2019-11-18

Gustaf Adolf Lysholm - poet och kritiker av sin samtid

Från releasen av Lysholms "Dunkelt gröna fönsterluckor" söndagen den 3 november i Swedenborgs lusthus. Fr. höger: Bengt af Klintberg, Jonas Ellerström. Foto: Susanna Åkerman.

Det är lätt att tro att författaren Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) var en skönande och ingenting mera. Den som läser hans fem diktsamlingar, utgivna i ganska snabb följd mellan 1953-58, möter en säregen språk- och bildvärld full av romantiskt staffage, företeelser och benämningar som kommit ur bruk, vyer över ett igenkännbart men ändå för nutiden så främmande Stockholm. Miljön är ofta 1830-tal, om nu något så prosaiskt som en tidsbestämning kan ges åt denna säregna, djupt romantiska diktvärld som inte liknar någonting annat. Diktionen i dikterna är både fast och flytande, där de ovanliga namnen och titlarna (ofta autentiska uppgifter ur gamla adresskalendrar) fungerar som hållpunkter i diktupplevelsen, förhöjer livskänslan och utgör ett slags skydd mot en alltför påträngande verklighet. Som yrkesverksam som servitör under större delen av sitt liv visste Lysholm en del om nödvändigheter.

Ett mindre urval av Lysholms dikter, under titeln "Dunkelt gröna fönsterluckor", hämtade från alla fem utgivna diktsamlingar, har nyligen kommit i Lyrikvännens Lilla serie, som en hälsning från Lyrikvännens avgående redaktion. Urvalet är gjort av Bengt af Klintberg och förordet skrivet av Jonas Ellerström som också gjort layouten. Ett sällskap av intresserade från Romantiska förbundet och ellerströms - som samarbetade om releasen - samlades i repliken av Swedenborgs lusthus häromveckan för att fira utgivningen. Bengt och Jonas växelläste ur diktvolymen och berättade anekdoter om poeten. Lysholm håller stilen raktigenom, här ett smakprov:

En blåklädd man med ett livgehäng och en lyra
inlindad i något slags gult nankintyg
kommer gående genom harsyran.
Plötsligt stannar han under en vildapel
och säger andaktsfullt för sig själv:
Här i tystnaden borde det ligga
det förgångnas ryttarboställe.
Här i ensligheten borde han leva
åbon och ryttaren Per Abborre.

Att Lysholm, som jag inledningsvis sa, inte bara var en skönande och diktare, utan också en skarp iakttagare av sin samtid och vältalig bedömare av andras litterära bedömningar, inte minst av honom själv, visas av Per Wästbergs biografi ”Gustaf Adolf Lysholm – Diktare, drömmare, servitör” (2013). Inte så att han fick skriva på kultursidan, eller kanske ens brydde sig om att försöka det, men han yppade sina åsikter fritt och i förtroende till sin förläggare Gerard Bonnier under en följd av år. Breven var naturligtvis inte tänkta att publiceras, men när Per Wästberg nu ändå citerar friskt ur dem för sin biografi måste jag säga att det är stimulerande läsning; det finns litterära elakheter som berikar, i sin (många gånger kanske orättvisa) schwungfullhet. Således kan Johannes Edfelt i detta exempel från Lysholms brev inte försvara sig men det behövs inte heller; personangreppet är preskriberat.

”Här i Sverige måste man ge ut diktsamlingar vid aderton eller nitton års ålder, annars tigs man ihjäl av recensenter och bokhandlare. En student på Stockholms högskola kan ge ut vilken smörja som helst; genast utnämner Johannes Edfelt honom till ett geni i Dagens Nyheter. Min diktsamling avfärdade han däremot med några rader som sade mer om Edfeldts karaktär än om min lyrik.”

Lysholm debuterade när han var 44 år gammal, ovanligt då, ännu ovanligare nu.

Vidare: ”En diktsamling ska inte vara en påse blandad konfekt utan ett mänskligt dokument: en glimmande lykta på den mörka och ödsliga heden.”

Slutligen ett stycke stimulerande elakhet för att hålla honom själv på gott humör och göra verkligheten uthärdlig;

”Högt respekterade, käre förläggare! Kalender för damer kommer att bli min sista diktsamling. Jag varken orkar eller önskar slåss mot en massa kända och okända fiender. Jag älskar lugnet och stillheten. Låt Bengt Holmqvist överta min fallna mantel eller Carl Björkman eller Stig Carlson. Jag tar min Mats ur skolan. Jag avskyr bråk och intriger. Jag trodde att diktandet var liktydigt med lycka. Nu är jag glad att få lämna den litterära rännarbanan. Lyckan är att okänd för människor och fullständigt ensam irra omkring på mörka Östermalmsgator.”

Gustaf Adolf Lysholm gav i själva verket ut två diktsamlingar efter Kalender för damer (1956). Därefter gick han över till att skriva prosa.

2019-11-07

kärlek är den stenen

kärlek är den stenen
runt den virvlar myror
stark som en humla
stark som fyrtiofyra
kärlek är den stenen i magen
som en barnfot i koskit i hagen
som en stövelklack krossar en myra

2019-09-23

Den alternativa rikedomen

Här är en lista på några poeter som inte kom med i Berör och förstör:
Lukas Moodysson, Håkan Sandell, Kristian Lundberg, Peter Lindforss, Ola Julén, Eric Fylkeson, Per-Eric Söder, Göran Greider, Louise Halvardsson, Olivia Bergdahl.

En i sina stycken väl så stark lista. Talar de till unga? Det skulle förvåna mig om inte.

Representativitet är viktigt för Folkhammar & Farrokhzad, liksom en blandning av omedelbarhet och komplikation i dikterna (där är jag med) men ingen från Malmörenässansen finns representerad.

Och Johan Jönsson har med tre prosatexter från ”Efter arbetsschema” medan Bruno K. Öijer liksom merparten av de andra medverkande bara har med en dikt. Varför? (Kunde inte låta bli.)

2019-09-12

Alla har vi varit unga och dumma, unga och långhåriga, unga och hungriga

Andreas Björsten, John Peter Gister, Fredrik Lind och programledaren Mats Barrdunge i en inspelning från 1992. Medverkar gör även Maria Nyström med musikern Benjamin von Arken och sagoberättaren Peter Hagberg.

2019-09-11

Ungdomens poeter

Urvalet i Berör och förstör

Det vore småaktigt att racka ner på urvalet i den nya poesiantologin för unga, Berör och förstör. Den innehåller bidrag av många poeter som jag beundrar och respekterar (samt förstås en del som lämnar mig sval). Jasim Mohamed och Tomas Tranströmer är två av de poeter jag har en personlig relation till. De kan också visa på spännvidden i urvalet. Säger jag att även Bodil Malmsten och Bruno K. Öijer är representerade i antologin så är det sant, även om det ger lite fel bild av urvalet då de flesta medverkande är väldigt unga; en del av dem kommer mer eller mindre direkt från skrivarskolorna.

Judith Kiros hann väl knappt få ut sin debutdiktsamling O innan hon blev antologiserad bland de främsta samtidspoeterna. Hennes bok och antologin kom ut mer eller mindre samtidigt, vilket vad jag förstår måste betyda att redaktörerna läst den redan i manusform. En annan av de unga poeterna i urvalet, Yolanda Bohm, som debuterade häromåret med Ikon, har med en fin muntlig dikt. (Yolanda var för övrigt den poet som utsåg mig till cis-man under Poetry Slam-SM 2014. Jag hade på den tiden ingen aning om vad det betydde.)

Det språkkritiska stråket finns med, något annat vore väl att förfalska 00-talets svenska poesi, men är inte alltför påfallande. En tillgänglig poet som Bob Hansson saknas i urvalet, vilket möjligen är en fingervisning.
Men en sak vill jag diskutera, och det har förstås ändå med urvalet att göra. Där föregångaren Kärlek och upprors redaktörer satte en ära i att leta upp klassiker som talade till unga, gör Berör och förstörs redaktörer Folkhammar och Farrokhzad motsatsen och riktar in sig helt på samtidspoesin. Ingen Karin Boye, ingen Hjalmar Gullberg, ingen Edith Södergran. Inte ens någon Henry Parland, och det kan göra mig lite ledsen att unga läsare inte längre får pröva sina hjärtan mot deras ord när det görs en ny antologi. De är – ungdomens poeter.

2019-08-22

"Änglamakare" - dikt av Peter Lindforss

Det är en rikedom att läsa Peter Lindforss (1953-2015) efterlämnade manus. När jag kommer till den här dikten reagerar jag lite grann; har jag inte läst den här dikten förut, slutet känns så välbekant. Mycket riktigt, den är en av tio Lindforss-dikter vi publicerade i tidskriften Den Blinde Argus en gång i tiden. Nu bor den granne med ett stort antal andra, opublicerade dikter.

ÄNGLAMAKARE

Om jag inte hade någonting annat för mig
skulle jag kunna tänka mig att stanna här
Fullständigt oberoende och oanvändbar
Med en ständig kustkänsla i revbenen
och en halvsvald ångest i strupen;
en fånge bland öarna
och en främling på sina hemtama trottoarer
Om du vore min hobby
och vi tillbringade mer tid tillsammans
nere i hamnen så lovar jag dig att jag skulle
visa dig på ankringsplatserna och kanske våga
ta dig dit där bara fyllona och galningarna går
Men eftersom jag har mycket för händer
och uppbär en annan position just nu
får du nöja dig med att gissa dig till
vilka hemska hemligheter
som jag eller någon annan hemlös
hade kunnat avslöja för dig nere i hamnen
där jag och fyllona och galningarna
arbetar dygnet runt
på att göra ditt överseende leende världsberömt

(ur Den Blinde Argus nr 15/16 och ett efterlämnat manus)

2019-08-19

Grå Apollinaire

Många är de opublicerade, halvt bortglömda dikter som kommer upp på bordet när man jobbar med att sammanställa sina Samlade dikter. Här är ett exempel, jag har kallat den för Grå Apollinaire. Den ingår i en opublicerad diktsamling som jag skrev 1999:

Grå Apollinaire

En kosmisk ensamhet går genom rummet
vi döper den till Guillaume Apollinaire
Den har mycket att beställa
den måste älska alla kvinnorna
i förbigående hälsa på alla män ute på gatorna
tiga still en kväll på caféerna
tankfull slagen av sin egen dödlighet