2018-01-19

”Eufori 2010” - en tidigare opublicerad dikt av Peter Lindforss

Nedanstående dikt av Peter Lindforss (1953-2015) är tidigare opublicerad och enligt Den Blinde Argus' jourhavande redaktör något av ett försenat mästerverk. När den nu äntligen publiceras på detta sätt behåller den sin originaltitel; om än till synes malplacerad var det nog någon tanke med den. Varför dikt av den här kalibern inte finner sin plats i ett något större sammanhang som t.ex. Lyrikvännen eller DN utan i stället publiceras på ett mikroförlag och en blogg som Den Blinde Argus förblir en gåta, men Peter Lindforss har ju sällan rosat marknaden hos kritiker och kulturens grindvakter. För oss på Argus har det varit en ära att publicera mycket av hans bästa dikter under de senaste tio åren, på bloggen och i diktsamlingen "Det finns mer" (Bokförlaget Megafon, 2014). P.S. I dag skulle Peter Lindforss ha fyllt 65 år.

EUFORI 2010

De långa resorna är över
Det som blev kvar
är inte mycket att orda om

Jag sitter här
i ett vintrigt Stockholm
med en metallsmak i munnen
och ser Europa falla sönder

Den långa resan hem
påbörjades för snart sextio år sedan
och jag kan inte påstå
att jag inte längtar efter att den tar slut

Men jag sitter här tillsammans
med någon som jag varken känner
eller känner någon samhörighet med

Men han lämnar mig inte
och han har alltid funnits där

Ibland sitter han på min vänstra axel
ibland lutar han sig in över min hand
och det språk han talar
är en blandning av grekiska och latin

För det mesta lyssnar jag inte
Jag låter handen göra det den vill

2018-01-15

Dags för Argusstipendiet


Har du någon gång medverkat i Den Blinde Argus (tidskrift, bok, uppläsning, utställning eller liknande)?
Då kan du söka "Argusstipendiet", som instiftades 2015.
Stipendiet omfattar en 10-dagarsvistelse i ”Argusstugan” utanför Vimmerby, under valfri period mellan maj och september. 
Stugan har 2 sängplatser + bäddsoffa, (plus en intilliggande friggeboden med 4 bäddar). El och vatten finns + utedass och sjöutsikt.
Avstånd till Vimmerby; ca 4 km (30 minuters promenad).
Avstånd till sjön Nossen: 100 meter (tillgång till båt och brygga. På andra sidan sjön ligger Nossens camping, med bastubåt, restaurang, badstrand m.m.).
Avstånd till Astrid Lindgrens Värld ca 5 km.
Minus: det kan vara dålig mobiltäckning.
Plus: det är dålig mobiltäckning.
Sök genom att maila denblindeargus@gmail.com eller skriv ett gammalt hederligt brev till
DBA c/o Ericsson, Grönedegatan 31, 590 39 KISA
Ansökningstiden går ut den 28/2, 2018.
Stipendiejuryn består av Thomas C Ericsson. Juryns beslut kan ej överklagas.
Tidigare Argusstipendiater;
2017: Magnus Utvik (Stockholm, litteratur)
2016: Jonas Bergh (Malmö, litteratur)
2015: Jimmy Karlsson (Vimmerby, teater)

2018-01-01

Råd och predikament

Osvuret är bäst. Man bör sitta på sina händer. Man bör inte överraska negativt, men sådant kommer att ske.

Jag kämpade mot BLM, sen mot OEI, idag finns inget att kämpa mot. Centrum har smalnat av.

Jag minns när jag skickade dikter till BLM på 80-talet, kuvertet var försett med påskriften ”till giftskåpet”. Varför detta missmod egentligen?

Efter trettio år hittade jag dikterna i giftskåpet tillsammans med annan arsenik. Vad handlade det om? Mänsklig utveckling.

Lukas Moodysson gav mig ett papparåd en gång, att när jag blivit gammal och grå skulle jag publicera mina opublicerade dikter. De har då vuxit upp.

1980-2017

2017-12-31

förlorarna i Monopol

två jordgubbar finns kvar
i trädgårdslandet
grillen har slocknat i år
två jordgubbar finns kvar
du äter den med mördarsnigeln på
den blinda synen är kvar
du måste dela ut reklam
du spyr dina spår som en snigel
en jordgubbe finns kvar
jag fick punka på vägen hem
och hostan och den fuktiga luften
det är smärtan, en ont sugande igel
och jag vet att alla som bar
jag minns kistan som gul och blå
men inälvorna finns kvar
hur mycket du än ville slå
och smutsen i samvetet, smutsen
jag gick direkt i Fängelse
utan att passera Gå



2017-12-29

Jag tror inte att jag skickade iväg det här brevet

Återfunnet bland trettio år gammalt material

"Madeleine!

Ska vi ta en träff angående vilka dikter som kan komma ifråga? Eller ska vi lägga ner projekt ’Publicera Outsidern i Åttiotal’?

Det är ju inget tvång att publicera sig i tidskriften; gillar ni inte mina dikter spontant så finns det egentligen inget skäl att försöka tvinga sig med – inte ens om man ser det som att ’inkassera en gammal skuld’, nämligen ert gamla löfte om att publicera mig.

Jag kan plocka ut dom enligt min mening bästa ur ’Diktflagor’, jag kan också sända er några nyskrivna… Vad vill ni; jag är redo om ni vill att jag ska vara det; annars vänder jag mig till Katten för nästa steg.

Jag tror enda chansen att det blir något av är att du själv engagerar dig i mina dikter – övriga medarbetare verkar skjuta ifrån sig packarna snarast möjligt, eller somna över dem eller vad de har hållit på med fram till nu."

                              [åttiotal]                                                      

2017-12-20

Frostenson/Arnault ur min synvinkel

Katarina Frostenson har aldrig varit min favoritpoet, hennes frånvända, svala och utspridda texter har med vissa undantag inte tilltalat mig. Men Joner (1991) och Tankarna (1994) minns jag som starka, täta diktsamlingar. Min favoritbok av henne är dock en helt annan. Det är dikt- och fotoboken Endura från 2002, ett samarbete med hennes make, Jean-Claude Arnault. (Jodå, ”kulturprofilen”.) Det har ifrågasatts i debatten hur J-C Arnault kunnat få sin starka ställning i svensk kulturoffentlighet som Svenska Akademiens påstådda nittonde medlem när han producerat så pass lite egen konst, förutom att hålla i programkvällarna på Forum. Men tre fotosamarbeten med sin fru Katarina Frostenson har han givit ut.

I Endura faller plötsligt allt på plats och här finns ett intressant, brännande tema som ger en ny hetta åt Frostensons lyrik, som här inte har det där utspridda tonfallet utan samlas till en brännpunkt. Detta på sätt och vis alldeles bokstavligen då boken gestaltar utrotandet (genom att brännas på bål) av den kristna sekten, katarerna i Sydfrankrike under 1200-talet. Arnaults bilder över det dramatiska landskapet är en del av helheten, Frostensons dikter en annan. Dikterna är förvisso det som framförallt bär upp tematiken, de sluter sig om en hemlighet men ger ändå ingångar.

I all korthet berättat så utrotades katarerna av den påvliga inkvisitionen genom synnerligen brutala metoder, bland annat brändes stora grupper på bål. Det är denna dåtida verklighet som dikterna tar spjärn emot. Endura står för uthärdandet. Inga likheter med nutidens förvecklingar runt Svenska Akademien och ingen kommentar till våldtäktsanklagelserna mot Arnault är för min del avsedda. Jag tar naturligtvis avstånd och hade ingen kännedom om bakgrunden till de allvarliga anklagelserna mot Arnault. Ryktena om tafsanden kände jag dock till. Rätt ska vara rätt, Endura är en utmärkt bok.

Sakta allting stannar nära
stilla hand och tanke vaktar
Öppnar sig för vida marker
fylls av sinneslösa stigar
tålamodets brända trakter
uthärdandets tanke – låt det vara

2017-12-19

Höstens bästa poesi är utländsk

Inte mycket i svensk originalpoesi under senare tid har publicerats som når upp till fotknölarna på de gamla stötarna sydkoreanen Ko Un (1933-) i samlingsvolymen ”Vit fjäril” och japanen So Sakon (1919-2006) i ”Ryggsim mot dödsriket”. Dessa östasiatiska diktsamlingar, med deras grymma erfarenheter från krig och våld, står ut som välbehövliga injektioner i den svenska poesihösten där man måste gå till översättningarna för att hitta något av substans. (Vårarna brukar vara bättre, och det har väl inte bara med elementen att göra. Bokförlagen har planerat det så.) Ett liv som demokratiaktivist har gett Ko Uns poesi en särskild paradoxal lätthet, han urskiljer vad som är viktigt och det är själens och kroppens enkla, basala rörelser.

till dig

oroa dig inte
det blåser igen
tomma grenar dansar i vinden

(ur ”vit fjäril”, Bokförlaget Atlantis, övers. Sun-Kyoung Choi)

P.S. Jag undrar vad Bernur har emot tillgänglig poesi. (Jag uppfattar hans recension som lite nedlåtande; hyllningen känns väldigt pliktskyldig.) Jag skulle personligen karakterisera Ko Uns poesi som ”tillgänglig och experimentell” i sin kompromisslösa enkelhet, som mycket av den bästa poesin varit genom århundradena. Nobelpriset behöver vi inte prata om.

II.

Angående författare och deras tro:
Ko Uns buddhistiska bakgrund visar sig i den höga värderingen av tomheten, som i hans poesi har en särskild aura.
En annan översättningsvolym, denna gång av en amerikansk poet, Franz Wright, visar på en motsvarighet inom den kristna kultursfären.
Wright har i sin diktsamling ”Till fots till Martha’s Vineyard” (övers. John Swedenmark) med ett flertal dikter som handlar om hans kristna tro.
I dikten ”Brev – januari 1998” beskriver han deltagandet i en ordinär högmässa som en stund av gemenskap bland glest utspridda mässbesökare som inte känner varandra. Ibland genomfars de av en lyckokänsla som kommer liksom från ingenstans.

Jag är inte bekant med nån av dom
därinne; ifall dom tilltalade mig
skulle jag känna mig rätt ställd.
Men det har ingen gjort hittills och jag vet
att jag själv aldrig skulle göra det.
Jag deltar inte, det har jag ingen rätt till;
jag lyssnar bara, och varje morgon
upplever jag en sån stund av lycka att jag andas
och andas tills skräcken kommer tillbaka.
/…/

Även det här är en av årets bästa diktsamlingar, jag hade dock aldrig hört talas om den om inte Elias Hillström, bibliotekarie vid Stockholms stadsbibliotek, haft med den på sin årsbästalista på facebook. Franz Wright blandar skickligt dikternas slängiga ton med ett mysteriums återkommande närvaro, jag tror inte ens det är något recept utan snarare ett sätt att vara i dikten genom livets skiftningar.

Ko Un, vit fjäril, Bokförlaget Atlantis
So Sakon, Ryggsim mot dödsriket, Tranans förlag
Franz Wright, Till fots till Martha’s Vineyard, Bokförlaget Edda