2019-05-18

Sju frågor till Håkan Sandell


Jag har bara träffat Håkan Sandell en handfull gånger. Senaste gången var i Köpenhamn för ca 15 år sedan. Innan dess Stockholm och Hultsfred. Aldrig i Malmö, den stad som han är mest förknippad med. Men det var länge sedan han bodde där. Vistelseorterna har varit många genom åren. Köpenhamn, Oslo, Berlin, Irland och Wales kan räknas in bland postadresserna. 
Hans poesi har också färdats runt bland Europas modernismer. Alltid i rörelse och utveckling.   
Förra veckan var jag i Oslo för ett par dagars studiebesök på bibliotek och litteraturhus. Passade även på att träffa poeten Håkan Sandell, som varit bosatt här sedan 1990-talet. 
Sedan debuten 1981 har han givit ut ett 15-tal diktsamlingar, plus samlingsvolymer och översättningar. I april kom hans senaste diktsamling, Musiken av allting och ingenting (ellerströms). Under maj är han månadens poet i P1:s DAGENS DIKT.
Efter vi pratat och promenerat på några undanskymda gator gjorde vi även ett sent besök på Vår frelsers gravlund, där Henrik Ibsen ligger begravd. Håkan läste dikten Två änglar följer dig nära och noga. Jag filmade i det svaga månljuset och med en ficklampa som läslampa. (Se tidigare inlägg.)

Två poeter; Argusgubben i keps till vänster. Malmöpoeten till höger.





1. Hur var dina första kontakter med poesi?
- Vad jag kan minnas så låg jag i en sommarstuga, på schäslongen som man sade på gammal halvtysk skånska, och läste Ekelöfs Rimbaud-tolkningar, en ganska tunn volym det. Jag var 16, och hade hittat fram till poesin via bildkonsten. Läsningen gav mig nya obekanta känslor, en känsla av... andra möjligheter än de jag vetat om, känslan av en annan horisont. Bäst tyckte jag om Rimbauds tidiga mer romantiska och konservativa dikter. Det låg ett rus i läsningen, det påverkade mig mycket starkt. Kärlek vid första ögonkast får man nog kalla det. 


2. Influenser? 
- De är så många att de drunknar i varandra. På 90-talet var det europeisk poesi, men under 00-talet mest utomeuropeiska poesitraditioner. Idag är jag tillbaka i Europa igen. Jag har ett par favoriter på vart språk. Det är mest skandinavisk, tysk och engelsk poesi. 1800-talet men också samtida poeter. Bästa tyska poet är Durs Grünbein (född 1962) men jag är förundrad över att en kulturnation som den tyska inte kunnat få fram en mer naturromantisk poet, inte en enda, hela traditionen är död, eller nästan död. Grünbein är en mycket begåvad poet, men ack så akademisk, en riktig doktorstyp. Intellektet tar överhanden och dominerar de instinktiva livsyttringarna. 


3. Skillnader/likheter i litteraturklimatet i Norge/Sverige? 
- Svårt för mig att svara på om skillnader mellan svenskt och norskt kulturklimat. Jag har ärligt talat aldrig trivts i kulturlivet. I storstädernas kulturliv är folk taskiga, försöker alltid sticka en i ryggen med inlindande elakheter som anses spirituella. Det är en kultur för hyenor. Sedan i Norge har ju haft lyckan att leva omgiven av den retrogardistiska subkulturen, som på sitt största rymt ett stort antal vänner och en egen publik, och mina kontakter med det officiella norska kulturlivet har varit små, så små som möjligt får jag säga. Men i Norge består detta av ett litet antal kommersiella giganter vilka dyrkas som ett slags kulturhövdingar, det är ett norskt 1800-talsarv av nationalistisk slag. Det är inte särskilt behagligt. Och i takt med att kvaliteten sjunkit så har det också blivit aningen komiskt. 


4. Skrivandeprocessen? 
- Jag var nattarbetare som ung, men skriver numera hellre tidigt på dagen. Då har man ju också kvällen fri, och jag älskar kvällarna över allt... Inspiration tillkommer i fantastiska svep, den bästa drog som finns, och däremellan får man ta sig fram till fots, vilket heller inte är så dumt. För mig förändrades allt runt.. 1993, de här stunderna började komma tätare. Det har förundrat mig mycket. Jag trodde att en poet började inspirerat och så blev träigare med åren, för att så till sist hamna i akademin eller någon kulturnämnd eller något annat hopplöst. Inte så för mig, det började försiktigt, sedan har det stegrats genom åren, kraften att skriva kommer nu för fullt utblås. Men det krävs koncentration. Och man behöver ta vara på hälsan, för dessa saker sliter på en. 


5. Om Musiken av aldrig och ingenting. 
- Du frågar om den senaste samlingen, den tog längre tid att skriva därför att mina föräldrars sjukdomshistorier och död utspelades under tiden, både far och mor. Även flera vänners död. Boken har kallats för mörk, men jag tycker det är något av en prestation att jag under omständigheterna klarat hålla dikterna så pass ljusa. Poesi är grundläggande bejakande och besjungande, det är dess grundnatur, dess väsen.. Efter hand upptäckte jag att jag i högre grad än på länge baserat dessa dikter på stämningar, så jag arrangerade de efter årstid. Fyra sektioner av vinter/vår/sommar/höst. Detta är dock endast en yttre ram. Elegier har jag kallat genren därför att dikterna ofta utgörs av kvällsmeditationer. Fast jag har nu redan mitt fokus på nästa samling, som kommer att bli ganska annorlunda. Det var egentligen Strunge (Michael Strunge) som visade mig på det där, hur man kan prova ut olika stämmor i olika böcker. 



6. De senaste decennierna har du bott mer utomlands än i Sverige. Har detta förändrat dig som poet? Hade du skrivit en annan typ av poesi om du bott kvar i Malmö?
- Njaa jag lämnade Malmö redan innan jag lämnade Malmö, så att säga. Jag bodde lite i Stockholm och i Göteborg också, och reste mycket, Färöarna, Island, Normandie, Skottland, Schweiz, Sydtyrolen, hyrde en källare i London. Jag hade varit tio gånger i Paris när jag var 25 år. Men visst, nu är det 26-27 år utanför Sverige. Det är klart att det har påverkat mig fundamentalt. Jag är inte långt borta här, men jag är borta. Mycket av ens sociala-kulturella identitet trillar av en när man rest, och vad som blir kvar, man blir mer igen som man var...när man var barn faktiskt. Jag upplever en väldig frihet, det får jag säga. Blicken ges översikt, rörlighet, panorama. Samtidigt kan jag någon gång känna mig som en svikare. Nyliberalismen har kört ner Sverige mot botten, och jag har inte med mitt land levt igenom dessa år, i vått och torrt, det är i praktiken tre svenska decennier som jag missat. Kanske far jag istället iväg bara som en jävla fjäril utan markkontakt?



7. Vilka samtida norska författare bör man läsa?
- Jag läser klassikerna, Alexander Kielland, Norges Dickens, eller Hans Jægers Syk kjærlihet-trilogi från 1890-talet, eller Ibsen, på vars grav vi ju just bokstavligen stått, Thomas. Men för samtidslitteraturen, eller samtidspoesin, så tycker jag att man skall läsa de norska retrogardistiska poeterna, Bertrand Besigye, Ronny Spaans, Henning Næss, Cornelius Jakhelln, Ulrik Farestad. Om man beställer något norskt från nätbokhandeln så kan man gärna välja Ulrik Farestads två diktsamlingar "Støv, stjerner, piksler" och "Sangen og katastrofen", eller då hade jag valt den sistnämnda. Sedan har ju Norges främsta efterkrigspoet avlidit, Stein Mehren dog sommaren för två år sedan. Tomheten efter honom är till att ta på i detta norska land. Det är som om själen är borta





2019-05-13

"Två änglar följer dig nära och noga" dikt av Håkan Sandell


Två änglar följer dig nära och noga,

     den ena för prydligt in goda handlingar,

     den andra kladdar ner det onda, i boken. 

Här skriver ingen av dem någonting. 

     Tät dimma hänger över åskantens granskog,

     ett trådigt intet i konstant förvandling.

Vi har suttit på kyrkogården, och där svalor

     nyss saxat har fladdermöss tagit plats

     och störtar runt i bunden rotation. 

Du stryker på läppstiftet inför restaurangerna,

     just skämtat att du blir tvungen att döda mig,

     och munnen glöder till en första höstnatt. 

Jag svarar tvetydigt att gör du det, gör 

     du det bara, det är någon hemlighet

     du menar dig ha röjt, och snabbröker

ner jointen, snart är det slut på sommarleken

     men kanske gömmer du en smula allvar 

     i ett så frånvänt men brett kattleende.

Jag är för utsliten, för omgiven av gravar,

     mitt spökskepp glider trögbett fram i dimman.

     Stagnerade skall bäckar och vattendrag

snart omge oss, gräset stå frostlimmat

     och hökens skri slå vinkelrätt över bytet.

     Likt en knivsegg skall höstkvällssolstrimman

ha åtskiljt värld från värld där vi stryker 

     runt mörknade hörn i denna regnfallna 

     förmultnande gamla trakt, glest belyst 

när billyktorna ses sila fram här mellan

     begravningsplatsens grenverk, över muren 

     och över gravhällarnas polerade glans.

Här där vi två har suttit så milt berusade,

     och ljuset av ditt ansikte gång på gång

     synts kasta sig mot mörkret endast beskuret

av solskivan utbrunnet röd vid horisonten

     som flammar ut snart över åskammen.

     I duggregn, ditt hår uppsatt under kapuschong,

de djupa färgade vågorna av ambulans-

     signaler. Först höstregnen, så nedisning,

     i omtagning; ett tak, ja, kanske tillsammans.

Banal, av alla känd, är orättvisan -

     stort kryss! Moralen - nja. Meningen - förstås. 

     Två änglar, här i det mjukt ruttnande paradiset.

Men de har inte skrivit någonting om oss. 









                    [från "Musiken av aldrig och ingenting", Ellerströms 2019]


[Inspeladad 8/5-2019 av Thomas C Ericsson,
vid Henrik Ibsens grav, Vår Frelsers gravlund i Oslo]



2019-05-10

”Obehagliga” författare

Legendariske författaren och kritikern Arne Häggqvist gav 1953 ut en liten tunn bok med titeln ”Obehagliga författare”. Det handlar om moraliskt dubiösa författarskap.
Urvalet kan påminna om Paul Verlaines ”fördömda poeter” (poètes maudits) men omfattar inte bara poeter och inte bara fransmän. Vilka är dagens obehagliga författare på svensk botten? Fredrik Virtanen, Jan Myrdal, Horace Engdahl?

*

På sidan 78 i Patrick Modianos kortroman ”Nätternas gräs” (svensk pocket) kan man läsa följande:
”Jag umgås inte med någon, ska ni veta /…/ De flesta människor är mig likgiltiga. Utom Restif de la Bretonne, Tristan Corbière, Jeanne Duval och några till…”
Det är romangestalten och Patrick Modianos alter ego Jean som säger det.

Jag visste att det fanns en koppling mellan Horace Engdahls ”Nattens mänsklighet” och dess nattliga strövtåg genom Paris i Retif de la Bretonnes fotspår och Patrick Modianos romaner med deras minnesvägar genom ungdomens Paris.
Skriftställaren Retif de la Bretonne utforskade 1700-talets Paris nattsidor och dokumenterade dem i ”Revolutionens nätter”. Och Tristan Corbière är förstås en av Verlaines ”fördömda poeter”. En nyskapande poet som gav ut sin enda diktsamling på eget förlag. Jeanne Duval är Baudelaires älskarinna och musa. Men Patrick Modiano är ingen obehaglig författare.

2019-04-15

Kortessä om Ola Julén på Trombone

jag lär mig av Ola Julén
jag lär mig av mig själv
folk som inte vet nåt

Så lyder sista strofen i en dikt jag skrev för något år sedan, på temat ”Inget ljug”. Jag tog Ola Julén (1970-2013) som ett starkt exempel på poeter som inte ljuger i sina verk: eller man uppfattar det i alla fall som om de inte gör det. Ola Julén var otvivelaktigt en mycket beläst och litterärt bildad person, det framgår inte minst av Christer Bobergs nyligen utkomna essä ”Ola Julén – Orissa och bortom” (Trombone). Julén var fil. mag i litteraturvetenskap och hade gått Biskops-Arnös författarskola. Han hade husgudar som Lars Norén, Gunnar Ekelöf, Willy Granqvist och Gunnar Björling. Poeter för vilka dikten och livet inte gick att skilja åt.

Ola Julén hade sitt eget uttryck, ett icke-litterärt trots all denna litterära beläsenhet. Det är en paradox. Man kan ta honom nästan som en symbol för extrem ärlighet och nakenhet inom den yngre svenska litteraturen (en av synnerligen få svenska poeter med den inriktningen). Men Christer Boberg lyfer fram också sånt som kan tolkas som tecken på motsatsen, formuleringar i Orissa som gör att man kan tänka sig ett självcensurens raster över de korta diktraderna i boken: ”Det är ett ständigt vibrerande hat genom livet / som aldrig får uttryckas” heter det i en formulering och ”Om det som verkligen sysselsätter mig / talar jag inte med någon” i en annan. Det är en intressant iakttagelse som Boberg gör.

Kanske är det, som Boberg är inne på, erotiken som trycks ner, men det är omöjligt att veta-

I essän är det annars en talande tystnad kring exempelvis Ola Juléns pappa, författaren och litteraturvetaren Björn Julén som gick bort 2009. Jag vet ingenting om Juléns familjeförhållanden, utöver just detta släktskapets faktum. Men man kan tycka att Christer Boberg som ändå kände och umgicks med Ola Julén några år på 90-talet skulle ha kunnat komma in på detta förhållande, åtminstone om det hade någon speciell betydelse för hans verk.

I år ger Nirstedt/litteratur ut en jubileumsutgåva av Orissa, denna 200-sidiga skrift med en eller två diktrader på varannan sida. Ett både tjockt och tunt och tungt vägande verk inom den svenska litteraturen, alltså. Men jag är mest spänd på det som kom efteråt (essän utlovar ju ett Orissa och bortom). De där nerviga Rwanda-dikterna, där författarens egen ångest så att säga dubbelexponeras mot folkmordet i Rwanda, som Christer Boberg citerar delar av skulle jag vilja veta mer om. Var publicerades de? Det framgår inte.

Ola Julén har haft en omvittnad betydelse för den unga danska poesin, med dess nakna tilltal och auto-fiktiva diktjag, men det är kanske Sverige som skulle behövt honom bäst.

FLASH: En litterär händelse jag just fick vetskap om; manuset till ”Afrikas verkliga historia”, den diktsamling Ola Julén hann färdigställa innan sin död, ges ut på både danska och svenska i år, återigen av Nirstedt/litteratur.

2019-04-09

Föreningen Arbetarskrivares antologi snart i storpocket

en människa är så mycket mer
än vad som hittills blivit sagt

Jag fick mail av en av bokens redaktörer (Henrik Johansson, den andra heter Anna Jörgensdotter); boken är snart slutsåld, vi trycker den nu i storpocket, vill du vara med?

Det gäller Föreningen Arbetarskrivares antologi "Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar" - 44 bidrag prosa, poesi och serier, av 42 skribenter och tecknare. Det är den första bok där jag medverkar på ett hörn (med en kortdikt) som har blivit en försäljningsframgång och måste tryckas i en ny upplaga! Siffrorna är visserligen blygsamma - 1.500 tryckta ex. har snart gått åt och förhandsbeställningar från några stora fackförbund gör att man vågar satsa på en ny upplaga. Men ändå, det är glädjande!

Boken kom för snart ett år sedan och är egentligen förra årets antologi. Den blev rätt uppmärksammad och utsågs av Ulrika Milles i DN till årets julklapp (jag har inte DN, så jag kunde inte kolla) har jag hört. Och den får nu ett andra liv i pocketupplagans kretslopp.

Det handlar i någon mening om arbetarlitteratur, om blicken underifrån. Det är det vi har gemensamt, vi som medverkar i boken. Den efterfrågan på boken som finns handlar väl i någon mening om en brist på just arbetarlitteratur i offentligheten, där fyller Föreningen Arbetarskrivare ett tomrum. Också att vi tror på våra ord så pass mycket som vi gör, vi som medverkar. Det ska inte vara någon andra rangens litteratur här, snarare tvärtom.

Bokens framgång kan påminna om den långsamt verkande uppståndelsen runt Jenny Wrangborgs debutdiktsamling "Kallskänken" i dess originalutgåva på Daniel Suhonens förlag Kata; så småningom 5.000 ex. tryckta och sålda, efter recensioner och fina omnämnanden av bl.a. Göran Greider. Men den bokens framgång av en ung och okänd poet på ett litet förlag är ändå unik i Sverige under de senaste decennierna, åtminstone.

(De två inledningsraderna i denna bloggpost kom för mig när jag tänkte på att ändra någonting i min författarpresentation till pocketutgåvan).

2019-04-08

Ode till pengahushållningen

jag har inte råd
jag har inte råd
jag har inte råd
jag har inte råd

Ovanstående rader utgör början på min dikt ”Ode till pengahushållningen” ur min opublicerade diktsamling ”Tresteg” (1999). Faktum är att just denna rad, ”jag har inte råd” upprepas 12 ggr genom hela dikten, jag använder alltså denna rad som en slags återkommande refräng.

Den uppmärksamme läsaren kan ana en viss likhet med Johan Jönsons senaste diktsamling (Marginalia/Xterminalia) där skilda variationer på temat ”jag behöver mera pengar” återkommer som en övergång mellan varje enskild dikt. Närmast kommer formuleringarna på s. 22 (”jag har inte råd med de pengarna”, ”jag har inte råd med såna pengar”).

Frågan om påverkan kan vara en känslig sak. Min dikt är opublicerad men framförd ett stort antal gånger live på poetryslams och öppna scener när det begav sig. En omarbetad version finns i min diktsamling ”Muntliga dikter” från 2008 (Titel förlag). Den börjar så här:

”Pengar är ett trollspö / pengar kan inte göra dig lycklig…”

Skillnaden mellan mig och Johan Jönson är att jag ligger på de minsta bokförlagen medan han i dag ges ut på Bonniers. Men min dikt är alltså 20 år gammal, hans kom ut 2019.

2019-04-03

Mellan politik och opolitik

Bo Setterlind
utmanar Sovjetväldet
i sin dikt
och det faller
(en händelse som ser ut som en tanke)

Dikten ”Mellan frihet och förintelse”
är skriven i vrede
i upprördheten efter sovjetarméns
massaker på civila
i Vilnius den 11-13 januari 1991

Det blir det sista Bo Setterlind skriver
han går bort två veckor senare
dikten slår hårt och snabbt
som ett samvete
humanismen besegrar stridsvagnarna

till Bo Setterlinds dikt ”Mellan frihet och förintelse”
publicerad i SvD den 15/1 -91
och i Aurora nr 1-2/2019