Raderna: Tarkovskij

Hela den avantgardistiska problematiken är också specifik för det 20:e århundradet, under vilken konsten gradvis förlorat sin andlighet. Värst är situationen inom den bildande konsten som är i det närmaste renons på andlighet. Den vanliga uppfattningen är ju att detta tillstånd bara avspeglar andlighetens tillbakagång i samhällsutvecklingen. Jo visst, skall man inskränka sig till ett enkelt konstaterande av tragedin, håller jag med: det är precis vad den avspeglar. Men konsten bör inte enbart återspegla detta, den har också till uppgift att övervinna bristen på andlighet – att bibringa detta konstaterande en andlig vision: som till exempel Dostojevskij gjorde – han var den förste att formulera det begynnande seklets malaise med enastående genomslagskraft.
Begreppet avantgarde saknar helt relevans för konsten. Jag kan förstå vad det betyder i sportsliga sammanhang, till exempel. Men att applicera det på konsten skulle innebära att erkänna tanken på konstnärliga framsteg; teknikens framsteg förstår jag – det innebär mer fulländade maskiner som bättre och exaktare fyller sina funktioner. Men hur skall man kunna vara mer avancerad inom konsten?

Ur Den förseglade tiden
Andrej Tarkovskij

Raderna

”Med sorgen är det så att man trodde att det brinner men det börjar att regna”.

Tua Forsström
Ur En kväll i Oktober rodde jag ut på sjön.

Raderna: Ismail Kadare

And when my memory

And when my fading memory,
Like the after-midnight trams,
Stops only at the main stations,
I will not forget you.

I will remember
That quiet evening, endless in your eyes,
The stifled sob upon my shoulder,
Like snow that cannot be brushed off.

The separation came
And I departed, far from you.
Nothing unusual,
But some night
Someone's fingers will weave themselves into your hair,
My distant fingers, stretching across the miles.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

"Tipset" om Ismail Kadare kom från Gunnar Strandbergs blogg.

Här några av Kadares dikter, översatta till engelska.

Raderna: Enckell

Genom livets höga port du glider.

Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.


Rabbe Enckell (1903-1974)

Raderna: Ondaatje

DEN MEDELTIDA KUSTEN

En by av stenhuggare. En by av spåmän.
Män som gräver djupt i jorden på jakt efter ädelstenar.

Ingifta cirkussläktingar som reser pyramider upp i träden.

Hemmalivet. En rädsla för avstånd längs den södra kusten.

Varje stenhuggare har sitt hemliga märke, sin vinkel på mejseln.

I spåmännens by
styr ben från ett välbekant djur
uttolkningar.

Visheten sträcker sig inte längre än fem mil.

---------------

Michael Ondaatje
Ur: Handwriting, 1998,
tolkning: Roy Isaksson

Raderna: Bruno K Öijer

greppet
om mina axlar
slappnade av
och vägkanterna rusade förbi
kastade upp höstlöv
vindrutan brann av rött och guld
i backspegeln
såg jag staden försvinna
över hustaken
låg hinnan kvar
hinnan av allt osagt
hinnan av meningslösa karriärer
hinnan av ingenting
klistret


Ur: Dimman Av Allt, 2001

Raderna: D.H. Lawrence

When we get out of the glass bottles of our ego,
and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality
and get into the forests again,
we shall shiver with cold and fright
but things will happen to us
so that we don’t know ourselves.

Cool, unlying life will rush in,
and passion will make our bodies taut with power,
we shall stamp our feet with new power
and old things will fall down,
we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.

Dikten överförde/snodde jag direkt från Helena Loofts blogg. Passar fint så här mellan jul och nyår: Life will rush in! Hoppeligen.

Raderna: Wallace Stevens

What is Divinity


What is divinity if it can come
Only in silent shadows and in dreams?
Shall she not find in comforts of the sun,
In pungent fruit and bright, green wings, or else
In any balm or beauty of the earth,
Things to be cherished like the thought of heaven?
Divinity must live within herself:
Passions of rain, or moods in falling snow;
Grievings in loneliness, or unsubdued
Elations when the forest blooms; gusty
Emotions on wet roads on autumn nights;
All pleasures and all pains, remembering
The bough of summer and the winter branch,
These are the measures destined for her soul.

Raderna: William Carlos Williams

Complete Destruction

It was an icy day.
We buried the cat,
then took her box
and set fire to it

in the back yard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.

Raderna: Conolly.

"Better to write for yourself and have no public, than to write for the public and have no self."

Cyril Conolly:
Engelsk kritiker och kringdrivande bohem med återkommande uppdrag för litterära tidskrifter.
Blev påmind om honom idag av en engelsman som återknöt till det gamla uttrycket jag printat här: "Autumn is the minds true spring".

Märkligt med sådana där sentenser, de håller vissa dagar, står fram som ett ljus, men kan släckas av lite vad som helst. Nordlig vind till exempel. I alla fall; idag är här är klart och lysande och lugnt så jag ska fira oktobers glans.

Märkligt med sådana där engelsmän; de ger ordet individualitet ett ansikte, som man säger (när man som svensk står där med alla de invanda nutida uttrycken. Berättelse, till exempel - när jag igår skulle skriva in ordet berättelse i en text började det vända sig i magen på mig. Synonym skrek det ur djupen. Och jag som aldrig någonsin tyckt mig behöva en synonymordbok. Synonym till berättelse alltså, någon? Och kom inte dragande med historia, story, och sånt).

Raderna: Theodore Roszak

Our society has rejected the mysterious with all the best intensions. We have cast them out in the pursuit of reason and freedom. There is both glory and tragedy in this episode: the glory of great idealism, the tragedy of spiritual blindness elevated to the status of high principle. Yet, as in the case of myth and magic, here to the visionary impulse survives and continues to act upon our lives, though, again, in a subterrenean and distorted fashion. By subordinating the mysterious to militant rationality, we have saddled reason with the function of gnosis, which is to ask the impossible: that the part play the role of the whole.

(- - -)

Only in our society have men been so willing to undertake a grueling, joyless, self-denying exploitation of themselves, others, and nature at large; to turn their whole being into a grim, anal-aggressive machinery for the ackumulation of profit and power wastly beyound anything they could enjoy. Indeed, the more abstractly huge the quantities at stake, the greater the eagerness to sacrifice health, leisure, and pleasure for their possession.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ur "The unfinished animal", av Theodore Roszak, Harper&Row, 1977
Länk till en video där Roszak diskuterar psykologisk-ekologiska samband
finns: här

Raderna: Mumon

Ordet uttrycker inte tinget.
Att tala tjänar ingenting till.
Den som förlitar sig på ord går förlorad.
Den som fastnar i fraser grips av förvirring.

Text: ur Mumon Ekai
utgiven på Umbra Solis förlag, 1999
(en av svensk boktryckarkonsts vackraste böcker).

Bild: Dragon, Hokusai (1760 - 1849). Klicka för förstoring.

Med anledning av kommentarerna nedan vill jag lägga in en mer grundläggande förklaring, som inte har att göra med om man "tycker om" tystnad eller ej.
Mumons bok, Mumonkan, hör till den zenbuddhistiska tradition där sträng meditation, tystnad, och en medveten vilja att upphöra med jagets fladdrande formuleringar, ingår i övningarna. Tillståndet, redan på nybörjarstadiet, kan i västerländsk nevrologi avläsas som att hjärnan då går in i alfarytmen; alltså en typ av uppmärksamt men lugnt viloläge. En hjärnrytm som man också noterat hos kreativa människor, och som kanske enbart poeter och målare och musiker - i sina bästa stunder - kan förena med ord eller aktivitet.
Det handlar alltså inte om något tyckande utan om en urgammal meditationsteknik under tystnad, vars koplementära form är undervisning via en gåtfull liten historia; en koan.
Mer om detta kan man läsa: här

Och här är ett exempel på en koan.

Och så här lyder en del av Johan Lasernas baksidestext till Mumonkan:
Mästarnas strävan var att hjälpa lärjungen till insikt utan att direkt förklara i ord, vilket ledde till at de utvecklade sin språkliga fantasi till ett raffinerat mästerskap.
Sina mest fulländade uttryck fick denna strävan i koanerna - sinnrikt konstruerade historier och samtal ägnande att få lärjungen att på egen hand komma underfund med sig själv och världen.

Raderna: Claes Andersson

Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!
Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte
hos den som aldrig har haft sorgen

Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse

Claes Andersson
_ _ _ _ _ _ _

Först läste jag den här dikten utan invändningar. Mannen är ju i respektabel ålder och har varit med om en del, i liv och dikt. Raderna vandrar på, i organisk och känslostark klarhet. De sista raderna handlar också om den klarnade blicken. Men innan dess sker det något som - för mig - drar ner dikten en smula; någon sorts vändning från svärta till hopp, en ansträngning som genast känns mindre organisk.

Vem sjunger om "den sorg som beretts rum i glädjens hjuls nav" ? Det känns inte som om diktaren gör det, utan tänkaren, som tänkt att här måste man nu komma med en vändning. Men bilden känns orytmisk, därför glädjelös.

Då återvänder jag till Bibeln. Till Predikarens förmåga att på allvar blanda sorg med glädje, ont med gott, utan att darra på hjulet.

Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. (- - -) Tiga har sin tid, och tala har sin tid.(- - -)Älska har sin tid och hata har sin tid.

Eller till Pindaros:

Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.


Tack för lektionen. Claes Andersson har jag träffat, och läser honom gärna. Men i morgon ska en av alla tiders roligaste intellektuella, som jag tyvärr, eller dessbättre, inte träffat, få säga sitt om samma ämne. You can´t wait!

Tomas Tranströmer och Jean-Michel Basquiat:

Air Mail

På jakt efter en brevlåda
bar jag brevet genom stan
I storskogen av sten och betong
fladdrade denna vilsna fjäril.

Frimärkets flygande matta
adressens raglande bokstäver
plus min förseglade sanning -
just nu svävande över havet.

Atlantens krypande silver.
Molnbankarna. Fiskebåten
som en utspottad olivkärna.
Och kölvattnets bleka ärr.

Här nere går arbetet sakta.
Jag sneglar ofta på klockan.
Trädskuggor är svarta siffror
i den giriga tystnaden.

Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.


Dikten av Tranströmer hittar jag i en tiosidig Poesibilaga ur Aftonbladet 1988. Gör man överhuvudtaget den sortens bilagor längre? Eller bara mat-och-vin-bilagor?
I alla fall 17 April 1988 gick det an.

Konsten var vid samma tid i marknadshetaste laget, uppkörd mot väggen, pressad att producera för samlare som köpte i dussintal av de hottaste målarna. Jean-Michel Basquiat var en av dem. En sprutraket av energi som kom in från gatans grafitti, till gallerier och salonger. Han var runt 20, fick uppmärksamhet som ett geni, men ändade i en återvändsgränd av heroinmissbruk. Rädd för att inte hänga med, rädd för kravet på förnyelse. Han dog 1988, 27 år gammal. SvT visade igår en film om honom. Kanske går den i repris.

Hans målningar blev förstås inte bättre av heroinet, bara allt mer dödsmedvetna, allt blekare. Men när Basquiat var i sitt esse gjorde han en hel del fantastiska, starka och ärrade bilder med en dos av knappt dolda influenser; från Cy Twomblys kalligrafi till Picasso, serier, afrikansk mytologi, och Pollock. Pollock som en gång sa, om Picasso: Vad ska man göra med den jäveln; han har redan gjort allt. Pollock och Basquiat är besläktade exempel på en konst som ändar i en återvändsgränd. För vad händer när man inte längre kan splasha ner en duk med färgens Universum, som Pollock, eller driva på sin spretiga expressionism ännu en gång, som Basquiat?

Jag hade tänkt lägga en Strungedikt, eller en Öijer, intill målningen, men lugnet från Tranströmer blev mera värt. Han fyllde åttio i år, den gode poeten. Ripeness is all.

(Målningen: "Utan titel" 1982)

Raderna: Czeslaw Milosz

För mig har det ohyggliga alltid lurat strax under ytan av vardagsbestyren, sederna, de politiska systemen, de vänliga uttrycken och leendena, och krigsåren var ingenting annat än det ohyggligas uppenbarelse. Senare, i andra länder, andra städer, brukade jag stanna till mitt i folkvimlet och säga: "Sluta klaga!Om världen står en dag till kan vi ändå vara nöjda".

Det må vara en truism, men det är omöjligt att lugnt godta den: denna tanke att miljontals människor upplever sitt liv som stympat och berövat - men berövat vad, det vet de inte. Och när de försöker uttrycka något kommer det bara ett mummel av blint hat och aggressioner över deras läppar. Sedan dör de och vem vågar lägga deras stackars själar i det godas eller det ondas vågskålar?

Ur: Jag är här, essäer,
Brombergs 1980

Raderna: Czezlaw Milosz

Det visar sig ha varit ett missförstånd.
Bokstavligt tog man det som var på försök.
Snart skall floderna återgå till källorna,
vinden skall upphöra att vandra.
I stället för att knoppas ska träden söka rötterna.
Åldringar skall springa efter bollen,
se sig i spegeln där de är barn på nytt.
De döda skall vakna och ingenting fatta.
Tills allt som har gjorts skall göras ogjort.
Vilken lättnad! Andas ut, ni som har lidit så.

Raderna - Harjet Singh

En ghazal

Inom husets väggar, utanför dess väggar: stoft
Spegelbilden stoft, och ansiktet är täckt av stoft.

Allt som hjärtat håller svävande i dagens ljus
Rusar genom kvällens storm och lägger sig som stoft.

Dans av stoft, och andetag av stoft, och byn är stoft.
Människorna vandrande som i en skrud av stoft.

En gång (det är sekler sedan) låg här ett hav.
Svall av stillhet nu, av sand. Och dyningar av stoft.

Vandrande och sökande, på drift efter en plats.
Svävade och stannade och flög igen som stoft.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Övers, via engelskan av Lars Andersson, som också skrev så här om diktaren:

Harjit Singh (. . .) var född 1959, och tillhörde de få av sin generation som höll den traditionella, persisk- och urdu-rotade ghazalen levande i hindipoesin; han utgav tre samlingar. (. . .)
Harjit var en hjärtlig, kaotisk, impulsiv, säkert djupt sorgsen man. Han livnärde sig och sin familj som möbelsnickare, under senare år var han anställd i ett projekt för att inventera och utveckla barnleksaker i byarna i södra Himalaya. Jag hade bett honom berätta för mig om snickeri och poesi. Nu får jag aldrig veta.

Ur Vår Lösen 3/4 1999

Harjet Singh dog i April 1999.

Författaren Lars Andersson var en av mina bästa redaktörskollegor, den korta tid vi arbetade en del tillsammans, mellan 1998-2001. Det är märkligt vad människor kan betyda för varandra i den skrivande världen, med vissa kan man dansa, med andra är det tungfotat värre. Jag, som närmar mig en annan ålder, kanske aldrig mer präglad av samarbeten, kanske i bästa fall ett långt oberoende ensamarbete, vill passa på att nämna och tacka de öppet sinnade och kloka kollegor/samarbetsparters jag haft, förutom Lars: Sverker Tirén, Bo Eneroth, Ylva Eggehorn, Björn Wrangsjö, Ylva Brune, Titti Hasselrot, Ingela Lind, Monica Larsson, Anders Olofssson samt ett par tre andra som är döda, och som jag inte nämner, detta ska ju inte vara en dödsruna; men en överlevnadsfest - klädd i stoft.

Musiken här kan tänkas handla om det: You-Tube

Raderna: Ales Razanau

Gränslöshet

Halva livet är jag vänd mot världen, halva
vänder jag mig bort,
halva livet skriver jag på vägen
mina namn, halva
stryker jag ut vad jag har skrivit,
halva livet växer jag under jorden, halva livet
växer jag upp ur jorden:

och allt mindre i mig är jag, och allt mer
är gränslöshet.
_ _ _ _ _ _ _ _ _


Ales Razanau

Föddes 1947 i närheten av Brest. Som student kämpade han för det vitryska språket och blev därför avstängd från universitetet. Han har givit ut åtta diktsamlingar, blivit översatt till mer än tjugo språk och översätter också själv. Razanau har fått det vitryska Janki Kugalipriset.

Ur: Åtta vitryska poeter, Svenska Institutet 1999

Och här skriver Bodil Zalesky om Razanau.

Raderna: Tove Jansson

På morgonen är det mycket viktigt att inte börja städa för tydligt. Och om man släpper in sorglig frisk luft kan vem som helst bli förkyld eller nedstämd. Det viktiga är att göra skarven till en ny dag mycket långsam och vänlig. Saker blir annorlunda i dagsljus och om skillnaden är för häftig kan det förstöra allt. Man måste kunna gå omkring ifred och känna efter och undra vad det är man egentligen längtar efter.
Man längtar alltid nästa dag men vet inte riktigt vad. Till slut tänker man att kanske är det sill. Och så går man ut i skafferiet och tittar igen och där finns verkligen sill.
Sen går dagen helt stilla framåt och blir en ny kväll och kanske med nya ljus. Alla är förfärligt rädda om varann, de vet hur lite det behövs för att störa balansen...

____________________________________

Stycket handlar om dagen efter en fest, men skulle kunna handla om en konvalescens, också det en sorts efterfest...

Hämtat ur Bildhuggarens dotter, Gebers 1969

Raderna: Hawthorne.

"Man must not disclaim his brotherhood even with the guiltiest".

Nathaniel Hawthorne,
amerikansk författare, 1804-1864.

I sammanhanget, som alla förstår, länkar jag även till Torsten Kälvemarks blogg.