar/höst. Detta är dock endast en yttre ram. Elegier har jag kallat genren därför att dikterna ofta utgörs av kvällsmeditationer. Fast jag har nu redan mitt fokus på nästa samling, som kommer att bli ganska annorlunda. Det var egentligen Strunge (Michael Strunge) som visade mig på det där, hur man kan prova ut olika stämmor i olika böcker. 



6. De senaste decennierna har du bott mer utomlands än i Sverige. Har detta förändrat dig som poet? Hade du skrivit en annan typ av poesi om du bott kvar i Malmö?
- Njaa jag lämnade Malmö redan innan jag lämnade Malmö, så att säga. Jag bodde lite i Stockholm och i Göteborg också, och reste mycket, Färöarna, Island, Normandie, Skottland, Schweiz, Sydtyrolen, hyrde en källare i London. Jag hade varit tio gånger i Paris när jag var 25 år. Men visst, nu är det 26-27 år utanför Sverige. Det är klart att det har påverkat mig fundamentalt. Jag är inte långt borta här, men jag är borta. Mycket av ens sociala-kulturella identitet trillar av en när man rest, och vad som blir kvar, man blir mer igen som man var...när man var barn faktiskt. Jag upplever en väldig frihet, det får jag säga. Blicken ges översikt, rörlighet, panorama. Samtidigt kan jag någon gång känna mig som en svikare. Nyliberalismen har kört ner Sverige mot botten, och jag har inte med mitt land levt igenom dessa år, i vått och torrt, det är i praktiken tre svenska decennier som jag missat. Kanske far jag istället iväg bara som en jävla fjäril utan markkontakt?



7. Vilka samtida norska författare bör man läsa?
- Jag läser klassikerna, Alexander Kielland, Norges Dickens, eller Hans Jægers Syk kjærlihet-trilogi från 1890-talet, eller Ibsen, på vars grav vi ju just bokstavligen stått, Thomas. Men för samtidslitteraturen, eller samtidspoesin, så tycker jag att man skall läsa de norska retrogardistiska poeterna, Bertrand Besigye, Ronny Spaans, Henning Næss, Cornelius Jakhelln, Ulrik Farestad. Om man beställer något norskt från nätbokhandeln så kan man gärna välja Ulrik Farestads två diktsamlingar "Støv, stjerner, piksler" och "Sangen og katastrofen", eller då hade jag valt den sistnämnda. Sedan har ju Norges främsta efterkrigspoet avlidit, Stein Mehren dog sommaren för två år sedan. Tomheten efter honom är till att ta på i detta norska land. Det är som om själen är borta





2019-05-13

"Två änglar följer dig nära och noga" dikt av Håkan Sandell


Två änglar följer dig nära och noga,

     den ena för prydligt in goda handlingar,

     den andra kladdar ner det onda, i boken. 

Här skriver ingen av dem någonting. 

     Tät dimma hänger över åskantens granskog,

     ett trådigt intet i konstant förvandling.

Vi har suttit på kyrkogården, och där svalor

     nyss saxat har fladdermöss tagit plats

     och störtar runt i bunden rotation. 

Du stryker på läppstiftet inför restaurangerna,

     just skämtat att du blir tvungen att döda mig,

     och munnen glöder till en första höstnatt. 

Jag svarar tvetydigt att gör du det, gör 

     du det bara, det är någon hemlighet

     du menar dig ha röjt, och snabbröker

ner jointen, snart är det slut på sommarleken

     men kanske gömmer du en smula allvar 

     i ett så frånvänt men brett kattleende.

Jag är för utsliten, för omgiven av gravar,

     mitt spökskepp glider trögbett fram i dimman.

     Stagnerade skall bäckar och vattendrag

snart omge oss, gräset stå frostlimmat

     och hökens skri slå vinkelrätt över bytet.

     Likt en knivsegg skall höstkvällssolstrimman

ha åtskiljt värld från värld där vi stryker 

     runt mörknade hörn i denna regnfallna 

     förmultnande gamla trakt, glest belyst 

när billyktorna ses sila fram här mellan

     begravningsplatsens grenverk, över muren 

     och över gravhällarnas polerade glans.

Här där vi två har suttit så milt berusade,

     och ljuset av ditt ansikte gång på gång

     synts kasta sig mot mörkret endast beskuret

av solskivan utbrunnet röd vid horisonten

     som flammar ut snart över åskammen.

     I duggregn, ditt hår uppsatt under kapuschong,

de djupa färgade vågorna av ambulans-

     signaler. Först höstregnen, så nedisning,

     i omtagning; ett tak, ja, kanske tillsammans.

Banal, av alla känd, är orättvisan -

     stort kryss! Moralen - nja. Meningen - förstås. 

     Två änglar, här i det mjukt ruttnande paradiset.

Men de har inte skrivit någonting om oss. 









                    [från "Musiken av aldrig och ingenting", Ellerströms 2019]


[Inspeladad 8/5-2019 av Thomas C Ericsson,
vid Henrik Ibsens grav, Vår Frelsers gravlund i Oslo]



2019-05-10

”Obehagliga” författare

Legendariske författaren och kritikern Arne Häggqvist gav 1953 ut en liten tunn bok med titeln ”Obehagliga författare”. Det handlar om moraliskt dubiösa författarskap.
Urvalet kan påminna om Paul Verlaines ”fördömda poeter” (poètes maudits) men omfattar inte bara poeter och inte bara fransmän. Vilka är dagens obehagliga författare på svensk botten? Fredrik Virtanen, Jan Myrdal, Horace Engdahl?

*

På sidan 78 i Patrick Modianos kortroman ”Nätternas gräs” (svensk pocket) kan man läsa följande:
”Jag umgås inte med någon, ska ni veta /…/ De flesta människor är mig likgiltiga. Utom Restif de la Bretonne, Tristan Corbière, Jeanne Duval och några till…”
Det är romangestalten och Patrick Modianos alter ego Jean som säger det.

Jag visste att det fanns en koppling mellan Horace Engdahls ”Nattens mänsklighet” och dess nattliga strövtåg genom Paris i Retif de la Bretonnes fotspår och Patrick Modianos romaner med deras minnesvägar genom ungdomens Paris.
Skriftställaren Retif de la Bretonne utforskade 1700-talets Paris nattsidor och dokumenterade dem i ”Revolutionens nätter”. Och Tristan Corbière är förstås en av Verlaines ”fördömda poeter”. En nyskapande poet som gav ut sin enda diktsamling på eget förlag. Jeanne Duval är Baudelaires älskarinna och musa. Men Patrick Modiano är ingen obehaglig författare.