Jan Erik Vold markerade väldigt tydligt att han inte är någon romantiker, utan hellre skulle kalla sig för realist, när jag
intervjuade honom på Sensus studieförbund för Romantiska förbundet häromveckan.
Hur det än förhåller sig med den saken, så är jag väldigt glad att jag fick tillfälle att sätta mig in i Jan Erik Volds författarskap. Hans bok ”Entusiastiska essäer” (på svenska 1982) är en av de främsta essäsamlingar jag läst under senare år och ganska ovanlig, så till vida att han både vill och förmår göra olika sorters poesi rättvisa i det han skriver. Dessutom är han just entusiastisk, vilket fungerar medryckande också när han tar upp svåra och komplicerade frågor. Till och med ett idag smått uttjatat verk som Samuel Becketts ”I väntan på Godot” förmår han, så vitt jag kan bedöma, säga något nytt och intresseväckande om.
Vold skriver lika införstått och pedagogiskt om konkret poesi, som inkännande om Tomas Tranströmer (i den svenska utgåvan i kapitlen närmast intill varandra). Detta ser jag som symptomatiskt för hans hållning; han presenterar poesi med helt olika estetiska ideal och låter läsaren så att säga möta dem på deras egna villkor.
Gör inte alla det? blev Jan Erik Volds korta kommentar till denna min tanke kring hans skrivande.
Nej, jag anser verkligen inte att alla gör det, tvärtom framstår hans hållning som ganska unik, speciellt i dagens polariserade klimat. Man anar vilken typ av poesi han själv föredrar men han skriver – vanligtvis – ingen på näsan utan förmedlar i stället ett sätt att tillägna sig poesi för kritiker och andra läsare:
”Det intressanta med en dikt är inte om den är bra eller dålig för den eller den, men efter vilka kriterier den är bra eller dålig. Den tiden är förbi då man kunde avgöra en dikts kvalitet genom att kolla rimflätan i en sonett, räkna tryckstarka stavelser på en rad, osv. Det är diktens helhet det rör sig om, diktens tillstånd, och om detta är ett tillstånd läsaren kan dras till, fyllas av. Hur ska man då värdera detta diktens tillstånd, om man är tvungen att företa och formulera en sådan värdering – som alla kritiker enligt definition är tvungna till? Helt enkelt, först och främst genom att känna efter om man själv dras i riktning mot ett nytt tillstånd, i riktning mot diktens tillstånd. Senare är tiden inne att försöka komma fram till orsakerna till denna dragning, eventuellt uteblivna dragning. Utifrån en sådan analys av ens diktupplevelse tror jag enskilda drag kommer att upprepa sig, bilda spår: Då har man vissa hållpunkter, kriterier. Men de kommer alltid att komma efter upplevelsen och därför vara sekundära: Dikten kommer först, sedan värderingen.”
(Entusiastiska essäer, s. 80-81)
För övrigt anser jag att Jan Erik Vold är modernare än OEI; de debatter i Norge och Sverige han var en del av under mitten/slutet av 60-talet föregår det som OEI tagit som sin uppgift att rita upp, här finns en del av originalen till 00-talets reprisdebatter. (Konkretismen, det ”plana” språket, metaformotståndet.) Men Vold är en bra författare, men något eget att säga, till skillnad från många av dagens nykonkretister.
