Nerstruken, rak och ärlig var Gunnars egen poesi. Han var rätt man att tömma lägenheten. Han såg till de mänskliga och konstnärliga värdena i denna övergivna spelplan. Den instängda lukten. Tills han hade lokaliserat dikterna.
Hans försvunna vän och kollega hade förmaningarna i sitt huvud från folk som ”inte drack”.
Peter gick på ständiga, nervösa promenader innan avgörandets stund. Skulle han hitta vägen ut ur sin situation? Han kände sin vänskap med den stora sångartisten för första gången som en börda, för vad kunde han göra annat än att göra andra besvikna, liksom sig själv.
Stockholmspoeten från Östermalms baksida var på flykt. Han smet åt sidan vid Filadelfiakyrkans trädgård. Och skruvade upp beslagen till luckan som ledde ut ur tiden. Eller var det gatuarbeten. Med sin av sångstjärnan på sydligare breddgrader lånade sovsäck letade han sin försvinnande tur, en öppning i solnedgången vid ungdomens examenstid. Alla som varit vänliga mot honom sedan han blivit av med bostaden – vad skulle de innerligt göra? Han hade mött så många nya ansikten med samveten, som numera kände till detta enkla faktum att han inte ljög om vem han var och varför det hade hänt. Myndigheterna och deras regler. Han pekade på dem när han orkade kommentera. Tiderna var över då han befriade fåglar som var insnärjda i fångstlinor vid Karlbergskanalen,
En flaska champagne langades fram till honom av nästa gäng studenter som passerade och han ringde senare den kvällen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar