Ulf Lundell är tillbaka

Jag tar fram Ulf Lundells förra bok, ”Visenterna” (2014) ur min bokhylla. Jo, den är försedd med genrebeteckningen ”roman” trots att den förefaller så dagboksbaserad. Detsamma gäller ”Frukost på främmande planet” 2003. Enorma mängder mediekonsumtion och tyckanden i de böckerna. Jag kom aldrig helt igenom dem. Däremot tyckte jag väldigt mycket om ”Vädermannen” och ”Allt är i rörelse” där den där lilla fiktiva förklädnaden var större än ett fikonlöv.

I sin nya bok ”Vardagar” har han släppt allt det där. Boken saknar genrebetecknng men skulle förstås också kunna kallas dagboksroman eller auktofiktiv. Likaväl som delvis lyrisk.

Boken varvar datumangivna dagboksanteckningar om allt mellan himmel och jord med dikter, och det är här som min glädje och fascination börjar. Det levande tonfallet och den höggradiga närvaron är tillbaka, bland allt gubbgnäll som också finns där, allt redovisande av sedda TV-program, P1-lyssnande och lästa eller halvlästa böcker. (Det sistnämnda inbjuder förstås mer till diskussion.)

När Lundell är som bäst – och det är han i hög grad i den här boken – känner man hur stråk av sorg, uppbrottsstämningar och öppna horisonter kivas om utrymmet, om människosjälen. De tvära kasten mellan ämnen, de infallsrika ordsammansättningarna och den ibland klumpiga, ibland fjäderlätta stilen gör boken mycket levande.

I sina bästa stunder – och boken börjar bra, det är diktaren som tar kommandot direkt – påminner den om Himmelfärdsdagar, Ulf Lundells långdikt som han lät publicera i Den Blinde Argus nr 28 – också den skriven i liknande stämningar av bokslut och nu-känsla, samtidig stolthet och sorg över det man lämnar bakom sig, den man blivit och är.

De här raderna av självinsikt (om hans sånglyrik) på s. 192 gör mig mycket glad, och de borde kunna utsträckas till att syfta på allt hans skrivande när det fungerar som bäst:

”Jag har det i mig.
Jag törs knappt skriva om det, än mindre tala om det. Men det finns där. Det alldeles enkla, uppenbara.
Jag kan skriva om vad som helst. Och ge det en slags universell mening.”

Det gäller bara att hitta tillbaks till den känslan. Igen och igen.

drömmar

hur du sprang över ängarna
hur jorden luktade i källaren
mörkläggningsgardinerna
ser du måsarna där
hur de jagar
landet som du bodde i
kaninerna har fått ungar nu
att skutta över ängarna
måsarna jagar kaninerna
den smärtan
när jag ser nära ditt ansikte

Nytt boksläpp från Megafon

Vårboksläpp på Bokförlaget Megafon.
Det är det gamle Argusredaktören Thomas C Ericsson som ger ut en liten diktsamling med titeln "treackordsdikter". Ett tunt häfte, litet format 12x12 cm ("pixipoesi"), där han samlat ihop ett antal texter med musikalisk anknytning. Rockklubbar, festivalscener och replokaler flimrar förbi i hastigt tempo. Det är ett slags "postpunkpoetiskt" bokslut med referenser till Commando M Pigg, Theathre of Hate, Joy Division, Patti Smith m.fl.



Ur samlingens "Intro"

"Samlar ihop alla fragment från forna tider

Minnesbilder från underjordiska
konsertscener, replokaler, tillflyktsorter 
Lägger alla ögonblick i elden

Detta är vad som återstår
De enkla raderna
De enkla uttrycken
De ostämda sångerna"

Treackordsdikter är (hittills) utgiven i fyra olika utgåvor. "Black edition", "Golden edition" och " Love edition". Upplagan var begränsad till 101 numrerade exemplar och har redan haft en sådan åtgång att det tryckts en "Pirate Grey edition" (with no limit) inför det officiella boksläppet. 

I efterdyningarna av Poesimässan

Om jag hade haft tillgång till den gyllene utgåvan av Thomas C. Ericssons "treackordsdikter" när jag gjorde min korta presentation av Bokförlaget Megafons utgivning för Örnen ochh kråkan på Poesimässan hade jag antagligen tagit med den också.

Låt míg här bara som ett litet tillägg säga att "treackordsdikter" är innerliga, erfarenhetsbaserade dikter om rock 'n' roll. Recensionen får någon annan skriva. Ett boktips kan jag ge.

jag fastnar i Noice

innan mina tonår
oron som måste fyllas
mina barn
jag fastnar i Noice
jag fastnar i död
tomheten som måste fyllas
mina barn
jag fastnar i äkthet
jag fastnar i död
första plattan
oron som måste fyllas

Dags för poesimässan 2018

Fredag-lördag i helgen som kommer är det dags för årets upplaga av Poesimässan vid Stockholms stadsbibliotek. Där finns den mångfald man sällan ser annars. Det är väl nästan bara Örnen och kråkan som uppmärksammar den litterära mångfalden, Lyrikvännen gör små försök. I dagspressen tigs poeterna solidariskt ihjäl, med ett fåtal undantag. Men på Poesimässan tar de golvet även om inte alla får läsa sina dikter från scenen!

Här är en återfunnen raritet som kanske hittar någon köpare under mässan. Den Blinde Argus värnar om gamla argusar och därför får även John Peter vara med på ett hörn.

En begivenhet under mässan är att Thomas C. Ericsson släpper första upplagan av sina nya diktsamling "Treackordsdikter". Titeln låter intressant, jag utvecklar detta senare när jag fått händerna på boken.

När vanliga dikter blev underground

I Örnen och kråkans imponerande årskalender Poesiåret 2017 finns det ett kapitel som heter De övriga böckerna med underrubriken Vanliga dikter.

Låt oss lyssna till vad Magnus William-Olsson säger om denna kategori diktsamlingar:

I den stora svenska poesiproduktionen går det att även urskilja en markant fåra som odlar vad man skulle kunna kalla habil modern poesi. Fri vers, subjektiva utgångspunkter, inte sällan det som i Sverige kallas ”centrallyrik”. Poesi där uttryckstvång och meddelelsevilja, för att tala med Erik Lindegren, balanserar varandra.

Jag har inga större invändningar mot denna beskrivning (jag är för övrigt själv inplacerad där) men det är anmärkningsvärt att det behövs en egen genre som försöksvis kallas ”vanliga dikter” för att fylla tomrummet efter de språkmaterialistiska snabbt utbrunna raketerna. Om 5 sidor av sammanlagt 210 sidor viks åt det som kallas för ”vanlig poesi” så borde den väl hellre kallas för ovanlig?

*

För att rätt belysa varför det som Magnus William-Olsson i Örnen och kråkan kallar ”vanliga dikter” har hamnat i minoritetsställning så kan vi annars gå tillbaka ända till Åsa Beckmans angrepp och utdömande av vad hon kallar för ”Ditt och datt-poesin” (12 september 2000) i DN.

Hon rackade där ner på diktsamlingar som innehöll dikter med olika ämnen, olika teman. Hennes måltavla var i mycket det som Magnus William-Olsson i Poesiåret 2017 kallar ”vanliga dikter”.

Den där artikeln av Åsa Beckman var en stormsvala för vad som skulle komma, nämligen OEI-skolans dominans, det platta poesilandskap där vi nu befinner oss, där existentiella röster inom poesin tystnat eller gått underground. Kulturrådet har understött denna utveckling genom att med litteraturstödet i första hand stödja ”normbrytandets” litteratur, uttryckt som ”förmågan att överskrida genreförväntningar”. Eller som det nu heter i kvalitetskriterierna för lyrik på Kulturrådets hemsida:

en lyriskt medveten och genomförd kritik av bildspråk och andra traditionella lyriska stilmedel.

Min egen i Örnen och kråkan omnämnda diktsamling ”Muntliga åtbörder” från i våras innehåller teman som hemlöshet, muntlighet och formativa vänskapsrelationer. Flera tematiska stråk, alltså, till skillnad från poesi med endast ett tema eller en kompositionsprincip. De senaste tio-tjugo åren har ”vanlig poesi” blivit nästan osynliggjord på kultursidorna.

Fotnot: I kapitlet ”vanliga dikter” i Örnen och kråkans antologi nämns, förutom undertecknad, Carina Bergström, Thomas Brunell, Robert Maier Ericsson, Torkel Rasmusson, Bengt af Klintberg, Jonas Ellerström, Kerro Holmberg och Jacques Werup.