2014-08-21

En sensommardag i Stockholm

En ögonblicksbild från Världens Längsta Bokbord på Drottninggatan i Stockholm, söndagen den 17 augusti. På bild bland annat Andreas Björsten, Bengt O Björklund, Drottninggatans evighetsperspektiv. Foto: Pia K.

Bengt O Björklund - till höger i bild - är mannen bakom självbiografiska lyriska verk som "Jag missade Woodstock"(2009) och "Vi drömde om en cirkus" (2013). Men han har också givit ut "Det genombrutna fönstret" (1975) och "Nådsökarna" (1978), bägge på stencilförlaget Inferi. 31 års väntan på återkomsten! Därvidlag slår han - med knapp marginal - Peter Lindforss långa uppehåll.

*

Inledningen på den senaste boken passar bra en dag som denna:

En märklig sensommar
möter mig det året;
världen återföds
fortfarande hela tiden,
utrymmet är alltjämt oändligt
och så denna obändiga närvaro,
detta okuvade behov
av att vilja förstå,
att ständigt vilja vara
och delta
i det som pågår.


(ur "Vi drömde om en cirkus")

Ur Bengt O Björklunds lyriska självbiografi

På Österåker läser jag i DN
om Stefan Daagarsson
och hans stenciltidning Inferi.

Jag läste också vad han skrev
på drakarnas kultursidor
ofta en hyllnng
till den obändiga motkultur
som sällan har en given plats
när pengar byter ägare.

Jag skrev till honom
och fick en tidning, läste den
och skickade in
några av mina nya dikter.

De publicerades och jag
fick god kontakt med Stefan
och kände mig som en självklar del av
den underjordiska poesirörelsen i Sverige.
Jag var publicerad för första gången!

En kort tid efter att
jag lämnat Svartsjölandet
skjutsade Gösta och mamma mig
upp till Stråkära
där Stefan och Inferi höll till.

Jag såg hur stencilbladen
både blev till och frammatades
i hans motståndskällare.

(Bengt O Björklund, ur "Vi drömde om en cirkus", FEL Förlag 2013)

2014-08-20

nagelskulptriserna

klor eller naglar
nagelskulptriserna på Lästmakargatan
har olikfärgade munskydd

jag stirrar oblygt när jag långsamt passerar på trottoaren

förvånas över de stora skyltfönstren
och priserna

om det inte vore för patienterna
kunderna
i civila kläder
kunde jag misstagit mig
och trott att nagelskulptriserna
vore operatörer
eller narkosläkare

2014-08-19

Yahya Hassan

Yahya Hassans dikter har blivit en försäljningsframgång även i svensk översättning. Märkligt, jag som trodde att svenskarna bara tyckte om språkmaterialistisk poesi!

Min lokala bokhandel, som i vanliga fall har en ytterst sparsmakad (läs: snålt tilltagen) lyrikhylla med strö-ex av Tranströmer, Jäderlund och Öijer, tog in 10 ex. av Yahya Hassans bok i våras. Samtliga är sålda, förutom ett ex. som är "försvunnet" eller stulet.

Här blev jag intresserad av fenomenet på allvar, så jag gick vidare och ringde Norstedts, som inte lämnar ut några siffror, men Tull Durling på förlaget intygar att boken gått "bra".

Ännu några sifferuppgifter, jag tycker sånt här kan vara roligt att kolla upp ibland: Den stora Stockholmsbokhandeln har sålt 82 ex. av Yahya Hassans dikter. Som jämförelse kan nämnas att Johan Jönsons mot.vidare.mot har sålt 8 ex. medan Athena Farrokhzads Vitsvit har sålt i ett 30-tal ex. (Bäst kan mycket väl visa sig vara den poet som inte säljer alls under sin livstid, sånt har man sett förr.)

Mycket har skrivit och påståtts om Yahya Hassans dikter, i Sverige var den dominerande vinkeln länge att de gynnade främlingsfientliga krafter, ett påstående som naturligtvis är ägnat att förminska hans poesi. Förutom det starkt subjektiva elementet, det uppenbara att han är en personlig röst som med styrka uttrycker och hanterar sin livserfarenhet, liksom transformerar den, är det också en återkomst för den tillgängliga lyriken. Det ser jag som det viktigaste, den visar potentialen för tillgänglig dikt.
Raderna om situationen i Gaza och Palestina gör den också mer aktuell än någonsin.

2014-08-16

Livet livet




Jag minns dansbanorna i Småland med ett leende, knotthelveten, blinningafästen och kyssar framför eller var det bakom en högtalare. Grönt gräs, kalla fötter i ett par blöta gympaskor, Tabac och tobak, fnittrande damer med hårspraysmoln, och gubbar med skjortknölar över röven i bruna gabardinbyxor. Svettfläcksgula armhålor och mascara på kinderna. Jag var där jag såg er. En hälsning till livet i den evigt ljusblå skymningen.

2014-08-11

Recension av min egen diktsamling

Sent omsider uppmärksammas även min egen diktsamling med en recension i Populär Poesi.

Det är roligt att få tillälle att se sig själv utifrån, det är inte så ofta det händer.

Poesins kraft, ja; det är den jag kände när jag skrev dessa dikter och det är den jag fortfarande känner när jag läser dem live.

Jag vet att det låter förmätet, men jag skulle önska att fler kunde känna den utifrån mina dikter.

2014-08-07

Christina Rossetti och den biografiska läsningen

I en annars positiv recension av Christina Rossettis ”Trollmarknad och andra dikter” slänger Lidija Praizovic in följande bitska kommentar gentemot översättarens förord:

”Olle Thörnvalls förord är gubbigt, då fokus läggs på Rossettis känsloliv och biografi, på ett sätt som är vanligt i läsningen av kvinnliga författare.”

Liknande tankegångar är Josefin Holmström inne på i sin recension i SvD.

Resonemanget kan låta bestickande – att speciellt kvinnliga författare utsätts för en slags förnedrande biografisk läsning. (Ja, titta bara på Agneta Rahikainens biografi över Edith Södergran och hennes vildsinta angrepp mot tidigare forskare som talat om henne som lungsjuk, ensam, olycklig osv.)

Men är det sant? Nej, jag undrar det. Jag är snarare övertygad om motsatsen.

Den biografiska forskningsmodellen är bara en av flera möjliga, och den hade väl sin storhetstid fram till ungefär 1950-talet, då den så kallade nykritiken kom, vilken hävdade att det enda som spelade roll var texten i sig. Biografiska läsningar avfärdades plötsligt lite föraktfullt som ”kalsongforskning” eller tvättnoteforskning. Även jag var inne på det när jag började läsa och ta ställning till skönlitteraturen, det var viktigare vad som stod i texten än att analysera vad författaren hade för slags barndom eller uppväxt.

Med tiden har jag kommit att inta en annan ståndpunkt, och frågar mig i stället varför litteraturforskaren och –bedömaren ska avsäga sig en av flera möjliga parametrar i sin läsning?

Nå, att inte manliga författare har utsatts för en närgången biografisk läsning är helt enkelt inte sant! Vi har Stagnelius och det idoga sökandet bland verklighetens kandidater efter hans Amanda-gestalt. Vi har också det stora biografiska intresset för Gustaf Fröding och alla hans flick- och kvinnogestalter i dikterna, som avsatt spaltmetrar men också TV-program (se här historien om Vackra Vivi.)

Jag vågar följande påstående: Diktens jag är aldrig helt och hållet identiskt med författarens riktiga jag. Men samtidigt finns det så gott som alltid spår av författarens biografi i det han/hon skriver, det kan dock vara till synes små överensstämmelser.

Även hos en siare som Rimbaud finns det tydliga spår av hans biografi i dikterna: Vagabonderandet under fransk-tyska kriget 1870-71 syns i dikterna från den tiden. Hans relation till Paul Verlaine syns i andra av hans dikter. Ja, biografin spelar roll, och underligt vore det annars!

Vad har då Rossetti-översättaren Olle Thörnvall gjort för förgripligt? Han har skrivit följande rader och då syftat på den ”farliga” sexualiteten:

”Själv kan jag tänka mig en biografisk läsning. Trollfruktens verkningar kan tolkas som en gestaltning av hennes egna själskval sådana de antytts ovan. Bäst är den förmodligen som påhittig dikt i sin egen rätt.”

En fullständigt rimlig tolkning och jag förstår inte vad det är för fel på att även göra en biografisk läsning! (Var finns över huvud taget Praizovics och Holmströms argument för att Olle Thörnvalls - försiktiga - tolkning skulle vara felaktig?) Boken och speciellt den långa titeldikten är för övrigt lysande, sensuell och medryckande på ett överflödande sätt i skildringen av de berusande frukterna.

2014-07-31

Peter Lindforss uppmärksammad

Populär poesi recenserar Peter Lindforss diktsamling Det finns mer i sitt senaste nummer.

En randanmärkning bara: hans debutbok heter "Vykort från sjuttiotalet", ingenting annat.

Om jag skulle säga något (kortfattat) om Peter Lindforss författarskap just nu skulle jag säga någonting om en skitigt realistisk undergroundromantik. Rolf Zandén tar i stället fasta på draget av lärodikt, som också finns där.
Det är intressant hur man kan tolka och resonera kring dikter!

...

Här finns mer info om boken och här finns det längsta och kanske också mest genomarbetade jag skrivit om Peter Lindforss hittills, det var nog tänkt som en understreckare i SvD egentligen.