Ragnar Strömberg 40 år som poet

Ragnar Strömberg var min gäst på Sensus igår kväll.

Känslomässig, hård och subtil. Så skulle jag i tre ord karakterisera Ragnar Strömbergs dikt. Men den skrivningen gäller framförallt hans senare poesi.

Inre nödvändighet. Det är ett annat uttryck som faller mig in. Det mesta som Ragnar skrivit utmärks av inre nödvändighet. Hur ska man bevisa det? Det går inte, det går bara att påvisa genom att det syns i resultatet. Också när det inte når mästerverkets höjd finns det där.

Ragnar Strömberg har varit verksam som poet i offentligheten i 40 år, sedan debuten med ”Utan önskningar” (1975). ”I ditt hjärtas sista slag” som kom i höstas på Bonniers är hans senaste diktsamling. Det kan vara en av hans bästa samlingar. Jag gillar de här raderna, som för övrigt är dedicerade till författaren Lars Andersson:

Dementi

Som om
det spelade nån roll
om döden kommer
i sömnen

Eller är sömnen
förklädd
till koltrast
eller kråka

Drill och krax
går på ett ut

Vägen ut leder
till vägens slut

Detta har jag aldrig sagt

Lou Reeds födelsedag

Min kanske bästa bok skrev jag med en del Dire Straits ur högtalarna, men hela tiden drev jag ut smöret med hjälp av Velvet Underground och Lou Reed. Hela tiden ville jag åt det taggiga och såriga som är livet. Och Lou Reed är med mej varje dag och idag fyller han år och jag tackar dej, Lou, jag tackar dej för att jag får vara jag, möjligen vrång och frånvänd enligt några, men kanske en gåva för någon annan.

Författarporträttets förfall

Vad vore Den Blinde Argus nr 28 - för att bara ta ett exempel - utan sina författarporträtt? Jag syftar alltså helt konkret på fotografierna. Jag minns Anders K. Johanssons foto på en lätt vettskrämd men underbar Mare Kandre, samt livebilderna (minns inte vem som tagit dem) på en ung Ulf Lundell, som ackompanjerade hans långdikt Himmelfärdsdagar.
Det var inga insmickrande bilder vi publicerade men de hade karaktär och med full respekt för artistens/poetens egenart. Jag tror vi höll stilen fram till det sista nummer 50 i det avseendet.

Men något har hänt under senare år, och i accelererande takt dessutom. Författarporträtten har changerat. Jag har sett det med egna ögon, utan att direkt haft orsak att reflektera över det förrän nu.

Tidningarna och magasinen är fulla av utslätade och photoshoppade bilder. Respekterade fotografer som Cato Lein och Ulla Montan har nästintill lämnat branschen.
Det är en tråkig utveckling. Det är en hel kultur som försvinner!

Den biografiska läsningen igen

När är det befogat respektive inte befogat att ta upp en författares biografi i sin recension?

Det är intressant att titta på två olika recensioner av Lidija Praizovic där hon till synes intar två helt olika positioner i förhållande till den biografiska läsningen. Den första gäller Christina Rossettis Trollmarknad. I sin recension i Aftonbladet vänder hon sig emot den biografiska läsningen inte bara av Christina Rossetti utan av kvinnliga författare över huvud taget:

”Olle Thörnvalls förord är gubbigt, då fokus läggs på Rossettis känsloliv och biografi, på ett sätt som är vanligt i läsningen av kvinnliga författare.” [Olle Thörnvall är översättare.]

Jag har diskuterat mottagandet av den lilla volymen med Christina Rossettis dikter tidigare här på Den Blinde Argus.

Här fördömer hon alltså den biografiska läsningen, åtminstone när den görs på ett gubbigt vis! Helt annorlunda förhåller det sig när Lidija Praizovic skriver om Anne Sexton. Här lyfts i stället en rad biografiska uppgifter om Anne Sexton fram, hon tog livet av sig, gick i terapi, skrev dikter utifrån i litteraturen tidigare föga använda ämnen (som menstruation och onani till exempel).

Anne Sexton är utan tvivel en framstående och frigörande poet. Men hennes roll som feministisk ikon och förebild verkar vara en ofrånkomlig del av hennes eftermäle. Så hur förhåller vi oss nu till den biografiska läsningen? Själv har jag uppfattningen att en del uppgifter kan vara relevanta (men spelar det roll om det är en kvinna eller man som lyfter fram dem?). Kultförfattare eller ikoner har ofta ett väldigt hårt liv, Sylvia Plath är en annan författare med en liknande roll i amerikansk offentlighet. Det finns ett pris att betala för denna beundran. Eller hur ligger det egentligen till?

Liveodds i Aleppo

Aleppo 2012.

SvD:s nya litteraturbevakning - det låter som ett skämt

Det är inte ofta jag håller med Victor Malm i Expressen, men den här gången hände det. Det här förslaget från Lisa Irenius och SvD:s kulturredaktion, att läsarna ska rösta om vilka böcker SvD ska recensera är verkligen dumt! Jag tycker det kastar ett löjets skimmer över hela verksamheten.

Som alltid när läsarna bjuds in att delta i en sådan här omröstning är det ett riggat val, då läsaren bara kan välja mellan tio redan på förhand utvalda böcker. Det påminner därmed om t.ex. DN:s kulturpris där läsaren bara kan rösta på fem i förväg utvalda kandidater. Samma sak vad gäller exempelvis Sveriges radios romanpris. Den som väljer kandidaterna har den egentliga makten.

"Varje dag får vi in en mängd böcker till redaktionen. Det är allt ifrån biografier till reportageböcker och chick lit. En del ges ut av stora förlag, andra av småförlag och alltfler av egenutgivare – det vill säga människor som själva publicerar vad de har skrivit. Författarna kan vara etablerade med många böcker och priser bakom sig, eller debutanter som nervöst inväntar sina första recensioner. Om det nu blir någon recension", skriver Lisa Irenius och Elise Karlsson.

Just det, säger jag, välj bort eller välj till så som ni alltid gör - men låtsas inte att det är läsaren som har makten. Några egenutgivna böcker lär ju naturligtvis inte recenseras.

FOTNOT: Står verkligen de övriga av SvD:s bantade kulturredaktion bakom det här initiativet, eller står de tvärtom någonstans och skäms? Var det inte Lisa Irenius som nyss när hon utsågs till kulturchef presenterades som den seriösa kulturbevakningens hopp i en digitaliserad tid? Jag tror inte på det där längre.

Bristen på mångfald inom kritiken

Vad gäller ledarsidor och opinionsbildning i media har vi en hyfsad mångfald. Vi har fortfarande ett antal dagstidningar som driver konservativa, liberala respektive socialdemokratiska linjer. (Det gäller som sagt ledarsidan, då nyhetsmaterialet allt mer är gemensamt, nästan likriktat, i de flesta stora medier.)

Vad gäller litterära ståndpunkter och synpunkter på kultursidorna saknas på det hela taget denna mångfald. Visst ger varje skribent i bästa fall uttryck för ett individuellt temperament, intar ståndpunkter som han/hon prövar mot sin beläsenhet och tidens strömningar. Men allt sker mot samma fond, nästan alla i dag verksamma skribenter (de äldre har fått kicken eller fallit för åldersstrecket) är uppvuxna, jag höll på att skriva uppfostrade, med först postmodernismen, senare med konceptpoesin och språkmaterialismen. Utvecklingar som de på det hela taget gillar! Några dissidenter kan svårligen upptäckas på svenska kultursidor! (Dock finns det, om man letar lite utanför de etablerade kretsarna, men de har, som var och en förstår, svårt att nå ut.)

Jag vill påstå att denna situation är ny, då tidigare generationer av kulturskribenter saknade denna enhetlighet. De hade inte alla gått på Biskops-Arnö eller författarutbildningen i Göteborg! Det kostade dessutom mindre att ha en avvikande hållning, det kunde till och med ses som en krydda och ett salt!

Pilotprojekt: Låt oss se hur stor spridningen kommer att bli i värderingen av Niclas Nilssons nya diktsamling Mene Tekel. Så här skrev i alla fall Anna Hallberg i DN, först ut bland de större kultursidorna.

Att kritikerna får sämre utrymme och dessutom sämre betalt än förr är en del av problemet. Magnus William-Olsson skisserar ett förslag till lösning i SvD 31/1. Han föreslår att det ska inrättas ett system med anställda kritiker på biblioteken. En heltidsanställd kritiker på varje huvud- eller regionbibibliotek, som får tillfälle att fördjupa sig i skrivandet och läsandet. Anställningarna skulle ske i form av tre- eller femåriga förordnanden.

Jag förstår tanken med detta, eller snarare, jag inser behovet av att något bör göras. Men då återstår frågan: Ska dessa kritikertjänster bli någon slags nya rikslikare, om än på regional nivå, eller hur är det tänkt att fungera? I vilken mån skulle detta bidra till att nya, avvikande men kunniga röster kommer fram? Man kan tänka sig hur anställningsprocessen kommer att se ut; begär in cv... mhm, rätt författarutbildningar genomgångna... hm, personen känner rätt sorts människor... anställningsbar!

Nej, jag tror mer på att förbättra kritikernas villkor och bredda anställningsförfarandet.

Uppdatering: "Recension" av Niclas Nilssons bok i Borås Tidning, skriven (?) av David Stenbeck. Det går nog att kalla Mene tekel både för cut-up och collage-text, då den består av citat från ett 40-tal andra författares verk. Jag vet ännu inte hur mycket Niclas Nilsson har "skruvat på" meningarna.