Samtidspoesi i slutna rum

Det mesta som sker nuförtiden inom samtidspoesin har först bestämts och diskuterats i slutna rum och mindre sällskap. Den läsande publiken ser resultatet först när det hyllas i Dagens Nyheter efter utgivning på Bonniers eller OEI Editör. Hur kan jag komma med ett så magstarkt påstående? Är jag möjligen konspirationsteoretiker? Nej, redan Magnus William-Olsson lade märke till en liknande tendens i sin bok ”Det är för att jag har lärt mig av Homeros” (2003). Han uttrycker (med gillande) att den samtidspoesi som skapas vid skrivarskolorna inte längre behöver en större litterär offentlighet.

Jag citerar:

"På skrivarskolorna förs helt enkelt mycket avancerade poetologiska diskussioner i små interna grupper, som skapar poetiska miljöer vilka är relativt oberoende av större offentligheter som tidskrifter eller kultursidor. /.../ Den mindre gruppens sammanhang ter sig därför, och med rätta, intellektuellt och konstnärligt överlägset de samtal som förs på kultursidor och i bredare tidskrifter."

Här för jag en diskussion utifrån bland annat Magnus William-Olssons text.

Den utveckling som MWO skisserar har blivit än mer påtaglig under de tio år som har gått sedan han skrev det. Nuförtiden finns nämligen inga litterära debatter i tidningarna (den hittills sista poesidebatten i DN ägde rum sommaren 2010). De slutna sällskapen, ”den mindre gruppens sammanhang” bestämmer vad som ska komma ut, vad som ska komma fram och vad som ska diskuteras eller inte.

Ett påtagligt exempel på detta är den nordiska litteraturfestivalen Txtville som äger rum i Köpenhamn helgen den 24-26 april (har ni hört talas om den förut?), med tungt ekonomiskt stöd på 300.000 kr från Nordisk Kulturfond. Det blir en manifestation för samtidspoesin så som vi känner den, dvs som språkmaterialism och konceptpoesi. Det blir ett stort kompisgäng, som med resa, honorar och hotell betalda, presenterar sig själva som LITTERATUREN.

Från Sverige medverkar:
Athena Farrokhazad, Drucksache, Kritiker, Litterär gestaltning, Aglaktuq, Ann-Marie Tung Hermelin, Elis Burrau, OEI, Peder Alexis Olsson, Anders Johansson, Ett av Sveriges största förlag, Glänta, Helena Fagertun, Jonas (J) Magnusson, Khashayar Naderehvandi, Ord & Bild.

Livet och döden

När livet imiterar,

när det värsta straffet

en privilegierad människa kan få

är att jobba på ett kisstinkande

ålderdomshem

ja lycka till med det

mänskligheten alltså.

när solen skiner

och alla andra dagar också
cyklar jag förbi folkets park
det är grönt nu
duvorna sitter parvis i träden
jag köper kakor i Pågenbutiken
blommor, barn, hundar, coola fritidsledare
med solglajjer, babajigubbar på cykel
en mamma med dansk cykel och fyra barn på flaket och en på pakethållare (i barnsadel of course) jag andas försiktigt och luften är klar, som källvatten, jag dricker den,
snubben utanför coop som aktivt springer fram till varje passerande och frågar om de kan hjälpa honom.
och de lite äldre som sitter stilla med en kopp,
det är mitt land, vårt Sverige, uteliggargubbarna
fnissar åt att brandmännen flyttade på varenda brandbil,
de ensamma tänderna fladdrar i vinden
kvinnan på Hemköp diskuterar med kassakvinnan
vilka varor hon ska strunta i, kött eller kaffe,
asch köttet är inte så bra säger damen i kassan
vänligt, de kommer överens om att kaffe är viktigare
det går långsamt, männen i den allt längre kön börjar skruva
på sig, se sig om efter bundsförvanter, jag stirrar upp i taket
"att detta alltid ska hända mig!" väser en man
jag tänker att det är ett helvete att vara fattig
att stå lite i en kö dör du inte av, gubbjävel
när hon plockar ner sina varor i den medhavda kassen
fräser hon, DET ÄR INTE SÅ LÄTT ATT KLARA
SIG PÅ EN PENSION PÅ 6000 i MÅNADEN

Jag cyklar till ateljén och syr armband
kanske ska detta bli min nya melodi

vem vet jag kanske är fri

Platser i den här stan

Hur många tiggeriplatser
finns det egentligen i den här stan?
Det upptäcks hela tiden nya.

En filt och några kartongskivor
utmärker platsen
i ägarens frånvaro.

Vill Kulturrådet avveckla de flesta kulturtidskrifter?

Redan vid slutet av 00-talet varnade jag för att statsmakterna (genom Kulturrådet) kommer att satsa på ett fåtal stora kulturtidskrifters överlevnad.

Allt det där har visat sig vara sant, sedan jag skrev det. Bland litterära tidskrifter är det i dag framförallt Glänta, OEI, 10TAL, Karavan och Ord & Bild som det satsas på. Övriga tidskrifter får klara sig bäst de kan på marknaden eller gå under.

Vi har också fallet med gamla Tidskriftsverkstaden i Stockholm (TVS). Efter att tidigare ha haft ett samlat stöd i halvmiljonklassen från Kulturrådet och kulturförvaltningen i Stockholm står den nu sedan något år helt utan stöd.

Tanken när man byggde upp systemet med tidskriftsverkstäder i ett antal svenska städer – Stockholm, Göteborg, Malmö, Luleå – under 80-talet och framåt, var att man skulle erbjuda mindre, fattiga kulturtidskrifter en möjlighet till samarbete, där man delar på produktionsverktygen och tar del av en redaktionsliknande miljö. För sin tid avancerade datorer, layoutprogram, scanners osv. köptes in och en rad olika kulturtidskrifter kunde sitta i gemensamma lokaler och jobba.

Så var det då, och länge satsades det också från statens sida på den här typen av verksamhet. En skiftning inträdde dock när alliansen tog makten. En ny och närmast extremliberal kulturpolitik infördes i Stockholm – där de som redan hade mest också skulle få mest – samtidigt som kulturpolitiken på riksnivå styrdes om åt liknande håll, men inte lika extremt. Kontentan blev i alla fall att framförallt Tidskriftsverkstaden i Stockholm hamnade i strykklass; stat och kommun närmast tävlade om vem som skulle skära ner stödet mest. I dag lever Tidskriftsverkstaden i Stockholm vidare helt utan stöd, med delvis annan inriktning och under annat namn (TextVisuell Studio). Naturligtvis blir det en bantad verksamhet, lite grann på sparlåga.

En del tycker kanske att systemet med tidskriftsverkstäder har spelat ut sin roll, därför att alla i dag anses ha råd att hålla sig med egna datorer. Det är bara delvis sant. Framförallt innebär det en strukturell orättvisa. De stora tidskrifterna, som det satsas på, har råd med egna redaktionslokaler, rätt spatiösa sådana i en del fall. 10TAL har till exempel motsvarande en trerummare i Vasastan, och har haft det länge. Den redaktionella miljön och mötesplatserna som tidskriftsverkstäderna kunnat erbjuda har varit en slags ersättning för just de små litterära tidskrifterna som i dag alltmer tvingas föra en ambulerande tillvaro.

En liknande utveckling (eller avveckling) har skett på övriga delar av stödområdet. Detta gäller till exempel tidskrift.nu som tog jag upp i ett tidigare inlägg. Denna meta-tidskrift med uppdrag att bevaka vad som händer inom kulturtidskriftsvärlden för i dag en djupt nedbantad tillvaro. Mellan åren 2005-2008 erhöll den 400.000 kr i utvecklingsstöd för kulturtidskrifter och bedrev en självständig, undersökande journalistik medan den i dagsläget, som tidigare nämnts, endast erhåller ett omställningsstöd på 100.000 kr. Det är märkvärdigt att detta händer samtidigt som dagstidningarnas kultursidor skär ner sin tidskriftsbevakning kraftigt och bara i undantagsfall tar upp nya kulturtidskriftsnummer. Här skulle tidskrift.nu kunna fortsätta att spela en viktig roll, men Kulturrådet tycks motarbeta den aktivt.

Vi lever i en svår epok för kulturtidskrifter. Skapande överlevnad, blir mottot.

P.S. Sådana här obekväma artiklar kunde publiceras på tidskrift.nu förr i tiden... en av mina sista artiklar innan jag blev portad från sajten i egenskap av frilansjournalist.

goda gärningar, eller på en gräsmatta nära dig

Jaha, sa jag, då får du klara dig själv.

En gammal debatt fortfarande aktuell

Läs gärna den här snart decenniegamla artikeln, intervjun med Anna Hallberg. Den är mig veterligt unik, som det enda tillfället då någon (s.k.) "språkmaterialist" själv tagit till orda, förklarat och försvarat sig, i de frågor som var aktuella i den litterära debatten då. Frågorna har fortfarande sin relevans, eftersom samtidspoesin fortfarande domineras av samma konstellationer och samma namn, även om det vore mer rättvisande att i dag snarare tala om "konceptpoesi".

Kanske talade Ida Börjel och Anna Hallberg ändå om liknande saker i tisdags på ABF-huset i Stockholm? (Naturligtvis utan att få mothugg den här gången.) Jag vet inte, jag var inte där, hade inte möjlighet att gå. Någon som var där får gärna ge sin bild av evenemanget!

ABF-rubriken om författarkvällen med Hallberg och Börjel påminner mig om en av mina gamla bloggrubriker, men det som både finns och inte finns var då den litterära strömningen känd som språkmaterialism.

Ovanstående artikel, som jag inledde med att ta upp, visar också på en tid då tidskrift.nu verkligen gjorde en viktig insats i den svenska litterära offentligheten, genom att med en objektiv hållning och blandning av kunnighet och nyfikenhet hos sina skribenter gå i klinch med frågeställningar kring litterära tidskrifter och litteratursyn. Det är något som saknas i dag, på de flesta håll.

Uppdatering: Enligt beslut från Kulturrådet har tidskrift.nu i år ett "omställningsstöd" på 100.000 kr. De flesta vet vad det betyder; det offentliga stödet till tidskrift.nu sjunger på sista versen. Hur ska det gå för tidskrift.nu? Så sent som 2012 hade de 250.000 kr i litteraturstöd.

Dikt

Minns du hur bitter du var?
Över vad?
Över att du inte kunde leva ditt liv.

Nu lever du ditt liv.