Sibbarps kallbadhus

isen sprack
när vi badade
stenarna därute
lågvatten
fåglarna därute
svanarna och ankorna
sen in i bastun igen
gubbarna
de tjocka magarna
han med det amputerade benet
friheten därute
han hade varit i Vietnam
flytt till Sverige
i bastun kan man se ut över havet
är det friheten därute
att vara soldat
fåglarna som flyger

vargarna

rosorna och taggarna
de som hatar vargarna
fåren
alla trötta dagarna
alla trötta åren
jag går ut och ser en stjärna
du skimrar bara för mej
jag möter dej så gärna
i en himmel
i en soffa nära dej

Stagediving

till T.C.E.

Thomas,
i sex år har vi kastat oss
ner från elfenbenstornet
utan att någonsin landa

Nere på gatan
är det en strid om livets salt
annorlunda är det inte
på scenen;
men tillgången på mikrofoner
är begränsad
och alltför få kan göra sig hörda
och alla slåss om Ordet

Vem skulle ta emot oss
på de orter vi lämnat?
-Men, det måste medges,
vi ser oss fortfarande om
efter Gunsten
hos läsarnas ögon

Thomas,
det är inte lätt att vara en planet
av kvicksilver
med tusen ting att bestyra
i ett praktiskt
eller andligt universum

I ena ögonblicket
står du bland publiken,
i nästa
är du tillbaka uppe på scenen.

1991

"Bokstäverna andas" (instrumentalversion)

Ögonblicket innan poeten närmar sig mikrofonen. 
Allting står stilla.
Musiken rör sig fritt i rummet. 
Bokstäverna andas och försöker hitta nya former.


Inspelning från Hultsfreds Stationshus, februari 2017. 
Sigge Olofsgård (saxofon) och  Mathias Jacobsson (iPad och Nintendo).

Tidens gång i poesin

Den svenska poesin har på ganska kort tid rört sig från språkmaterialistisk dominans till Elis Burraus dubbel- och trippelironier. Dessutom finns där en ganska stark strömning av politisk plakatpoesi, vilket jag alltid tyckt är jobbigt.

Den allvarliga, existentiella lyriken har dock fortarande svårt att finna en plats vid bordet (såvida inte Jila Mossaeds dikter har bokat just en sådan plats),

Bland de diktsamlingar jag läst i sommar har i alla fall Jila Mossaeds ”Vad jag saknades här” varit starkast, jämte en återupptäckt från det nyligen förflutna, Paul Nilssons ”Splitter” som kom 2002 på Serums avläggare, skriftserien Fakir.

Vet inte varför jag missade den när den kom. Dåförtiden var den något av en ropandes röst i öknen. Men orden håller fortfarande streck; här en av dikterna.

Jag är journalisten
som får skriva vad som helst
i artiklar som aldrig publiceras

Jag är poeten
med ett alltför begripligt budskap

Jag är yttrandefriheten
folkets åsikter
av folket avvisade som idiotiskt svammel

Requiem över poesins inkubator

det är inte affärer, det är någonting annat

hur enkelt var det inte att hitta in
i den svåra litteraturen
när Janus fanns

1983 i Merano i Italien
när Eric Fylkeson och Magnus Palm mötte Bo Cavefors
för att lyfta bort skandalen från hans huvud
och reda ut begreppen
kring den förmodat osäljbara litteraturen
”Caveforsskandalen” evaporerade redan då
se Janus nr 28

hur enkelt var det inte att röra vid undergroundens smycken
när man läste RIP
med Sture Dahlström i tankarna
och allt detta folk från underjorden som lyftes fram och upp i ljuset

hur enkelt var det inte att resa
mellan orden
när Transit visade vägen
genom ett stelfruset, förandligat Rilke-Europa
som förvandlades till ny energi för orden

hur enkelt var inte det stora allvaret i Vår Lösen!

och de underliga äventyren i autofiktionens värld
(ekot av en hyresvärdinna)
i Görgen Antonssons Amalgam
som man levde med under kvällar och nätter

hur stort var det inte att fortfarande beröras
av den lilla tidskriftens charm
när Serum återkom i gräset!
man trampade inte snett med dem
förutom –
det var ungdomligt naivt och entusiasm som i sig var värd beundran
och ryckte en med

detta är ett requiem
för litteraturtidskrifterna jag älskat
hur enkelt var det inte att gå med dem
in i det svåra, vresiga gräset

I augusti

Peter Lindforss hade sin rymddräkt
förlåt sin sovsäck

allting mycket jordiskt
förutom himlastormarna

jag kallar på hans vänner
för att lära känna honom

hans ovänner lämnar jag i sticket
isvatten på en uteservering

behövs liksom drömmarna om att få finnas
som aldrig var inställsamma

3.8.18