2014-12-19

Kulturtidskrifter

Så verkar kulturtidskrifterna vara "räddade" för den här gången! Besparingarna på 15 miljoner tas hem någon annanstans inom kulturbudgeten. Men faktum kvarstår att potten med pengar är för liten, produktionsstödet verkar ha fastnat på den magiska 19-miljonersgränsen. Kulturrådet redovisar ju själva att stödet står och stampar på den nivån sedan åratal, varför vet egentligen ingen. Jag vet bara att läget tvingar fram hårda prioriteringar, hårdare för varje år, och att många tidskrifter redan har tvingats lägga ned. Det väckte dock ett ramaskri när hela kulturområdet var hotat och tacka för det! Nu får vi se om Kulturrådet - denna för mig ganska hemlighetsfulla och slutna organisation som dock svarar hövligt och korrekt på mail - hinner jobba ikapp så att produktionsstödet kan betalas ut utan större förseningar. Gissningsvis har situationen försvårats för många tidskrifter genom att besked och utbetalningar skjuts upp. Vi får som sagt se om några besked hinner ges innan jul, knappast troligt.

Nu önskar jag bara, om jag får framställa en önskan, att kulturtidskrifter återigen uppmärksammas och recenseras även till vardags, när det inte är krisläge.

Jag har en bågnande klippärm hemma med urklipp från framförallt åren 1982-2000. Större delen av materialet är recensioner av tidskrifter jag medverkat i eller varit med och producerat. Det är närmast surrealistiskt att tänka sig, i dagens litterära klimat, att vi fick halvsidor och kvartssidor varje gång vi gav ut ett nytt nummer av tidskriften Den Blinde Argus (1985-1995). Och morgontidningarna var inga tabloider!

P.S.Sedan 15 november 2004 är Den Blinde Argus en kollektivblogg! Vi fyllde tio år i denna gestalt men glömde fira!

2014-12-18

Mail till och från Kulturrådet

Nedskärningar på kulturtidskrifter är inget nytt, efter de för stödsystemet gyllene åren under 80- och 90-talen. Exempelvis hade tidskriften Aurora som jag jobbar med tidskriftsstöd mellan åren 1985-88, samt 1992-2000. Vårt stöd uppgick då till 10.000 kr! Därefter blev vi nollade av Kulturrådet och har varit det ända sedan dess. Det finns fler liknande exempel på av systemet missgynnade tidskrifter, som i många fall redan tvingats lägga ner på grund av uteblivet eller minskat stöd. (Aurora har fortsatt mot alla odds.) Ändå blev jag lika chockad som de flesta andra över det planerade yxmordet på kulturtidskrifterna, där den offentliga rapporteringen började med den här artikeln i fredagens DN. I måndags skrev jag ett mail till Jan Kärrö, tidskriftsansvarig för Kulturrådet, med några frågor om kulturtidskriftsstödet och den senaste utvecklingen. I morse fick jag svar. Redovisas nedan, både frågor och svar.

Frågor från undertecknad:

Vad anser du, som tjänsteman på Kulturrådet, om turerna kring kulturtidskriftsstödet?

Har ni på Kulturrådet en beredskap för att, enligt den reviderade alliansbudgeten, dela ut ett produktionsstöd på 4-5 miljoner kronor i stället för som planerat runt 19 miljoner?

Kräver inte arbetet med litteraturstöd och tidskriftsstöd en ganska lång framförhållning? Slår inte sådana här sena ändringar i förutsättningarna helt sönder det arbete som referensgrupper m.fl. hittills har gjort inför 2015? Hur gör man med avvägningarna mellan tidskrifterna nu?

Jag misstänker och tror helt ärligt att ni på Kulturrådet ändå känner en viss solidaritet med det kulturområde och dess utövare som ni är satta att jobba gentemot. (Rätta mig om jag har fel.) Hur ska ni förhålla er? Måste ni ändå lojalt med regeringen [rättelse: riksdagsmajoriteten] genomföra besparingar inom kulturtidskrifternas område med 75 procent, om alliansbudgeten går igenom i oförändrad form?

Är det rätt att Per Bill, kulturutskottets ordförande, i en intervju med Kulturnytt nyligen, tycks ha lämnat till Kulturrådet att hitta alternativa besparingar? Hur ska ni agera?

---

Svar från Jan Kärrö:

Ursäkta sent svar.

Vi avvaktar regleringsbrevet i första hand för att själva få svar på några av de frågor som du ställer och detaljerna i hur besparingen ska genomföras. Det arbete som referensgruppen gjort under hösten och deras förslag till beslut har utgått från den tidigare budgeten där ca 19 miljoner fördelas i produktionsstöd så vi kommer naturligtvis att få göra en ny prioritering utifrån det nya läget. Hur det förslaget ser ut kan jag inte säga något om idag. Vi får se vad som sägs i riksdagen idag och som sagt avvakta regleringsbrevet som kommer i mellandagarna.

Läs mer på Kulturrådets hemsida.

2014-12-16

Lögn #4 (eller kanske närmare sanningen än någonsin)

Jag vet inte varifrån du kommer
Mitt land är ditt land,
men ditt land är inte mitt
I mitt land är mossan mjuk under mina bara fötter.
Det gör ont att gå med bara fötter
på den steniga stigen, eller i snön.
Men om jag inte känner smärtan
kan jag inte njuta av att känna
de varma smekande kornen av
svart vulkansand
krypa fram mellan mina tår.
I ditt land bär man tjocka sulor.
Sulor som vävts samman av
silverglänsande trådar spunna av förakt.
Du kommer att sörja en dag
när du upptäcker att de tunna trådarna
förtärs av sanningen,
och sulorna långsamt faller sönder.
Då kommer jag att trösta dig, men
Du, är inte min talman




Raveonettes vackra tolkning av Emily Dickinsons dikt är endast vald utifrån en passande musikalisk bild. Och tack Rossana Dinamarca!

2014-12-15

2014-12-11

Eric Fylkeson - Utkast den 10 april 1991

”Det enda som räknas är
om orden är skrivna på Patmos, det vill säga
under inverkan av den helige ande”
Jens Björneboe

Jag önskar mig en spröd riksdag,
en livrädd församling, färglös,
alla rädda för döden.
Ingen ska minnas
sin grannes ansikte.
När jag en morgon vaknar
och finner att jag inte längre lever
är det till min spröda riksdag
dina tankar bör gå.
Och ingen ska minnas
sin granne.
Ta spjärn i ditt utskott.
Och ingen ska minnas
Sveriges ansikte.


Kommentar 2014
Du vet, det är en grå förmiddag, man sitter ensam och sörplar sitt kaffe och röker sina John Silver. Så hör man en ton och kastar ner några rader som följer rytmen i huvudet. Blänger förstrött på orden, skakar på huvudet, begriper inte vad man rafsat ner under mindre än en minut. Men anteckningsblocket sparas, tänker att här kanske finns ett avstamp eller en komplettering längre fram. Så hamnar blocket långt ner i en papplåda i samband med en flytt, och när man 23 år senare bestämmer sig för en genomgripande storstädning hittar man texten – och förstummas. Orden saknar helt förankring i vare sig det tidiga 90-talets eller tidigare decenniers låda av attityder och fraser, men den ton man hörde en grå vårvintertisdag för nära ett kvartssekel sedan tycks nu – från en kulle av ett inte alltför pjåkigt utanförskap – vara rykande dagsaktuell senhösten 2014.
- Eric Fylkeson



2014-12-09

Att romantisera misslyckandet med humor och allvar

Om Bo Gustavssons poesi

Om jag sutte i positionen att jag kunde göra en antologi över svensk samtidspoesi – märk väl inte en partisk partisanantologi som 32/2011, utan en antologi över den bästa poesin – skulle jag utan tvekan och snarast möjligt lyfta in Bo Gustavsson i detta sammanhang.
Orsaken? Ja, han har skrivit en handfull dikter som förtjänar att bli klassiker. Några av hans diktsamlingar är mästerverk. Räcker inte det?

Det är lite skrämmande och fascinerande att mitt ibland oss går det oupptäckta lyriker som i sina bästa stunder snuddar vid Gunnar Ekelöfs och Tomas Tranströmers dignitet. Bo Gustavsson har varit rastlöst produktiv sedan den sena debuten i början av 90-talet och är lite ojämn som lyriker. Få skribenter överblickar hela hans verk, även om Guido Zeccola antagligen kommer närmast att gett honom den uppmärksamheten. Men när Bo Gustavsson applicerar sina livserfarenheter i lika mån som sin beläsenhet på ett stoff, så att säga utsätter det för trycket av sin lyriska begåvning och samtidigt rörelsefriheten hos sin närmast gränslösa inlevelse, då uppstår någonting som få andra svenska samtidslyriker är i närheten av. Diktsamlingen om den italienske revolutionären och teoretikern Antonio Gramsci (1891-1937), Gramscis postuma anteckningar (Symposion, 2002) är förmodligen mästerverket bland det Bo Gustavsson hittills givit ut.
Den här diktsamlingen – som flera andra av Bo Gustavssons diktböcker – utgår från ett verkligt människoöde, men författaren uppställer samtidigt fiktionen och förutsättningen att dikterna är talade av Antonio Gramsci själv efter hans död på Quisisana-sjukhuset. Detta trots att Gramsci själv inte trodde på ett liv efter döden! Redan här en paradox. Lyriska moment omväxlar med skildringar och minnesbilder ur Gramscis liv.

Övergång genom att tända de första tingen

Vakna till doften
av nybakat bröd. Vaggad

in i en andra
sömn av nybakat bröd.

Följ kroppens sömniga hunger
doftande av vakenhet

till två utsträckta händer
som räcker fram nybakat

bröd. Gå ut i dagens
lodräta ljus – en doft

av nybakat bröd! – och
stå i ljuset och ät av

det lodrätas bröd, av den lågande
sömnen i dagen, av de första

tingens doft av nybakat bröd –
tänd är den stora vakenheten

som har middagstimmens höga
sömn doftande av vitt

nybakat bröd…

En annan bok om ett människoöde som samtidigt är både medryckande och djupare än man i förstone kan ana är ”Howdy, Jag är horan och fyllot Calamity Jane” som kom 2013 på Podium Distribution.

Bo Gustavssons senaste diktsamling, ”Svarthättan flyger i ensamheten” som kom i våras innehåller några av de vackraste dikterna jag läst om döden, detta ack så något dystra tema. Går det då att göra skönhet av allt, som när jaget i Bo Gustavssons dikt står vid Joseph Brodskys grav och ser namnet och årtalet skymmas av rosorna som växer på platsen?

Och nu har jag nämnt de i mitt tycke kanske främsta av Bo Gustavssons verk, jämte essäsamlingen ”Det stora okända” (Symposion, 2010).

2014-11-27

Moodyssons experimentlusta prisad

»Det mesta jag gör kommer ur ett slags förvirring. Inte i negativ mening utan mera som en positiv nyfikenhet, till exempel på hur det är att växa upp i en viss tid, på en viss plats. Det är som att kasta ut en flaskpost. Eller kasta sig in i mänskliga relationer och hoppas på att en dag snubbla på något slags svar.«
Lukas Moodysson får Region Skånes kulturpris 2014.

Läs den längre intervjun på Skane.se av Martin Ålenius.

Inget för kräsmagade

Det var väl 2004 när L.T. Fisk och jag körde vår show i Kulturmanegen i Magistratsparken under Malmöfestivalen. Hans långsamma sånger, hans särpräglade röst, som plågade noveller med omkväden och en alldeles egen stämning. Och jag som läste ur den nyligen utkomna Och fortsätta vidare bort, "den sorgligaste bok jag någonsin läst", som någon recensent skrev och Kulturmanegen var ett cirkustält och vi framförde vår cirkusföreställning och i Kvällsposten dagen efter skrev Joel Eriksson uppskattande men påpekade att det var "inget för kräsmagade" och det var nog sant även om vi väl mest tyckte att vi skrev om livet som vi upplevde det. Men i förra veckan stötte jag på en nyutgiven bok på bibblan i Limhamn, ett ganska fult omslag, mjuka pärmar utan flikar, Ormfesten (på engelska 1976) av Harry Crews, den första av hans böcker som givits ut på svenska, av det för mej okända Tristero förlag. Harry Crews var också okänd för mej men jag förstod direkt att detta är en bok på min hemmaplan, inget för kräsmagade, inget för dem som skyggar när mångas verklighet bankar på dörren och vill komma in (här kan vi igen prata om tiggare som borde vara osynliga eller hungriga nån annanstans). Ormfesten utspelar sej i staden Mystic i Georgia och det är också en sorts cirkusshow med excesser i verkligheten, groteskerier, djurplågerier, kvinnoplågeri, ormplågeri, människor som är plågade av det riktiga livet som de ändå vet att de inte kan fly ifrån, droger och (framför allt) sprit för att överhuvudtaget uthärda. Hårdkokt underhållande om du inte är alltför kräsmagad (och en perfekt present för mej som läst Bukowski och Fante i över tjugofem år och de senaste åren lärt känna författare som Willy Vlautin och Daniel Woodrell). Det är bara att hoppas att Tristero (eller någon annan) fortsätter utgivningen av Harry Crews på svenska.