2014-09-18

Metaforen i ögat

Om Bruno K. Öijers nya diktsamling

”Och natten viskade Annabel Lee” är en ovanligt försonlig diktsamling av Bruno K. Öijer, även om nedanstående dikt skulle kunna vara ett porträtt av somliga nu aktuella politiker:

Varsel

jag är en öken
större än öknarna framför
och bakom er

skrek han ut till folkmasssan
och ställde upp i valet
hälsades med jubel som en frälsare
vart han än drog fram

Mitt första intryck är också att det är en väldigt återblickande diktsamling, ett lite falskt intryck då de flesta dikter faktiskt utspelar sig i presens. Ändå är det många gånger som om det avgörande redan har hänt innan dikten börjar och vi måste leva med det oåterkalleliga, allt är redan förlorat. Uppräkningen av (döda) hjältar från 1800- och 1900-talet framåt mitten-slutet av diktsamlingen blir också en ganska påtaglig parad: Hank Williams, Pancho Villa, Emiliano Zapata, Wild Bill Hickok, Crazy Horse, Robert Kennedy, Hemingway, Baudelaire etc.

Det finns – och har väl alltid funnits – ett metafysiskt och apokalyptiskt drag i Bruno K. Öijers diktning. En gång ska det skipas gudomlig rättvisa, eller kanske snarare, en gång ska universum upprätta sin balans. Och skurkarna – mest de som förbrutit sig mot naturen, träden, vattendragen men också varit med om att förstöra de enklaste mänskliga boningarna – kommer att få sitt straff. Åtminstone skipas här poetisk rättvisa!

Men det går också att leva i nuet, vilket flera av de kortare dikterna bevisar, och det är här det vackra och ljusa kommer in, det liksom ogarderade, som i den här dikten, Slogs för oss:

vi satt på verandan
med var sitt glas i handen
och såg ut över landskapet

träden väckta av vinden
ringde till sjön och sjön svarade

inget skämtades bort
vi märkte hur dagen tog allt på allvar
hur hårt den slogs för oss
och höll allt det fula på avstånd
blåste liv i äventyret

Det är poetiskt liv. I en annan vacker dikt, Sigill, sitter diktjaget med en vildkatt i sitt knä. Bruno K. Öijers metaforer har länge varit just som vildkatter, eller kanske snarare ungkatter som fräser omkring sig och plötsligt tar ett språng och attackerar helt rätt mot betraktarens öga. Metaforen liksom exploderar. Det där har lugnat ner sig. Med ålderns eller åtminstone medelålderns rätt har Öijer blivit en lugnare katt som tar mjukare språng, och det är vackert så.

2014-09-15

2014-09-08

Per Helge om den tillgängliga lyriken

Jag blev så pass tagen av översättningsvolymen med Ted Koosers dikter, att jag bestämde mig för att ta kontakt med översättaren Per Helge och genomföra en kort mail-intervju. Här nedan är resultatet. Publiceras med tillstånd från Per Helge.

AB: Ser på (omslags)pärmen att du är bosatt i Västerfärnebo. En ort som figurerat i media i samband med den stora skogsbranden. Hur är läget i byn, hur har livet påverkats?

PH: Jag bor i en by som heter Västerbykil och som ligger i norra änden av Västerfärnebo socken. Branden gick en bit vid sidan av oss, som närmast en knapp mil västerut fågelvägen. Hotade var vi egentligen aldrig här, men vi såg de väldiga rökmolnen stiga högt och tjockt mot himlen, och i sin väldighet och sin dramatik liknade de utsnitt ur någon av Gustave Dorés domedagsbilder. Några dagar, när vädret senare ändrade sig, låg röken som ett tätt och fränt luktande lock också över vår trakt, så att vi fick stänga alla dörrar och fönster och hålla oss inomhus. Branden påverkade oss så tillvida att vi kände en oro de värsta dagarna, inte i första hand för vår egen skull, som sagt, som för alla de som drabbades eller hotade att drabbas. Ett betryck låg över hela trakten. Som ersattes av en försiktig lättnad när det akuta skedet övergick i att räddningsfolket började få övertaget. Men vi kommer att leva med den här katastrofen länge.

AB: Det här är alltså Nebraska, heter översättarvolymen. Hur ska den titeln uppfattas, tycker du? Som en matter-of-fact-notering? Det här är platsen där inget någonsin händer, och ändå gör det det?

PH: Vad gäller Kooser och titeln på den lilla volymen med hans dikter, tycker jag att dina antaganden är både befogade och troliga. Kanske kan man tillägga, att ungefär som Sunne var det för Göran Tunström, så är Nebraska för Ted Kooser i någon mening en metafor för livet och världen som helhet.

AB: Jag tycker att den tillgängliga lyriken ligger i något slags underläge inom svensk poesi i dag, och det har dessutom länge varit så. Ser det likadant ut i USA? Något säger mig att det inte gör det. Jag vet inte, jag har aldrig varit i USA. Utom genom böcker och filmer förstås.

PH: Harry Martinson talade om den andra enkelheten, den man kan försöka nå fram till efter att ha strävat sig igenom diverse snårskogar av hoptrasslade erfarenheter och uttrycksformer. Han syftade på något som uppnått en enkelhet, en direkthet i formen, en som skalat bort det mesta utom det mest väsentliga, utan att för den skull förenkla. Minst av allt det. Bland läromästarna i det avseendet kan man nog räkna in de gamla klassiska kinesiska poeterna.

Att den sortens poesi, det du kallar den tillgängliga lyriken, kommit i underläge i Sverige, och på många andra håll också, är väl ett faktum, och ett beklagligt sådant. Samtidigt är det, antar jag, en indikation på att de som idag är tongivande, som skriver och på olika sätt uppmuntrar och för fram andra slags poesi – ofta fragmentariserad och inte minst inriktad på språket som materia – är de som i första hand bidragit till att poesin blivit en angelägenhet inte för den breda publiken utan för kotterier och för kompisar som sitter i samma språk- och medieburar som man själv. Trist, självförvållat, till men för poesiälskare och poesiläsare.

Expressens recension av Kooser-volymen är talande. Skribenten, Victor Malm, skriver: ”…Särskilt innovativt är det förstås inte, och inte direkt intressant heller… Men något jag påminns om när jag läser 'Det här är alltså Nebraska' är att poesi inte måste vara just intressant eller innovativ. Den kan också vara fin, älskvärd, enkel och trösterik. Ted Kooser är det – vilket förklarar hans, för en poet, osedvanligt stora popularitet i hemlandet. Om han får något genomslag i Sverige? Det tror jag inte. Här finns ju ingen människa som läser gamla vanliga dikter längre.”

Hur är det då i USA? Det är förstås omöjligt att på något generellt sätt säga något bestämt om. Där finns undergenrer som linguistic poetry, den som inspirerat många av språkmaterialisterna i Sverige, och å andra sidan narrative poetry, som alltså renodlar den berättande aspekten. Men för den som söker det mer ”tillgängliga” är det lätt att konstatera att det finns en uppsjö av poeter som i Whitmans och Carl Sandburgs efterföljd skriver poesi med ett starkt tilltal, i en form som är ute efter kommunikation. Utan att nödvändigtvis förenkla. Det är nog helt enkelt detta som är en typiskt nordamerikansk poesi, som en gång vände sig från det man uppfattade som brittisk snobbism i litteraturen. I hear America singing, skrev ju Whitman. Alltså Amerika, inte England. Men du kan finna alla sorters dialog mellan former och inriktningar; mindre av täta skott än av rännilar av samband. Se på en poet som Robert Bly, vars poesi började i något slags kinesiskt inspirerad naturlyrik från det lantliga Minnesota där han vuxit upp och var bosatt, och som sen via en rad influenser, från Martinson, norska poeter som Rolf Jacobsen och Olav H. Hauge, från Machado, Rumi, ja det mesta tänkbara, fördjupat sin poesi, även om han behållit en tillgänglig yttre form. För kommunikationens skull. Varför skriva, om man inte vill kommunicera med någon? Det finns förstås mycket mer att säga om saken; det här är mitt sätt att uppfatta och förhålla mig till saken. Hoppas det kan ha något att säga dig också!

2014-09-07

Bruno K. Öijers comeback

Varför medverkar inte Bruno K. Öijer på Östergötlands bokmässa den 20 september? Han är förvisso östgöte (född i Linköping liksom jag) och just nu högaktuell med en ny bok! Det skulle vara roligt att se honom där.

Bruno slår ett slag för den kommunikativa poesin i dagens DN (artikeln tyvärr inlåst för icke-prenumeranter, elakt nog).

2014-09-02

Ellips om poesin

Det här skrev jag tidigare i somras

Den allestädes närvarande Edith Södergran dyker upp även när jag öppnar den nyutgivna boken ”Poesin. En debattbok” (Ellips förlag). Det är poeten Peter Mickwitz som skriver redan på s. 11 om hur han återupptäckte E.S. befriad från all ”biografisk dunst” när han skrev in hennes dikter till ett stort litterärt översiktsverk, Den finlandssvenska dikten i sexton band.

Denna strävan hos Peter Mickwitz bort från en biografisk läsart säger kanske något, i samband med nedanstående bloggnoteringar om Edith Södergran. Men jag låter det vara osagt.

”Poesin. En debattbok” är inte så mycket en debattbok som en samtalsbok, den utgör helt enkelt en mailväxling mellan sex nutida finlandssvenska poeter. Förutom Peter Mickwitz medverkar Matilda Södergran (igen!), Henrika Ringbom, Agneta Enckell, Tatjana Brandt och Ralf Andtbacka.

Det är poeter från olika generationer, den äldsta född 1957 (Agneta Enckell) och den yngsta 1987 (Matilda Södergran), i några fall är de en del även av utgivningen i Sverige. Agneta Enckell får till exempel ut sina dikter med delupplagor i Sverige.

Det är relativt etablerade poeter, även om åldersskillnaden mellan dem är stor, som synes hela trettio år.

Vad gäller synen på poesi tycks de ha något gemensamt. De talar alla – mer eller mindre vältaligt – för den ”svåra” poesin och beklagar sig genomgående över att den har blivit allt mer undanskuffad i den litterära offentligheten.

Känslan av instängdhet i det trygga men också väldigt lilla Svenskfinland är genomgående. Men det handlar alltså också om en instängdhet i den ”svåra” och som obegriplig stämplade poesin som de själva skriver. (”Svår” poesi ska i diskussionen mellan de finlandssvenska poeterna uppfattas som ett bredare begrepp än den svenska OEI-poesin även om likheter finnes.) Här verkar de samtliga befinna sig på ungefär samma nivå i sina värderingar, det sker så långt jag läst hittills ingen tydlig debatt mellan någon av deltagarna i samtalet.

Här några typiska passager från Agneta Enckells mail nr 1:

”Ända sedan mitten av 90-talet har jag haft en känsla av att man inom kulturjournalistikens ramar har velat skriva ner poesin, åtminstone den poesi som debuterade under 80- och 90-talen. Varför ville man (och vem är ”man” och var det en medveten styrning?) minska poesins synlighet till nära noll? Efter den starka fokuseringen på poesin på 80-talet?

/…/

Här kan man ju inte komma ifrån tanken att den nyare poesin, som ju anses ”svår”, blev särskilt bekymmersam: hur skulle man skriva om den? Den nya obegripliga poesin? Kan det vara så att obegriplighetsepitetet används för att avfärda den slags poesi man upplever som besvärlig, svår, för mångtydig, för tät i språket, för avvikande från det ”normala” språkbruket…?”

/…/

Men man måste kanske också, som poet, fråga sig själv varför man då skriver en poesi, som till och med av initierade kritiker anses, eller upplevs, som för svår att orientera sig i.”

Här finns som synes ett mått av självkritik, så vida den inte enbart är retorisk. (Matilda Södergran är inne på liknande tongångar.)

Men i själva verket skulle jag önska mig en modigare attack i försvaret för poesin, och gärna också en mini-antologi med de medverkande poeternas bästa dikter.

Frippes scen





I helgen som gick gjorde jag ett litet framträdande som poet, jag var nämligen förpoet till bandet Fröken Underbar som uppträdde på Frippes kulturscen i Barnängens koloniområde (de hade öppet hus).
Det var nog den minsta scen jag uppträtt på någonsin, en svartmålad lastpall helt enkelt med ordet "KULTUR" målat i vitt som synes här nedan. Jag tyckte det var mycket vackert på något sätt. Jag vill minnas att Daniel Boyacioglu och Navid Modiri - utan jämförelser i övrigt - gjorde något liknande på Hultsfredsfestivalen det året som Daniel hade så många olika framträdanden där, jag tror det var 2002 som han uppträdde fyra gånger på olika ställen på området. De tog en lastpall eller liknande och ställde upp den ute på området och bara körde.
Men det här var ändå annorlunda, en kulturscen skönt utplacerad bland blommor och blad och med publiken i trädgårdssoffor eller stående i trädgårdsgången. Jag har uppträtt en gång tidigare - för kanske tjugo år sedan - utomhus i en trädgård på Söder hos konstnären Carl Rothlin i Tanto. Men den här scenen var betydligt mindre!
Jag läste dikterna Walkman, Guds Rolex och Arbetslinjen - samtliga ur min diktsamling "Kärleksbikter - muntliga dikter 2". Bland övriga medverkande fanns bl.a. Malin Jakobsson, The Loulou Sisters och Cecilia Thorngren.
Heder åt Frippe som ordnat detta. Frippe Nilsson alltså.

Bilder: Frippe

2014-08-31

Agneta Rahikainen till Sverige för framträdanden

Nu i september kommer författaren och forskaren Agneta Rahikainen till Sverige för två framträdanden kring sin Edith Södergran-biografi ”Kampen om Edith”.

Den som vill diskutera boken kan med fördel komma till Finlandsinstitutet måndagen den 8 september kl 18.30 då Rahikainen ska, som det heter, samtala med Ebba Witt-Brattström kring sin bok.

Det känns lite märkligt att det är just Ebba Witt-Brattström som ska hålla i samtalet, då hon är Agneta Rahikainens både mentor och professor i samband med avhandlingsarbetet till den vetenskapliga utgåvan ”Poeten och hennes profeter”. Någon hetare diskussion kan det ju omöjligt bli då bägge deltagare i samtalet redan från början är överens om Södergran-bilden och var forskningen står då det gäller Södergran. Därför hoppas jag här på publiken i den mån den kommer att släppas in för att komplettera det som sägs!

Jag kommer själv närvara inte i syftet att ”störa” mötet, men kanske slänger jag in någon kritisk fråga. Framförallt hoppas jag på att någon annan kunnig eller kritiskt lagd person kan komma med inlägg. Sådant brukar berika samtalet. Jag skämtar sannerligen inte, det blir lätt tröttsamt med litterära diskussioner där alla deltagare redan på förhand är överens. Vi har sett alldeles för mycket av det i samband med poesidebatter under de senaste tio åren. (Trots detta ser jag fram mot denna kväll på grund av att ämnet intresserar mig så pass mycket som det gör.) När jag själv några gånger bjudit in till liknande seminarier har jag lagt mig vinn om att bjuda in ”oliktänkande” – eller om det snarare varit jag själv som varit oliktänkande, det beror på hur man ser saken.

En ytterligare möjlighet att möta Agneta Rahikainen ges nästa dag den 9 september kl 17.30 på Hedengrens bokhandel.

Här, Här, här, här och här har jag skrivit om Agneta Rahikainens Södergran-biografi!

*

Edith Södergran placeras således in i en lång tradition av västerländskt romantiserade, företrädesvis manliga diktarideal som hade sin glansperiod på 1800-talet. Hon tolkas som en siare och profet, med metafysiska insikter och en magisk närhet till naturen. Hon blir ett gudomligt medium och hennes diktning visionär. Hon blir ett tacksamt föremål både för en romantiserad bild av geniet och för en psykologisk genianalys. Och genom detta tolkas hon nu som den eviga outsidern, en som inte är som andra, utan får representera något extraordinärt och övermänskligt.
(Rahikainen, Poeten och hennes profeter, s. 150)

found poem

jag fann ett poem
och lät det ligga.
det tillhörde nån annan.

2014-08-27

Konsensus - mottagandet av Raattamaas nya

Programmet "Kritiken" i P1 hade nypremiär igår. Avsnittet skulle handla om konsensus inom kulturen, varför kritiker i Sverige så ofta har samma åsikter om ett visst verk. Man skulle ta upp Francois Ozons film "Isabelle" (sågad) och teaterföreställningen "Ansvaret är vårt", med Robert Fux som Herbert Tingsten (hyllad). Dessutom skulle man ta upp Lars Mikael Rattamaas nya bok "Kommunismen".

Jag förstod inte annat än att även mottagandet av "Kommunismen" skulle analyseras, en diktsamling som fått enormt stort utrymme i nästan alla recensioner och (åtminstone) i storstadspressen unisont hyllats. Av detta blev intet. Göran Sommardals recension - också den stort anlagd - sällar sig till hyllningskörerna. Det här verkar vara ett verk som inte går att undkomma - utom i Svenska Dagbladet som mig veterligen ännu inte har recenserat boken. Men det kan ju bero på att de knappast har någon litteraturbevakning längre.

Jag minns "Ur krakars gäld" som en bra debut. Här finns en kritisk sidokommentar jag skrivit till Raattamaas nya. OBS! Mina åsikter är endast mina och inte "Den Blinde Argus", jag markerar det genom att lägga den här texten på en annan sajt.

Här finns en intressant gammal blänkare om en programpunkt där Raattamaa och hans nuvarande förläggare Gunnar Nirstedt medverkat.

Och lyssna till radioprogrammet, det tillför trots allt något.