2017-06-16

”Svensk poesi” – det finns mer

Det är lätt att känna sig överkörd av en så massiv utgåva som ”Svensk poesi”, med 650 dikter av runt 200 poeter. Vem är jag att kritisera urvalet, av två kvalificerade litteraturvetare och utgivet av Bonniers? Ändå känner jag att det är något som inte stämmer, när jag nu läser urvalet från pärm till pärm (tidigare har jag bara ströläst här och där).

Vi kan se att det är många poeter, några av dem rentav mina favoritpoeter, som saknas i urvalet. Vad ska vi säga om dem som inte ens anses platsa med en enda dikt i en tusensidig antologi som är det senaste om än säkert inte det definitiva poesiurvalet som finns tillgängligt i offentligheten? De blir osynliggjorda på ett påtagligt sätt just i och med att det är en så till synes bred antologi. Vad har deras författarskap för chanser att återkomma i nästa antologi – när nu den kan tänkas göras – och inta sin rätta plats i kanon? Ja, det får framtiden utvisa men det känns som om chanserna, åtminstone på kort sikt är små.

Det är svårt eller omöjligt att gräla på urvalet vad gäller 1600-talets poesi, som måste sägas utgöra en första höjdpunkt i svensk poesihistoria (bl.a. Lucidor!). Här är urvalet relativt lätt att göra, och kvalitén är hög (mot slutet av 1600-talet och början av 1700-talet verkar i och för sig 90 procent av alla dikter handla om döden).

Låt oss göra ett bestämt hopp fram till den nära nutiden i stället. Hur är det möjligt att utesluta Eric Fylkeson ur urvalet, han som i lika hög grad som Bruno K. Öijer var med och definierade det svenska 70-talet? Här framstår Brunos poesi som ganska ensam representant för det en gång underjordiska 70-talet, samtidigt som det är ett ganska sparsamt urval som han får.

Ville man ge en bredare bild av det både upproriska och desperata 70-talet (inklusive början av 80-talet) hade man kunnat välja åtminstone något av dessa ytterligare namn: Peter Lindforss, Sven Thomas Nordlöf, Margareta Renberg, Roger Skjöld och Per-Eric Söder. Ja, vad gäller Peter Lindforss ser jag honom som en verkligt betydande poet med en tungt samhällskritisk och centrallyrisk mognad, vid sin återkomst på 00-talet och 10-talet.

Bilden av 80-talet blir på samma sätt inte komplett utan Lukas Moodyssons ungdomspoesi som var vägledande för många, i riktningen skönhet och nysurrealism.

Bland den kommunikativa poesins representanter borde självklart Ulla Olin funnits med, som gav ut ”Eftervärme” 1990, en av de senaste decenniernas bästa diktsamlingar och (om jag minns rätt) rekommenderad av Poul Borum i Aftonbladet. Men kanske betraktar redaktörerna hennes dikter inte bara som kretsande kring eftervärmen efter en älskad makes bortgång, utan som litterär efterklang i egenskap av så att säga föreställande lyrik? En felaktig bedömning i såna fall.

I stället har vi en kraftig överrepresentation av språkmaterialister eller OEI-are, som för ögonblicket kanske framstår som viktiga men som troligen kommer att sjunka in i glömska igen när tiden gått något decennium till. Så utifrån vilken auktoritet talar egentligen den här antologin?

2017-06-12

Linnégatan, natt, juni 2017

jag tuggar mina händer
jag drömmer om allt som fanns
mina barn är snurrande solar
mina barn är ingen reklamfilm
jag försöker laga mat som de gillar
mina barn är dessa jävla morgnar
tjat om mat och kakor
jag minns deras tunga blöjor
jag minns när hon ramlade från stolen
min ena dotter ritar saker jag aldrig förstår
jag minns när hon ramlade från stolen
min andra dotter färgar sitt hår
det är en kärlek och en stolthet
hon på en egen väg
men kom alltid tillbaka hit
klockan är två på natten
någon enstaka bil
några ensamma raketer
jag minns när hon ramlade från stolen
ett flygplan dyker uppåt
det iskalla i det fallet
att bada med era skratt
jag är så rädd att drunkna
ni är livets vatten, ni är vatten
jag minns när hon ramlade från stolen
ni får mej att aldrig sjunka


2017-06-01

Dikter som påminner om litteraturens kraft

Firma Hagelbäck-Nielsen

Tandemskrivna diktsamlingar är väl inte helt vanliga, även om jag känner till några stycken. Vanligare är det väl i sådana fall med dialogböcker, artikelsamlingar där två författare växelvis skriver om ett ämne.

Men en sådan bok är inte det här, ”Ömhetsmarker” av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen gemensamt. Ändå börjar den med en uppsättning dialoger, men vi vet aldrig vem som inleder dialogen och vem som svarar.

Så här kan det låta:

- Bara skrivandet kan rädda en.
- Och inte ens det kan rädda en.
- ”Snö är inte snö om det snöar i juni”
- Något är det som räddas.
- Vad?
- Det som prasslar underifrån.

Här pratar författarna ihop sig så att säga, sjunger upp sig inför kommande dikter där de disparata rösterna ofrånkomligen har gått ihop till en enda röstkropp, vilket är lite märkligt.

Det rör sig ändå om två författare, eller författarskap, med distinkta egna röster. Ulrika Nielsen är den som har publicerat sig under längst tid, hon debuterade 2001 med ”Små springor som värmen tränger ut ur”, en traditionell uppväxtroman om någon som växer upp i en stor finlandssvensk familj, med sina problem och glädjeämnen. Snart gav hon sig ut på mer experimentella utflykter där diktsamlingen ”Undergången” (Ellips, 2015) hittills varit storverket. Lina Hagelbäck gjorde en dunderdebut med ”Violencia” (Brombergs, 2013) som följdes upp med ”Violencia och henns far” (2015).

Nu har de alltså inlett ett samarbete, och om det inte bär längre än så här, så har det redan nått långt. Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen tillsammans, det är en konstellation som skapar dramatik från första ögonblicket, och som sedan stegras under diktsamlingens lopp.

Det blir som ett tumultuariskt skrivarrus som drar läsaren med sig från första sidan i boken. Boken tematiserar sin egen tillkomst, och handlar mest om själva skrivandet och de känslor som författarna går igenom under arbetet. Det kan låta inkrökt men är i själva verket motsatsen. Den höga emotionella temperaturen som uppstår i skrivartemperamentens möte och rentav sammansmältning skapar ett högt uppdrivet språk, som är surrealistiskt, vackert och samtidigt igenkännbart i sina vildsinta språng mellan yttre verklighet och inre landskap.
Resultatet är rentav visionärt, något vi inte sett mycket av i den sentida svenska litteraturen (det här är väl en finlandssvensk bok eftersom den kommer ut på förlaget Schildts & Söderströms). Min personliga association går till Roger Skjölds diktsamling AKT från 1979. Det är svårt att hitta några citat som gör laddningen i boken rättvisa, men här kommer ett:

”Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.”

2017-05-30

Mail till Jonas Thente, DN, 29/5 2017

Jonas Thente,
Hej
Om du läser också läsliga diktsamlingar kan jag skicka dig min senaste bok; ”Muntliga åtbörder” (orecenserad i de stora medierna liksom min förra och förrförra bok med muntlighet som tema).

Apropå detta med de ”förment oläsliga” böcker som du ägnade dig åt i lördags (27/5). Jag tillhör inte dem som hävdar att språkmaterialistiska eller konceptuella diktverk är oläsliga, det är ett lite slarvigt uttryckssätt. Däremot har jag många gånger undrat om det är mödan värt att läsa dem. Det måste nog undersökas från fall till fall.

Men det är lite pinsamt, tycker jag, om böckerna kräver manualer av det slag som du försökte ge i lördags. Men Emil Boss ”Acceleration” hör inte riktigt hemma i det sammanhanget, som jag ser det. Där har ju författaren faktiskt någonting att säga, något som inte ens behöver övergripande förklaringar.

Andreas Björsten

------

Andreas.

Tack för mail. Jag tror att våra åsikter kring "något att säga" skiljer sig åt så mycket som något kan skilja sig åt. Och tack för erbjudandet, men jag behöver inge [sic] fler böcker just nu.

Med vänlig hälsning/Kind regards
Jonas Thente

2017-05-29

En av årets bästa diktsamlingar är här redan nu

Många av oss har väl en känsla av att tiden går snabbare och snabbare. Till en del kan det ha att göra med stigande ålder; den som blir äldre tenderar att uppleva att tiden accelererar. Men det har också att göra med samhällsutvecklingen; är det inte allt flera saker som vi förväntas göra snabbare nuförtiden? Tempot i arbetslivet har skruvats upp.

(Finns det något utanför tiden?)

Emil Boss nya diktsamling ”Acceleration” (Bokförlaget Lejd) handlar om dessa frågor, bland annat. Tidmätningens roll är central. Diktsamlingen börjar med att slå fast ”det finns etthundrasextioåtta timmar per vecka”. Det är kring dessa timmar som striden står. Åtminstone de timmar som vi ägnar åt arbete.

Arbetsgivaren har ord för den där onödiga tidsåtgången på arbetet, den som inte gynnar kapitalet, den som inte skapar mervärde. ”det finns gångtider och ställtider” ”det finns ledtider och väntetider” Feltider och kötider ingår också där, liksom det ingår i dikten.

Det finns flödesscheman över hur personalen rör sig i butiken (det rör sig om anställda i detaljhandeln, så småningom lär vi oss också mera om Systembolaget för att vara mera specifik), boken inleds med ett sådant. Där avslöjas hur tiden går åt till ”onyttiga” saker när personalen cirkulerar mellan hyllorna i ibland tidskrävande omvägar.

”Acceleration” är både en långdikt (dock uppdelad i flera nivåer) om hur jaget svarar på kraven och den ökande övervakningen på arbetet och en kollektivdikt om värmen människor emellan – som råkar befinna sig på arbetet. Jag tycker det är lysande samhällskritisk dikt. Det starkt konceptuella draget (bland annat kan man köpa med en kvittorulle och läsa dikten i den formen) tar jag bara till mig i den mån det gynnar diktupplevelsen. Ingen konceptuell dikt är väl oläslig, däremot kan man fråga sig om det är mödan värt att läsa samma dikt som finns i bokform även på kvittorulle.

2017-05-26

2017-05-25

När någon du inte känner dör

Nu tackar vi inte. Nu är vi rädda på kvällarna. Du skrattar. Och koriander mellan dina tänder.
Det är spräckta skärvor på sommarön. Vi trodde att vi kunde ro till lugnet. Sen kom lastbilarna.
Det är alldeles samma oro. Hur ska hon kunna behålla det ansiktet. När huden är sönderbombad. När årorna spräcker sjöns spegel.
Nu kommer lastbilarna. Och bomberna.
Hon berättade i torsdags. Om bomberna i Irak. Skolan där hennes syster blev sprängd.
Nu tackar vi inte för vår födsel. Det är händerna i raset. När en sten knäcker en arm. När handen sjunker i havets djup.
Och koriander till tomatsalladen. Och någon bränner grillen. Hur ditt leende blir alldeles svart.
Nu tackar vi inte. Och ingen behöver tacka dej. För du gör ju ingenting. Dina gamla årgångsviner.
Vi sjunger samma gamla sånger. Vi har raderat ordet ånger. Vi har lärt oss ordet förstör.
Såg du den sista krusningen på ytan. Hur havet sa tack och hej. Som en stillsam utandning. Du skiter i vilket. Det är så du känner och känner. När någon du inte känner dör.