Det sista supportärendet

Det händer att jag under lediga dagar ögnar igenom familjeannonserna, mest för att studera variationen bland dödsannonsernas små symboler. Finns det någon symbol som sticker ut lite extra, har någon hammarbyare lämnat oss, eller finns det något stiliserat, efterlämnat husdjur avbildat? Jag tittar också efter den bortgågnes födelsedatum, speciellt sedan min egen far gick bort förra sommaren.
   I dagens tidning fastnade min blick vid Per Evensens dödsannons eftersom symbolen över namnet var – en QR-kod.
Kanske var denne 86-årige man en klurig filur, som efter sitt frånfälle skämtar aprillo med oss som provar att scanna koden?
Eller kommer familjen för alltid att minnas dödsrunan som ett misslyckat försök att delge de sörjande ytterligare information…

Jag har ändå tre olika appar i min telefon, men ingen av dem kunde avläsa koden. Alltför detaljrik och med dålig kontrast länkar den mig inte någonstans. Förbryllad sitter jag vid köksbordet.
Och jag undrar om inte någon av barnen eller släktingarna hade behövt Pers assistans, att få till ett bättre original.

»Vår bästa IT-support
är nu hos sin Kerstin
i Cyberspace«

QR står för »Quick Response« och det sägs att den som frågar skall få svar, och om tron är stark så kommer möjligen svaret från ovan.
I herr Evensens fall får jag dock leva i ovisshet.

För den som vill lyckas med sitt eftermäle på detta sätt finns hjälp att få.

Under Vårsalongen på Liljevalchs har det under de senaste åren funnits (väl fungerande) QR-koder intill konstverken, en praktisk snabblänk för besökare som velat läsa mer om konstverken.
En som också läst mängder av dödsannonser är konstnären Simon Blanck. Hans fokus är i årets Vårsalong de kursiva orden, dvs de dikter eller verser som ofta finns med. Fint så.

   ∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞

…och här kommer en uppdatering 2016-04-25:
Via den hjälpsamma kommentaren från Tobias (ToHell) här nedan, så visade det sig att det visst gick bra att scanna annonsens QR-kod, en Johan A. lade på Google Plus upp en version från DN's digitala utgåva, och när man scannar denna, som alltså är av bättre kvalitet, dyker denna text upp i min mobil *:

Så, om du besöker Pers egenkomponerade hemsida, och om du som jag klickar dig in på fliken »Summarum« kan du ta del av de avskedsord han skrev några månader (eller kanske ett halvår) innan han gick bort. Vid den tiden levde även hans hustru Kerstin.
   Det känns ju lite ovant och sorgligt att läsa ord som »Jag har haft ett långt liv med massor av glädjeämnen…« samtidigt som jag börjar ana att Per Evensen nog var en vettig och sympatisk man, med ett visst sinne för humor. Stavningen har jag överseende med.
   Så kanske borde vi alla skriva ett farväl till vår familj och våra vänner medan vi kan? Men kanske dölja avskedstexten lite bättre för omvärlden tills dess att döden skiljer oss åt.

För som Evensen skriver:
»…det är ju försent att skriva efteråt eller hur?«


* och att appen heter ScanLife blir ju en liten bonus.

Liveodds i Aleppo

Aleppo 2012.

Två citat: Anders Widoff

"Trygghet är ibland otydligt".

 

Vågorna lämnar stranden, 2005

"Målningen är en enkel, men märkvärdig, amatörmålning från Myrorna. Sådana har jag arbetat med tidigare. Denna gång fotograferade jag närstudier av delar av målningen. Det finns alltså flera scener. Dessa framträder annorlunda än målningen i stort. Båtarna är bara några centimeter stora på originalet; därav den rörande klumpigheten och den grova färgpåläggningen." 

Anders Widoff, konstnär

Årstid?

Hämtad från MorgueFile.com. Via ett tips från Anna Brodow.

Alltså; jag har aldrig förstått mig på det där med klagan över årstider. Sant. Varje årstid har sin tjusning - och hela den klichén. Sant. Men i år, babies. I år är det inte klokt. Stormar och lågtryck avlöser varandra, vänners hus i havsbandet står strömlösa, norrlänningar saknar telefonförbindelser, mellansverige svämmas över, tak blåser bort, hundarna ylar. Ja, och då kan man ju vara nöjd att man bor på viss höjd över havet i en stad där det mesta fixar sig. Träden svajar på bakgården, och det drar lite i ventilerna, som det förr drog i kakelugnarna så att mässingsluckorna darrade till och sa kling.

Mässingsluckor med kling - det är barndom. Nu är det ett ovädersmax som ingen riktigt känner igen, och nej, jag ska inte föreläsa om miljön så här efter klockan tolv. Var och en kan se efter själv.
Men det mörker vi nu genomlevat har varit som gjort för den vinterdepression jag aldrig känt. Man går som i en tunnel, det blåser lite, kallas frisk luft. Är rått, snor sig in under ylle och undertröja, gör en kallsvettig. Är jag sjuk? Nä, det är vädret.

Såg bilder från Indien på TV, folk som badade i mjölkigt ljus med nyanser av turkos. Dagen därpå fick jag ett julmail från en vän i Bengalen; där var 4 grader på natten och 15 på dan. Indien är sig inte heller likt.
Men: Kan man tänka fram ljuset? Måste göras fort i så fall. "Nu vänder det" som det står på varannan blogg. Ja, men det känns inte så.
Ljus. Sol. Hitåt! Snö fall ner! Jag vill inte bo i den här säcken som man dödar kattungar med.
Vet ni att UV-effekten från Sol På Snötäcke är den dubbla? Ne. Men nu vet ni varför ni mår som ni gör. Godnatt.

Balsampoppeln

Min syster och jag på väg till busshållplatsen, påskafton klockan tolv. En doft drar från parken runt Sofia kyrka, snor runt hörnet av Renstiernas gata och når oss. Vi står som snusande hästar och drar in den.
- Vad är det där? säger syrran. Känner du.
- Um. Det är balsampoppeln som slagit ut.
- Å, är det det? Har jag aldrig vetat. Hur ser den ut?
- Olika. En del är storstammiga träd med vitt förgrenade armar. Andra växer rakt uppåt och ser ut som undernärda (sa jag inte).

Berättar för syrran följande: Första gången jag förstod att jag såg en balsampoppel var som nygift. Det växte en strax utanför min mans arbetsplats. Jag tror det var han som sa ordet: Balsampoppel, första gången i mitt liv. Jag plockade ett par nyutslagna löv och hade i fickan och gick och snusade på dem en stund.
Denna doft är på något sätt förbunden med min man, med hans läggning för det jordiska, och hans lite osvenska sensualism. Vårt liv och vår trädgård var fulla av dofter; hagtornsblommen, schersminbuskarna, kaprifolerna vi satte själva, vita och orange. Äpplen om hösten, plommon och päron. Ibland blev det lite för mycket koka sylt, och lägga in ingefärspäron, i det äktenskapet, men blev det alltför sjåigt fick grannarna komma och hämta allt vad de ville ha av äppelskörden. Medan vi stack iväg och tog de sista sena simturerna i någon tillräckligt varm septembersjö i Stjärnorpsskogen.

Stjärnorp och Bjärka Säby, det låter som äppelsorter, men det var där ”våra” sjöar låg. Man gick genom ekhagar med hunden efter och plumsa sedan i alla tre. Östergötland hade framförallt två finesser, den vackra domkyrkan och de varma sjöarna där vi badade från maj till september.

När jag sedan, långt senare, flyttade tillbaka till Stockholm märkte jag att det fanns en balsampoppel på min gård. Den doftade från april till oktober. För några år sedan fick den röta och höggs ner. Kvar finns en massa annat grönt, syrener plus en hög kastanj, vars blommor lyser inåt köksfönstret i juni.

- Det finns en på landet också, säger jag till syrran. Jag tror mormor satte den.
- Vardå? Undrar hon.
- Bakom vita huset. Alltså det som förr var vita huset, där mormor och morfar höll till om sommaren.
- Å, är det det. Jag har alltid undrat vad det är som doftar där. Hur ser de ut?

Och så vidare. Ja, intressantare än så här blir det inte. Vi minns ett träd, en man, en doft, en mormor, en plats, ett hus, och mycket annat som jag inte berättar här. Vi delar liv. Det räcker väl så. Ja, det får det göra.

Atjoo i pannkakan

Ni som läser den här bloggen vet att jag varit lite dålig i vinter. Följderna av ett sjukdomstillfälle i september hänger efter med trötthet och minnesluckor som följd. Framförallt har jag svårt för extravaganta ord, författarnamn och namn på sedan länge döda amerikanska skådespelare. Samt att passa spisen.

Hos nevrologen fick jag i uppgift att minnas sex ord som hon sa åt mig att ”gömma”, efter tre minuter frågade hon igen och orden var verkligen gömda. Två kom fram. Sax och tång. Inga ord man direkt känner för. Med de ord jag känner för går det lättare, ibland uppstår dock ett litet letningsmoment, vilket innebär att jag envist letar i minnets hyllor tills den lilla rackaren sticker fram. I morse, när jag klappat mina fotsulor, vilket är en indisk sed för förkylda, inbillar jag mig, fick jag tänka länge. Vad fasiken heter nu deras medicinska tradition? Först vid kaffet kom det upp, galant som en klick marmelad: Ayurveda. Häromdagen fick jag också leta efter ett svårt namn, på ett bloggqviz om litteratur. Det dök upp när jag satt på toan.

Ja, så där är det. Jag blir bättre, utom när jag blir sämre. Nu är det vårförkylningen. Här har jag gått hela vintern och aktat mig för snoriga ungar, kräksjuka grannar, och hostande vänner, tvättat händerna som värsta fobikern och dessutom dragit upp halsduken över mun och näsa vid långa bussfärder. Jag har fullständigt nonchat vad folk tycker – en bra erfarenhet – och gått in för att skydda mitt tillstånd mot ytterligare sänkningar av energin. Men naturligtvis – när våren kom – gjorde jag det gamla vanliga, satt med för tunn jacka med näsan i solen och ryggen mot blåsten.

Atjoo. Här har exploderats från morgon till kväll. Jag går inte ut, jag köper ingenting. Jag lagar pannkakor till middag. Ni anar inte hur roligt det är. Efter en vinter med trettio vidbrända rätter, glömda torrkokta kastruller och potatis bakad ned till förintelse, är det ett litet mästarprov att laga pannkakor. Jag gjorde de som vanligt på en höft. De blev perfekta. Lagom tunna, väl färgade, och slängda från den ena sidan till den andra med träffsäker elegans. Bubbliga. Krispiga. Åt dem med hjortronsylt, med lukten av dagslånga myrvandringar i näsan.
Kommer jag att gå där igen, när hjortronen blommar, eller mognar? Sure. När jag kan resa, och cykla på nytt. Och laga pannkakor för två. Det praktiska sinnets återkomst är nästan lika uppmuntrande som att börja cykla när man är fem.

Tomheten

En främling ser fjället genom köksfönstret och känner sig hemma.
Söndagskväll efter midsommar; husvagnarna och husbilarna och stugägarna har farit hem till sina tätorter.

TÄTORTER. GLESBYGD.
Tockna definitioner!

Det är ingenting glest över det här. Inte för mig. Som lever av atmosfärer, och den är tät här. Liksom väl förenad, allt fogat i allt, en fläta av liv, seg och doftande som en björknäverslana.
Inte som på en glest befolkad trådbuss i Vasastan klockan tolv på natten, när det enda livet är nån som hostar längst bak. Och hela kvarteret är tomt så när som på tanten med pisshunden.

Klockan är elva. Solen står ännu högt över vattnet och värmer mig när jag går ut. Det är så stilla nu att jag hör ett par fåglars vingslag, och ljudet av två unga, en kvinnlig och en manlig, som kvällsbadar någon halvmil norrut vid den stora sjön. Hon är den som hörs mest; är inte det typiskt? Ljud som parningsläten, förberedande.

När jag landat på den långa stranden med skiffersten bara blir jag där. En timme går, och mer. Jag sitter, som en zengubbe.

Och så tänker jag på det "religiösa" - vad det är för något? Jag försöker kolla in det, så där lite förbehållslöst. Är det något med att jag bara blir? Att jag blir med? En organism bland andra organismer, och så börjar allting susa, som om vi var samma energi. Ibland kan samma susning uppstå när man håller om en man.

Jaget - en organism bland de andra organismerna: Bergen, vattnet, småbjörkarna, svalorna som flyger lågt och fångar knott, det lilla molnet högt ovan fjälltoppen som liknar en drake, och kråkriset som doftar så starkt.

Jag lägger mig ned på bryggan till en sjöbod. Och tänker på grabbarna som också skulle gillat det här: DH Lawrence, Leonard Cohen, Per Kirkeby. Och kvinnorna: Kerstin Ekman, Sara Lidman, Elisabet Rynell. Men också den där dansk-eskimån, som min väninna blev kär i. Och på besök i Stockholm, när vi talade om Grönland, sa han ett enda ord: "Stillheten". Med en stämma som gick helt ned i mörkerdjupet.

De två for tillbaka till Qaqortoq. Och jag for ännu en gång till Danmark för att träffa den berömde Målaren, som drabbad av hjärtinfarkt och annat svårt började tala om sin tro. Eller rättare sagt; sin bibelläsning. (Tro talar man inte om, den ska va tyst).

- Bäst är Predikaren, sa han.
- Um, vilken är det nu ra?
- Det är den som handlar om tomheten, sa han.

Han sa tomheten. Men i min bibel står det "fåfängligheten". Jagandet efter vind. Hur vi larmar och presterar, fångar och fixar.

Tomheten, som äter människan, när stillheten är lika utrotningshotad som andra bärande delar av naturen.