friheten och jag

på andra sidan fönstret
friheten
kvinnokliniken
jag är vaken
nattens ljus
taxibilar
nya liv rullar in eller ut
på andra sidan tar det slut
harklingar och rostiga spikar i en mage
jag känner kylan utanför
jag drömmer om julskinka
och en hage
en gång byggde jag en drake
nu är jag rädd att flyga
det hugger i min mage
så jag lyssnar på Dire Straits
jag vill smyga in i det mjuka
jag larmar
jag måste få en isglass till
de kommer i vita särkar
sköterskorna ger mej vad jag vill
kan de ge mej livet tillbaka
kan du komma en gång till
kan du flyga hit på en drake
kan du ge mej lite eld
nä, du är borta
kan du komma en gång till
nä, du är borta
borta som en huggande vind
fast du finns kvar
du hugger i min mage

Tankar om Muntliga dikter-trilogin

I början av 2000-talet ansåg jag att estradpoesi var den viktigaste formen av poesi; att den poet som inte kunde göra ett bra framträdande med sina dikter inte var någon riktig poet. Poesin skulle med fördel möta en i sin ursprungliga form som var det muntliga, en levande röst. Möjligen var det därför en paradox att jag 2008 gav ut en diktsamling som hette just ”Muntliga dikter”. Min tanke var att dikterna skulle funka både i tryck och på scen. Jag ville att de muntliga dragen skulle följa med in på boksidan, framförallt enkelheten, tilltalet och det känslomässiga uttrycket – allt som för övrigt hade låg status då, i början och mitten av 00-talet när språkmaterialismen bröt igenom. (Språkmaterialismen stod som bekant för motsatsen, en slags anti-romantik.) Det var ingen slump att Bob Hansson vid den tiden hellre kallade sig ”poet” än ”estradpoet”, det var en kamp för att tas på allvar och för att få definiera sitt eget uttryck. Jag valde motsatt strategi i den lilla offentlighet jag verkade i och kallade mig stolt för ”estradpoet”. Ett drag av medveten provokation fanns det i detta, som så ofta.

Med tiden har jag i alla fall kommit att modifiera min ståndpunkt utan att för den skull vilja argumentera mot den yngre upplagan av mig själv. Jag har kommit att tycka ungefär så här, att du behöver inte vara estradpoet, det viktigaste är tilltalet. Det kan t.o.m. räcka med muntliga åtbörder så är ordet där!

Vad gäller diktens enkelhet är det inte alltid så enkelt; kom ihåg att enkelheten kan vara till för att dölja komplexiteten. Med ordskapelser vet man aldrig så noga, det glasklara kan rymma ett mysterium. Själv försöker jag ligga nära livet i det jag skriver, livet är som bekant både enkelt och svårt och den känslan vill poesin hitta en gemenskap med.

Muntliga dikter-trilogin:

Muntliga dikter, Titel förlag, 2008
Kärleksbikter (Muntliga dikter 2), Fri Press, 2013
Muntliga åtbörder, liten lyrisk självbiografi (Muntliga dikter 3), Fri Press, 2017

Alfabetpoeter R = Runefelt

I slutet av 70-talet gick jag på gymnasiet i Hultsfred. En kompis gjorde mig uppmärksam på att det fanns något som hette poesi som påminde mycket om de rocktexter vi var hänförda av. LP-konvolutens texthäften summades och analyserades under raster och håltimmar och sena nätter. Det lyssnades mycket på Dylan, Lundell m.fl. under denna tid. Sen kom punken och texterna blev lite mer oartikulerade.
På biblioteket vimlade det av spännande böcker på avdelningen Hc.03/Hce.03. Och det fanns även en avdelning för "samlingsalbum", Hc.03(s). Där hittade jag en av de böcker som jag säkert  lånat och läst mest av alla, "20 Nya Poeter" (FiB:s Lyrikklubb/Tidens förlag 1974).  Bruno K Öijer och Mikael Wiehe hade jag läst tidigare, men många av de andra namnen blev nya bekantskaper för mig, som följt mig genom livet sedan dess. Bengt Berg, Ylva Eggehorn, Erik Fylkeson, Willy Granqvist, Göran Hägg, Börje Lindström, Göran Sommardal, Jacques Werup m.fl. Men det var Eva Runefelt (f. 1953) som jag förälskade mig mest i. Alla andra såg svåra och otillgängliga ut på författarporträtten i boken. Evas porträtt var annorlunda. Halva hennes ansikte var skuggat, ena ögat tittade blygt från boksidan. Hennes dikter var direkta om vardagen bland verkliga människor, hemsamariter, barn, möbler och längtan.
Har ständigt återvänt till Runefelts dikter. Hon har dock publicerat sig väldigt sparsamt, ett knappt dussin diktsamlingar på 40 år. Alla lika personliga i sitt uttryck. Senaste diktsamlingen Minnesburen kom 2013 är en suggestiv diktsvit om livet olika nyanser.


"Två timmar att sova
och sömnens ljud sväller i huvudet
lakanen vänder mig ryggen
- du dansade
   du fortsatte dansa bortvänd
och väggarnas mönster iakttog mig mer

Alla utkastade livbojar
- trasiga pappershattar som gungar
vid varje dörrhantag

Dina händer som sugande vatten
sörplar sig slingrande bort ur slasktratten
när jag sköljer ner den brännande smaken
av dina ord

Festserpentinerna slaka som utpumpade magskratt
De gula, smala tungorna av papper
ramlar som döende maskar från ärmfållen"

ur dikten UTEBLIVET HJÄRTA, (20 nya poeter, 1974)



Fler R-poeter;
Anna Rydstedt (1928 - 1994)
Niklas Rådström (f. 1953)
Lars Mikael Raattamaa (f. 1964)
Ulrika Revenäs Strollo  (f. 1968)

Eva B. Magnussons förvandlingar

Ända sedan jag läste Petter Lindgrens recension i Aftonbladet den 5 september (finns inte på nätet) har jag velat läsa Eva B. Magnussons nya och tionde diktsamling ”Här slutar allmän tid” (Bokförlaget Edda). Den fanns inte i lager på vare sig Akademibokhandeln eller Hedengrens, så det blev till att beställa… Efter att nu ha läst den ett par gånger kan jag säga att den var värd väntan.

Även om Eva B. Magnusson skriver traditionalistiskt är det som om hon börjat ta ut svängarna i språket mer än tidigare i den nya boken. En viss vardaglig rabulism avspeglar sig med ålderns rätt i dikterna (Eva B. Magnusson fyller 80 i år), samtidigt som poeten inte skriver läsaren på näsan vad dikterna handlar om. Här finns varken övertydlighet eller tomt klingande experiment. Konstnärlig integritet kallas sånt, och har blivit allt sällsyntare i svensk poesi.

Dikterna handlar om sådant som åldrande, död, kärlek och förvandling, om det nu måste sägas ut. Här en av mina favoritdikter ur samlingen och den heter just ”Förvandling” (första delen av dikten):

fåglarna simmar in i
dimhavet
om det nu är fåglar

det svarta i dem går förlorat
orienteringsförmågan
går förlorad

och sången

I diktens avdelning II kommer en ”förklaring” till ovanstående rader, men bilden lever ju också sitt eget liv.

Så jobbar Eva B. Magnusson, med djupverkan.

Eva B. Magnusson har tilldelats Sten Hagliden-priset 2003 och Stig Carlson-priset 2005 men några riktigt stora litterära priser har hon aldrig fått. Ett konstaterande nu när hon lite från sidan smygit upp till mästerskap. (Jag har läst henne förut, även om det var länge sedan.)

Sibbarps kallbadhus

isen sprack
när vi badade
stenarna därute
lågvatten
fåglarna därute
svanarna och ankorna
sen in i bastun igen
gubbarna
de tjocka magarna
han med det amputerade benet
friheten därute
han hade varit i Vietnam
flytt till Sverige
i bastun kan man se ut över havet
är det friheten därute
att vara soldat
fåglarna som flyger

vargarna

rosorna och taggarna
de som hatar vargarna
fåren
alla trötta dagarna
alla trötta åren
jag går ut och ser en stjärna
du skimrar bara för mej
jag möter dej så gärna
i en himmel
i en soffa nära dej

Stagediving

till T.C.E.

Thomas,
i sex år har vi kastat oss
ner från elfenbenstornet
utan att någonsin landa

Nere på gatan
är det en strid om livets salt
annorlunda är det inte
på scenen;
men tillgången på mikrofoner
är begränsad
och alltför få kan göra sig hörda
och alla slåss om Ordet

Vem skulle ta emot oss
på de orter vi lämnat?
-Men, det måste medges,
vi ser oss fortfarande om
efter Gunsten
hos läsarnas ögon

Thomas,
det är inte lätt att vara en planet
av kvicksilver
med tusen ting att bestyra
i ett praktiskt
eller andligt universum

I ena ögonblicket
står du bland publiken,
i nästa
är du tillbaka uppe på scenen.

1991