Dags att söka Argusstipendiet

Har du någon gång medverkat i Den Blinde Argus (tidskrift, bok, uppläsning, utställning eller liknande)?
Då kan du söka "Argusstipendiet", som instiftades 2015.

Stipendiet omfattar en 10-dagarsvistelse i ”Argusstugan” utanför Vimmerby, tidsperiod efter överenskommelse (mellan maj till september).
Stugan har 2 sängplatser + bäddsoffa, (plus en intilliggande friggeboden med 4 bäddar). El och vatten finns + utedass och sjöutsikt.
Avstånd till Vimmerby; ca 4 km (30 minuters promenad).
Avstånd till sjön Nossen: 100 meter. Tillgång till båt och brygga. På andra sidan sjön ligger Nossens camping, med bastubåt, restaurang, badstrand m.m.
Avstånd till Astrid Lindgrens Värld ca 5 km.
Minus: det kan vara dålig mobiltäckning.
Plus: det är dålig mobiltäckning.

Sök genom att maila denblindeargus@gmail.com eller skriv ett gammalt hederligt brev till
DBA c/o Ericsson, Grönedegatan 31, 590 39 KISA.

Ansökningstiden går ut den 28/2, 2019. 

Stipendiejuryn består av Thomas C Ericsson. Juryns beslut kan ej överklagas.

Tidigare Argusstipendiater;
2018: Sven Thomas Nordlöf (Stockholm, litteratur)
2017: Magnus Utvik (Stockholm, litteratur)
2016: Jonas Bergh (Malmö, litteratur)
2015: Jimmy Karlsson (Vimmerby, teater)

Du gjorde inbrott i mej

Vildsvinen vilsna i skogen. Jag skriker ut ditt namn. Ekon mot stupen. Jag lämnar aldrig dej.  Fångas av träden. Den bottenlösa sjön. ”Min bror, min bror, varför har jag övergivit dej.” Jag lägger mej på knä i leran. Såren i strupen.

Du var ännu en som aldrig skulle lämna mej. Dessa krokiga stigar som jag gått. Ett entonigt fågelläte. Klagar över sjön. Kylan kommer nu. I den trädgård som du väljer. Den tysta. Den vilda skogen där jag svälter. Jag var den sista som aldrig skulle lämna dej.

Du var den vackraste blomman. ”Kolla, kolla då!”  Vi drack hemgjort vin på en lekplats. Du var tretton år.  Jag lämnade aldrig dej. En bil hade kört på mej på gatan. Några blåmärken. ”Men var inte avundsjuk!” Du balanserade på en klätterställning.  Du föll ner i en blodig sten. Vi stannade en bil. Jag lämnade aldrig dej. Du gjorde inbrott i mej.

Den omöjliga listan över de 100 bästa poeterna

När tidskriften Fokus (#49) publicerar sin lista över samtidens 100 bästa svenska poeter, inleds listan med en rad självklara namn. Så här ser de första tio placeringarna ut:
1. Athena Farrokhzad, 2. Johannes Anyuru 3. Bruno K. Öijer 4. Katarina Frostenson 5. Göran Sonnevi 6. Linnea Axelsson 7. Ann Jäderlund 8. Kristian Lundberg 9. Kristina Lugn 10. Anna Hallberg
Inte självklart mina favoriter, alla av dem, men de bör ju vara med i ett sådant här sammanhang. (Hela listan ligger bakom betalvägg eller finns på biblioteket. Själva artikeln som den är kopplad till, Hundra poeter som är värda sin vikt i ord, ligger ute.)

Ju längre in – eller ner – i texten man kommer desto vanligare blir det att artikelförfattaren Nina van den Brink listar elever från Biskops-Arnö som nyligen debuterat. Till slut framstår det som ett av artikelns halvt underförstådda budskap, att det är den vägen man ska gå för att få bli utgiven av Bonniers eller i andra hand 10TAL Bok. Skrivarlinjerna som en slags värvningsinstitut och en inskolning i gångbart estetiskt tänkande. Nina van den Brink återger dock lite mer än så; hon berättar om tillfället för några år sedan när Biskops-Arnös avgångsklass gästade galleri Forum med Jean-Claude Arnault i spetsen, och Athena Farrokhzad visade civilkurage och sa ifrån till skolans ledning om hans beteende. Här verkar också finnas en självklar solidaritet skolans elever emellan, som bytte av varandra på scenen, och som också debuterat slag i slag: Lyra Ekström Lindbäck, Theodor Hildeman Togner, Gabriel Itkes-Sznap, Jonas Gren, Tove Schunnesson. Och Elis Burrau i publiken. Artikeln börjar och slutar med Biskops-Arnös lärar- elevrelationer och skolan framstår därmed som en bärande del av Sveriges poesiliv.

Då frågar jag; finns det inga andra vägar in? Jo, poetry slam nämns längre fram i artikeln, liksom den konceptuella poesin runt OEI. Jag undrar ändå över de enskilda musiska poeterna, var kommer de in? I tidigare generationer fanns det möjligen flera vägar in i litteraturen, ett krogbord i gamla Klara kunde vara en del av parnassen. Men varför romantisera det gamla hårda livet i ordens tjänst?

Mångfalden i svensk poesi verkar på det hela taget ha repat sig och en sådan här lista med de 100 bästa är hur man än ser saken ett omöjligt uppdrag. Låt oss se det som en utgångspunkt för diskussion. Personligen saknar jag 10-20 för mig självklara namn, men det är kanske oundvikligt. Jag saknar de musiska poeterna Lars Larsen, Gunnel Arvidsson, Eric Fylkeson, Petter Lindgren, Kennet Klemets, Lina Hagelbäck med flera. Klipp- och klistragenerationen är däremot livligt representerad.

Om Bob Dylan

Sara Danius skriver övertygande och konsekvent om Bob Dylans storhet som textförfattare i sin lilla bok ”Om Bob Dylan”- en bok som borde ha uppmärksammats mera. Det framgår också hur genomtänkt beslutet var att ge Dylan Nobelpriset i litteratur och hur det på många sätt var ett fall framåt för priset.

Danius lyfter fram ”Chimes of Freedom” som exempel på en stor dikt även vid innantilläsning och jag ger henne rätt. Den har samma visionära flykt som ett poem av John Keats även om temperamentet är annorlunda, mera universellt upproriskt. (Sången sägs ha inspirerats av Arthur Rimbaud men jag associerar mer till de engelska romantikerna.)

Bildmaterialet i boken är fantastiskt med ett flertal sällsynta fotogafier på Dylan. Det är också väldigt roligt att se originalmanusen till Rimbauds ”Le Dormeur du Val” (Den sovande i dalen) och Dylans ”The Times They Are A-Changing” avbildade.

friheten och jag

på andra sidan fönstret
friheten
kvinnokliniken
jag är vaken
nattens ljus
taxibilar
nya liv rullar in eller ut
på andra sidan tar det slut
harklingar och rostiga spikar i en mage
jag känner kylan utanför
jag drömmer om julskinka
och en hage
en gång byggde jag en drake
nu är jag rädd att flyga
det hugger i min mage
så jag lyssnar på Dire Straits
jag vill smyga in i det mjuka
jag larmar
jag måste få en isglass till
de kommer i vita särkar
sköterskorna ger mej vad jag vill
kan de ge mej livet tillbaka
kan du komma en gång till
kan du flyga hit på en drake
kan du ge mej lite eld
nä, du är borta
kan du komma en gång till
nä, du är borta
borta som en huggande vind
fast du finns kvar
du hugger i min mage

Tankar om Muntliga dikter-trilogin

I början av 2000-talet ansåg jag att estradpoesi var den viktigaste formen av poesi; att den poet som inte kunde göra ett bra framträdande med sina dikter inte var någon riktig poet. Poesin skulle med fördel möta en i sin ursprungliga form som var det muntliga, en levande röst. Möjligen var det därför en paradox att jag 2008 gav ut en diktsamling som hette just ”Muntliga dikter”. Min tanke var att dikterna skulle funka både i tryck och på scen. Jag ville att de muntliga dragen skulle följa med in på boksidan, framförallt enkelheten, tilltalet och det känslomässiga uttrycket – allt som för övrigt hade låg status då, i början och mitten av 00-talet när språkmaterialismen bröt igenom. (Språkmaterialismen stod som bekant för motsatsen, en slags anti-romantik.) Det var ingen slump att Bob Hansson vid den tiden hellre kallade sig ”poet” än ”estradpoet”, det var en kamp för att tas på allvar och för att få definiera sitt eget uttryck. Jag valde motsatt strategi i den lilla offentlighet jag verkade i och kallade mig stolt för ”estradpoet”. Ett drag av medveten provokation fanns det i detta, som så ofta.

Med tiden har jag i alla fall kommit att modifiera min ståndpunkt utan att för den skull vilja argumentera mot den yngre upplagan av mig själv. Jag har kommit att tycka ungefär så här, att du behöver inte vara estradpoet, det viktigaste är tilltalet. Det kan t.o.m. räcka med muntliga åtbörder så är ordet där!

Vad gäller diktens enkelhet är det inte alltid så enkelt; kom ihåg att enkelheten kan vara till för att dölja komplexiteten. Med ordskapelser vet man aldrig så noga, det glasklara kan rymma ett mysterium. Själv försöker jag ligga nära livet i det jag skriver, livet är som bekant både enkelt och svårt och den känslan vill poesin hitta en gemenskap med.

Muntliga dikter-trilogin:

Muntliga dikter, Titel förlag, 2008
Kärleksbikter (Muntliga dikter 2), Fri Press, 2013
Muntliga åtbörder, liten lyrisk självbiografi (Muntliga dikter 3), Fri Press, 2017

Alfabetpoeter R = Runefelt

I slutet av 70-talet gick jag på gymnasiet i Hultsfred. En kompis gjorde mig uppmärksam på att det fanns något som hette poesi som påminde mycket om de rocktexter vi var hänförda av. LP-konvolutens texthäften summades och analyserades under raster och håltimmar och sena nätter. Det lyssnades mycket på Dylan, Lundell m.fl. under denna tid. Sen kom punken och texterna blev lite mer oartikulerade.
På biblioteket vimlade det av spännande böcker på avdelningen Hc.03/Hce.03. Och det fanns även en avdelning för "samlingsalbum", Hc.03(s). Där hittade jag en av de böcker som jag säkert  lånat och läst mest av alla, "20 Nya Poeter" (FiB:s Lyrikklubb/Tidens förlag 1974).  Bruno K Öijer och Mikael Wiehe hade jag läst tidigare, men många av de andra namnen blev nya bekantskaper för mig, som följt mig genom livet sedan dess. Bengt Berg, Ylva Eggehorn, Erik Fylkeson, Willy Granqvist, Göran Hägg, Börje Lindström, Göran Sommardal, Jacques Werup m.fl. Men det var Eva Runefelt (f. 1953) som jag förälskade mig mest i. Alla andra såg svåra och otillgängliga ut på författarporträtten i boken. Evas porträtt var annorlunda. Halva hennes ansikte var skuggat, ena ögat tittade blygt från boksidan. Hennes dikter var direkta om vardagen bland verkliga människor, hemsamariter, barn, möbler och längtan.
Har ständigt återvänt till Runefelts dikter. Hon har dock publicerat sig väldigt sparsamt, ett knappt dussin diktsamlingar på 40 år. Alla lika personliga i sitt uttryck. Senaste diktsamlingen Minnesburen kom 2013 är en suggestiv diktsvit om livet olika nyanser.


"Två timmar att sova
och sömnens ljud sväller i huvudet
lakanen vänder mig ryggen
- du dansade
   du fortsatte dansa bortvänd
och väggarnas mönster iakttog mig mer

Alla utkastade livbojar
- trasiga pappershattar som gungar
vid varje dörrhantag

Dina händer som sugande vatten
sörplar sig slingrande bort ur slasktratten
när jag sköljer ner den brännande smaken
av dina ord

Festserpentinerna slaka som utpumpade magskratt
De gula, smala tungorna av papper
ramlar som döende maskar från ärmfållen"

ur dikten UTEBLIVET HJÄRTA, (20 nya poeter, 1974)



Fler R-poeter;
Anna Rydstedt (1928 - 1994)
Niklas Rådström (f. 1953)
Lars Mikael Raattamaa (f. 1964)
Ulrika Revenäs Strollo  (f. 1968)