Tio år sedan

Det är tio år sedan nu. Slaget om Lyrikvännen kallades det då. Det kan tyckas långsint eller småaktigt att ta upp det så här långt efteråt, men faktum är att de här förvecklingarna i svenskt poesiliv aldrig har blivit ordentligt utredda eller kommenterade i historieskrivningen kring svensk poesi (i den mån det finns någon sådan numera). I sina minnesnummer har Lyrikvännen på det redaktionella planet själv med extremt lätt hand förbigått dessa händelser, som höll på att bli helt avgörande för den breda svenska kvalitetslyrikens framtid. Jag menar, det saknades plötsligt forum att vända sig till för flera generationer verksamma svenska poeter. Fältet smalnade av. Konceptlyriken var det enda som syntes och hördes.

Skulle Gunnar Harding ha gillat detta? Han tiger visligen (?) om de senaste två decenniernas poesiutveckling i sina memoarer, men beklagar i epilogen att poesin som konstart har kommit i skymundan och lyfter i stället fram sina minnen från 60-, 70- och 80-talen (där han mot slutet av skeendet framträdde som postmodernismens fiende på svensk botten).

Angående hur den svenska språkmaterialismen uppstod går det att formulera sig mer specifikt, men vad gäller att formulera kärnan i dess estetik och dess växt till hegemoni kan man med fördel citera Oscar Nilsson Tornborg ur senaste numret av LV:

”’Poesin’ bestod först och främst i att dessa texter var en följd av ett abstrakt systemtänkande, en bärande och styrande idé som fick ange ramarna för hur poeten skulle närma sig ett visst material (och kanske även rikta hennes uppmärksamhet i en viss riktning). Exakt hur det här började är svårt att säga, men det spred sig som ringar på vattnet. Den estetiska diskussionen pågick på kultursidorna, i kulturtidskrifter som Ord&Bild, Lyrikvännen, Glänta och kanske i synnerhet OEI.”

De alternativa inriktningarna var osynliggjorda och skulle komma att vara så under en längre tid. Den tiden är inte helt avslutad ännu.

Lyrikvännen har stabiliserats. Daniel Sjölin och Jenny Tunedal har för länge sedan gått vidare till nya uppgifter. Men på det hela taget är läget oförändrat sedan dessa palatsrevolutioner som Petter Bengtsson tog upp inträffade i svenskt poesiliv.

Hoppet om en förnyelse av den svenska poesin står i dag till en 62-årig romantikers återkomst, jag talar naturligtvis om Bruno K. Öijers nya diktsamling i höst.

Therese Bohman om skillnaden mellan dansk och svensk poesi

Therese Bohman tycker till om dansk och svensk poesi apropå Lyrikvännens senaste nummer. Det där med outhärdliga kulturpojkar får stå för henne, men annars har hon ju rätt i sak.

Vad är det annars för fel på vuxna poesimän? (Nå, det skriver hon ju faktiskt inte att det är, något fel alltså, men det är lätt att tolka hennes så.)

Den tidiga Malmöligan har annars återaktualiserats genom utgivningen av några ungdomsdikter (och brev) av Lukas Moodysson i volymen Någon har kidnappat golvet under dina fötter (recenserad i AB den 23/5).

P.S. Therese Bohmans blänkare är vad jag kan förstå endast publicerad i Expressens sydsvenska edition, Kvällsposten.

Lyrikvännen fyller 60 år

I senaste numret av Lyrikvännen (nr 4/14) är de inkallade bedömarna av svensk samtidspoesi, framförallt danska Elisabeth Friis och Oscar Nilsson Tornborg, överens om att svensk samtidspoesi är konceptuell och i ökande utsträckning politisk.

Någon kritik eller större problematisering av denna inriktning – som Nilsson Tornborg närmast hyllar samtidigt som han inser att poesin i dag finner allt mindre plats i offentligheten – finns heller inte. Nå, det är väl inte heller tidskriftens huvuduppdrag att ifrågasätta, utan snarare att lyfta fram den vitala lyriken och ge några analyser på köpet. Men jag saknar den där lilla kontroversiella eggen som Boel Schenlaer och jag kunde uppbåda i Lyrikvännen i samband med 50-årsjubileet och den där sältan som vederkvicker. Någon som över huvud taget säger emot, när tio-femton år av språkmaterialism ska summeras som utgångspunkt inför fortsättningen.

En ökande politisering är inte självklart någon fördel, så länge den romantiska och djupverkande poesin lyser med sin frånvaro bland de utvecklingslinjer som skymtar.

Men en del bra poesi ingår. Notabelt är att Nina M. Olsson och Håkan Sandell översätter Pasolini, en liten återanknytning till Boel Schenlaers redaktörskap, som ju lyfte fram Pasolini en gång.

Jag vet inte om det främst beror på poesins marginalisering, lyriktidskrifternas tillbakagång eller bristande folkrörelsearbete – men Lyrikvännens prenumerantstock har minskat från grundarårens 15.000 till i dag 800-900 prenumeranter. Det hade varit klädsamt om redaktörerna ändå hade kommenterat denna utveckling och funderat lite över vad det beror på.

Av redaktörernas förord framgår att Raattamaas brus-estetik lever vidare i ny gestalt.

P.S. om Edith Södergran

Jag förstår nu om inte förr att synen på Edith Södergran blivit en rent ideologisk och feministisk fråga.

Skribenten i Fokus återger helt okritiskt innehållet i Agneta Rahikainens bok (och Ebba Witt-Brattströms tidigare bok "Ediths jag) och snarare förstärker hennes teser.

Jag tycker rätt bra om den feminism som Ebba Witt-Brattström står för, men risken är att behovet av förebilder leder till direkta felaktigheter i historieskrivningen.

En annan sak: Jag förstår inte det där snacket, som Rahikainen kör med, om att lungsot skulle vara en så "romantisk" sjukdom. (Rahikainen påstår för att komma undan den benämningen att Edith Södergran bara var sjuk under korta perioder.) Det finns några stora romantiska poeter som avlidit i tuberkolos, helt klart. Men själva sjukdomen är ju direkt obehaglig och otäck. Ernst Brunner har skildrat den med sakkunskap i sin roman "Edith" från 1992. Han jobbade ju som vårdare på Uttrans sanatorium utanför Stockholm i sin ungdom.

Bokstäverna (La Belle Epoque, Radio Remix by TC Magic)

Orden  är handen som håller flaggan
Orden är ficktjuvarna på Centralen
Orden är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar
Orden är dom första kalla regnen
Orden är frosten där inget växer
Orden är halvåret av mörker i landet som Gud glömde
Orden är tårgas i handväskan
Orden är med i Ravekommissionen
Ordens främlingsfientliga politik
Orden är självmordsstatistiken
Orden är glesbygd, Rohypnolen
Orden är svartsjukan och alkoholen
Orden är dom snabba SMS-lånen
Orden är drevet på skolgården

Ah
Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Ah
Alla för alla och en för en
Så börjar Bokstäverna om igen

Orden är dimman i minneslunden
Orden är Vinden på bron över sundet
Orden är den misstänksamma grannen
Jävla finnar, norrmän, danskar
Orden är kniven i innerfickan
Orden är alla vapen vi exporterat
Orden är soldaterna vid byarna, dom är minorna
Orden röstar inte längre i valet
Orden är Melodifestivalen
Orden är dom som går in i väggen
Orden är dom som går genom rutan
Orden bor i den största staden
Orden skänker pengar till Rädda barnen
Och min dator är full av bilder
Som aldrig borde tagits

Ah
Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Ah
Alla för alla och en för en
Så börjar Bokstäverna om igen

Orden är handen som gungar vaggan
Orden är staten och kapitalet
Orden är säkerhetsmanualen
Orden är Anonyma kommentarer
Orden är mobbningen på nätet
Orden är Big Macen du äter
Orden är moskéer och katedraler
Orden är Bibeln och Koranen

Ah
Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Ah
Alla för alla och en för en
Så börjar Bokstäverna om igen



(Detta är en popmodernistisk remix av Kents låt "La Belle Epoque", producerad av TC Magic)

Slutord Rahikainen

Agneta Rahikainens Södergran-biografi fortsätter att uppmärksammas.

Jag måste säga att Expressens recensent Annina Rabe i förvånande utsträckning köper (nästan) alla Rahikainens tankar och teser kring Edith Södergran. Eva Ström i Sydsvenskan förhåller sig mer rimligt kritisk.
...

Det må vara sant att Rahikainen spräcker eller försöker "spräcka myter" (lätt obehagligt uttryck) men hon ersätter ju "myter" med på sin höjd halvsanningar. Jag ser inte det som något större framsteg.

Rahikainen vill således se E.S. som en glad (inte ledsen eller febrig) och medvetet arbetande (inte inspirationsdriven) författare... inte heller vill hon se någon tät koppling hos E.S. mellan liv och dikt. Någon som har skrivit "Dagen svalnar", inte kan väl hon ha varit med om några uppslitande erotiska erfarenheter? Nej, det måste vara Gunnar Tideströms uppfinning!

Möjligen överdriver jag något.
Men Hagar Olsson, Elmer Diktonius, för att inte tala om Tideström och Enckell - alla har de tydligen missuppfattat E.S. Sant är att ibland har de bristfälliga underlag för sina påståenden (gäller i första hand några ställen i Tideströms biografi, vilket Rahikainen dokumenterar). Men Rahikainen sågar urskiljningslöst nästan all tidigare forskning, med undantag för den allra senaste forskningen av Boel Hackman och Ebba Witt-Brattström. Boken slutar på ett kompositionsmässigt egendomligt sätt med utgivningen av Hagar Olssons "Ediths brev" 1955, det är som att den skyggar för att ta itu med forskningen från 1980-talet och början av 90-talet. (Ernst Brunners insatser lyser därför nästan helt med sin frånvaro.)

Hennes slutsatser blir följande summering, som också har återgivits på sina håll i texterna kring boken.
"Den Södergran jag vaskat fram är en ung levnadsglad kvinna, humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert."
Det är faktiskt hurtigt i överkant, med tanke på Södergrans långa sjukdomstider, och jag rekommenderar läsaren att gå tillbaka till Hagar Olsson, Elmer Diktonius och Edith Södergran själv för att bedöma rimligheten i Rahikainens Södergran-bild.

Härnäst ska jag återvända till den samtida poesidebatten!

Dubbeljobbet författare-kritiker

Viktig uppföljande artikel av Lars Hermansson i Aftonbladet angående kritikernas ekonomiska situation och själva kritikeruppdragets förflackning.

Han tar upp exemplet med Tomas Bannerhed, hur författaren efter sitt genombrott med August-priset får förfrågningar från alla möjliga håll om att börja skriva kritik (han tackar konsekvent nej).

Jag har själv många gånger lagt märke till hur poeter och romanförfattare som gjort en någorlunda uppmärksammad debut inom kort och plötsligt också uppträder som kritiker i DN, Expressen eller Aftonbladet. Det är i dag den snart sagt enda rekryteringsvägen för kritiker. På så sätt försäkrar man sig om att poeter också blir kritiker och själva systemets jävighet upprätthålls.