En egendomlig recension

Att jag inte är speciellt förtjust i Jenny Tunedals bok "Kapitel ett" har väl framgått, men vad tycker egentligen den här recensenten?

Hallgrens citerande och parafraserande läsning

Att skriva lyrikrecensioner är, som jag tidigare varit inne på här i bloggen, en svår konst. Recensionen bör redovisa den subjektiva läsningen samtidigt som den bör vara objektiv i sådan måtto att den sätter in diktsamlingen i ett sammanhang och skisserar linjer. Dessutom bör den innehålla några värdeomdömen, en förmåga och ett mod att ta ställning. Allt detta sammanhållet av en stil och ett temperament - det ska inte vara tråkigt att läsa en recension.
Många lyrikrecensioner är verkligen djupt problematiska och jag väljer här att upp Hanna Hallgrens recension av Sofia Stenströms nya diktsamling Klockan ciao. Jag tycker inte att den är en recension i vanlig mening, den innehåller embryot till en intressant läsning men den fullföljs aldrig på ett professionellt sätt till en recension värd att trycka i en av Nordens största tidningar.
Till att börja med innehåller den extremt mycket citat; jag räknar till tretton stycken varav elva från den aktuella diktsamlingen. "Recensionen" blir närmast en inkännande parafras, det är som att Hanna Hallgren befinner sig så nära Sofia Stenströms lyriska projekt att hon inte förmår upprätthålla någon kritisk distans. I stället skjuter hon citaten framför sig. Jag, som har läst Sofia Stenströms "Venus Vanish" men inte den nya boken tycker mig känna igen vissa drag från debutdiktsamlingen. Mängden lösryckta citat tyder på att det inte finns någon enskild dikt som fungerar att citera i sin helhet utan att det mest är lösryckta fraser eller uttryck som ibland är laddade med språklig energi; typiskt för den här typen av extremt processorienterad diktning. Jag saknar all form av litterär analys, värdering och sammanhang i Hanna Hallgrens läsning. Det är som om hon och författaren sutte i samma seminarierum på Biskops-Arnö och utifrån en gemensam förförståelse pratade om poesi; det är vad Magnus William-Olsson i ett helt annat sammanhang har kallat för "små grupper, som skapar poetiska miljöer vilka är relativt oberoende av större litterära offentligheter som tidskrifter eller kultursidor". Även om just detta råkar vara på en kultursida.

Kritik av kritiker del 2

I vår lilla nystartade serie om lyrikrecensioner har vi nu kommit till en riktigt häpnadsväckande recension. Jag vill verkligen inte vara elak, men den här recensionen ur Borås Tidning visar upp flera av de svagheter som jag tycker den tidigare diskuterade Anna Hallberg-recensionen gjorde, men på ett så mycket mer påtagligt sätt. Recensenten tycks lägga sig så nära den bedömda diktsamlingen i språk och språksyn, är så att säga så solidarisk med sitt föremål, att inte en millimeter blir kvar till att ta ett steg bakåt och ge någon form av analys. Det verkar sorgligt svårt att hitta ett fungerande språk för lyrikrecensioner i dagens läge, eller är det bara att recensenterna saknar självkritik?
Tack till Urban J i kommentaren på Fantasin-bloggen för inspirationen.

En ljummen recension - kritik av kritiker

Ledsen att behöva säga det, men det här tycker jag är en riktigt dålig lyrikrecension och som sådan dessutom ganska typisk (lyrikrecensionen är förvisso ingen lätt genre).
Det handlar inte om att den skulle vara "alltför avancerad" eller något sådant, i själva verket är den ganska amatörmässig; om man nu inte ska tolka det som att Anna Hallberg på ett rutinerat sätt undviker att säga något bestämt om Tuija Nieminen Kristoferssons lyriksamling eller, som den heter, "Trilogi".
Anna Hallberg gör ett slags innehållsreferat, hon citerar och parafraserar. Vi får veta att det är en "imponerande trilogi" och att författarinnan "rör sig /.../ mjukt i språket".
Men varför är diktsamlingen viktig? Är den över huvud taget viktig? Vad är författarinnans ärende? Om detta inte ett ord i recensionen.
Det är riktigt dåligt både som konsumentupplysning och litterär analys.
Om man till äventyrs väntar sig något slags omdöme i slutet av recensionen kommer i stället Anna Hallberg med ett rent Västgötaklimax: "Mitt i alltihop döljer sig en stillsam humor som nog egentligen är mer full i fan än vad man först kan tro."
Okej, vad vi har här är något som vi är så vana vid att man i de flesta fall inte ens reflekterar över det: En Bonnier-författare recenserar en annan Bonnier-författare i en stor och dominerande Bonnier-tidning. Resultatet: ännu en ljummen recension.