Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
allting mycket jordiskt
förutom himlastormarna
jag kallar på hans vänner
för att lära känna honom
hans ovänner lämnar jag i sticket
isvatten på en uteservering
behövs liksom drömmarna om att få finnas
som aldrig var inställsamma
3.8.18
Det var naturligtvis en väldigt omedveten eller för-medveten form av läsning från min sida; jag sträckläste utan att veta riktigt vad jag sökte. Å andra sidan kastade jag mig feberaktigt ut i en del av den allra svåraste litteraturen.
Låt mig säga så här: det var inte Cavefors utgivning av marxistiska klassiker i pocketformat som lockade; den de så här efteråt blivit allra mest kända för. Nej, det var lyriken och de konstnärliga verken som lockade, och det i högsta grad. Jag visste inte ens att det var Cavefors som låg bakom en stor del av den utgivning som intresserade mig, jag bara läste.
Salvador Dalis hemliga liv i två band, jaha det var Cavefors som låg bakom den! Percivals Tema på tiden, jo jag tog stora intryck av detta allkonstverk av en svensk föregångare, men jag brydde mig inte om vilket förlag han låg på. Eric Fylkesons antologi ”Utan titel” med bl.a. Gunnar Lundkvist och Paul Fried, det visste jag var Cavefors. Alexander Weiss (Peter Weiss’ brorsa) lite bittra, existentiella diktsamlingar slukade jag. Sen inte minst Bruno K. Öijers kanske mest provokativa två böcker, c/o Night och Chivas Regal; fast dem köpte jag några år efter Cavefors förlags nedläggning och framtvingade konkurs på den stora utförsäljningen av hans boklager som, om jag minns rätt, ägde rum i lokaler på Stockholms universitet med anknytning till Akademibokhandeln.
Att förknippa Bruno K. Öijers poesi för hårt med Cavefors är dock att bidra till myten eftersom Bruno debuterade på Poesiförlaget och sen gav ut sin andra bok på W&W, dit han sedan återvände efter utflykten till Cavefors. Men visst innebär böckerna på Cavefors en slags höjdpunkt i Brunos tidiga författarskap, och man kan undra över hur förlagsbesluten gick till, varför W&W släppte honom till sina djärvaste konkurrenter.
*
Och ändå. Bo Cavefors måste ha haft fingret på pulsen inte bara under 60-talets vänsterradikala pocketboom utan även under 70-talets mer individualistiskt mörka upproriska poesi. Det värmer hjärtat när man kommer till följande centrala rader i Ragni Svenssons avhandling:
”I mitten av 70-talet publicerade sig nämligen poeter som Eric Fylkeson, Per-Eric Söder, Bruno K. Öijer, Anne-Charlotte Alverfors och Jan Östergren på Bo Cavefors förlag. Att några av dessa poeter med sin bakgrund i litteraturens ’underground’ redan tidigt befäste sin roll som litterära outsiders är sedan tidigare välkänt.”
Det bestående intrycket efter avslutad läsning är ett av generositet hos Bo Cavefors gentemot ”sina” författare, samt indignation över hur hans bokförlag blåstes på (det ekonomiskt fördelaktiga) prestigeuppdraget att ge ut nationalupplagan av Strindbergs samlade skrifter vilket i förlängningen ledde till förlagets konkurs 1980. Vare sig det nu berodde på ett fatalt missförstånd eller om det var av politiska skäl Kulturrådet tog tillbaka sitt löfte att låta honom ha hand om denna utgivning.
Det är dags, sent omsider, för en rejäl upprättelse av Bo Cavefors.
I sin nya bok ”Vardagar” har han släppt allt det där. Boken saknar genrebetecknng men skulle förstås också kunna kallas dagboksroman eller auktofiktiv. Likaväl som delvis lyrisk.
Boken varvar datumangivna dagboksanteckningar om allt mellan himmel och jord med dikter, och det är här som min glädje och fascination börjar. Det levande tonfallet och den höggradiga närvaron är tillbaka, bland allt gubbgnäll som också finns där, allt redovisande av sedda TV-program, P1-lyssnande och lästa eller halvlästa böcker. (Det sistnämnda inbjuder förstås mer till diskussion.)
När Lundell är som bäst – och det är han i hög grad i den här boken – känner man hur stråk av sorg, uppbrottsstämningar och öppna horisonter kivas om utrymmet, om människosjälen. De tvära kasten mellan ämnen, de infallsrika ordsammansättningarna och den ibland klumpiga, ibland fjäderlätta stilen gör boken mycket levande.
I sina bästa stunder – och boken börjar bra, det är diktaren som tar kommandot direkt – påminner den om Himmelfärdsdagar, Ulf Lundells långdikt som han lät publicera i Den Blinde Argus nr 28 – också den skriven i liknande stämningar av bokslut och nu-känsla, samtidig stolthet och sorg över det man lämnar bakom sig, den man blivit och är.
De här raderna av självinsikt (om hans sånglyrik) på s. 192 gör mig mycket glad, och de borde kunna utsträckas till att syfta på allt hans skrivande när det fungerar som bäst:
”Jag har det i mig.
Jag törs knappt skriva om det, än mindre tala om det. Men det finns där. Det alldeles enkla, uppenbara.
Jag kan skriva om vad som helst. Och ge det en slags universell mening.”
Det gäller bara att hitta tillbaks till den känslan. Igen och igen.
