2017-08-10

augusti

där jag brukar bada
det är alldeles tomt
fast en flotte
och några svanar
jag dyker i det havet
medan flygplanen landar eller försvinner

2017-08-09

Mänskliga mått i minnet

Det var i Dublin.
James Joyce fyllde hundra det året.
Jag hade till en början ingen tanke på det.
Jag var ung.
Taxichauffören upplyste mig:
”Om du vill lära känna oss
ska du läsa Dubliners”
Han sa inte:
”Undvik Ulysses”
men kanske hörde jag det mellan raderna.
Allt sedan dess har jag gillat
böcker med mänskliga mått.
Människor kan ändå sträcka sig rätt högt
och sjunka ganska lågt.
Det här var för trettiofem år sedan.
I år fyller James Joyce 135 år
medan jag fyller 58.
Whisky har jag slutat med.
När ska jag ha råd att återvända till Dublin?

2017-07-26

Peter Lindforss - previously unpublished poem

There isn´t really much to be said
About what happened and what didn´t
Being in a state of denial
Is a happy place
These places are known as nowhere places
We go there for drink and food and sex
Then we go home. Fulfilled and empty

Universellt och specifikt

Man skulle kunna tro att jag och Jonas Bergh hade läst den här understreckaren av Jeana Jarlsbo i SvD (om poeterna och regnet) innan vi skrev och publicerade våra senaste dikter. Men tidslinjen visar att så inte var fallet. Det var den berömda så kallade slumpen som var framme.

De flesta exemplen i understreckaren är hämtade från fransk litteratur av olika åldrar, men också svenska poeter som Tomas Tranströmer, Karin Boye och Werner Aspenström citeras. Det är roligt att läsa den typen av översikter av något så samtidigt specifikt och universellt som regnet i poesin! Jag har ett uppslag till en liknande typ av kulturartikel, och det skulle vara på temat ”poeter som inte vill gå och lägga sig, utan nödvändigt sitter uppe till långt efter midnatt”. Det finns många sådana poeter!

Men nu gällde det regnet och poesin. Jag kommer förstås att tänka på några rader ur min senaste diktsamling ”Muntliga åtbörder”:

Jag lärde mig mycket av Gabor Hont
men visste för lite om det nödvändiga regnet

2017-07-19

Håkan Sandells antologi en kärleksförklaring till svensk poesi

Vi ser nu fram mot Håkan Sandells nya antologi Von Nordenflycht bis Tranströmer som enligt tidigare uppgifter skulle kommit till midsommaren men som verkar vara något försenad.

I Sydsvenskan för någon månad sedan publicerades en artikel som är en dubbelintervju med Håkan Sandell och Daniel Möller, den sistnämnde en av redaktörerna för den tidigare mastodontantologin Svensk poesi, där de jämför sina erfarenheter.

Man kan säga att de är delvis införstådda med varandra, bägge har prövat och sett samma svårigheter och glädjeämnen i att försöka göra en sammanfattande antologi över svensk poesi. Men samtidigt har vi skillnaden i bedömningar och referensramar.

Hade Håkan Sandell fört sitt projekt fram till nutiden hade skillnaderna blivit tydligare, nu framkommer det ändå mot mitten av intervjun att de skulle göra radikalt olika avvägningar vad gäller det samtida urvalet. Men något håller ändå tillbaka det som skulle kunnat bli en konfrontation kring samtidspoesin:

”Hade jag gått fram till nutid hade det blivit litteraturpolitik, men det här skulle vara någonting annat: en kärleksförklaring”, säger Håkan Sandell.

I väntan på en kommande, förnyad kraftmätning kring den svenska språkmaterialismens värde och position inför den litterära eftervärlden får vi enligt uppgift nöja oss med kraftigt avvikande värderingar kring framförallt det svenska 1800-talets poesi där Håkan Sandell har ambitionen att lyfta fram något tidigare förbigånget.

Dock blir ”hans” antologi betydligt tunnare, ca 250 sidor, att jämföra med de över 1 000 sidor som ”Svensk poesi” sträcker sig över. Betänker man att ”Von Nordenflycht bis Tranströmer” publiceras med tysk-svensk parallelltext landar urvalet kanske snarare på en tiondels omfång av ”Svensk poesi”. Det behöver inte vara någon nackdel, jag ser fram mot att läsa Håkan Sandells urval hur som helst.

Hur långt fram i tiden som antologin går förblir lite oklart förrän man håller den i sin hand. Urvalet ska således gå fram till Tranströmer (debut 1954). Jag skulle hoppas på att en uppvärdering av Bo Setterlind får rum inom bokens pärmar.

2017-07-13

jag saknade dej alldeles nyss

du springer i den mörkgröna skogen
det faller ett tungt regn
myrstacken svider i skinnet
en älg har tappat sin kalv
bara sniglarna och slem
hur du snärjer in dej själv
fastnar i varv efter varv
du var hemma alldeles nyss

du är fastspänd i en lina
bilen släpar dej i gruset
du har glömt vem som är chaufför
hur dina mjuka händer
blir till lera eller marmelad
sen vaknar du ur drömmen
sen spyr du i spannen med nattkiss

du vaknar i en fastkedjad dröm
du ser hur iglarna suger i skinnet
du minns när vi skojade om vädret
nu är domedagsregnet här
jag försöker berätta om svärdet
om du tittar österut
jag vinglar på en vilsen flotte
du, hur det viner
jag saknade dej alldeles nyss

du sitter i regnet och fryser
du minns var din pappa dog
det var där katten sover nu
det var i gungstolen invid kaminen
som bara din pappa fick sköta
nu är allt kallt och mörkt
nu när regnet smattrar hål i taket
känner du värmen genom det kalla
jag var där alldeles nyss

du flyr från huset med skuggan
du vaknar i Göteborg
där vi gjorde våra barn
jag minns när vi grävde i jorden
vi skulle alltid komma upp någonstans
vi skulle alltid komma tillbaka
du somnar i en instängd hiss


2017-07-10

Tranås at the fringe

det regnar alltid i mina dikter
nu regnar det också i verkligheten
jag bor visst ensam som poet på hotellet
jag är alltid ensam
ni vet väl att Nils Ferlin
inte var så ensam som han sa

men upplevelsen
av att befinna sig ute i marginalen
jag befinner mig alltid ute i marginalen
nu gör jag det också i verkligheten

jag återfann just min röst, sorry
Lukas Moodysson sa en gång att han var för ung
för att hålla på med det här
jag är 57 år
och inne i ett långt farväl till arbetslivet
i mina dikter
är jag alltid arbetslös arbetarförfattare
verkligheten hann just ikapp mig

jag måste börja om med mitt skrivande
för att påverka verkligheten

Dikt skriven och framförd i Tranås 8/7 2017

2017-07-05

"No pasarán" av Bengt Jändel

Bengt Jändels (1919-1983) första diktsamling "Ung eld" (1938) bär spår av hans dåvarande vänsterradikala åsikter. I dessa tider när Åsa Linderborg aktualiserat uttrycket No pasarán kommer jag att tänka på Bengt Jändels dikt med samma namn.
Det är en medryckande dikt, så som sig bör. Men är den i huvudsak våldsromantisk eller bär den ett humanistiskt budskap? Döm själv!

No pasarán!

När fiendehärarna brände
deras städer och byar och hem,
ur förbittring och namnlöst elände
steg lösen: No pasarán!

När fienden äntligen hejdats
från en här blott vid nederlag van,
steg trosvisst, hänfört och lyckligt
ett jublande: No pasarán!

Och han som sitt liv måste mista,
förblödd för sitt hemlands skull,
han viskade bleknad sitt sista:
camarados: No pasarán!

Men när skall det höjas kring jorden
likt en brusande, mäktig orkan,
en rensande storm över världen
en mänsklighets: No pasarán?