2015-01-30

Axel Liffner jobbade som spårvagnskonduktör

I veckan delade Aftonladets kulturredaktion ut sitt Axel Liffner-stipendium, som i år gick till Gabriel Byström, publicist på G-P.

Axel Liffner är legendarisk kulturjournalist på Aftonbladet, länge redaktör för dess innerspalt. Men för mig är han mer än så, han var en av mina favoritförfattare under min mest formbara period, när jag var i 17-20-årsåldern och just hade upptäckt 40-talisterna i min fars bokhylla. Som 40-talist var han en särling genom sin kärva stil. Hans anspråkslösa men bitande rader ur diktsamlingar som opus 0,09 (1947) gjorde stort intryck på mig, och även hans personliga exempel, jag fick tillfälle att skaka hand med honom i någon källarlokal där det var någon uppläsning eller litterär diskussion (kommer inte riktigt ihåg vilket sammanhang det var). Raderna om astrarna i hans debutdiktsamling, som stod kvar blommande, ännu "minnande om plikten / att härda ut" bär fortfarande betydelse för mig.

Intressant för mig är även att han jobbade som spårvagnskonduktör innan han slog igenom litterärt. Undrar vad han hade tyckt om hoten i dag mot detta yrke...? (Det uppskjutna beslutet om vårt yrkes framtid ska levereras i Stockholms läns trafiknämnd nu på tisdag 3/2.)

Låt mig slå fast en sak. Spårvagnar är platsen för möten, ut över alla gränser. Som i den här - av mig älskade - dikten av komikern och författaren Spike Milligan:

Jag tyckte jag såg Jesus
på spårvagnen en dag.
Jag sa: "Är du Jesus?
Han sa: "Det är jag."

(ur Open Heart University, min övers.)

2015-01-28

Lina Hagelbäck-release på Rönnells

Lina Hagelbäck gjorde ju en strålande debut med prosalyriska ”Violencia” 2013, om jag minns rätt var den också utgiven vid årets början, precis som uppföljaren, ”Violencia och henns far” som kommer nu i dagarna. (Januari har börjat bli den nya, stora utgivningsmånaden för poesi, allt för att tränga igenom bruset!) Releasepartyt var igår på Rönnells… med vin, tilltugg och Lina-uppläsning, samt kanske lite för mycket av presentatören Dorotea Bromberg, med all respekt.

Lina är en karismatisk uppläsare av sin egen poesi (och nu även av hennes pappas, Jösta Hagelbäcks, vars texter finns insprängda i den nya boken och då tillskrivna den fiktiva karaktären Esra, som är Violencias far). Igår var ovanligt sprudlande och nervigt, på ett bra sätt.

Håller på och läser detta:

Min far en romantiker? En kontrast
till tyrannen jag minns. Hans kärleks-
dikt tar mig i sjok, underifrån. Jag
kan inte bedöma vad jag går igenom
när jag läser hans text. Alltid har jag
lovordat ensamheten men nu kän-
ner jag mig utblommad, följsam på
hallonvis med insjunkna fjäll. Det
är inte min önskan. Sitter jag egent-
ligen i ett annat rum och nackar
höns? /…/

Radfallen och avstavningarna är autentiska, ”Violencia”-sviten är ju uppställd som prosa om än med väldigt korta rader. Omslaget av Christina Isinger Carlgren är vackert och än mer kongenialt än det första. Lite Peter Dahl över färgskalan tycker jag.

När Jesper Olsson skriver om kulturtidskrifter

I samband med debatten om kulturtidskriftsstödet, under den intensiva decembervecka när kulturutskottet ville dra ner tidskriftsstödet från 19 miljoner till 4 miljoner (som bekant backade de från detta i sista ögonblicket) publicerades det en hel del vettiga debattinlägg. Så också detta av Jesper Olsson i SvD. Jag håller ju med om det mesta som står där. Och ändå - det är något som skaver.

När Jesper Olsson skriver så här:

”Det rör sig om vad man i många sammanhang betraktar som ’felräkningspengar’. Men för otaliga ambitiösa publikationer – från Ord & Bild till OEI till Opsis Kalopsis, för att bara nämna några på O – innebär det en katastrof.”

Vad varken Jesper Olsson själv eller SvD nämner är att han själv ingår i redaktionskommittén för OEI, en av de tidskrifter han lyfter fram i passusen ovan. Vad som möjligen för några framstår som en slumpvis vald bokstav (nämligen bostaven O) är i själva verket motsatsen, den är vald just för att OEI ska kunna nämnas i artikeln.

Annars hade han ju lika väl kunnat nämna några tidskrifter på A – lika slumpmässigt – som de redan nedlagda Aorta och Artes, den vilande Aiolos (blev av med sitt tidskriftsstöd) och den än så länge existerande Aurora!

Men jag antar att jag kastar sten i glashus, jag nämner ju själv Aurora och Den Blinde Argus ibland. Men för det första får jag inte betalt för att skriva på den här bloggen, för det andra nämner jag dem inte varje gång jag lyfter pennan/datorhanden!

Skrivet från andra sidan de litterära barrikaderna, men det finns väl inga stridigheter längre inom den svenska poesin.

2015-01-26

Utfallet för kulturtidskrifterna

Så kom då beskedet i mitten av januari, den 13:e närmare bestämt smög Kulturrådet ut meddelandet på sin hemsida; dessa kulturtidskrifter har fått produktionsstöd 2015. Kulturrådets besked är ju helt torrt, innehåller i stort sett bara siffror, och måste därför analyseras av inom fältet insatta personer för att rätt kunna bedömas. Man ser helt enkelt inte riktigt vad det innebär vid bara en hastig glimt.

Detta misslyckas DN med i sin rapportering dagen efter. Dess artikel om utfallet för de olika kulturtidskrifterna nämner visserligen några missgynnade tidskrifter men saknar ett övergripande perspektiv. Resultatet blir en direkt individualistisk återgivning där man intervjuar redaktörerna för Sonic (som blivit av med stödet) och Form (som aldrig haft stöd utan sökte för första gången). Man missar den övergripande bilden. Visserligen framgår det av texten att fördelningen har drag av tombola - redaktörerna vet ju sällan i förväg hur det ska gå och får inte heller tillgång till några motiveringar. Draget av slump finns i att referensgruppens sammansättning kan avgöra allt, samtidigt som det ser ut som en objektiv kvalitetsbedömning. Men ändå finns här någonting djupare strukturellt, och Signe Westin på Kulturrådet är själv inne på det i sitt svar till DN:

”En omständighet som kan spela in är en väldigt stor omsättning. Eftersom tidskriftsstödet handlar om så lite pengar så kan referensgruppen välja att inte prioritera en tidskrift vars ekonomiska behov inte är så stora – även om den är väldigt bra, säger hon.”

Detta betyder i klartext att tidskrifter som skruvat ner sina utgifter och endast söker 25.000 kr eller 50.000 kr i produktionsstöd kommer att missgynnas vid fördelningen, troligen nekas helt, eftersom Kulturrådet hellre gynnar en tidskrift som redan har 500.000 kr i produktionsstöd. Detta går igen över hela linjen. Den som gör den riktiga analysen av situationen för kulturtidskrifterna är Bo Petterson på tidskrift.nu som mycket riktigt noterar hur stödet för varje år går till allt färre tidskrifter och att det dessutom är allt färre som söker – många har redan givit upp om att någonsin få tillgång till den statliga pengapåsen. Detta ger både en orättvis fördelning och en ojämlik konkurrenssituation!

Det märkliga är att Signe Westin på Kulturrådet i grunden ger uttryck för samma hållning som systemets kritiker Jasenko Selimovic; det ska tas från de små tidskrifterna för att ges till de stora! I slutklämmen till sin Expressen-artikel "Gör om stödet till kulturtidskrifterna" skriver Jasenko Selimovic ju nämligen att pengar ska tas från Det grymma svärdet (100.000 kr i stöd) och bis - bibliotek i samhället - (25.000 kr i stöd) för att ges till Glänta (725.000 kr i stöd) och 10TAL (575.000 i stöd).

Vem tänker i det läget på de små litteraturtidskrifternas överlevnad?

2015-01-23

Anne Sexton och Margaret Atwood

Det lilla Ellerströms förlag har blivit stort och är nu det kanske viktigaste svenska förlaget vad gäller översatt lyrik. Ariel och Lejd finns förvisso också, men konkurrensen är inte speciellt stor… var håller Bonniers och Norstedts hus?

Två av höstens intressantaste utgåvor var ”Sanningen de döda vet”, en samlingsvolym med Anne Sextons dikter i översättning av Niclas Nilsson och Jenny Tunedal samt ”Dörren” av Margaret Atwood i översättning av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén.

Man kan roa sig med att lista några skillnader och likheter mellan dessa två författarskap, åtminstone så som de framstår i svensk språkdräkt.

Anne Sexton är den äldsta av de två författarinnorna (f. -28; Margaret Atwood är född -39) trots att hon dog som 45-åring för egen hand. Sexton är kultförfattaren, Atwood är Nobelpriskandidaten. Bägge skriver om döden, Sexton är/var närmast besatt av den, som om den vore centralpunkt i hennes liv, medan Atwood mer betraktar den från den åldrande kvinnans perspektiv.

Här slutar likheterna. ”Sanningen de döda vet” är ett urval från hela Sextons produktion, medan ”Dörren” (The Door, 2007) är en helgjuten diktsamling, översatt så att säga i sin helhet, med bevarad diktordning osv.

”Dörren” är välkomponerad, spänner mellan ungdomsminnen och dödsförberedelse. Däremellan rymmer den en alltigenom berättande lyrik som ibland tätnar till metaforer. Teman som naturens grymhet, miljöförstörelse, resor, kärlek mellan åldrande, poetens respekt och löjlighet återkommer och förnyas. För att återigen dra en parallell med Sexton försöker hon liksom Sexton ”ta ner” dikten från sin eventuella piedestal. Men Anne Sexton har både lägre lägstahöjd och större höjder i sin lyrik. Atwood är mer pålitlig och på gott och ont mer ”jämn”. Befrielsen i hennes lyrik ligger inte i det högstämda utan i att berätta som det är och ta in de stråk av skönhet som trots allt ändå existerar, också i det verkliga, inte bara i det romantiserade.

Den avslutande dikten ”Dörren” är ett mästerverk och får mig att rysa. Naturligtvis är det döden som väntar där på andra sidan, eller?

Dörren slår upp,
du tittar in.
Varför händer detta nu igen?
Finns där en hemlighet?
Dörren slår igen
.

Det kärleksfulla förhållandet till djuren, och då speciellt katter, är något som finns med på flera ställen i boken, men mest hänförs det förstås till den barnsliga sidan! Så tung som januari är (även Sexton skriver nedslående om månaden januari) blir ändå detta tills vidare min favoritdikt ur samlingen:

Frisk doft av vita narcisser:
Januari och djup snö.
Så kallt att ledningarna fryser.
Yttertrappan är hal och förrädisk;
huset knakar om natten.

Du gick in och ut som du ville,
men den här tiden på året stannade du inne,
knubbig i din begravningsentreprenörspäls,
och drömde om solljus,
drömde om mördade sparvar,
du svarta katt som inte längre finns.

Om du bara kunde hitta vägen
från floden med frusna blommor,
från skogen utan något att äta,
tillbaka genom de höga fönstren,
tillbaka genom den låsta dörren av luft.

Dikten heter Januari och är som resten av boken ”Dörren” översatt av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén. Till Anne Sexton återkommer jag. Hon är förklarad som kultförfattare; vad betyder det? Det där intresserar mig.

---

Min gamla bloggtext om Robert Burns har på något dygn fått över 200 nya läsare och jag fattar ingenting! Jag är inte så bortskämd med läsare i den mängden på arkivmaterial. Men snart är det ju Burns Supper!

2015-01-21

Blogguppehåll

Det är inte lätt att få tid/energi över till att blogga när ens jobb är hotat och världen ser ut som den gör! Tillkommer den diffusa känslan av att leva under hot som i någon mån offentlig skribent. Jag har fått min beskärda del av personangrepp under min tid (ca. 2004-2014) som envis kritiker av språkmaterialismen. Nu tillkommer en allmänt ökad hotbild för dem som tar sig ton i offentligheten. Om de senast timade händelserna i Paris kan jag bara säga att jag gillar varken rasister eller islamister. Räcker det som hållning?

Det har dock börjat klia i fingrarna och i hjärnan över att få kommentera några nyutkomna diktsamlingar och turerna i den plötsligt uppblossande kulturtidskriftsdebatten (Jasenko Selimovic m.fl.).

2015-01-08

Vi är alla skyldiga att vakna

Det lilla hålet där den går in
utgången där den sliter sönder skallen
den pekande handen
kroppen på andra sidan gatan
en grå hög
om man springer i sick-sack
kanske
rörelsen
one of a kind
one kind

det snöar nu
stora snöflingor
i varje ton hennes röst
inte djurets
inte gatans
glasskärvorna
vakenheten i natten
hans natt
att allt blandas i fiktion
verklighet
i minnet av massakern
vad som hände
vem som var ansvarig
glömskan
förträngningen
förnekelsen
spectral analysis
as spectral analysis
jämförelseobjekt
to do just this
jag vet inte
jag vet inte
the art of making one word speak several times
bloody culture, isn’t it?

~

Med anledning av attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo har jag lånat dessa rader ur dikten «Händer« av Marie Silkeberg. Du kan lyssna på hennes uppläsningar här.

2014-12-19

Kulturtidskrifter

Så verkar kulturtidskrifterna vara "räddade" för den här gången! Besparingarna på 15 miljoner tas hem någon annanstans inom kulturbudgeten. Men faktum kvarstår att potten med pengar är för liten, produktionsstödet verkar ha fastnat på den magiska 19-miljonersgränsen. Kulturrådet redovisar ju själva att stödet står och stampar på den nivån sedan åratal, varför vet egentligen ingen. Jag vet bara att läget tvingar fram hårda prioriteringar, hårdare för varje år, och att många tidskrifter redan har tvingats lägga ned. Det väckte dock ett ramaskri när hela kulturområdet var hotat och tacka för det! Nu får vi se om Kulturrådet - denna för mig ganska hemlighetsfulla och slutna organisation som dock svarar hövligt och korrekt på mail - hinner jobba ikapp så att produktionsstödet kan betalas ut utan större förseningar. Gissningsvis har situationen försvårats för många tidskrifter genom att besked och utbetalningar skjuts upp. Vi får som sagt se om några besked hinner ges innan jul, knappast troligt.

Nu önskar jag bara, om jag får framställa en önskan, att kulturtidskrifter återigen uppmärksammas och recenseras även till vardags, när det inte är krisläge.

Jag har en bågnande klippärm hemma med urklipp från framförallt åren 1982-2000. Större delen av materialet är recensioner av tidskrifter jag medverkat i eller varit med och producerat. Det är närmast surrealistiskt att tänka sig, i dagens litterära klimat, att vi fick halvsidor och kvartssidor varje gång vi gav ut ett nytt nummer av tidskriften Den Blinde Argus (1985-1995). Och morgontidningarna var inga tabloider!

P.S.Sedan 15 november 2004 är Den Blinde Argus en kollektivblogg! Vi fyllde tio år i denna gestalt men glömde fira!