 |
| (Kristian Lundberg. Foto: Jenny Hedberg) |
Kulturjournalisten Mats Granberg var under många år redaktör på Norrköpings Tidningar och lärde då känna Kristian Lundberg, först som anlitad frilansskribent och senare som vän.
“Låt oss förvandlas — Låt oss förintas”
”Dikten blir ett slags ingenmansland
där de döda kan röra sig intill oss andra
levande, vi kan gå sida intill sida”
(Kristian Lundberg ur dikten Söndag, publicerad i Norrköpings Tidningar 2015.)
På trettio år skrev Kristian Lundberg fyrtio böcker vid sidan om en lång rad tidningsartiklar, kritik, essäer och debattinlägg. Idag får jag känslan av att hans författarskap är smått bortglömt.
De inledande dikterna av Kristian Lundberg i "Låt oss förvandlas" (Ellerströms, 2017) är versioner av sju dikter av honom som publicerades på NT:s kultursida redan 2015.
Skillnaderna kan bero på att han inte deltog i slutredigeringen av boken från 2017. Han försvann, gjorde sig onåbar på väg mot sin egen förvandling och förintelse. Då skulle i så fall dikterna som publicerades i tidningen vara mer ursprungliga och mer i enlighet med Kristians intentioner.
Min relation till Kristian Lundberg var först läsarens och senare redaktörens, vi hade god, om än inte alltid tät kontakt, först affärsmässigt, sedan personligt. Vi blev vänner.
Vi höll flera författarsamtal tillsammans och hade alltid roligt. Fast när Kristian dog den 27 april 2022 hade jag glömt bort de sju dikterna, som jag själv kallade Dagarna. Men en flitig läsare, Heidi Swartz Löfstedt, påminde mig om dessa. Hon hade klippt ut dem, sparat dem och nu tagit fram dem igen. Jag bad henne skicka dem, och plötsligt hade jag sju dikter av Kristian Lundberg i mobilen,
Själv hävdade Kristian ofta att han skrev samma dikt om och om igen, en sanning med modifikation. Ett av Kristians favoritord var kalejdoskopisk. Han använde det ofta och inte minst för att beskriva sitt skrivande.
Kristian Lundbergs dikter börjar ofta på ett likartat sätt. Ett rum, en morgon, dagsljuset vitt och obefläckat. Allt ska börja om. Dikten skulle fyllas till brädden av allt det viktiga som världen — och existensen — rymde. Hans dikter kan läsas som skapelseberättelser. De speglar också en förundran han själv kände över att kunna skriva poesi och en häpnad över att han faktiskt gjorde det.
Poeten Håkan Sandell har skrivit att han först mötte Kristian Lundberg 1986 tillsammans med hans vänner Love Lappalainen och Jens Sjöwall Wahlöö. Kristian debuterade i Loves tidskrift "Det där". Redan tidigare, skrev Håkan Sandell, hade vi inviterat Kristian till uppläsningar, där han visade sig besitta konsten att kunna improvisera långa dikter som han hittade på medan han talade.
Kristian Lundberg var en mycket produktiv poet, och mellan hans poesi och hans prosa var gränsövergångarna alltid öppna, oftast var det poesin som migrerade till prosan — och med hans eget ord kalejdoskopiskt — vreds perspektivet med små förskjutningar.
Produktiva författare är inte sällsynta, men något som faktiskt är ovanligt är att hans författarskap rymmer så många poetiker, böcker om att skriva dikt, om vad dikten är och vad den ska rymma.
Tre av hans böcker ägnas åt detta: "Är och blir" (Ellerströms, 1996), "Anteckningar om det som består" (Pequod Press, 1998) samt "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du" (Ellerströms, 2015). Den sistnämnda är både poesi och poetik. Och det draget är genomgående. "En hemstad - Berättelsen om att färdas genom klassmörkret" (W&W, 2013) är även den ett slags poetik. Jag anser den som en av hans bästa prosaböcker.
Själsfränden Petter Bergman
Kristian och jag hade en gemensam favoritpoet: Petter Bergman (1934-1986). Ett poetisk underbarn som debuterade när han var arton år, med diktsamlingen "Varje skiftande gestalt" (Metamorfos, 1952). Bergman blev tidigt alkoholberoende, men fann sitt tilltal och publik genom sina diktsamlingar och som kritiker och journalist på Aftonbladets kultursida under Karl Vennbergs och senare Agneta Pleijels ledning.
Jag minns hur bestört och förbannad Kristian Lundberg var — en vrede jag delade — över att Petter Bergman inte kom med i "Svensk poesi" (Bonniers, 2016) den stora antologin med svensk poesi. Kristian hävdade att skälet enbart kunde vara politiskt. Bergman var mycket beläst. Han var influerad av marxism och existentialism. Nu har denna auktoritära rikslikare kommit i ny upplaga, men Petter Bergman är nog borta för alltid.
"I Dagarna", dikterna som Kristian Lundberg skrev för NT:s kultursida, heter det:
”vi kommerupplösas och bara upphöra
lämna mig inte nu, det är inte
våra rum, inte vår historia, det
är en sjukdom, det är inte en berättelse,
det är en lördag medan krampen släpper”
De sista orden är en uppenbar allusion på Petter Bergmans diktsamling Så länge krampen släpper från 1967. Likt Bergman kände Kristian Lundberg igen tillståndet då krampen släppte och det vita papperet lyste med ett befriande vitt ljus
Annars nämnde Kristian Lundberg ofta Bergmans sista, postuma diktsamling "Tilltal : Jonnas bok" (Bra Lyrik, 1987). I sitt författarskap — och tyvärr också i sitt liv — sökte Lundberg ofta en existentiell nollpunkt som han fann i Bergmans sena dikter:
”Vi önskade en annan värld
att leva i, ett annat samhälle.
Det får vi aldrig se: vi ser
ett samhälle att dö i.”
Resterande del av Den första dikten (ur "Barndomens gator", Bonniers 1983) är uppfordrande, upprorisk och mer optimistisk.
Kristian Lundberg och Petter Bergman var själsfränder.
Malmö Centralstation
Jag brukade gilla att anlända till Centralstationen i Malmö, full av folk och mina förväntningar en vardagsförmiddag. Utanför stationen mötte jag kanalen, och det klassiska Hotel Savoy. Jag hade ett rum, pengar och timmar av disciplinerad frihet att disponera. Kanske var det jag upplevde helt enkelt lycka.
Numera är det inte så längre, men jag kan ännu känna känslan. Tillståndet. Lyckan.
Jag blev inte förvånad över att Centralstationen förekommer i en av Kristian Lundbergs dikter som trycktes i NT.
”Dikten blir ett slags ingenmansland
där de döda kan röra sig intill oss andra
levande, vi kan gå sida intill sida
uttala mening efter mening
bara låta allt stanna upp, växla bort
som när man tidigt en morgon
nere på Centralstation /.../”
Jag har kortat av citatet medvetet.
I sin sista prosabok, "Sånger vid avgrunden", (Bladh by Bladh, 2021) heter det: ”Malmö Centralstation är min slutstation. Det är här min cirkel öppnas och sluts”.
Två väktare på det tidiga morgonpasset bjuder då och då Kristian på kaffe och bulle. Väktarnas oegennyttiga handling blir betydelsefull för honom. Alla hans ägodelar får plats i en ryggsäck. Men han har även en dator. Det är morgon. Han skriver och världen omkring honom vaknar på nytt.
Det var också på stationen, i bokhandeln Pocket Shop, som Jenny Hedberg arbetade. Hon blev Kristians sista partner, och utan henne hade han inte kommit tillbaka de sista åren.
Jag är inte så naiv att jag tycker att "Sånger vid avgrunden" är en rent självbiografisk berättelse. Den är en litterär konstruktion, ännu en fiktion. Kristian Lundberg tar sig också här ett antal poetiska friheter, som alltid. Det hör till. Man förleds nästan att tro att denna helvetesskildring hette Sånger från avgrunden, men det gör den inte. Sångerna, texten, skrevs vid avgrundens rand. En betydelsefull distinktion, rentav avgörande.
Det bästa exemplet på detta är händelsen när Kristian är tvångsintagen och fråntagen sin mobil, och temporärt får den tillbaka när en ur personalen säger att Gustaf Fröding söker honom.
Det är självfallet inte Fröding som ringer utan ordföranden i juryn till Frödingpriset som meddelar Kristian att han är årets mottagare av priset. Kristian behöver — som alltid — pengar. Men det är Jenny som ordnar rymningen, transporten till Värmland och arrangerar återföreningen mellan Kristian och hans far. Det sistnämnda är så osannolikt att ett bildbevis får komplettera berättelsen på bokomslagets innerflik. Fotografiet visar en glad, svettblank Kristian Lundberg iförd en för trång skjorta med armen kring en svartklädd, inte helt olik, en äldre man.
Alla som läst Lundbergs poesi och prosa vet hur stor roll en frånvarande fadern spelar i hans författarskap. I den mer självbiografiska prosan är han pappan som övergav sin familj och bröt kontakten med den, i poesin transformeras han ibland till en kristusliknande gestalt som övergivit allt och alla.
Jenny Hedbergs roll för Kristians sista år har såvitt jag vet aldrig blivit berättad. Kvinnorna i hans författarskap är ofta osynliggjorda. Utan Jenny och hade Kristian Lundberg aldrig kunnat ge ut sina sista böcker. "Requiem över en förlorad son" Lindelöws, 2019) respektive "En liten bok om helvetet" (Lindelöws, 2020) är båda tillägnade Jenny Hedberg. De flyttade till Skurup, och det var Jenny som såg till att Kristians sista författarsamtal kunde hållas på Skurups bibliotek.
Liksom hans sista tv-framträdande i SVT:s Fråga doktorn. Viktig för "Sånger vid avgrunden" var också hans sista förläggare Annika Bladh.
Det var också på Malmö Centralstation, på Espresso House, Kristian och jag träffades för sista gången. Vi talade om våra barn först och alltid. Sedan kulturjournalistiken, litteraturen och samhället. Vi var båda pessimistiska men inte obrutna.
Sedan försvann Kristian. Jag fick inte längre tag på honom. Efter ett tag hörde jag illavarslande rykten om att han drabbats av en svår sjukdom, eller att han rentav var död.
Det sista stämde inte, vi fick kontakt igen och jag läste hans sista böcker. Han dog i april 2022.
Det var inte bara jag som saknade honom. En av de finaste reaktionerna var en insändare av en kvinna i DN som, som läst "Sånger vid avgrunden". Hon föreslog att till minne av Kristian skulle man inrätta en fast sittplats på Espresso House på Malmö Centralstation för missbrukare och hemlösa.
Det var ett fint, trösterikt förslag och, tror jag, en alldeles sann idé i Kristian Lundbergs anda.
Det förvånar väl ingen att det inte har blivit verklighet.
Valet 2026
Hösten 2026 är det val på nytt. Jag ser till att förtidsrösta. Måndagen före valet går jag förbi Miljöpartiets valstuga i centrala Norrköping. En kvinna bjuder mig på en karamell. Jag gör henne generad när jag frågar om den är ekologisk.Väl hemma tar jag fram Kristian Lundbergs mest explicita politiska bok: "Det här inte mitt land" (Atlas 2014).
Jag läser om förvaret för flyktingar i Åstorp, Örkelljunga kommun. Sverigedemokraterna har fått hela 13,1 % i det senaste valet, och han skriver om den grymma avhumaniseringen av människor på förvaret. Och det ska bara bli värre. Några år senare skulle Kristian Lundberg bidra till sin egen avhumanisering, och själv utsättas för den.
2026 saknar jag hans röst, inte bara i poesin, politiken och samhällsdebatten.
Det framkommer ibland i Kristians dikter att de är en väg till förvandling. De skapelseberättelser jag nämnde förut var försök att förändra situationen och befria människorna.
De döda rör sig i veckodagsdikterna i Norrköpings Tidningar sida vid sida med de levande, fast också här är övergångarna öppna. Döden ses understundom som befrielse, då och då som förintelse. Skillnaden mellan dem är smärtsamt liten:
Jag läser om förvaret för flyktingar i Åstorp, Örkelljunga kommun. Sverigedemokraterna har fått hela 13,1 % i det senaste valet, och han skriver om den grymma avhumaniseringen av människor på förvaret. Och det ska bara bli värre. Några år senare skulle Kristian Lundberg bidra till sin egen avhumanisering, och själv utsättas för den.
2026 saknar jag hans röst, inte bara i poesin, politiken och samhällsdebatten.
Det framkommer ibland i Kristians dikter att de är en väg till förvandling. De skapelseberättelser jag nämnde förut var försök att förändra situationen och befria människorna.
De döda rör sig i veckodagsdikterna i Norrköpings Tidningar sida vid sida med de levande, fast också här är övergångarna öppna. Döden ses understundom som befrielse, då och då som förintelse. Skillnaden mellan dem är smärtsamt liten:
Låt oss förvandlas, låt oss förintas. Politiskt såväl som existentiellt.
Valet är vårt.
Mats Granberg, Norrköping september, 2026.
Valet är vårt.
Mats Granberg, Norrköping september, 2026.
