Alla har vi varit unga och dumma, unga och långhåriga, unga och hungriga

Andreas Björsten, John Peter Gister, Fredrik Lind och programledaren Mats Barrdunge i en inspelning från 1992. Medverkar gör även Maria Nyström med musikern Benjamin von Arken och sagoberättaren Peter Hagberg.

Ungdomens poeter

Urvalet i Berör och förstör

Det vore småaktigt att racka ner på urvalet i den nya poesiantologin för unga, Berör och förstör. Den innehåller bidrag av många poeter som jag beundrar och respekterar (samt förstås en del som lämnar mig sval). Jasim Mohamed och Tomas Tranströmer är två av de poeter jag har en personlig relation till. De kan också visa på spännvidden i urvalet. Säger jag att även Bodil Malmsten och Bruno K. Öijer är representerade i antologin så är det sant, även om det ger lite fel bild av urvalet då de flesta medverkande är väldigt unga; en del av dem kommer mer eller mindre direkt från skrivarskolorna. En av de unga poeterna i urvalet, Yolanda Bohm, som debuterade häromåret med Ikon, har med en fin muntlig dikt. (Yolanda var för övrigt den poet som utsåg mig till cis-man under Poetry Slam-SM 2014. Jag hade på den tiden ingen aning om vad det betydde.)

Det språkkritiska stråket finns med, något annat vore väl att förfalska 00-talets svenska poesi, men är inte alltför påfallande. En tillgänglig poet som Bob Hansson saknas i urvalet, vilket möjligen är en fingervisning.
Men en sak vill jag diskutera, och det har förstås ändå med urvalet att göra. Där föregångaren Kärlek och upprors redaktörer satte en ära i att leta upp klassiker som talade till unga, gör Berör och förstörs redaktörer Folkhammar och Farrokhzad motsatsen och riktar in sig helt på samtidspoesin. Ingen Karin Boye, imgen Hjalmar Gullberg, ingen Edith Södergran. Inte ens någon Henry Parland, och det kan göra mig lite ledsen att unga läsare inte längre får pröva sina hjärtan mot deras ord när det görs en ny antologi. De är – ungdomens poeter.

"Änglamakare" - dikt av Peter Lindforss

Det är en rikedom att läsa Peter Lindforss (1953-2015) efterlämnade manus. När jag kommer till den här dikten reagerar jag lite grann; har jag inte läst den här dikten förut, slutet känns så välbekant. Mycket riktigt, den är en av tio Lindforss-dikter vi publicerade i tidskriften Den Blinde Argus en gång i tiden. Nu bor den granne med ett stort antal andra, opublicerade dikter.

ÄNGLAMAKARE

Om jag inte hade någonting annat för mig
skulle jag kunna tänka mig att stanna här
Fullständigt oberoende och oanvändbar
Med en ständig kustkänsla i revbenen
och en halvsvald ångest i strupen;
en fånge bland öarna
och en främling på sina hemtama trottoarer
Om du vore min hobby
och vi tillbringade mer tid tillsammans
nere i hamnen så lovar jag dig att jag skulle
visa dig på ankringsplatserna och kanske våga
ta dig dit där bara fyllona och galningarna går
Men eftersom jag har mycket för händer
och uppbär en annan position just nu
får du nöja dig med att gissa dig till
vilka hemska hemligheter
som jag eller någon annan hemlös
hade kunnat avslöja för dig nere i hamnen
där jag och fyllona och galningarna
arbetar dygnet runt
på att göra ditt överseende leende världsberömt

(ur Den Blinde Argus nr 15/16 och ett efterlämnat manus)

Grå Apollinaire

Många är de opublicerade, halvt bortglömda dikter som kommer upp på bordet när man jobbar med att sammanställa sina Samlade dikter. Här är ett exempel, jag har kallat den för Grå Apollinaire. Den ingår i en opublicerad diktsamling som jag skrev 1999:

Grå Apollinaire

En kosmisk ensamhet går genom rummet
vi döper den till Guillaume Apollinaire
Den har mycket att beställa
den måste älska alla kvinnorna
i förbigående hälsa på alla män ute på gatorna
tiga still en kväll på caféerna
tankfull slagen av sin egen dödlighet

solen försvann

solen försvann. vintern vann. handskarna blev alldeles våta.
vintern var grå. jag såg dej då. tillsammans med en kråka.
vad tänkte du på. stenarna. eller allt vi gjort, vi båda.
du kom och försvann. vem var det som vann. var det ingen eller var det båda.

Lyrikvännen förr och nu

Det är bra att Lyrikvännen byter besättning från och med nästnästa nummer. Den avgående redaktionen har gjort många bra nummer men har blivit allt mer förutsägbar. Språkexperimentella eller snarare språkkritiska författarskap har dominerat över traditionsvården, vilket ju känns lite trist i en tidskrift som Lyrikvännen. Jag saknar de grundläggande presentationerna à la Torbjörn Schmidts redaktörskap 1982-94. Lyrikrådet var också en tillgänglig instans på den tiden med Karl Vennberg i spetsen.Tidskriftens folkbildande linje var tydligare. Spår av detta finns kvar, Det är med glädje jag kastar mig över en text som Simon Sorgenfreis minnesartikel över den ”bortglömda” poeten Ingrid Nyström i Lyrikvännen nr 1-2/2019, befriad från akademisk jargong.

Det står ändå för mig alltmer klart att Torbjörn Schmidt är Lyrikvännens främsta redaktör. Någonsin. Detta skrivet inte för att såra utan att hedra.

Ekot av Jacqueline

”Afrikas verkliga historia” heter Ola Juléns nya, postumt utgivna bok. Det är minst lika stark läsning som ”Orissa” (Ink, 1999). Till skillnad från Orissa, som jag lånat två gånger och dessutom hört uppläst, äger jag den dessutom. ”Afrikas verkliga historia ” (Afrika nämns ingenstans i texten) rymmer bland annat en kärlekshistoria, eller en relation, lätt sunkig och sorglig, en upplevelse att gå tillbaka till som tröst för diktjaget, samtidigt som den ger oändllg smärta. Så kan det ju vara med kärleken, även när ens älskade inte bor på andra sidan havet (i det här fallet bor tjejen i Brasilien) och olikartade ekonomiska förutsättningar komplicerar bilden.

Här finns den erotik utskriven som bara fanns antydd i Orissa. Det gör boken mer färgrik, mindre tigande i sin hållning på gott och ont (mest på gott tycker jag).

Tjejen är alltså fattig och bor i Brasilien (platsen hon kommer ifrån finns utskriven). Hon har ett namn också, Jacqueline. Så här kan det låta:

Att jag har tänkt på dig så mycket,
på det som var, på det vi hade.
Att det går att tänka så mycket
på en annan människa, en liten aggressiv flicka,
på dig som gjorde mig så illa, Jacqueline.

Det är första dikten i boken där hon är med, med namns nämnande. Hon förekommer en 15-16 gånger till om vi räknar dikter där hon nämns vid namn.

*

Jacqueline, här börjar en klocka ringa någonstans i bakre eller främre delen av mitt medvetande. Skrev inte även Bruno K. Öijer om en tjej som heter Jacqueline? I ”Spelarens sten” från 1979 i såna fall.

Mycket riktigt, i dikten ”Pärlan Dom Jagar”, skriven på Hotel Pinar, Istanbul, börjar varje strof med namnet Jacqueline. Det är en gammal älsklingdikt för mig. Så här går två strofer.

/…/
jacqueline,
jag har delat med mig
jag har slitit ner ett kallt moln
måste jag stanna här

jacqueline,
jag tillhör spetsklänningarna & gatans slödder
jag tillhör radions utlandsprogram
jag tillhör skumrasket på de nerbrutnas balkonger

I denna dikt liksom i Ola Juléns bok nämns egennamnet Jacqueline 17 gånger om jag räknat rätt.

Det är en egendomlig slump, men inget jag vill dra några större växlar på. Möjligen är det en blinkning till en författare Ola Julén säkert läst. Hans Jacqueline är dock en annan, i bägge fallen tror jag namnet är autentiskt.

Vi graviterar mot Hydra

tre generationer svenska författare
har sugits in i trollkretsen kring Leonard Cohen

det är för sent att resa till Hydra
men lätt att umgås med honom

han öppnar ett samtal med dig i sina rum
men du måste vara medveten om en sak

att han bedömer dina dikter
med kärlek och stenhård expertis

säger han ”really good” så menar han det
annat kallas kanske ohörbar tystnad och själlös ordrepning

vankar du omkring som en orolig kyckling
runt ordet som ska kläckas

lägg undan dina tarotkort
och låt dina dikter bli bedömda av Leonard Cohen