Jävig i förhållande till Gunnar Nirstedt

Jag har alltid förknippat förlagsmannen (och författaren) Gunnar Nirstedt med ett omutligt kvalitetsmedvetande. För mig var han länge en ung poet som hade medverkat med mysteriösa dikter i tidskriften Den Blinde Argus nr 9 och som umgicks i vänskapskretsarna runt DBA. Jag blev en aning förbluffad när han plötsligt dök upp i mitt medvetande igen, som en av de mest drivande svenska poesiförläggarna, nämligen på Bonniers. Där han ansvarade för bl.a. kontakterna med Johan Jönson. Till min sorg verkade han djupt involverad i språkmaterialismen; detta samtidigt som jag såg honom som omutlig företrädare för kvalitetslitteraturen. För mig gick det där inte riktigt ihop, det måste erkännas.

Nu har han under senare år etablerat sig med sitt eget bokförlag, som är en imprint på Modernista. Nirstedt i stället för Norstedts, nog måste det väl vara en medvetet retsam namnlikhet? Och jag undrar stillsamt, hur sjutton har förlaget Nirstedt / Litteratur råd med sin omfattande poesiutgivning, återutgivningar av allt från Samuel Colombus till Anna Hallbergs Friktion (2000). Dessutom en stark originalutgivníng av till exempel Ola Juléns dikter. Några mer inkomstbringande böcker skymtar jag inte vid horisonten, men det kan  ju vara min syn som är felinställd. För mig förblir han något av en gåta, den gode Nirstedt. Möjligen en gåva, men böckerna kommer ju trots allt med en prislapp.

"FOTBALLPUBDIKT" - av Peter Lindforss (1953-2015)

Jeg liker å sitte på fotballpub
Jeg er ikke så veldig glad i kampene
Men jeg liker å høre på
Alle dem som er det
Samtalene er rasende
Drikkinga også
Og jeg liker ei øl i ny og ne
Etter siste runde
Går jeg hjem og prøver å skrive noe
Så mater jeg katta og legger meg
Det er ikke rare livet
Men jeg liker jentene som roper Forza
– Peter Lindforss, 25/6/2012

 

övers. från svenska, Nils-Øivind Haagensen

tidigare publicerad digitalt på norska Flamme forlag

 

Peter Lindforss efterlämnade dikter – en lägeshorisont

När jag går igenom Peter Lindforss efterlämnade dikter – som jag just nu har skäl att göra – är det några saker som slår mig. Hur nytt material hela tiden dyker upp ur tidens skrymslen, ur hemliga gömmor. Det är kanske normalt för en diktare, att han prånglar ut sina texter var än han kommer åt, och då blir det också svårare att hitta dem i ett senare stadium, då det handlar om att koncentrera, samla ihop igen snarare än att sprida ut.

Dala-Demokraten var ett sådant forum för Peter. Ett oväntat forum för dagspolitiska dikter. Ett annat forum var norska Flamme forlag. Där fick han någon slags kontakt som gick på djupet, en redaktör som trodde på honom fast en del av det han skickade i mina ögon var mer än lovligt blekt. Lite tomgång under lejonklon. En sådan uppbackning går inte att undkomma för en poet, man måste ge ett gensvar, må det bära eller brista. En del okänt material finns säkert också i kompisars vård, jag kan inte klandra dem om de låter dikterna gå under radarn och inte berättar om deras existens då en dikt från Peter är en gåva man mottagit och kanske gärna vill behålla ostörd. Men i stort sett är vi som har glädjen och dessutom speciella skäl till att titta på Peters efterlämnade dikter lyckligt lottade vad gäller tillgången på material.

Han insåg själv att allt inte höll måttet. I ett brev från honom som jag hittade i min dator efter nästan tio år påstod han att en del av det han skrivit var fyllesnack, inte poesi. Det gör ont att göra sådana medgivanden men det sätter också den bästa delen av hans verk i relief. Detta hade han att kämpa emot och detta lyckades han med. Peter befann sig långt borta från pseudodebatter, han var sin egen motsägelse och sin egen pågående debatt, stående i köket i Filadelfiakyrkan. Han hade behövt minst ett stipendium från Författarförbundet för att komma på fötter, men han var skyldig dem tjugo år av medlemsavgifter så den vägen var stängd. Men något lämnade han efter sig, mod, envishet, en vinets grandezza. Förutom kanske tvåhundra opublicerade dikter.

 

*

 

Han sa själv att det fanns i stort sett två poeter han beundrade och ständigt vurmade för. Det var T. S. Eliot och Bruno K. Öijer. (Om hans förhållande till Leonard Cohen behöver inte mer ordas.) Men Peter kunde ofta förvåna, i detta fall genom uttalandet att han alltid skulle stödja den Anna Hallberg som gav ut Colloseum, Kolloseum. Han fann något mänskligt gripande i åtminstone rader i den. Här får man ge honom credit för hans förmåga att ge credit åt de mest olikartade röster, när anden låg på. Storsint och argsint på en och samma gång. Han levde genom sitt temperament, så väl eller illa han nu kunde leva mot slutet. Norska Flamme forlag gav honom själv den credit han var värd.

 

Delikatessjäv

det är ju ingen automatisk process

att de bästa, mest berörande formuleringarna

kommer att överleva

det hänger på människor som du och jag

och vad vi kan göra

med den lilla rännil som finns av äkthet i orden

en ny legering uppstår när vi höjer själens temperatur

tillräckligt

för att omforma bilderna

 

du säger detta är den bästa poesin

från svenskt 2000-tal

jag säger gräv djupare, leta längre ner

 

nu ska jag säga något hemskt

Sylvia Plath är en kändis

även om det inträffade postumt

Lorentz likaså

den ena tungfotad, djup, intelligent

den andre lättsam, stoltserande, poesi som havreflarn

bägge ingår de på samma marknad

det går att läsa flertalet dramatiseringar

av Sylvia Plaths liv

med Lorentz finns flera svassande intervjuer

vi har en option per generation

att återupptäcka en poet

eller går det fortare nuförtiden?

 

poesi som handlar om en längtan att skriva poesi

går egentligen bort

eller hur Lorentz?

 

Tänk på detta:

om Åsa Linderborg är tillsammans med Bengt Ohlsson

vars son Jack Hildén skriver för Aftonbladet

blir det inte något slags delikatessjäv då

när Karin Pettersson

publicerar sin kompis älskares son?

jo, det tror jag fan i mig att det blir

 

rockader på kulturchefsposterna

håller folk viskande i korridorerna

 

Siv Arb

verkar vara den bästa svenska översättaren

av Sylvia Plath

men en del formuleringar går inte att rädda

som den där i Lady Lazaruis om ”nazistisk lampskärm”

den äcklar mig

liksom Sylvias utnyttjande av det judiska

Siv Arb

pratar på djupet av sin förmåga

men har hon några arvingar?'

Vi barn från Bahnhof Zoo (gamla versionen)

i det hypnagoga tillståndet

mellan sömn och vaka

finner jag mig duka upp ett altare

med diverse artefakter

från min ungdom

böcker och filmer med en ”farlig” –

ibland också sentimental –

utstrålning

 

främst bland dessa

Christiane F:s Vi barn från Bahnhof Zoo –

på ett annat spår

kommer Paper Moon in

berättelsen om två småskojare i

depressionens 30-tal,

spelade av Ryan O’Neal

med dotter Tatum O’Neal

 

resten av bilderna sjunker

undan i en drömlik dimma

men jag anar närvaron

av levande tarotkort och

mystiska djinner

 

finner jag mig sittandes

med Bahnhof Zoo

en film som jag inte sett

sedan premiären i Stockholm 1982

tala om att flirta med faran!

det är vad

huvudpersonen med samma namn

som författarinnan gör

minderåriga eller snarare barn flockas

runt centralstationen i Berlin

droger droger droger

musik musik musik

man kan referera till

svenska Ett anständigt liv

men det här är både

glamouröst och hemskt

på ett sätt

Stefan Jarls film

inte är

som jag minns det

och över alltihop vakar

Bowies olikfärgade ögon

 

konstaterar jag det

ofrånkomliga

i att ett utrangerat

och slitet biblioteksexemplar 

av boken om livet på Bahnhof Zoo

betingar ett pris av 859 kr

på nätantikvariatet

jag trycker på köp

och sedan är det

enda exemplaret

av mina mörkaste

ungdomsdrömmar borta

för alltid

 

fem år senare 

räknat från början

av den här dikten

kommer jag

efter

till Berlin

jag åker naturligtvis tåg

och jag letar – mer eller mindre

omedvetet –

efter den gamla, filmade versionen

det intryck den gjorde på mig en gång

skuggorna är på plats

över

bangården

när jag kliver av

i det ödsligt hårda

en västerländsk metropol

med pappskivor som sovplatser

åt barnen

jag visste inte;

det skulle komma hit också

 

 

 

 

Nytt nummer av tidskriften Ad Lucem

Jag medverkar med tre nya dikter i senaste numret av finlandssvenska livsåskådningstidskriften Ad Lucem, samma nummer där även Helena Leijd har med dikter.  Kul och spännande lyriskt möte under Peter Björkmans redaktörskap.

Det är min första publicering sedan en diktsvit i Periferi nr 8 (utkom för några månader sedan). Periferi görs med en härlig undergroundkänsla av redaktören i Skinnskatteberg, Lars Andersson. 

Dessa dagar av hetta

kommit och gått har den längtansfulla brunnen

den som vårdade sig om hans liv

om havets sälta kunde se honom nu

skulle han inte känna sig så bortgjord som ett urgammalt kuddkrig

de eviga nätterna igenom

 

det har blivit ännu en sommar – men hettan ger honom ingen lättnad

han måste hela tiden släpa på sin överrock

det är av nödvändighet

det mesta som sker

en gång befriade han en duva som snärjt in sig i en fiskelina

ingen belöning sökt och ingen vunnen

nu kunde han bara stryka med handen över orden på sin sovplats varje kväll

känna kattens päls resa sig som en dikt massiv av drömmar

hans namn var taggat i gruset av vedersakare och kärleksfulla beträdare av hans rike

berusningen är som ett högt torn

att falla igenom

måndagar på gatorna

det kommer inte på recept

 

Bra om du inte känner deras namn

i det senaste kriget -

berättar den gamle fransmannen

vid bordet bredvid -

var det män som inte bar

några uniformer

som befriade fosterlandet

gläds åt att det fanns                             

en rörelse av partisaner

och att ni inte kände dem

 

*

 

Gud har ingen uniform

men går ofta klädd i svart

till den vänstra stranden

 

Gud är ingen ungdom        

men han håller fast

vid sitt engagemang

 

han tänker på de franska partisanerna

under andra världskriget

Bra att du inte kände deras rätta namn när fienderna kom med tortyren

Känslighet och intelligens, om James Osterburg

Jag behöver mer än ett ordinärt jobb

och ju mer jag tänker desto mer behöver jag

mitt liv har varit ok fram till nu

ändå är det inte nog för mig

 (ur ”I Need More”, övers. Andreas Björsten)

Jag känner avgrundens lockelse i en sång som ”I Need More” av Iggy Pop (James Osterburg) och Glen Matlock,

Det här är verkligen intelligens, inte den tappra ”släng dig i rännstenen och se vilka sår du får”-personan som Iggy kanske har fascinerat flest med. Vi ser skärsåren på hans kropp, om än åstadkomna av honom själv eller av omgivningen, det må i vissa lägen göra det samma. Dödsföraktet och kompromisslösheten känner vi, de som så många kan ställa sig bakom, känslomässigt, när ungdomen vevar sin flagga om ständigt uppror mot auktoriteter. (Och vad gör man när Iggy själv har fått Polar-priset ur kungens hand? Bejakar det absurda ii situationen och går vidare.)

Hans rörelseschema och närvaro på scenen är unika och ett slags gåvor från den amerikanska industrins djupaste tortyrkammare. Det är ett oefterhärmligt utspel som söker explosiv personlig närvaro i mörkret och hela vägen tillbaks. De ryckigt exakta dansstegen överglänser en Mick Jaggers i uttryckskraft. Men det var inte det jag skulle prata om.

Iggy dukar upp spelbrädet således: Han behöver någonting, något som ska låta sig hittas, därom är han övertygad.

Vad behöver han? I första versen står det klart; han behöver mer gift, mer dynamit, mer katastrofer – det är som om hans destruktivitet vill spränga hela världen i luften. En passande bild för mänsklighetens predikament, av vad hon liksom har åsamkat sig själv genom åren av ”civilisation”. Ett bokslut som kommer till noll eller minus tio, En massa chanser som i själva verket är missade chanser till mänsklig utveckling.

Men, som jag redan sagt, Iggy är intelligent bortom förnuft, Redan i nästa vers har han ändrat ton, om än inte sångsätt, som är lika burdust som alltid. Nu efterlyser han mer sanning, mer intelligens mera framtid, mera skratt och mera kultur!

Det är härligt när Iggy eldar på i mänsklighetens outsägliga, eviga bana. Han gör det med en språngmarsch på stället, ryckiga uppvisningar av sin ärrade kropp, till slut kravlar han sig högt upp på en högtalare som han intar som bastion. (Vad har Ebbot inte hämtat från Iggy?)

De viktigaste raderna kommer igen med variationer::

I need more than an ordinary grind

Everybody ought to love his job

And live his life and keep the pride

Imperturably happy with the one you love

With an exciting future

On the fat of the land

Det är ju nästan en biblisk vision av hur det rätteligen borde gå till på jorden! Ok, jag ska inte kalla det djupsinnigt även om det definitivt inte är lätt att skriva en så här pass enkel men tungt vägande sammanfattning.

Inställningen att det alltid finns mer, och att det alltid går att fråga efter mer känns framåtskridande, Och den har han gemensamt med svenske poeten Peter Lindforss (1953-2015) vars tema under de sista tjugo åren var ”Det borde finnas mer”, ”Det finns mer” och alla andra varianter på det sättet att markera slutet på sin förlust. ”Så länge livet utmanar dig kan du inte förlora”, för att citera mig själv ur Muntliga dikter. Men vem är jag? Bara en hopplös poet och ett fan som chockades av Iggys spattiga rockmusikaliska utrryckskraft en kväll på Gröna Lund för länge sedan.

 

Det borde stavas som det låter - missommar

Glad midsommar

på den här sidan gryningen

vilka lekar

ska ske med oss idag

igår dansade jag loss till Bowies

Golden Years

vilket bevisar min ålder

en slags övning

inför Små Grodorna

 

Glada mardrömmar

nej inget sånt

glad andefattigdom som värst

bara du tömmer glasen

och låter det regna om det måste

här är det – oförutsett –

totalt högtryck

fint väder på midsommar

måste vara en anomali

glad medelålder på året

och stigande

 

Glad den som i livet är

som låter sig hamras ännu ett år

av solens styng

Jämlikhet härskar om än du halkat efter

                      eller ligger före

i ekonomiskt hänseende

eller på ålderstrappan

 

Jag snubblar en del

när jag tar mina steg

det är varken spritens

eller någon annans fel

det är min situation

tillsammans med världens oro

världen är närvarande

också denna helg

Med alla vettiga

tillbehör

i bagaget

- har du sillbehörighet -

inleder vi en övning

i oändligt utdragen

välvilja

inför barnens lekar

skål utan alkohol

för min del 

det är något vi ska ta oss an

midsommar regerar 

  

Fotnot: Visste inte när jag skrev ovanstående att Aftonbladets litteraturpristagare, 

min namne Andreas Lundberg, skulle publicera en text i AB idag med titeln "En

missfosternattdröm".

Vi är flera på bollen i dag