2008-05-14
Raderna
Kvinnor har en förmåga att dra sig tillbaka från ett sexuellt förhållande, att göra sig själva immuna mot det på ett sådant sätt att deras män blir lämnade ensamma och känner sig förödmjukade och förolämpade utan att ha något påtagligt att beklaga sig över. Mary behövde inte lära sig detta, ty det var naturligt för henne. Och om Dick känt det som om han blivit nekad eller avsnäst, skulle hans skuldkänsla ha sagt honom att det var just vad han förtjänade. Kanske den där skuldkänslan var nödvändig för honom på något sätt? Kanske deras giftermål inte var så tokigt när allt kom omkring? Det finns ett oräkneligt antal äktenskap där två människor, båda längst inne skeva och tillkrånglade, passar bra ihop för att de gör varandra olyckliga på ett sätt som de har behov av och som de längst inne kräver.
Doris Lessing
Ur "Gräset sjunger" 1950
Doris Lessing
Ur "Gräset sjunger" 1950
Etiketter: Veckans rader
2008-05-10
This book kills fascists
Alla vill ha ett eget exemplar av Boken. Den är slut på förlaget.
- Det är bra för 6-åringar att läsa Lars Norén, säger dragkampsvinnaren triumferande.
2008-05-07
"Bitterfittan" och "Mig äger ingen" - två uppväxtskildringar från Västerås
Länge har väl staden Västerås fört en ganska anonym tillvaro inom svensk skönlitteratur, även om många säkert associerar Västerås med Tranströmer och dessutom med den store västmanländske författaren Lars Gustafsson. Men det där har snabbt förändrats, det tycks mig som om Västerås plötsligt har blivit ett återkommande motiv som bakgrund till några av det senaste årets mest omtalade skildringar.
Jag tänker nu speciellt på Åsa Linderborgs självbiografiska roman (är det rätt genrebeteckning?) "Mig äger ingen" och Maria Svelands "Bitterfittan" (självbiografisk debattroman?). Det är kanske inte så många som uppmärksammar det, men på s. 61 i Bitterfittan anges "Västerås" som jagberättaren Saras hemstad.
Hemvisten i Västerås är desto svårare att missa i "Mig äger ingen".
Jag har själv bott i Västerås under ett halvårs tid, från september 1992 till januari 1993, en period då jag var praktikant på VLT och förgäves hoppades på förlängd anställning. "Mig äger ingen" är alldeles omisskänneligen en bok som utspelas i Västerås, en stad så påtagligt präglad av den svenska industrialismens storhetstid.
Det var en stor omställning för mig, trots den geografiska närheten, att komma till Västerås, en stad på många sätt så annorlunda än Stockholm. Västerås domineras ju redan i centrum av stora industrikomplex - rätt beteckning vore definitivt "industrikatedraler" - numera rätt sällan fyllda med industriell verksamhet, utan snarare med IT- eller upplevelserelaterade företag.
Jag kom till Västerås under samma tidsperiod som Åsa Linderborg skildrar mot slutet av "Mig äger ingen", den stora 90-talskrisens inledning, med en väldigt hårdhänt strukturrationalisering som gick över landet och drabbade inte minst Västmanland hårt. Det var fler än Åsa Linderborgs far som miste jobbet, för att uttrycka det enkelt. En liten storstad präglad av ålderdomlig bruksmentalitet förändrades snabbt och oåterkalleligt.
Styrkan i Åsa Linderborgs bok - som så många redan har hyllat - är att den rör sig så nära sina människor, framförallt pappan Leif Andersson, utan att döma och utan att tvinga på läsaren några alltför snabba slutsatser. De enkla men samtidigt starka scener hon återger från sin uppväxt blir betydelsebärande på ett djupare plan, vilket väl är en del av vad riktigt författarskap handlar om. Trots att Åsa Linderborg yrkesmässigt är historiker - innan hon nyligen blev chef för Aftonbladets kulturredaktion - tar hon bara ett fåtal gånger sin tillflykt till den strukturella nivån. Här ett exempel:
"På sjuttiotalet, när jag var barn, var Västerås Sveriges sjätte största stad. Var tredje invånare fick sin utkomst från Asea" (s.9).
Inte heller är hon dömande utifrån sin nuvarande ideologi gentemot sin pappa, hon låter honom säga de där sakerna om "kärringar, jävla kärringar och jävla bra kärringar". Läsaren vet inte riktigt om det är komiskt eller tragikomiskt när pappan står i sitt pyntade fönster hemma och reflekterar:
"- Jävlar vad förvånade dom blev, kärringarna, om dom fick höra att här bor inget fruntimmer, här bor härdarmästare Leif Andersson!"
Svagheterna i boken hänger ihop med dess styrkor. Åsa Linderborg ger en förälskad för att inte säga nyförälskad bild av sin uppväxt mellan kanske fyra och tio års ålder i huvudsak tillsammans med sin pappa (även om det fanns gott om andra släktingar som gav dem hjälp alldeles i närområdet). Skildringen blir närmast statisk genom sin förälskelse i alla detaljer och exotiska särdrag hos olika släktingar, de första 150 sidorna, drygt. Berättelsen som sådan tar fart på allvar och djupnar därefter, när besvikelsen över pappans alkoholism parat med tonårsupproret sätter in, och ytterligare när den vuxna kvinnans försonande perspektiv i nya möten med sin far läggs ovanpå detta. De sista tjugo-trettio sidorna är oförglömliga. Men utan alla skuggsidor hos denna pappa, som jag tycker den första halvan av boken sätter i lite väl omedvetet (?) idylliserande dager, hade boken inte blivit det storverk den ändå blev.
Bitterfittan är jämförelsevis mycket mindre av en gestaltad roman, men ändå mycket läsvärd - och ni har säkert läst bägge dessa böcker redan. Som Västeråsskildring betraktad är den naturligtvis en besvikelse; när 30-åriga Sara i historiskt presens från sin tänkta utsiktsplats under en veckas semester på Teneriffa ser tillbaka på sin uppväxt i en mellansvensk stad är det sannerligen inte stadens yttre miljö som står i fokus. Utan det är relationer, inom familjen, med tjejkompisar, lärare och så småningom pojkvänner. (Ännu senare: arbetsgivare och arbetskamrater av olika slag.) Påtagligt är också att miljöerna är den övre medelklassens och inte arbetarklassens.
Bitterfittans jagberättare gör ständigt det som Åsa Linderborg oftast undviker. Hon går upp på det strukturella planet i sitt resonemang, ett grepp som nästan blivit synonymt med en viss typ av feminism. Ett exempel ur mängden: "Eller som Gudrun Schyman sa i sitt av media kallade talibantal: kvinnor ger och män tar. Jag förstod precis vad hon menade och blev sorgsen av att höra någon formulera det jag anade; det finns vissa strukturer, en slags ideologi eller religion som vi kan kalla patrarkatet, som till och med påverkar oss i våra privata kärleksrelationer" (s. 41). Resonemanget dras ut över två-tre sidor. Det blir en konflikt - tycker jag - mellan de konkreta upplevelser hon beskriver, till exempel av när hon lämnades ensam med mjölkstockning och en liten bebis medan hennes pojkvän reste bort i veckorna för att jobba i Norrland, och de journalistiska, förklarande, agiterande resonemangen kring strukturella nivåer. Skildringen utifrån hennes personliga erfarenheter är stark och intresseväckande i sig, de andra partierna kan vara lärorika men är inte på samma sätt en del av den levande skildringen.
Min huvudinvändning mot Bitterfittan är att berättaren paradoxalt nog gör det lite för enkelt för sig. Hon hittar alltid någon förklaring som ligger utanför henne själv så fort något inte fungerar, det är strukturen, det är killens fel. Först mot slutet av boken förekommer någon form av självkritik. Då blir boken genast mycket bättre och djupnar i sin skildring! Därmed inte sagt att jag efterlyser något lyckligt slut eller att Sara ska stanna kvar i sin - delvis - dysfunktionella relation, det är inte sådant jag begär.
Jag tänker nu speciellt på Åsa Linderborgs självbiografiska roman (är det rätt genrebeteckning?) "Mig äger ingen" och Maria Svelands "Bitterfittan" (självbiografisk debattroman?). Det är kanske inte så många som uppmärksammar det, men på s. 61 i Bitterfittan anges "Västerås" som jagberättaren Saras hemstad.
Hemvisten i Västerås är desto svårare att missa i "Mig äger ingen".
Jag har själv bott i Västerås under ett halvårs tid, från september 1992 till januari 1993, en period då jag var praktikant på VLT och förgäves hoppades på förlängd anställning. "Mig äger ingen" är alldeles omisskänneligen en bok som utspelas i Västerås, en stad så påtagligt präglad av den svenska industrialismens storhetstid.
Det var en stor omställning för mig, trots den geografiska närheten, att komma till Västerås, en stad på många sätt så annorlunda än Stockholm. Västerås domineras ju redan i centrum av stora industrikomplex - rätt beteckning vore definitivt "industrikatedraler" - numera rätt sällan fyllda med industriell verksamhet, utan snarare med IT- eller upplevelserelaterade företag.
Jag kom till Västerås under samma tidsperiod som Åsa Linderborg skildrar mot slutet av "Mig äger ingen", den stora 90-talskrisens inledning, med en väldigt hårdhänt strukturrationalisering som gick över landet och drabbade inte minst Västmanland hårt. Det var fler än Åsa Linderborgs far som miste jobbet, för att uttrycka det enkelt. En liten storstad präglad av ålderdomlig bruksmentalitet förändrades snabbt och oåterkalleligt.
Styrkan i Åsa Linderborgs bok - som så många redan har hyllat - är att den rör sig så nära sina människor, framförallt pappan Leif Andersson, utan att döma och utan att tvinga på läsaren några alltför snabba slutsatser. De enkla men samtidigt starka scener hon återger från sin uppväxt blir betydelsebärande på ett djupare plan, vilket väl är en del av vad riktigt författarskap handlar om. Trots att Åsa Linderborg yrkesmässigt är historiker - innan hon nyligen blev chef för Aftonbladets kulturredaktion - tar hon bara ett fåtal gånger sin tillflykt till den strukturella nivån. Här ett exempel:
"På sjuttiotalet, när jag var barn, var Västerås Sveriges sjätte största stad. Var tredje invånare fick sin utkomst från Asea" (s.9).
Inte heller är hon dömande utifrån sin nuvarande ideologi gentemot sin pappa, hon låter honom säga de där sakerna om "kärringar, jävla kärringar och jävla bra kärringar". Läsaren vet inte riktigt om det är komiskt eller tragikomiskt när pappan står i sitt pyntade fönster hemma och reflekterar:
"- Jävlar vad förvånade dom blev, kärringarna, om dom fick höra att här bor inget fruntimmer, här bor härdarmästare Leif Andersson!"
Svagheterna i boken hänger ihop med dess styrkor. Åsa Linderborg ger en förälskad för att inte säga nyförälskad bild av sin uppväxt mellan kanske fyra och tio års ålder i huvudsak tillsammans med sin pappa (även om det fanns gott om andra släktingar som gav dem hjälp alldeles i närområdet). Skildringen blir närmast statisk genom sin förälskelse i alla detaljer och exotiska särdrag hos olika släktingar, de första 150 sidorna, drygt. Berättelsen som sådan tar fart på allvar och djupnar därefter, när besvikelsen över pappans alkoholism parat med tonårsupproret sätter in, och ytterligare när den vuxna kvinnans försonande perspektiv i nya möten med sin far läggs ovanpå detta. De sista tjugo-trettio sidorna är oförglömliga. Men utan alla skuggsidor hos denna pappa, som jag tycker den första halvan av boken sätter i lite väl omedvetet (?) idylliserande dager, hade boken inte blivit det storverk den ändå blev.
Bitterfittan är jämförelsevis mycket mindre av en gestaltad roman, men ändå mycket läsvärd - och ni har säkert läst bägge dessa böcker redan. Som Västeråsskildring betraktad är den naturligtvis en besvikelse; när 30-åriga Sara i historiskt presens från sin tänkta utsiktsplats under en veckas semester på Teneriffa ser tillbaka på sin uppväxt i en mellansvensk stad är det sannerligen inte stadens yttre miljö som står i fokus. Utan det är relationer, inom familjen, med tjejkompisar, lärare och så småningom pojkvänner. (Ännu senare: arbetsgivare och arbetskamrater av olika slag.) Påtagligt är också att miljöerna är den övre medelklassens och inte arbetarklassens.
Bitterfittans jagberättare gör ständigt det som Åsa Linderborg oftast undviker. Hon går upp på det strukturella planet i sitt resonemang, ett grepp som nästan blivit synonymt med en viss typ av feminism. Ett exempel ur mängden: "Eller som Gudrun Schyman sa i sitt av media kallade talibantal: kvinnor ger och män tar. Jag förstod precis vad hon menade och blev sorgsen av att höra någon formulera det jag anade; det finns vissa strukturer, en slags ideologi eller religion som vi kan kalla patrarkatet, som till och med påverkar oss i våra privata kärleksrelationer" (s. 41). Resonemanget dras ut över två-tre sidor. Det blir en konflikt - tycker jag - mellan de konkreta upplevelser hon beskriver, till exempel av när hon lämnades ensam med mjölkstockning och en liten bebis medan hennes pojkvän reste bort i veckorna för att jobba i Norrland, och de journalistiska, förklarande, agiterande resonemangen kring strukturella nivåer. Skildringen utifrån hennes personliga erfarenheter är stark och intresseväckande i sig, de andra partierna kan vara lärorika men är inte på samma sätt en del av den levande skildringen.
Min huvudinvändning mot Bitterfittan är att berättaren paradoxalt nog gör det lite för enkelt för sig. Hon hittar alltid någon förklaring som ligger utanför henne själv så fort något inte fungerar, det är strukturen, det är killens fel. Först mot slutet av boken förekommer någon form av självkritik. Då blir boken genast mycket bättre och djupnar i sin skildring! Därmed inte sagt att jag efterlyser något lyckligt slut eller att Sara ska stanna kvar i sin - delvis - dysfunktionella relation, det är inte sådant jag begär.
2008-05-06
Stora framgångar för Stockholm i Poetry Slam SM
Poetry Slam SM i Halmstad har nyligen avgjorts. Vinnande lag blev Stockholm, med lagmedlemmarna Laura Wihlborg, Kajsa Bohlin, István Molnár och Isak Jansson. Ett speciellt grattis till dem! Tvåa bland lagen kom Rinkeby, och tredje lag blev Halland.
Individuell vinnare blev Laura Wihlborg, en begåvad och fantasifull poet, och en värdig vinnare som alltså tävlade för Stockholm. Tvåa kom Oskar Hanska (Göteborg), på delad tredje plats Malin Jakobsson (Rinkeby) och Lukas Duczko (Uppsala).
Vinnare av sidogrenen Improesi blev Emma Javanainen.
Det verkar som att Stockholmsregionen, Uppsala inkluderat, har tagit tillbaka en del av initiativet inom poetry slam-rörelsen, efter att de senaste åren resultatmässigt har dominerats av tävlanden från syd- och västkusten.
Möjligen kan man se det som att det lönar sig med kontinuitet. I Uppsala har Lars Burstedt förvandlat första onsdagen i varje månad på konditori Ofvandals till något av en återkommande happening i poetry slams tecken. I Stockholm - där jag är slammaster tillsammans med Johan Nordgren - har vi haft hela elva deltävlingar under säsongen på Folkkulturcentrum, ibland under motiga omständigheter, ibland med flyt och mycket publik. Rinkeby Poetry Slam under István Molnárs ledning har återuppstått under våren, och flera öppna scener och poesiklubbar har dessutom startats under de senaste månaderna i Stockholm.
Hoppfulla tecken finns alltså, och vinsten för Stockholmslaget redan andra säsongen vi skickar ett lag till SM visar på att mycket går att åstadkomma med små ekonomiska men desto större mänskliga och poetiska resurser. (Själv läste jag för Uppsala, som kom på en hedrande fjärdeplats i lagtävlingen.)
Mediebevakningen har dock varit inte, som i normalfallet, liten, utan snarare obefintlig.
Exempelvis hade gårdagens upplaga av Kulturnyheterna inte med ens en notis om pristagarna i slam-SM, däremot hade de plats för ett långt reportage om Amanda Jenssens nya platta. Säga vad man vill, men konstig nyhetsvärdering är det.
Här nedan: En något rödnäst Andreas framför sin dikt under torsdagens läsning (bild från Flickr):
Individuell vinnare blev Laura Wihlborg, en begåvad och fantasifull poet, och en värdig vinnare som alltså tävlade för Stockholm. Tvåa kom Oskar Hanska (Göteborg), på delad tredje plats Malin Jakobsson (Rinkeby) och Lukas Duczko (Uppsala).
Vinnare av sidogrenen Improesi blev Emma Javanainen.
Det verkar som att Stockholmsregionen, Uppsala inkluderat, har tagit tillbaka en del av initiativet inom poetry slam-rörelsen, efter att de senaste åren resultatmässigt har dominerats av tävlanden från syd- och västkusten.
Möjligen kan man se det som att det lönar sig med kontinuitet. I Uppsala har Lars Burstedt förvandlat första onsdagen i varje månad på konditori Ofvandals till något av en återkommande happening i poetry slams tecken. I Stockholm - där jag är slammaster tillsammans med Johan Nordgren - har vi haft hela elva deltävlingar under säsongen på Folkkulturcentrum, ibland under motiga omständigheter, ibland med flyt och mycket publik. Rinkeby Poetry Slam under István Molnárs ledning har återuppstått under våren, och flera öppna scener och poesiklubbar har dessutom startats under de senaste månaderna i Stockholm.
Hoppfulla tecken finns alltså, och vinsten för Stockholmslaget redan andra säsongen vi skickar ett lag till SM visar på att mycket går att åstadkomma med små ekonomiska men desto större mänskliga och poetiska resurser. (Själv läste jag för Uppsala, som kom på en hedrande fjärdeplats i lagtävlingen.)
Mediebevakningen har dock varit inte, som i normalfallet, liten, utan snarare obefintlig.
Exempelvis hade gårdagens upplaga av Kulturnyheterna inte med ens en notis om pristagarna i slam-SM, däremot hade de plats för ett långt reportage om Amanda Jenssens nya platta. Säga vad man vill, men konstig nyhetsvärdering är det.
Här nedan: En något rödnäst Andreas framför sin dikt under torsdagens läsning (bild från Flickr):
2008-05-04
Lars Norén och det oförstådda.
Det där att bli förstådd; det är en nästan mystisk kvalité med det. Att det finns vissa människor som förstår oss, och att det ofta känns direkt. Som en form av resonans. Inte sällan kopplad till likheter i erfarenhet, intellekt, känslodjup, lojaliteter, etc.
Och jag menar ingen form av symbios, inte tvågalenskap i ett hopkletat rum, inte ens sexuell besatthet, utan just bara förståelse.
Det är ovanligt. Kanske det mest exklusiva i livet, förutom vissa erotiska kärlekar.
Så att, om inte. Om man själv är låst inne i sin persona, som många berömda (och även oberömda) människor blir, eller om man inte har turen att få verkliga vänskaper i sin väg, utan kletjannar och strebrar och såna som vill utnyttja en för att man ÄR nån. Då blir det rätt kallt, rätt hackigt i samvarons rum.
Jag tror att Lars Noréns dagbok kommer ur det. Att det blir så jävla mycket över i ett liv som är oförstått och ensamt. Så då sitter man där och pular och plockar med sitt, med det förorättade, det arga, oförstådda, med sina nya märkeskläder.
Jag säger det inte för att förminska Lars Norén (hoppas jag), som jag har all respekt för, men jag säger det för att jag tror det är sant.
Vi kommer att se mer av det här slaget i de oförståddas universum. Och mycket litet av det kommer att vara ens hälften så intressant som Lars Noréns notater.
Det finns en konstitutionell ensamhet som följer vissa begåvningstyper. Strindberg hade den, och kanske Ingmar Bergman, Doris Lessing, Nelly Sachs, Mare Kandre, Pentti Saarikoski, Lars Norén och många fler. En dynamo i deras verk är ensamhet.
Och det finns ett jämlikhetens axiom som säger att vi alla är precis lika ensamma, lika speciella. Det är just den delen av socialismens ideologi som aldrig funkat för människor i verkligheten. Gjorde den det skulle vi inte ha någon konst; inga egendomliga dramatiska utbrott och idiosynkratiska dagböcker.
Så att, nä, socialegaliteten bör hålla till i ekonomin, där kan den göra bra tjänst. I alla andra sammanhang gäller olikheten, skillnaderna.
Så att, de oförstådda får nog fortsätta att skriva; precis vad som helst.
Och de till dagligdags så förstådda och insyltade får ropa ut sin veklagan över att de för en gångs skull är tecknade med oförståelse.
Och jag menar ingen form av symbios, inte tvågalenskap i ett hopkletat rum, inte ens sexuell besatthet, utan just bara förståelse.
Det är ovanligt. Kanske det mest exklusiva i livet, förutom vissa erotiska kärlekar.
Så att, om inte. Om man själv är låst inne i sin persona, som många berömda (och även oberömda) människor blir, eller om man inte har turen att få verkliga vänskaper i sin väg, utan kletjannar och strebrar och såna som vill utnyttja en för att man ÄR nån. Då blir det rätt kallt, rätt hackigt i samvarons rum.
Jag tror att Lars Noréns dagbok kommer ur det. Att det blir så jävla mycket över i ett liv som är oförstått och ensamt. Så då sitter man där och pular och plockar med sitt, med det förorättade, det arga, oförstådda, med sina nya märkeskläder.
Jag säger det inte för att förminska Lars Norén (hoppas jag), som jag har all respekt för, men jag säger det för att jag tror det är sant.
Vi kommer att se mer av det här slaget i de oförståddas universum. Och mycket litet av det kommer att vara ens hälften så intressant som Lars Noréns notater.
Det finns en konstitutionell ensamhet som följer vissa begåvningstyper. Strindberg hade den, och kanske Ingmar Bergman, Doris Lessing, Nelly Sachs, Mare Kandre, Pentti Saarikoski, Lars Norén och många fler. En dynamo i deras verk är ensamhet.
Och det finns ett jämlikhetens axiom som säger att vi alla är precis lika ensamma, lika speciella. Det är just den delen av socialismens ideologi som aldrig funkat för människor i verkligheten. Gjorde den det skulle vi inte ha någon konst; inga egendomliga dramatiska utbrott och idiosynkratiska dagböcker.
Så att, nä, socialegaliteten bör hålla till i ekonomin, där kan den göra bra tjänst. I alla andra sammanhang gäller olikheten, skillnaderna.
Så att, de oförstådda får nog fortsätta att skriva; precis vad som helst.
Och de till dagligdags så förstådda och insyltade får ropa ut sin veklagan över att de för en gångs skull är tecknade med oförståelse.
Etiketter: litteratur
2008-04-25
BOFH, del 44 – finalen
Det har (snyft, snyft) sedan en tid tillbaka varit dags för mig att presentera det allra sista BOFH-avsnittet, eftersom Sven har hittat ett nytt jobb. Han ska layouta kataloger och börjar den 12 maj. Således kom vi överens, han och jag, om en dag för la grande finale och det blev alltså i dag. Bobby Jr, Preben, Julia och jag satt vid respektive dator och jobbade och Sven kom inglidandes på verkstaden vid pass halv fem på eftermiddagen.
Jag: Titta där kommer han, BOFH:en!
Sven: (säger ingenting)
Jag: Han har lite premiärnerver ... eh, avslutningsnerver.
Sven: (skjuter en gummisnodd på mig) Tja!
Bobby Jr: (om mig) Jävlar vad hon började knattra nu! (till Sven) Får man ställa en fråga?
Sven: Ja, du har två veckor på dig.
Bobby Jr: (visar på skärmen) Hur ska jag få bort den här tomma sidan ...?
Sven: Ja, det där är ju jävligt irriterande. (förklarar) Men det känns ju som fel sätt, så du kan ju stället göra som så att när du gör pdf så säger du "skriv ut sidan två och fyra".
Bobby Jr: (glad) Du är smart du.
Sven: Tack, säg det igen.
Preben: (pratar i sin mobil) Ja, jag har lite kyckliing som jag tänkte grilla och lite vin, men har du något drickbart så hugg det, annars går det bra ändå ...
Julia: (till Sven) Hur har det gått, har du hört något från nya jobbet?
Sven: Nej, I has hört nothing.
Julia: Men du har ju fått jobbet. Har de sagt det så är det så.
Sven: Man vet aldrig. Det kan ju bli så att jag dyker upp den tolfte och så undrar folk vad jag gör där ... (till mig, med syfte på det jag skriver) Du kanske ska lägga ut det när provanställningen är över.
Jag: Det är ju ingen som vet att det handlar om dig.
Sven: Förutom att det står Tidskriftsverkstaden överallt; min enda feta referens.
Julia: Får vi komma och hälsa på dig då första dagen?
Sven: Visst, och ta med Gertrud.
Bobby Jr: Och du sätter förstås upp ditt nummer här på väggen, så att alla som ringer hit och vill ha hjälp med att göra om hårddiskar kan nå dig på din hotline.
Preben: Eller ska de ringa din chef?
Sven: (måttligt road) Ja, precis.
Jag: (till Sven) Du vill inte skriva en liten avskeds-BOFH själv?
Preben: "BOFH tar äntligen bladet från munnen" ...
Jag: Men vad säger du, en liten egen text ..?
Sven: Nej.
Jag: Ett stilenligt "nej".
Preben: Du har ju redan sålt dig.
Sven: Till ..?
Preben: Till internationella kylskåpskonglomeratet.
Här uppstår en liten lucka, eftersom jag inte får tala om var Sven ska jobba någonstans, men det har att göra med "produktbroschyrer, x-trettitvåan har nödsugkapacitet och yadayadayada, mått på inbyggnadsspisar, verkligen osexiga grejer".
Preben: Om spisarna har måtten 90 60 90 så är de ju sexiga.
Sven: Eller går åtminstone in under fläkten.
Julia: "Eller går åtminstone in under fläkten" – är det kriteriet på att vara sexig?
Preben: (till mig) Hur ska du få det här till att det inte är spisar det handlar om?
Jag: Får jag inte skriva att det är spisar?
Preben: Du kan skriva vitvaror – det är väl lagom anonymt?
Bobby Jr: Soffor!
Sven: Soffor ..?
Bobby Jr: Man kan använda soffor som metafor för lite av varje. Det var en gång en bra fotbollstränare som hade köpt en spelare från Brasilien och sedan sa han: Här värvade vi en soffa från Brasilien och så fick vi en jävla golvlampa!
Bobby Jr, Sven och Preben: (skrattar hjärtligt)
Jag: Alla killar skrattade och tjejerna förstod ingenting.
Sven: Jag garvade men jag förstod ingenting.
Bobby Jr förklarar att det handlar om en djuplodande metafor, där fotbollsspelare kan liknas vid olika möbler beroende på vad de gör och hur de är.
Jag: Men hur kan det vara så stor skillnad på fotbollsspelare, alla springer ju bara omkring och sparkar på en boll ...
Bobby Jr: Åååå ... (djup, demonstrativ suck)
Jag: Men Sven, berätta lite nu ... Hur känns det att sluta på verkstan?
Sven: Det är nu man skulle komma med någon sådan här Zlatan-grej: Bollen är rund och fötterna är uppåt.
Jag: Är det inte lite sorgligt?
Preben: Eller är du bara glad att bli frisläppt?
Sven: Någon blandning däremellan är det väl.
Jag: Kommer du att få någon användning av BOFH-talangerna på det nya jobbet?
Sven: Jag tänkte inte outa dem så mycket, det måste väl finnas någon jävla tekniker där som fixar allt sådant där. Och så kan jag komma och säga: "Internet är trasigt".
Bobby Jr: Jag tänker i alla fall skicka vidare alla som ringer hit till dig.
Preben: Vi kommer också att ordna gruppresor en gång i veckan.
Bobby Jr: (jublar) Bra idé!
Preben: Supportresan till Svens kontor.
Jag: Men hur känns det för er andra att Sven slutar? Nu tänker jag fråga er i tur och ordning. Julia?
Julia: Jag har faktiskt också fått jobb! Vid Hornstull, det är jättespännande.
Jag: Då försvinner ju du också!
Sven: Alltså, no offense, men har din mamma verkligen behov av dig på en halvtid?
Julia: De växer skitmycket! Och jag kan ju jobba med ljud också.
Sven: Du är en renässansmänniska!
Jag: (till Julia) Så du kommer inte att sitta här – då är det bara vi som ska bort också, Bobby. Preben, hur känns det för dig då att Sven slutar?
Preben: Ja, för Svens skull är det väl "äntligen".
Jag: Men för din?
Preben: Jag försöker också avveckla mig härifrån.
Jag: Du är ganska avvecklad redan.
Preben: Det är ett bra ställe, men inte ett bra ställe att fastna på.
Jag: Bobby, hur känner du då?
Bobby Jr: Jag tycker det är mest jobbigt att BOFH:en läggs ner, faktiskt. Jag tycker du ska börja jobba på samma ställe som Sven så att det kan bli BOFH därifrån också.
Sven: Det kanske blir som Kjell säger, att jag är tillbaks om en månad ...
Julia: Kommer du tillbaks så spöar vi dig!
Sven: Efter att jag har fixat burkarna eller innan?
Jag: Det är väl klart att du inte ska tillbaka, ens för BOFH.
Bobby Jr: Har du köpt väckarklocka?
Sven: Väckarklockorna vaknar jag ju inte av, däremot har jag en timer till min stereo med 80-talshits, den står på 7.30 nu men den ska ju stå på 7.00 sedan. Jag börjar 8.30.
Jag: Du har redan börjat träna lite ..?
Bobby Jr: Gertrud kan ringa och väcka dig efter sina nattjobb här.
Alla babblar i munnen på varandra medan jag skriver som en galning – jag hinner ändå inte riktigt med i svängarna och blir plötsligt varse att de andra är överens om att jag inte får skriva vad Sven svarade på Bobby Jr:s förslag angående väckning.
Jag: Men jag missade svaret ...
Preben: Han sa: "Ja tack, hemskt trevligt".
Sven: Men jag vet inte vad grannarna tycker om att min stereo går igång på högsta volym klockan sju ...
Julia: Blir du av med lägenheten har du i alla fall ett jobb.
Sven: Jag hade satt stereon på väckning klockan fyra för att jag skulle vakna fyra en morgon och sedan var jag inte hemma dagen därpå och hade glömt att stänga av väckningen och så stod stereon och spelade på högsta volym från klockan fyra på morgonen till klockan sju på kvällen och så var inte jag där ...
Jag: Vaknar inte du av annat än en stereo på högsta volym?
Sven: (allvarligt) Jag har missat en jordbävning, 4,6 på richterskalan. Och jag sov i en Friggebod en gång och vaknade inte när en helikopter landade på gräsmattan utanför.
Bobby Jr: Om du lägger dig tio så vaknar du rent naturligt sedan vid fem sex på morgonen. (klär på sig jacka och skor) Börjar du på måndag?
Sven: Nej, den tolfte.
Bobby Jr: Varför har vi avskeds-BOFH då?
Jag: Nej, vi bara kom överens om att det skulle vara i dag.
Sven: (hittar Bobbys chokladkex) Å, får jag kaka?
Bobby Jr: En avskedskaka. Nej, nu ska jag gå hem.
Sven: See you.
Jag: När börjar du på morgonen, sa du?
Preben: 8.30 och ingen flex?
Sven: Men hon som anställde mig sa "nejmen, vi har ju typ flex, man kan komma mellan åtta och nio" men i min värld är det inte flex, det är komma-försent-marginal. Men jag tänkte gå in stenhårt för halv nio.
Julia: Många tycker faktiskt det är viktigt att komma i tid.
Alla babblar i munnen på varandra igen och kommer fram till att fasta tider är onödigt, utom i vissa fall när folk måste göra något exakt samtidigt.
Julia: Har du varit där och besökt stället?
Sven: Jag har sett stället.
Julia: Och det finns så här kaffeapparat och ...
Sven: Det finns en kaffeapparat som gör en helt okej macchiato. Och så är det bara pc rakt över, jag kommer att få spatt ...
Julia: Jag tror de flesta gillar elaka tekniker.
Sven: Fast jag ska inte outa att jag är tekniker.
Julia: Det är bara tekniker som får vara otrevliga.
Sven: Jag läste på någon sajt med supporthistorier om en färgaffär där de hade en maskin som blandade färger och varje gång den strulade kallade alla på Nisse och Nisse kom och gjorde något magiskt och så fungerade färgapparaten, men en gång började en ny kille i färgaffären och när färgapparaten strulade såg han att Nisse tryckte ner ctrl-alt-del och så blev den nya killen den nya Nisse ...
Jag: Och du vill med detta nu berätta att du egentligen inte kan så mycket ..?
Sven: Ja, jag har ju ingen utbildning. Det som gör mig till en BOFH är att jag inte har den där begränsningen i att bli rädd för att göra fel.
Julia (tittar på sitt jobb i datorn) Det är så svårt med vågrätt och lodrätt, vilket som är vad ...
Sven: (gestikulerar) Lod. Våg. Vågor går så här.
Julia: Men det beror på hur höga vågorna är.
Jag: (till Sven) Vem ska ta hand om tidskrift.nu när du inte är här?
Sven: Lyckligtvis har ju Janos skrivit ganska snygg kod, och det är ett citat av Jerker, så då får Jerker stå för det han sagt och ta ansvar för den där snygga koden.
Preben: Jerker ska ju jobba här, men inte med själva BOFH:andet.
Jag: Han är väldigt o-BOFH:ig.
Preben: Annars kan vi göra med resten av datorerna som med de här (pekar på två pc-burkar). Det finns egentligen inga program installerade, så då löser det sig. (till Sven) Har du några mer sista ord till oss?
Jag: Ja, vi får nog avsluta det här så jag kan jobba lite.
Julia: Är inte alla väldigt hungriga?
Sven och Preben och Julia går ut och handlar och under tiden ringer Prebens mobil med ett allt högre surrande ljud. Jag lägger den i ett skåp under en hink och sätter igång och jobbar i godan ro och märker knappt när sällskapet är tillbaka igen – eller att Preben börjar leta efter sin telefon som återigen hörs ringa.
Sven: Den knorrar.
Jag: Ja, den knorrar så mycket att jag la den i skåpet där under en hink.
Sven: Ååååååå, det är sådan typisk Helenagrej!
Jag: Varför är det typiskt mig? För att jag inte kan stänga av den på normalt sätt?
Preben: (plockar ut telefonen) Jag tycker det var en ganska kreativ avstängning.
Sven och Preben packar lite olika väskor och gör sig i ordning för kvällens begivenheter hos Lukas.
Jag: Vad skulle ni göra, spela boule?
Sven: Spela grill.
Preben: Grilla bouleklot, spela kyckling.
Sven: (till Julia) Eftersom jag skrev årsmötesprotokollet till DBVS kan jag väl få knycka en flaska vin?
Julia: Men jag är faktiskt lite irriterad på att varje gång vi har möte så är det någon helt ovidkommande person som dricker upp allt vinet. Men det finns ju två flaskor till, så ta den då!
Sven och Preben: Nehej, vi får väl gå till Systembolaget då.
De diskuterar vem som egentligen är den där ovidkommande personen och drar sig mot dörren.
Julia: (till Sven) Tog du vinet nu då?
Sven: Nej, det var lite känsligt det där ...
Julia: Förlåt. Eller något.
Jag: Det är de som ska säga förlåt.
Julia: (tveksamt) Det är det, va?
Julia och jag sitter kvar och jobbar och någon timme senare dyker Kjell upp. Jag frågar honom om han har något att tillägga till sista BOFH-snittet.
Kjell: (djup suck och lång tystnad) Frågan är bara: När är han tillbaks?
Jag: Titta där kommer han, BOFH:en!
Sven: (säger ingenting)
Jag: Han har lite premiärnerver ... eh, avslutningsnerver.
Sven: (skjuter en gummisnodd på mig) Tja!
Bobby Jr: (om mig) Jävlar vad hon började knattra nu! (till Sven) Får man ställa en fråga?
Sven: Ja, du har två veckor på dig.
Bobby Jr: (visar på skärmen) Hur ska jag få bort den här tomma sidan ...?
Sven: Ja, det där är ju jävligt irriterande. (förklarar) Men det känns ju som fel sätt, så du kan ju stället göra som så att när du gör pdf så säger du "skriv ut sidan två och fyra".
Bobby Jr: (glad) Du är smart du.
Sven: Tack, säg det igen.
Preben: (pratar i sin mobil) Ja, jag har lite kyckliing som jag tänkte grilla och lite vin, men har du något drickbart så hugg det, annars går det bra ändå ...
Julia: (till Sven) Hur har det gått, har du hört något från nya jobbet?
Sven: Nej, I has hört nothing.
Julia: Men du har ju fått jobbet. Har de sagt det så är det så.
Sven: Man vet aldrig. Det kan ju bli så att jag dyker upp den tolfte och så undrar folk vad jag gör där ... (till mig, med syfte på det jag skriver) Du kanske ska lägga ut det när provanställningen är över.
Jag: Det är ju ingen som vet att det handlar om dig.
Sven: Förutom att det står Tidskriftsverkstaden överallt; min enda feta referens.
Julia: Får vi komma och hälsa på dig då första dagen?
Sven: Visst, och ta med Gertrud.
Bobby Jr: Och du sätter förstås upp ditt nummer här på väggen, så att alla som ringer hit och vill ha hjälp med att göra om hårddiskar kan nå dig på din hotline.
Preben: Eller ska de ringa din chef?
Sven: (måttligt road) Ja, precis.
Jag: (till Sven) Du vill inte skriva en liten avskeds-BOFH själv?
Preben: "BOFH tar äntligen bladet från munnen" ...
Jag: Men vad säger du, en liten egen text ..?
Sven: Nej.
Jag: Ett stilenligt "nej".
Preben: Du har ju redan sålt dig.
Sven: Till ..?
Preben: Till internationella kylskåpskonglomeratet.
Här uppstår en liten lucka, eftersom jag inte får tala om var Sven ska jobba någonstans, men det har att göra med "produktbroschyrer, x-trettitvåan har nödsugkapacitet och yadayadayada, mått på inbyggnadsspisar, verkligen osexiga grejer".
Preben: Om spisarna har måtten 90 60 90 så är de ju sexiga.
Sven: Eller går åtminstone in under fläkten.
Julia: "Eller går åtminstone in under fläkten" – är det kriteriet på att vara sexig?
Preben: (till mig) Hur ska du få det här till att det inte är spisar det handlar om?
Jag: Får jag inte skriva att det är spisar?
Preben: Du kan skriva vitvaror – det är väl lagom anonymt?
Bobby Jr: Soffor!
Sven: Soffor ..?
Bobby Jr: Man kan använda soffor som metafor för lite av varje. Det var en gång en bra fotbollstränare som hade köpt en spelare från Brasilien och sedan sa han: Här värvade vi en soffa från Brasilien och så fick vi en jävla golvlampa!
Bobby Jr, Sven och Preben: (skrattar hjärtligt)
Jag: Alla killar skrattade och tjejerna förstod ingenting.
Sven: Jag garvade men jag förstod ingenting.
Bobby Jr förklarar att det handlar om en djuplodande metafor, där fotbollsspelare kan liknas vid olika möbler beroende på vad de gör och hur de är.
Jag: Men hur kan det vara så stor skillnad på fotbollsspelare, alla springer ju bara omkring och sparkar på en boll ...
Bobby Jr: Åååå ... (djup, demonstrativ suck)
Jag: Men Sven, berätta lite nu ... Hur känns det att sluta på verkstan?
Sven: Det är nu man skulle komma med någon sådan här Zlatan-grej: Bollen är rund och fötterna är uppåt.
Jag: Är det inte lite sorgligt?
Preben: Eller är du bara glad att bli frisläppt?
Sven: Någon blandning däremellan är det väl.
Jag: Kommer du att få någon användning av BOFH-talangerna på det nya jobbet?
Sven: Jag tänkte inte outa dem så mycket, det måste väl finnas någon jävla tekniker där som fixar allt sådant där. Och så kan jag komma och säga: "Internet är trasigt".
Bobby Jr: Jag tänker i alla fall skicka vidare alla som ringer hit till dig.
Preben: Vi kommer också att ordna gruppresor en gång i veckan.
Bobby Jr: (jublar) Bra idé!
Preben: Supportresan till Svens kontor.
Jag: Men hur känns det för er andra att Sven slutar? Nu tänker jag fråga er i tur och ordning. Julia?
Julia: Jag har faktiskt också fått jobb! Vid Hornstull, det är jättespännande.
Jag: Då försvinner ju du också!
Sven: Alltså, no offense, men har din mamma verkligen behov av dig på en halvtid?
Julia: De växer skitmycket! Och jag kan ju jobba med ljud också.
Sven: Du är en renässansmänniska!
Jag: (till Julia) Så du kommer inte att sitta här – då är det bara vi som ska bort också, Bobby. Preben, hur känns det för dig då att Sven slutar?
Preben: Ja, för Svens skull är det väl "äntligen".
Jag: Men för din?
Preben: Jag försöker också avveckla mig härifrån.
Jag: Du är ganska avvecklad redan.
Preben: Det är ett bra ställe, men inte ett bra ställe att fastna på.
Jag: Bobby, hur känner du då?
Bobby Jr: Jag tycker det är mest jobbigt att BOFH:en läggs ner, faktiskt. Jag tycker du ska börja jobba på samma ställe som Sven så att det kan bli BOFH därifrån också.
Sven: Det kanske blir som Kjell säger, att jag är tillbaks om en månad ...
Julia: Kommer du tillbaks så spöar vi dig!
Sven: Efter att jag har fixat burkarna eller innan?
Jag: Det är väl klart att du inte ska tillbaka, ens för BOFH.
Bobby Jr: Har du köpt väckarklocka?
Sven: Väckarklockorna vaknar jag ju inte av, däremot har jag en timer till min stereo med 80-talshits, den står på 7.30 nu men den ska ju stå på 7.00 sedan. Jag börjar 8.30.
Jag: Du har redan börjat träna lite ..?
Bobby Jr: Gertrud kan ringa och väcka dig efter sina nattjobb här.
Alla babblar i munnen på varandra medan jag skriver som en galning – jag hinner ändå inte riktigt med i svängarna och blir plötsligt varse att de andra är överens om att jag inte får skriva vad Sven svarade på Bobby Jr:s förslag angående väckning.
Jag: Men jag missade svaret ...
Preben: Han sa: "Ja tack, hemskt trevligt".
Sven: Men jag vet inte vad grannarna tycker om att min stereo går igång på högsta volym klockan sju ...
Julia: Blir du av med lägenheten har du i alla fall ett jobb.
Sven: Jag hade satt stereon på väckning klockan fyra för att jag skulle vakna fyra en morgon och sedan var jag inte hemma dagen därpå och hade glömt att stänga av väckningen och så stod stereon och spelade på högsta volym från klockan fyra på morgonen till klockan sju på kvällen och så var inte jag där ...
Jag: Vaknar inte du av annat än en stereo på högsta volym?
Sven: (allvarligt) Jag har missat en jordbävning, 4,6 på richterskalan. Och jag sov i en Friggebod en gång och vaknade inte när en helikopter landade på gräsmattan utanför.
Bobby Jr: Om du lägger dig tio så vaknar du rent naturligt sedan vid fem sex på morgonen. (klär på sig jacka och skor) Börjar du på måndag?
Sven: Nej, den tolfte.
Bobby Jr: Varför har vi avskeds-BOFH då?
Jag: Nej, vi bara kom överens om att det skulle vara i dag.
Sven: (hittar Bobbys chokladkex) Å, får jag kaka?
Bobby Jr: En avskedskaka. Nej, nu ska jag gå hem.
Sven: See you.
Jag: När börjar du på morgonen, sa du?
Preben: 8.30 och ingen flex?
Sven: Men hon som anställde mig sa "nejmen, vi har ju typ flex, man kan komma mellan åtta och nio" men i min värld är det inte flex, det är komma-försent-marginal. Men jag tänkte gå in stenhårt för halv nio.
Julia: Många tycker faktiskt det är viktigt att komma i tid.
Alla babblar i munnen på varandra igen och kommer fram till att fasta tider är onödigt, utom i vissa fall när folk måste göra något exakt samtidigt.
Julia: Har du varit där och besökt stället?
Sven: Jag har sett stället.
Julia: Och det finns så här kaffeapparat och ...
Sven: Det finns en kaffeapparat som gör en helt okej macchiato. Och så är det bara pc rakt över, jag kommer att få spatt ...
Julia: Jag tror de flesta gillar elaka tekniker.
Sven: Fast jag ska inte outa att jag är tekniker.
Julia: Det är bara tekniker som får vara otrevliga.
Sven: Jag läste på någon sajt med supporthistorier om en färgaffär där de hade en maskin som blandade färger och varje gång den strulade kallade alla på Nisse och Nisse kom och gjorde något magiskt och så fungerade färgapparaten, men en gång började en ny kille i färgaffären och när färgapparaten strulade såg han att Nisse tryckte ner ctrl-alt-del och så blev den nya killen den nya Nisse ...
Jag: Och du vill med detta nu berätta att du egentligen inte kan så mycket ..?
Sven: Ja, jag har ju ingen utbildning. Det som gör mig till en BOFH är att jag inte har den där begränsningen i att bli rädd för att göra fel.
Julia (tittar på sitt jobb i datorn) Det är så svårt med vågrätt och lodrätt, vilket som är vad ...
Sven: (gestikulerar) Lod. Våg. Vågor går så här.
Julia: Men det beror på hur höga vågorna är.
Jag: (till Sven) Vem ska ta hand om tidskrift.nu när du inte är här?
Sven: Lyckligtvis har ju Janos skrivit ganska snygg kod, och det är ett citat av Jerker, så då får Jerker stå för det han sagt och ta ansvar för den där snygga koden.
Preben: Jerker ska ju jobba här, men inte med själva BOFH:andet.
Jag: Han är väldigt o-BOFH:ig.
Preben: Annars kan vi göra med resten av datorerna som med de här (pekar på två pc-burkar). Det finns egentligen inga program installerade, så då löser det sig. (till Sven) Har du några mer sista ord till oss?
Jag: Ja, vi får nog avsluta det här så jag kan jobba lite.
Julia: Är inte alla väldigt hungriga?
Sven och Preben och Julia går ut och handlar och under tiden ringer Prebens mobil med ett allt högre surrande ljud. Jag lägger den i ett skåp under en hink och sätter igång och jobbar i godan ro och märker knappt när sällskapet är tillbaka igen – eller att Preben börjar leta efter sin telefon som återigen hörs ringa.
Sven: Den knorrar.
Jag: Ja, den knorrar så mycket att jag la den i skåpet där under en hink.
Sven: Ååååååå, det är sådan typisk Helenagrej!
Jag: Varför är det typiskt mig? För att jag inte kan stänga av den på normalt sätt?
Preben: (plockar ut telefonen) Jag tycker det var en ganska kreativ avstängning.
Sven och Preben packar lite olika väskor och gör sig i ordning för kvällens begivenheter hos Lukas.
Jag: Vad skulle ni göra, spela boule?
Sven: Spela grill.
Preben: Grilla bouleklot, spela kyckling.
Sven: (till Julia) Eftersom jag skrev årsmötesprotokollet till DBVS kan jag väl få knycka en flaska vin?
Julia: Men jag är faktiskt lite irriterad på att varje gång vi har möte så är det någon helt ovidkommande person som dricker upp allt vinet. Men det finns ju två flaskor till, så ta den då!
Sven och Preben: Nehej, vi får väl gå till Systembolaget då.
De diskuterar vem som egentligen är den där ovidkommande personen och drar sig mot dörren.
Julia: (till Sven) Tog du vinet nu då?
Sven: Nej, det var lite känsligt det där ...
Julia: Förlåt. Eller något.
Jag: Det är de som ska säga förlåt.
Julia: (tveksamt) Det är det, va?
Julia och jag sitter kvar och jobbar och någon timme senare dyker Kjell upp. Jag frågar honom om han har något att tillägga till sista BOFH-snittet.
Kjell: (djup suck och lång tystnad) Frågan är bara: När är han tillbaks?
Etiketter: BOFH
2008-04-21
"Den reaktionäre borgaren" - avantgardet och den postmoderna kritiken av analysen
Den amerikanska författaren och essäisten Susan Sontag riktar i sin epokgörande text Konst och antikonst (1964) udden mot föreställningen att ett konstverks ”mening” står att finna först ”under ytan”, att den inte kan nås utan ingående och reflekterande tolkning. Konsten, menar hon, måste upplevas spontant och direkt, utan denna dechiffrering och sökande efter dolda koder: ”I vissa kulturer innebär analysen en frigörelse. Den blir ett medel att revidera, omvärdera och bryta med ett dött förflutet. I andra kulturer blir den reaktionär och oförsynt. Så är fallet i vår kultur, där analysen huvudsakligen är något reaktionärt och kvävande”. Av detta blir slutsatsen att den moderna analysen ”i de flesta fall innebär […] en kälkborgerlig vägran att låta konstverket vara i fred”. Det mest reaktionära draget hos analysen finner Sontag i det faktum att den vill vara ”en radikalkur för att kunna behålla en gammal text som man anser vara för värdefull för att vilja förkasta, och [analysen] innebär att man totalt stuvar om dess [konstverkets] innebörd”. Om man med utgångspunkt i det senare, dvs. kritiken mot den borgerliga förkärleken till de gamla texter (”klassikerna”) som man en gång för alla stämplat som Konstverk, ser vi linjer löpa bakåt mot futurismens inverterade (i förhållande till ”det borgerliga”) förkärlek visavi det nya, till maskinen och ”den halsbrytande djärvheten”.
I ”Futurismens grundläggning och manifest” (1909) frågar sig Filippo Tommaso Marinetti: ”Varför skulle vi se tillbaka – när vi vill slå in den hemlighetsfulla porten till det Omöjliga? Tiden och rummet dog igår. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan skapat den överallt närvarande eviga hastigheten”. Lägg särskilt märke till den kursiverade formuleringen, ty allt sedan Aristoteles har ”tidens och rummets enhet” fungerat som ett ideal vid utformningen av framför allt dramatiska texter. Och när den dramatiska texten sedan uppförts på scenen, när den givits kropp i dramat, förmår betraktaren i bästa fall uppnå katharsis och därmed införliva dramat i och hos sig själv. Vad är detta, skulle futuristerna säga, om inte en borgerlig villfarelse? Åtgärd: tiden och rummet måste dö! Kanske är det att dra betydelsen av en enda mening väl långt, men den frenesi med vilken futuristerna attackerade nostalgiska tillbakablickar på kanoniserad konst kan inte nog understrykas. De fastslog trots allt att ”mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi”. I och med detta ideal bröt de också med, samt upprättade ett brott i, den starka koppling mellan borgerlighet och konst som fått stå oemotsagd genom århundraden.
Hos dadaisterna återfinns liknande angrepp på borgerligheten och dess konstsyn. Inte minst genom att man enligt Tristan Tzara, den rumänske poet som författade riktningens manifest (1918), ”kan utföra varandra motsatta handlingar samtidigt, i ett enda friskt andetag”. När han proklamerar att han ”hatar vanligt sunt förnuft” vänder han sig direkt mot den rationalitet och figurativa gestaltning av konsten som borgerskapet historiskt sett lockats av: ”varje borgare är en liten dramatiker, han uppfinner olika slags repliker; i stället för att sätta in figuranter som svarar mot hans intelligensgrad, puppor på stolar, så söker han orsaker eller syftemål […] att staga sin pjäs med, en historia som talar och definierar sig själv”. Att en historia ”definierar sig själv” är något som Sontag också hävdar, om än inte med de negativa borgerliga förtecken som Tzara framhåller. Hon accepterar inte tanken att figurativ konst skulle vara Konst per se, utan tvärtom att den abstrakta konsten är att föredra pga. dess subversiva karaktär; att den i högre utsträckning förmår undandra sig den borgerliga villfarelsen ”innehållsanalys” till förmån för en mer ”ren” tillägnan bortom ideologiska dimridåer. I en passage i Konst och antikonst menar hon att ”målmedveten avantgardism – vilket för det mesta har inneburit formexperiment på bekostnad av innehållet – inte [är] enda sättet att hindra att konsten hemsöks av analys”. Men väl ett sätt, frestas man tillägga. Sontags bärande ståndpunkt är alltså att de innehållsliga aspekterna allt för länge, ända sedan antiken, haft herravälde när det gäller närmandet till konsten. Detta har i sin tur resulterat i att ny ”mening”, företrädesvis formad efter en för sin tid allenarådande praxis, lagts ovanpå den redan befintliga konsten och försvårat en ”direkt” tillägnelse av den.
Som ett komplement till Sontags perspektiv kunde en passage hos Jean-Francois Lyotard fungera. I sin text ”Svar på frågan: vad är det postmoderna?” (1982) fokuserar den franske filosofen på vad han uppfattar som den politiska maktens självpåtagna sätt att definiera vad god konst är, samt hur den sedan kan användas i propagandistiska, repressiva och förtryckande syften. Hans kritik av ”det starka Partiet” och dess hyllningar av realismen blir samtidigt till ett försvar för den experimentella konsten:
När makten heter parti, triumferar realismen och dess nyklassicistiska komplement över det experimenterade avantgardet genom att bringa det i vanrykte och genom att förbjuda det. Men ändå krävs det att de ’rätta’ bilderna, de ’rätta’ skildringarna, de ’rätta’ formerna som partiet fordrar, utväljer och sprider, finner en publik som längtar efter dem, som ett lämpligt botemedel mot den depression och ångest som den känner. […] [N]är angreppet mot det konstnärliga experimenterandet uppbärs av den politiska makten är det i egentlig mening reaktionärt: det estetiska omdömet behöver då bara uttala sig om ett visst verks samstämmighet med fastställda regler för det sköna.
Lyotard väcker här den svårbesvarade frågan om konst och politik någonsin kan uppgå i en lyckad syntes. Varje realist blir förstås svaret skyldig, men i André Bretons programförklaring Surrealismens manifest (1924) finns av allt att döma ansatser till en lyckad fusion. Följande citat talar om anarki som en väg till frigörelse, och ger en fingervisning om Bretons himlastormande ambitioner för avantgardet:
Människan spår och människan rår. Det ligger i hennes egen makt att bli herre över sitt eget jag, dvs. att på anarkins stadium kvarhålla hela bandet av sina för varje dag allt mer fruktansvärda begär. Detta lär henne poesin. Den bär i sig det fulländade vederlaget för allt elände vi råkar ut för. Den kan vara en ordnande kraft; den blir det då vi, drabbade av besvikelser av mindre personlig art, upptäcker dess tragik. Måtte den dag komma då den påbjuder penningens död och ensam bryter himlens bröd åt jorden!
I de surrealistiska doktrinerna finns således ett pragmatiskt strävande efter att, som Breton uttrycker det, ”lägga sig vinn om att praktisera poesin!”. Han frågar sig: ”ankommer det inte oss, som redan lever av poesi, att hävda det som för oss är den största insikten?”. Den elitistiska konstsyn där konsten är förunnad några få analytiker, för att tala med Sontag, lika väl som den ”borgerliga mani” där varje historia gör anspråk på att berättas och mötas med respekt, sätts vid skampåle av det surrealistiska kollektivet – som en indirekt förlängning, kan det tyckas, av den dadaistiska ”protest [som] med knytnävsslag engagerar hela själen i destruktiv handling”.
(ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen nr. 25/07)
I ”Futurismens grundläggning och manifest” (1909) frågar sig Filippo Tommaso Marinetti: ”Varför skulle vi se tillbaka – när vi vill slå in den hemlighetsfulla porten till det Omöjliga? Tiden och rummet dog igår. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan skapat den överallt närvarande eviga hastigheten”. Lägg särskilt märke till den kursiverade formuleringen, ty allt sedan Aristoteles har ”tidens och rummets enhet” fungerat som ett ideal vid utformningen av framför allt dramatiska texter. Och när den dramatiska texten sedan uppförts på scenen, när den givits kropp i dramat, förmår betraktaren i bästa fall uppnå katharsis och därmed införliva dramat i och hos sig själv. Vad är detta, skulle futuristerna säga, om inte en borgerlig villfarelse? Åtgärd: tiden och rummet måste dö! Kanske är det att dra betydelsen av en enda mening väl långt, men den frenesi med vilken futuristerna attackerade nostalgiska tillbakablickar på kanoniserad konst kan inte nog understrykas. De fastslog trots allt att ”mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi”. I och med detta ideal bröt de också med, samt upprättade ett brott i, den starka koppling mellan borgerlighet och konst som fått stå oemotsagd genom århundraden.
Hos dadaisterna återfinns liknande angrepp på borgerligheten och dess konstsyn. Inte minst genom att man enligt Tristan Tzara, den rumänske poet som författade riktningens manifest (1918), ”kan utföra varandra motsatta handlingar samtidigt, i ett enda friskt andetag”. När han proklamerar att han ”hatar vanligt sunt förnuft” vänder han sig direkt mot den rationalitet och figurativa gestaltning av konsten som borgerskapet historiskt sett lockats av: ”varje borgare är en liten dramatiker, han uppfinner olika slags repliker; i stället för att sätta in figuranter som svarar mot hans intelligensgrad, puppor på stolar, så söker han orsaker eller syftemål […] att staga sin pjäs med, en historia som talar och definierar sig själv”. Att en historia ”definierar sig själv” är något som Sontag också hävdar, om än inte med de negativa borgerliga förtecken som Tzara framhåller. Hon accepterar inte tanken att figurativ konst skulle vara Konst per se, utan tvärtom att den abstrakta konsten är att föredra pga. dess subversiva karaktär; att den i högre utsträckning förmår undandra sig den borgerliga villfarelsen ”innehållsanalys” till förmån för en mer ”ren” tillägnan bortom ideologiska dimridåer. I en passage i Konst och antikonst menar hon att ”målmedveten avantgardism – vilket för det mesta har inneburit formexperiment på bekostnad av innehållet – inte [är] enda sättet att hindra att konsten hemsöks av analys”. Men väl ett sätt, frestas man tillägga. Sontags bärande ståndpunkt är alltså att de innehållsliga aspekterna allt för länge, ända sedan antiken, haft herravälde när det gäller närmandet till konsten. Detta har i sin tur resulterat i att ny ”mening”, företrädesvis formad efter en för sin tid allenarådande praxis, lagts ovanpå den redan befintliga konsten och försvårat en ”direkt” tillägnelse av den.
Som ett komplement till Sontags perspektiv kunde en passage hos Jean-Francois Lyotard fungera. I sin text ”Svar på frågan: vad är det postmoderna?” (1982) fokuserar den franske filosofen på vad han uppfattar som den politiska maktens självpåtagna sätt att definiera vad god konst är, samt hur den sedan kan användas i propagandistiska, repressiva och förtryckande syften. Hans kritik av ”det starka Partiet” och dess hyllningar av realismen blir samtidigt till ett försvar för den experimentella konsten:
När makten heter parti, triumferar realismen och dess nyklassicistiska komplement över det experimenterade avantgardet genom att bringa det i vanrykte och genom att förbjuda det. Men ändå krävs det att de ’rätta’ bilderna, de ’rätta’ skildringarna, de ’rätta’ formerna som partiet fordrar, utväljer och sprider, finner en publik som längtar efter dem, som ett lämpligt botemedel mot den depression och ångest som den känner. […] [N]är angreppet mot det konstnärliga experimenterandet uppbärs av den politiska makten är det i egentlig mening reaktionärt: det estetiska omdömet behöver då bara uttala sig om ett visst verks samstämmighet med fastställda regler för det sköna.
Lyotard väcker här den svårbesvarade frågan om konst och politik någonsin kan uppgå i en lyckad syntes. Varje realist blir förstås svaret skyldig, men i André Bretons programförklaring Surrealismens manifest (1924) finns av allt att döma ansatser till en lyckad fusion. Följande citat talar om anarki som en väg till frigörelse, och ger en fingervisning om Bretons himlastormande ambitioner för avantgardet:
Människan spår och människan rår. Det ligger i hennes egen makt att bli herre över sitt eget jag, dvs. att på anarkins stadium kvarhålla hela bandet av sina för varje dag allt mer fruktansvärda begär. Detta lär henne poesin. Den bär i sig det fulländade vederlaget för allt elände vi råkar ut för. Den kan vara en ordnande kraft; den blir det då vi, drabbade av besvikelser av mindre personlig art, upptäcker dess tragik. Måtte den dag komma då den påbjuder penningens död och ensam bryter himlens bröd åt jorden!
I de surrealistiska doktrinerna finns således ett pragmatiskt strävande efter att, som Breton uttrycker det, ”lägga sig vinn om att praktisera poesin!”. Han frågar sig: ”ankommer det inte oss, som redan lever av poesi, att hävda det som för oss är den största insikten?”. Den elitistiska konstsyn där konsten är förunnad några få analytiker, för att tala med Sontag, lika väl som den ”borgerliga mani” där varje historia gör anspråk på att berättas och mötas med respekt, sätts vid skampåle av det surrealistiska kollektivet – som en indirekt förlängning, kan det tyckas, av den dadaistiska ”protest [som] med knytnävsslag engagerar hela själen i destruktiv handling”.
(ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen nr. 25/07)
Litterära brännmaneter
Också Viktor Johanssons "Kapslar" (Modernista, 2007) finns med bland 00-talets hittills bästa diktsamlingar av unga poeter. Men, som jag kanske antytt, konkurrensen är inte speciellt mördande. För övrigt spelar maneter en viss roll i texten, både hos Anyuru och Johansson.
P.S. Om ni har missat Jakob Simonsons artikel Strömkantringen i den unga svenska lyriken får ni där lite fler infallsvinklar på Johannes Anyurus, Viktor Johanssons och dessutom Sara Hallströms författarskap.
P.S. Om ni har missat Jakob Simonsons artikel Strömkantringen i den unga svenska lyriken får ni där lite fler infallsvinklar på Johannes Anyurus, Viktor Johanssons och dessutom Sara Hallströms författarskap.
Johannes Anyuru bäst av de unga
Bland diktsamlingar av yngre poeter (födda efter 1970) står nog Johannes Anyurus "Omega" (Wahlström & Widstrand, 2005) i särklass.
Johannes Anyuru utgår från jagets egna upplevelser, men genom att ta in också barndomskamraters och vänners erfarenheter i språket breddar han diktsamlingen till flerstämmighet utan att förlora det subjektiva perspektivet. Det är oerhört starkt gjort. Det är också motsatsen till det språkmaterialistiska sättet att jobba med texter (se exempelvis den här intervjun med Anna Hallberg) där poeten börjar med att stryka allt subjektivt, sedan tar in skikt av stämmor och röster från olika håll och klipper ihop det till en helhet, ofta med en (fördolt) subjektiv tematik - vill jag påstå - men med ett opersonligt uttryck.
Den subjektiva dikten som också tar in andras röster får en ojämförligt större djupverkan än den språkmaterialistiska brusdikten. Den språkmaterialistiska dikten brusar oftast in genom det ena örat och ut genom det andra. Johannes Anyurus röst bär - genom brusnivåerna.
Johannes Anyuru utgår från jagets egna upplevelser, men genom att ta in också barndomskamraters och vänners erfarenheter i språket breddar han diktsamlingen till flerstämmighet utan att förlora det subjektiva perspektivet. Det är oerhört starkt gjort. Det är också motsatsen till det språkmaterialistiska sättet att jobba med texter (se exempelvis den här intervjun med Anna Hallberg) där poeten börjar med att stryka allt subjektivt, sedan tar in skikt av stämmor och röster från olika håll och klipper ihop det till en helhet, ofta med en (fördolt) subjektiv tematik - vill jag påstå - men med ett opersonligt uttryck.
Den subjektiva dikten som också tar in andras röster får en ojämförligt större djupverkan än den språkmaterialistiska brusdikten. Den språkmaterialistiska dikten brusar oftast in genom det ena örat och ut genom det andra. Johannes Anyurus röst bär - genom brusnivåerna.
Några viktiga diktsamlingar i bokhyllans halvdunkel
Visst skulle vi kunna prata om riktig poesi, till skillnad från språkmaterialistisk dito. Men ett problem är att så få (gissningsvis) har läst de diktsamlingar jag refererar till. Förutom de uppenbara namnen (Vesuvius-gruppen, Stagnelius med flera) älskar jag dikter och diktsamlingar av bland andra Roger Skjöld, Bo Jonsson och Lars Hasselblad. Udda namn, udda författarkarriärer, ligger de i ljusdunkel ungefär som en sidogång i Chartres-katedralen.
Bo Jonssons "Utanför det krökta rummet" (Bonniers, 1974) är nog en av den svenskspråkiga litteraturens tio bästa diktsamlingar, med sin blandning av hudlös surrealism och inifrånkritik av socialstaten Sverige.
Roger Skjölds debut "Leva som snö" (Wahlström & Widstrand, 1978) är slängig krogpoesi ibland genomsköljd av ett inre, visionärt ljus. Uppföljaren "Akt" (1979) är skärande naken existentiell poesi, något av den mest dramatiska romantiken efter Öijer. Efter "Stilla hav" (1981) och "Lanterna" (1983) tycktes dock författarskapet mattas av men samtliga dessa diktsamlingar rekommenderas varmt.
Lars Hasselblads "Feodorovska" (Bonniers, 1970) är inte någon helgjuten diktsamling, men det som är bra är omistligt. Dikterna om Linnés lärjungar Forsskål, Thunberg och Sparrman, om Jesper Svedberg och Emanuel Swedenborg är fantastiska. De skriver delar av den svenska kulturhistorien så att säga inifrån.
Historisk närvaro i texten kan skapas på olika sätt, Lars Hasselblad gör det genom en kombination av historiska - fejkade eller äkta - citat och personlig inlevelse. En röst av lidelse går genom historien, och jag vet inte säkert om det är Swedenborg eller Hasselblad som talar, det är något av de bägge.
Vem följer upp dessa spår? Vilka har makten att skriva den svenska poesihistorien, dölja/döda dessa författarskap eller låta dem leva?
Bo Jonssons "Utanför det krökta rummet" (Bonniers, 1974) är nog en av den svenskspråkiga litteraturens tio bästa diktsamlingar, med sin blandning av hudlös surrealism och inifrånkritik av socialstaten Sverige.
Roger Skjölds debut "Leva som snö" (Wahlström & Widstrand, 1978) är slängig krogpoesi ibland genomsköljd av ett inre, visionärt ljus. Uppföljaren "Akt" (1979) är skärande naken existentiell poesi, något av den mest dramatiska romantiken efter Öijer. Efter "Stilla hav" (1981) och "Lanterna" (1983) tycktes dock författarskapet mattas av men samtliga dessa diktsamlingar rekommenderas varmt.
Lars Hasselblads "Feodorovska" (Bonniers, 1970) är inte någon helgjuten diktsamling, men det som är bra är omistligt. Dikterna om Linnés lärjungar Forsskål, Thunberg och Sparrman, om Jesper Svedberg och Emanuel Swedenborg är fantastiska. De skriver delar av den svenska kulturhistorien så att säga inifrån.
Historisk närvaro i texten kan skapas på olika sätt, Lars Hasselblad gör det genom en kombination av historiska - fejkade eller äkta - citat och personlig inlevelse. En röst av lidelse går genom historien, och jag vet inte säkert om det är Swedenborg eller Hasselblad som talar, det är något av de bägge.
Vem följer upp dessa spår? Vilka har makten att skriva den svenska poesihistorien, dölja/döda dessa författarskap eller låta dem leva?
