2016-07-16

Rapporterar tacksamt från Argusstugan

Roddbåten gungar lätt. Det är den objektiva lyckan i att ro. Jag trodde inte på det först. Jag har ju ont i foten. Jag är ju van vid havet. Jag är van vid klarare vatten. Jag är van vid platta vägar. Att det bara är vinden att tänka på. 

Backvägen är brant och hela tiden en rädsla att bara orka halvvägs. Att få punka på cykeln.  
Men det var alltså de första dagarna: Backen var ett monster. Nossen var ett sugande hål. Nu är allt objektiv harmoni och lycka.

Roddbåten rör sej stilla framåt. Vi är en mjuk kniv i det mjuka smöret. Den branta stigen ner mot bryggan är svår att gå med min halta fot. Men så värt det. Barnen plockar körsbär och hallon. Hunden hälsar på hos alla grannar.

Den objektiva lyckan i att ro. Att glida fram till campingens brygga. Lägga till och jag tar inte av mej den snygga flytvästen. Jag blir den båtsman jag alltid ville bli.

Bastuflotten gungar när vi går ut på den rangliga bryggan som är en bro. Vi lämnar brännässlorna. Vi dyker i sjön och in i värmen och, olé!, in med ett vedträ till! Låt kokande vatten bli ånga.

Livet på en bastuflotte. Vi dyker i sjön och allt är ändå glasklart. Att skaffa en motor och proviant och obegränsat med ved. Och bara ge oss av. Livet på en bastuflotte. Den objektiva lyckan. Den objektiva fulländningen.


2016-07-05

SvD om 20 unga poeter

Nej, ingen översikt över Sveriges viktigaste unga poeter under 40 (viktigast i vilket avseende?) där både Jenny Wrangborg och Daniel Boyacioglu saknas går väl att ta på allvar.

Bäst bland de etablerade poeter som listas är Johannes Anyuru (dikterna från "Det är bara gudarna som är nya" och "Omega" - men skriver han fortfarande poesi?). Mest intressant bland de yngre poeterna är för mig Anna Axfors, vars diktsamling "Veckan innan" på AFV Press dock inte finns att köpa någonstans. Den finns inte ens på KB!

Dikten "att jobba heltid" finns på Dagens dikt. Men varken Anna eller Elis Burrau lär behöva mer reklam.

Det är över huvud taget en väldigt stor diskrepans i översikten mellan de etablerade språkpoeterna i yngre medelåldern och den unga poesin, vars särdrag knappast någon skribent ännu brytt sig om att fånga. Utom Victor Malm i senaste 10TAL (rekommenderar den essän).

2016-07-01

"Min kompis Gunnar"

Gunnar Lundkvist är väl mest känd för sina serieböcker om Klas Katt, som kommit ut ett tiotal sedan 1979.

Men redan innan dess publicerade han sig som poet, och det var som sådan han var mest känd för mig. Jag hade och har fortfarande ett exemplar av hans andra diktsamling, ”Världen intresserar mig inte” (Cavefors, 1977) hemma i bokhyllan. Jag vet inte om det är en raritet, men det är en väldigt bra diktsamling. Det är också en väldigt tunn skrift, en av de tunnaste böckerna med ”rygg” som jag sett. Jag lärde mig saker utifrån den, det var min kompis Leif Andersson som berättade:

”Jag vet hur Gunnar Lundkvist skriver sina dikter.”

”Jaha?”

”Han skriver. Sedan stryker han ner.”

Jag vet inte om Leif kände Gunnar Lundkvist eller om han bara uttalade sig på fri hand. Hur som helst blev jag imponerad. Innan dess hade jag trott jag att det bara var att skriva, på inspiration helst. Att det också kunde vara väsentligt att stryka ner – det spelade i princip ingen roll hur lite av texten som blev kvar – var en nyhet för mig och en värdefull information. Det här var någon gång i slutet av 70-talet. Sedan dess har jag praktiserat detta vetande.

*

Det känns lite märkligt att Nina Hemmingssons och Gunnar Lundkvists gemensamma bok ”Min kompis Gunnar” aldrig kommer att föras upp på Gunnars verkförteckning. Den bygger ju på Gunnars brev till Nina H och innehåller dessutom ett 20-tal dikter av Gunnar, nästan som hans comeback som poet.

Nina har gjort urvalet av breven, ursprungligen fanns det ett tusental (!) att välja på, och arrangerat dem med en viss känsla för känslomässig dramatik. Samt gjort mestadels kongeniala illustrationer. Det är bra gjort att få brev skrivna under en tidsperiod på ett femtontal år, att liksom gå in i varandra och kommunicera både med läsaren och med varandra. Från början var de ju riktade enbart till Nina, men de har ett större allmänintresse. De är förbaskat roliga, helt enkelt. Men de innehåller också en del tunga iakttagelser av livet och konsten, en del underbyggda resonemang som är värda att ta del av. Breven pendlar mellan ett rätt stillastående allvar och groteskerier, precis som en serie om Klas Katt. Det här kan vara Gunnars bästa bok, sedan just ”Världen intresserar mig inte” eller ”Klas Katt i Hell City.” Naturligtvis är det inte bara Gunnars bok, men jag vill lyfta fram den aspekten, eftersom jag älskar även Gunnars ton som lyriker. (Alla dikter blir inte lyckade, men merparten tillför någonting till hans litterära oeuvre.)

*

Det finns några författare som nästan profilerat sig genom att skriva brev på vanliga skrivmaskiner till diverse läsare och författarkolleger. Jag har själv under åren mottagit sådana brev från Bruno K. Öijer och Ulf Lundell, inte så att de spontant sätter sig och skrivet till mig, men det har varit brev med ärenden, svar på förfrågningar och sånt. Tydligen är även Gunnar Lundkvist en sådan brevskrivare. Det är fint att Nina Hemmingsson väljer att lyfta fram det, så att nya sidor av hans konstnärskap kommer fram.

*

Jag rycker till lite extra vid läsningen på några ställen i boken. T.ex. när jag kommer till den här passagen på s. 86:

”Nej, jag har nog ingen framtid som poet. Tyvärr. Jag är misslyckad. Jag ber om ursäkt för att jag finns till. Jag kan inte hjälpa det. Jag är oskyldig. Det är tur att mina brev aldrig kommer ut i bokform.”

Och sen det här, om vår gemensamma vän Peter Lindforss (död som hemlös 28 juli 2015):

”Inatt lyssnade jag på Lou Reed. Transformer. Första gången jag lyssnade på skivan var 1974. 1974! Gabor Hont och Peter Lindforss intervjuade Lou Reed i Göteborg samma år. Peter fick en signerad singel i samband med intervjun. Han gav den till mig några år senare. En av dom första gångerna vi träffades. Det måste ha varit 1979.”

Både Gunnar och jag vet vad som hände Peter Lindforss långt senare, men det står inte ett ord om det i boken. Det går uppenbarligen att lära sig generositet av författaren, journalisten och översättaren Peter L. Så blir det här på flera plan ändå en bok om vänskap, trots att författare lär vara världens ensammaste yrke.

Foto: Kartago/Gabriel Liljevall

2016-06-30

åh, farmor

dina trappor ovanför kyrkogården
dina trappor och lukten av sås
dina kraftiga vader
din radio som alltid stod på
det varma och det mjuka
”inte ska väl jag
vill du ha lite lemonad”
att hjälpa dej ut ur bilen
”dessa förbaskade käppar”
dina avhuggna historier
ditt blyga skratt
tystnad genom dina läppar
”inte ska väl jag”

jag träffar en tant på piren
jag känner sug med badbyxor på
i blåsten i oktober
en försenad sommardag i vinden
”är du författaren, Ruts lille påg
hon badade alltid här”
åh, farmor, jag är där du är

2016-06-29

Poesins läge

I senaste numret av 10TAL (”Poesins plats”) händer det några intressanta saker. Aase Berg tar avsked från den språkinriktade poesi som dominerat under flera decennier. Helt plötsligt skriver hon i klarspråk att ”språkmaterialismen” öppnade för bluffpoesi:

”Nu var det inte längre laddningen som var grejen, inte den perfekta metaforen, för den sprawlade poesin jobbade med urladdning och värderingslöshet. Hur skulle jag då avläsa om poeten bara ’vill vara poet’ eller faktiskt är det? Jag ramlade rakt in i den gamla Camera Obscura-problematiken”.

Man kan väl tillägga, utan att hon informerade dem som läste hennes dagskritik om denna problematik.

”Jag tror att det var bra att den språkmaterialistiska poesin tvingade ner oss till poesins botten, tillbaka till frågan om äkthet och intention.”

Ja, kanske det, men med tanke på att den här typen av poesi dominerade under flera decennier hände någonting med poesins anknytning till den stora traditionen av existentiellt präglad poesi. Den avbröts, vilket ledde till att kvaliteten på utgivningen sjönk. Ett högt pris att betala för att – som Aase Berg skriver – tvinga ner oss ”till frågan om äkthet och intention”.

Dock håller jag paradoxalt nog med henne om att ”Den nya poesin är politisk och komplex”. Den svenska poesin befinner sig på en slags nollpunkt och från och med här kan det bara bli bättre.

*

På sitt vanliga flåshurtiga sätt driver Madeleine Grive i förordet tesen att ung svensk poesi är minst lika bra som den danska. ”Man kan tveklöst tala om en ny svensk poesivåg”, skriver hon. Jag håller inte riktigt med. De svenska poeter hon nämner når (ännu) inte upp till diversiteten och tilltalet i den bästa danska poesin. Jag tänker på de jag framförallt har läst, Yahya Hassan, Asta Olivia Nordenhof och Theis Örnoft.

Men visst finns det hopp. Problemet är bara att Madeleine Grive år från år programmatiskt hyllar den unga poesin och litteraturen. Hon har därigenom en tendens att slå in öppna dörrar. Den svenska litteraturen kan väl inte ha varit av samma höga kvalitet rakt igenom 80-, 90-, 00- och 10-talet? Själv anser jag att de sista 10-15 åren har varit en rejäl down-period och orsakerna har att göra med just det som Aase Berg pekar på i sitt inlägg på s. 40.

Som så ofta på senare tid vänder sig 10TAL till hiphop-texterna i ett textsjok när de kanske ändå anar att allt inte håller måttet i den svenska poesin. Även jag har förvisso låtit mig inspireras av låttexter en gång i tiden (jag var ju med och gjorde ett temanummer om rocklyrik i Den Blinde Argus nr 14). Men på senare tid har jag börjat tycka att det känns lite krampaktigt att lyfta fram svenska hiphop-stjärnor som poesins räddning. Vore det inte bättre för svensk poesis framtid om svenska poeter helt enkelt började skriva bättre dikter?

Jag vill ändå rekommendera det här numret av 10TAL. Sverige saknar breda litteraturtidskrifter och man måste snart gå utomlands för att hitta sitt lystmäte. 10TAL och Lyrikvännen är nästan de enda som existerar, jämte Aurora.

2016-06-18

Politisk apati människovärdeslöshet 15 juni 2016

apatin hann upp oss
den gryende likgiltigheten hur ska man stoppa den
när den väl börjat spridas
på gatorna och i lägenheterna

Ian Hunter visste det här
om apati för djävulen och för sonen
nej det är inte samma sak
men det börjar med politiken som tomt spel

förintelsen av alla värden
den stillsamma explosionen som aldrig lämnar resultat
värker som en feber
hur ska man stoppa den

(bakgrundslyssning)

2016-06-11

till Jonte Sten (2)

(man ska väl inte publicera en massa dikter från en kommande bok, hur som helst, nä, kanske inte det, men jag har väl aldrig gått karriärens raka vägar, men jag hittade en knappt märkbar, knappt märklig, annan ingång, nu när jag skriver om en snubbe jag kände en gång, nu när jag försöker fortsätta vara vild innanför ramarna, försöker ha kvar en sorts tydlig röd tråd, för den strävsamme, samma skit, fast något bättre) 

där du trodde att du slutat bo
där de skitiga duvorna börjat bygga bo
som på Öresundsgatan i Landskrona
där du duschade i en garderob
där den skäggige basisten låg och sov
eller var som helst
där de speedade kusinerna från Finland bytte blod
där du var full eller eller stenad eller full av behov
när du skakade runt i håliga skor

så du hamnade där igen
bland de vassa nätterna
morgonen på spikarna
nu, en man i medelåldern
cyklade in från Limhamn mot Möllan
måsarna följde efter dej
det var medvind men du var så rastlös
du ville bara vara framme igen
vid ett brännmärkt bord igen
så törstig in i själen
det var rätt längesen
att hälla lugnet ner i halsen

det var en blåsig höst igen
du hörde dina egna skrik
du kvävdes i din egen panik
sen Square Side, krogen utanför
en paus på vägen nerför
I´m waiting for the man
förföljd av måsarna och skriken
ingen stannar, alla dör
du vattnar den ylande besten
för att du för tillfället kan
för tillfället lugn i ditt land
men aldrig bjuden på festen
nästa hållplats: beroendekliniken