"Eyeless in Tel Aviv" 13.VI.25

 

Striderna böljar fram över kontinenterna.

Döden förflyttar sig som ett kors på satellitbilderna.

Alla som inte rör sig sover.

Alla som inte rör sig är döda.

Världen står aldrig stilla.

Världen står aldrig stilla.

Hur länger orkar vi

uthärda

det här livet?

ett parti Memory för dig

Vi möts vid gränsen

där allting tar sin början

i olika riktningar

Minnesmonumentet

flagnar

Polaroidfotona

Ser ut som de alltid gjort

Brunmurriga

 

Vinden vill in i träden

och jag vill ut på

gatan…

Tror jag!

 

Du kommer

från 70-talet

Jag är på väg dit

 

Det går inte att

orientera sig

när allt är underliga

perspektivförskjutningar

 

Du känner Stagnelius

”Vän! i förödelsens stund”

och vet att sången är

det enda som skingrar

vårt mörker

 

Ovän i

bedrövelsens tid

Vet att två gånger

Har jag överskridit Berlinmuren

 

De preussiska stövlarna

underminerar mänskligheten

skiljer oss från

de grävande hundarna

 

Nu vill jag se om hennes ansikte

Kan vinna hävd i det övergivna maktpalatset

 

Har jag publicerat dessa rader någon annanstans tidigare? Tror inte det...

"Eyeless in Gaza" (20.V.25)

De snabbt tillkallade
militärfordonen,
river upp moln av damm
som hindrar de förbipasserande
att se vad det är som egentligen pågår. 

Vi sitter på ett café en bit bort
och känner doften av rök och död
komma över oss.
Gatan fylls av kaos och förvirring. 

De skadade bärs bort
på provisoriska bårar
och passerar oss på några meters avstånd. 

Efteråt minns jag 
bara flickans hår,
som ligger kvar
som en röd gloria
runt hennes huvud.

Två bortsprängda ögonblick
som bränt sig kvar i minnet. 

Fotnot: titeln "Eyeless in Gaza" är hämtad från det brittiska bandet , som i sin tur har lånat sitt namn från Aldous Huxleys roman med samma namn från 1936. 

På pass med jordlöpare

Thomas Tidholm gjorde mig glad häromdagen när jag läste hans diktsamling Jordlöparens bok – om natur, konst och människor.  (Wahlström & Widstrand, 2020). Tidholm är inte riktigt som andra naturnära poeter, han har ett öppnare rum och en varmare hand. Han charmar på avstånd.

Men jag skrev nyss att jag blev glad i mötet med hans senaste bok, som alltså heter Jordlöparens bok. Den är helt annorlunda i sina slutsatser om vilket liv vi kan skapa tillsammans, vi som bor på den här platsen Jorden. Det finns en ganska stor strömning av ekologiskt inriktade poeter som i själva verket vill människans utplåning, så att naturen kan få fritt spelrum, återvända till sitt egenskapade tillstånd av balans. Ty endast så kan naturen överleva, då människan hotar dess själva livsnerv just nu, mångfalden bland djur och växter, artrikedomen, klimatet…

 

Ja, det ser dystert ut, Men Tidholm är bland de numera ganska få som vill samarbete mellan människa och natur, att de äntligen ska börja lära av varandra. Tidholm vill framförallt lära ödmjukhet. Och visst behövs det. Men Tidholms dikter sträcker ut mot allt levande och låter inte sorgen eller egenrättfärdigheten vinna.

 

Han fanns i några hundra millioner år innan han fick ett namn.

Jordlöpare. Ett så vackert namn. Vem hittade på det?

Inte han själv. Men människan som satt där med en svart ganska

 stor skalbagge framför sig måste ha tänkt någonting, Kanske

bara…  ja den löper ju på jorden så…

Men kanske är vi alla jordlöpare? Fyll själv i svaret.

På latin: Carabus hortensis, med små gropar i täckvingarna, eller

Carabus violaceus, tonar i violett

Så märkliga varelser

 

Och jag håller med. Jordlöpare är  vackra och unika djur, Idag springer de på samma pass som vi.

 

 

 

Tal i egen sak och på eget bevåg

Peter Lindforss höll på att få ett stort erkännande för sin poesi - ja, postumt förstås. Det var några år då Peter lyste över allt och bland andra Bruno K Öijer erkände hans storhet. Känslan av att här formas något stort och avgörande i svensk litteratur för lång tid framåt, en romantisk samhällskritik återvände med drag från förr och nu. Men sen är Peter plötsligt borta ur offentligheten, ingen nämner hans namn längre. Så vad hände med hans sista bok, Last Poems, den som allt skulle leda fram till? Jag vet inte, men  jag tänker mig att avundsjukan kom tillbaka.

Saknar du skor sedan 30-talet måste du dubbla insatsen

 

Hur många poeter medverkar i Poesimässan?

Ett 40-tal

några kan förstås också bli sjuka?

ja, der är sant, vi är två om saken 

 

om natten sitter de där i trappen och laddar sins mobiler

de flesta poeter har inget att säga

ordabstrusa lirare

*

nu stänger biblioteket för morgonens intåg 

få se vad vi kan hitta på

Slas ringde och sa att det finns fortarande fina flyktvägar frän Vita Bergen

Det märks inte när man lämnar stan i sin pseudovetenskapliga bubbla

Blir osynlig men längtar ändå ner

Till Västergötlands småirriterade stugor

Där allting sker och inget varar för evigt

Hör du något som går sönder är det säkert våra liv

Poesin håller garden uppe

tiden fräter 

sönder handskarna

det är poesi med nya mått

du tvingas jobba hårt

nu när verkligheten håller emot

vem vill skriva

om diktens sanna form

den dag då musiken dog

en av mina (opublicerade) favoriter, ur en kommande diktsamling -