Den Blinde Argus

Jag minns när Wunderbaum-gänget med Kennet Klemets, Per Planhammar och Petter Lindgren satt uppe en hel natt, i väntan på att få läsa de första recensionerna av Petter Lindgrens debutdiktsamling "Långtbortistan" (1994).

Det var som en invigning i författarlivet, första steget ut i den offentlighet som representerades av kultursidorna på de stora tidningarna. För det var ju självklart att Petter som debutant skulle få förstadagsrecensioner.

*

Vi behöver inte se detta som narcissistiskt, det fanns en berusning i detta, en berusning som säkert byggdes på av poeterna själva. En författarromantik, som jag själv inte är främmande för.

*

Men hur ser det ut i dag? Utgivningen av skönlitterära böcker har ökat, närmast mångfaldigats (jag har dock inga hårda siffror på det), kampen om spaltutrymmet har hårdnat. Och ändå förblir en del saker sig lika. Den som ger ut en bok på Bonniers kan vara säker på att få förstadagsrecensioner.

*

Det blev så tydligt förra veckan. Björn Ranelid och Johan Jönson gav ut var sin bok fredagen den 20 januari. Bägge fick självklart förstadagsrecensioner i alla stora tidningar. Det var den som valde att inte recensera dessa böcker som utmärkte sig.

Boel Schenlaers diktsamling "Nomad i exil" (Symposion) hade utgivningsdag den 18 januari. Visst har den fått ett hyfsat antal recensioner, några av dem både läsvärda och intressanta. Men faktum kvarstår; ingen stor stockholmstidning har hittills recenserat den. Det är visserligen inte försent ännu... men det blir så uppenbart att t.o.m. ett litet erkänt kvalitetsförlag som Symposion har svårt att få sina böcker uppmärksammade. Hur ska det då vara för författare som ligger på ännu mindre förlag?

*

Undantag finnes förstås. Bonniers och OEI lever närmast i symbios. Vilket gör att även utgivning på OEI uppmärksammas mer än vanligt för små förlag.

Det är bara titta på vilka oei:are som är knutna till Bonniers; Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson (för att bara nämna några). Det är några av de mest högprofilerade och inflytelserika författarskapen i vår tid. Samtliga tillhör också samma litterära skola. Inte undra på att bilden av svensk poesi blir som den blir.

*

Språkmaterialismen undantränger annan utgivning, och blir dessutom överrepresenterad på kultursidorna. Bonniers har ju satsat nästan helt på den här typen av poesi vad gäller författarskap under 50-55 års ålder. Och vad Bonniers gör ges ju automatiskt stor uppmärksamhet i media. Också det värdefulla undanträngs. Men detta är egentligen inget nytt.

Den 31 januari kommer Leonard Cohens "Old Ideas" ut, hans första studioplatta på åtta år. Nedanstående dikt av Peter Lindforss är en kommentar till sången "Darkness" som finns med på skivan.


Och om ni undrar, ja, Leonard Cohen har läst den här dikten.



Commentary on "Darkness"

The cup was so filled
we couldn´t see the brim
ages passing
for a chance oh so slim
Voices in the distance
claiming to be real
Just a matter of circumstance
depending on how you feel
Sleep well my creator
sleep well my detractors and all
Of course I was a traitor
I will still be heading your call

- Peter Lindforss

Han kommer att flippa.
Han kommer att flippa.

(Förtvivlad funktionär)

Bibliotek i samhälle, bis, är även den nu nollad hos Kulturrådet, dvs den får inget tidskriftsstöd alls.

Är det en slump att det handlar om en vänsterpolitisk kulturtidskrift? Nej, knappast. Se Bengt Bergs kommentar på deras hemsida.


Det är ingen motsägelse att Kulturrådet snävar in stödet både för romantiska poesitidskrifter och vänsterkritiska publikationer. De tidskrifter som vill ha fortsatt kulturstöd tenderar att samla sig i en försiktig mittfåra, som jag skrev i en artikel för ett par år sedan. Vad gäller svensk poesi är det språkmaterialismen som är mittfåran.

Oavsett vad man tycker om Kjell Alinge, denna unika blandning av pratmani och grandiosa slingrande meningar utan slut, så finns det bara en som han i radio. Då och då tycker jag hans irrationella svada och galna humor är helt ljuvliga att lyssna på, om inte annat som avkoppling från alla faktaprogram och högtidliga förnumstigheter.

Idag kunde man, på trots av Alinges faiblesse för vissa smörsångare (hur kan man till exempel välja Mel Tormés version av "She´s leaving home" framför Beatles egna?) - också få höra ett par ovanliga uppläsningar av poesi: En av performanceartisten Laurie Anderson; som handlade om kommunikation, eller snarare bristen på. Kul.

Dessutom läste Leonard Cohen en text av Joni Mitchell: The jungle line. Nästan som av en slump hittade jag samma inspelning på Youtube. Varsågoda! Reprisen av Eldorado får ni hitta själva.
Men här får ni Laurie Andersons meta-banala lovesong som extra grådagsgåva.

Lyrikåret 2012 börjar bra, med utgivningen av Boel Schenlaers Nomad i exil. För första gången på länge får jag känslan av att läsa en stor diktsamling. Något drar en in i boken, naturligtvis det utsagda men också det outsagda. Språket blixtrar till, medvetandet vilar inte, men det viktigaste ligger bidande sin tid som livserfarenhet strax under ytan, väntande på ordflödet som väcker och räddar. Det är glasklart och mystiskt, samtidigt. Boel hämtar ur källan. Sanningen är ofta brutal, även om poeten ämnar vårda sin känslighet.

Dikten Tre mot en är en omedelbar klassiker:

Jag läste i en tidning att rättegången
mot all kärlek är över - domen blev
ovillkorlig.
Tills den nog överklagas.

Det finns mycket att ta sig an i "Nomad i exil". Dikterna är varken enkla eller svåra, de pendlar mellan dessa poler. Är livet självt en lätt företeelse? Ämnet gör svårighetsgraden, snarare än språkexperimenten, detta till skillnad från mycket av de senaste femton årens svenska poesi. Jag hävdar att här finns drag av något som når bortom poeten själv, når till djupet av det mänskliga.

Ja, jag känner Boel (är bekant med) men känner inte den som skrivit rader som dessa:

En gång i tiden var människan vild.
Nu är hon tam
men lika blodtörstig.
(ur dikten Ett enda ord)

Pieter Bruegel; Jägarnas hemkomst, 1565

Och här finns en länk till en artikel av Peter Englund, med utgångspunkt i målningen.

Etiketter: konst

Politik är mer

Jag har inte upphört att kalla mig själv eller definiera mig själv som ”vänster”. Jag talar inte om partipolitik nu, utan om tillhörighet i stort.
Ändå har det ibland under det gångna året känts lite tungt att vara vänster; t.ex. när vänsterdebattörer antingen varit tysta eller direkt hånfulla mot Lars Vilks. (Jag delar inte hans konstsyn, men ingen kan förneka att han var en modig man under föreläsningen på Uppsala universitet när scenen stormades av ett stort antal hotfulla demonstranter. Dessutom är han ju faktiskt hotad till livet!)

Likaså när SCUM debatterats, jag har inte mycket till övers för detta våldsförhärligande manifest som närmast unisont hyllats av de ”radikala” kultursidorna.

Likaså återigen, när berättigad Israelkritik ibland gått över till ren judefientlighet inom vänstern. Mot detta känner jag avsky!

När jag besökte Socialistiskt forum i höstas kände jag av denna dubbelhet. Jag delar vänsterns åsikter om jämlikhet, ekonomisk utjämning, utförsäljningen av hyresrätter, privatiseringen som grundideologi med mera. Allt detta fanns det seminarier kring. Här kan man tala om en skenande högerpolitik, med speciellt Stockholm som experimentverkstad.

De seminarier där fackliga representanter hade en framträdande roll tyckte jag var både bra och viktiga, som till exempel det om privatiseringen och uppstyckningen av det gamla SJ. Mindre bra tyckte jag om seminariet ”Varför är det så dyrt att åka kollektivt i Stockholm?” där två av fyra paneldeltagare uppmanade till plankning, som om det vore lösningen på kollektivtrafikens problem i Stockholm.


En annan sak som jag kan reta mig på är de frekventa ad hominem-angreppen på vänsterns motståndare. På Galagos humor- och satirseminarium under Socialistiskt forum tog det till exempel bara fem minuter innan de förväntade angreppen på Axess’ Johan Lundberg och SvD:s Per Gudmundson kom. Bara omnämnandet av dem drog ner skrattsalvor vilket tyder på en brist på argument. Jag delar inte alls Johan Lundbergs politiska åsikter men vill påstå att han är en betydligt kunnigare bedömare av konst och litteratur än de flesta av dem som angriper honom. Det gör att hela debatten kantrar, när man försöker utdefiniera en av de mer kunniga debattörerna ur offentligheten.

Väl att märka; jag hade det mycket bra på Socialistiskt forum! Åtminstone när jag satt i restaurangen och pratade med folk. Det var min sorts människor, samhällskritiska, varma, öppna, kunniga. Som t.ex. personerna knutna till tidskriften BiS, Bibliotek i samhället, en vänstertidskrift för bibliotekspersonal och andra intresserade, där jag för övrigt medverkat själv en gång i början av 90-talet.

Så kommer vi fram till nuet och Bengt Ohlssons beramade artikel. Den är väl ganska låg, även om den var rolig att läsa. Men å andra sidan höll Åsa Linderborgs svar inte heller någon högre nivå.

Brist på självkritik, ibland något pompöst finns inom de delar av vänstern som också jag ställer mig kritisk till. Men det berör inte mitt ställningstagande på ett djupare plan. För politik är mer, liksom politisk poesi.

När jag kom till Kafé 44 och estradpoesitävlingen Erkkis minne sent i höstas gick ändå mina tvivel bort. I denna oas för vänstersinnade kände jag återigen en värme och en självklar solidaritet bland föga välbärgade människor. Jepp, så är det, tack mitt hjärta.

finns att läsa här. Utställningen är tyvärr slut, men konsten är det inte. Och här kommer utställningen igen.


Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889

Etiketter: konst