2015-08-31

Hommage till Peter Lindforss

Peter Lindforss bästa dikter
består av tomhet
som gömmer kärlek
som gömmer…

Någon säger att det är bara ord
som brinner
i poetens samvete

Legato betyder
att dikten kommer
i flytande form

Poetens röst
binder samman
förnimmelserna
och tingen
i legato

Peter Lindforss
är ett annat uttryck
för tidens beståndsdelar
åtminstone sedan 1976

(ur min diktsamling ”Kärleksbikter – muntliga dikter2”)

2015-08-18

Självbekännelse


Jag cyklade sakta genom Malmö, det var den artonde augusti och solen sken, saker som varit tunga och svåra i flera år hade plötsligt bytt skepnad, ändrat färg, form och tyngd. Jag hade helt enkelt kommit ut på andra sidan, igen. Men så härligt det är när allt inte bara är som en centrifug i huvudet utan i varsin liten låda. Jag hade min nya bikini på mig, med hög midja och fuchsiablommor som mönster, det blåste från stan och jag parkerade min cykel vid brygga två. Gick ner till stranden och tog av mig sandalerna och vadade ut i det riktigt härliga vattnet, jag gick mot brygga tre, funderade på att gå hela vägen dit, men samtidigt hade jag dålig balans och skrattade åt mig själv, och som jag funderade över om jag hade hjärntumör, pappa hade haft hela lilla hjärnan uppäten av tumörer och hade ingen balans eller ordning på benen sista tiden i livet så jag visste hur det kunde bli. Mitt emellan bryggorna vände jag tillbaka mot stranden och gick högst upp på sanddynen som skiljer sanden och grässlätten åt. Det var några barnfamiljer borta vid brygga två och jag skymtade barn på andra sidan brygga tre. Jag var helt ensam med ansiktet mot vattnet. Men straxt bakom mig i de olika små groparna låg folk på det gula gräset och solade. 

Klockan var nitton minuter över två, jag slängde ut mitt rosa lakan, som jag fått efter min mormor, ett vanligt rosa påslakan från IKEA som hon säkert inte använt så mycket, som hon gjorde, hon sparade, hennes barn köpte fina kläder, klänningar, kjolar, koftor men hon tyckte det var för fint och ville ha sina gamla utslitna träskor och ingådda mjuka kläder, vi gillade rosa både mormor och jag, så jag la mig på det rosa lakanet mellan gråbobuskar och strandråg och fnissade åt måsungarna som satt med näbbarna mot blåsten och sov. Så underbart enkla, de strömlinjeformade fåglarna, den vita sanden och deras små svarta skuggor som låg som haklappar på dem. Jag tog på mig kepsen, kom på att jag hade radio i mobilen och knappade in P1 som pratade om Aase Bergs nya bok, jag ritade fåglar, försökte fånga dem och satt i vanlig skräddarställning med blocket i knät. De började prata om Sun Axelsson och att det inför 80årsdagen av hennes födelse hade återutgivit hennes trilogi. Honungsvargar minns jag. Bekännelselitteratur, kvinnor som skrev om sina liv på sjuttiotalet, givetvis dök mannen med K upp. Jag tänkte på hur jag uttalar hennes namn som Sune utan e, det är givetvis fel, men jag gillar u:et. Ur ögonvrån ser jag att nåt med hatt kommit gående från brygga tre och slagit sig ner några meter till vänster om mig. Vit hatt, svarta solglasögon grön tisha, jag fortsätter att rita, måsarna raglar på snedden ner mot vattnet och jag fnissar åt dem och kommer på att jag inte har cancer, det blåser bara jävligt starkt. I radion pratar de om andra favoriter ur den kvinnliga genren Självbekännelser  och att Sun inte är lika populär som Kerstin Thorwall, jag tittar upp från mitt block, människan som sitter bakom en gråbo spretar med benen och har handen mellan dem, armen rister fram och tillbaka. Jaha tänker jag, orkar liksom inte ta in att någon tvingar sin sexualitet på mig. Någon tycker att det är helt okej att sitta byxlös i sanden och tillfredsställa sig själv klockan 14;36 en blåsig dag några meter från en ensam kvinna som helt oprovocerande sitter och ritar, jag var påklädd, satt för mig själv.

 Dessa patriarkala skitstrukturer som gör att snubbar tror att de har rätt att köra ner sin skabbiga sexualitet i halsen på en, jämt och ständigt. 

Jag glodde, sen fortsatte jag att rita, jag blev inte rädd, knappt ens sur, det var bara jaha, en man i vit hatt. Jag ignorerade honom, inte för att jag var i nåt slags självbevarelsemode, utan för att jag inte ville bli avbruten i det jag höll på med, jag hade ju så roligt där jag satt alldeles koncentrerad och jobbade, när när ska man slippa bli avbruten av självupptagna män? Jag går på konsert, nån random snubbe vänder sig om och dansar mot mig och jag blir skitstörd, jag har väl inte betalat dyra pengar för att du ska tro att jag vill titta på dig. Sen kommer nån och frågar om man inte ska gå hem till dem och knulla istället. Jag vill inte bli avbruten. Det jag gör är viktigt, för mig, skit ner dig snubbjävel, jag är inte din mamma och om du visste vilken dålig mamma jag är såhär klimakterieförändrad som jag är så skulle du inte ens våga sitta så nära mig. När jag sen kommer hem går jag ut på sociala medier och berättar vad som hänt, raljerar lite över mäns oförmåga att stå ensamma. Det här konstiga att manlig sexualitet måste få ett utlopp måste ha en mottagare. Det stör mig. det stör mig så inihelvete. Han blev färdig ganska fort tror jag för plötsligt hade han jeans och blå tshirt på sig och en liten ryggsäck fullt normalt hängd över bara ena axeln, de heltäckande svarta solisarna dolde mer än halva ansiktet och han lyfte på sin hatt, typ torka av sig i pannan med armen, håret var en välklippt, vit kalufs, han var väl runt 55, inte tjock, men inte heller smal, och nu tänker jag, tänk om han lyfte på hatten som en hälsning. Som ett tack, ah fy fan, det är inte underligt att jag avskyr folk jag inte känner och snubbar i särskildhet. Jag förstår dem inte och jag vill inte ha med dem att göra. Samtidigt är ju detta förfärligt, vad som helst hade kunnat hända, jag hade inget att försvara mig med, jag hade inte haft en chans om han gett sig på mig Ska jag en halvfet medelålders kvinna behöva ha koll på vad alla runt omkring mig gör, ska jag behöva resa mig upp och gå när nån bestämmer sig för att vifta med sin gamla penis i ansiktet på mig. Ska min frihet inskränkas, skall jag tvingas in i fållor för att någon måste få ut sin gamla pockande säd. Det är så ohemult vedervärdigt att bli antastad, att ständigt behöva ha en säkerhetsutväg.



Efter att han gått fortsatte jag med mitt, med radion på och i P1 pratades det om spermier och mannens fortplantning och ja, jag fortsatte måla sovande måsar, och jävligt snyggt blev det.


Heikki Vesa med tummen på det viktiga i universum som vanligt


2015-08-16

2015-08-13

Skrivet om Peter Lindforss

Peter Lindforss bortgång har uppmärksammats på några håll och kanter:

Jonas Ellerström har skrivit en minnestext som publicerades först i DN och sedan i SvD (11/8).

Även Malin Berghagen minns Peter Lindforss. Dessutom publicerar hon en längre och betydligt utförligare version av Ellerströms minnestext på sin blogg.

2015-08-10

Kulturminnen: Ur den prisbelönta tidskriften O-tidskrift

Andreas Björsten har tidigare gjort sig känd främst för tre saker: 1) en blogg där han beklagade sig över hur Författarförbundet envisades med att avslå hans ansökningar om medlemskap 2) sina poetry slam-dikter texempel om hur mycket han hatar Karolina Ramqvist 3) den bruna skinnbaskern, en sån som Robert Gustafssons rollfigur bär i "Fyra nyanser av brunt". Det här året har han även gjort sig känd som Håkan Bråkans drabant i metaforfejden /.../

(November 2004. Från en kulturarws-dator på Kungliga Biblioteket.)

2015-08-07

En efterlämnad dikt av Peter Lindforss

Jag satt vid vattnet igen
Kändes som länge sedan sist
Som om någonting hade hänt
eller var på väg att hända
Gräset vågorna rörde sig för vinden
Jag la två strån i kors
Kastade en sten i vattnet
En fågel lade huvudet på sned
och betraktade mig skeptiskt
Den visste inte hur rätt den hade

- Peter Lindforss

Den här dikten anspelar på zen poem #3, en tidigare dikt av Peter.

2015-08-03

Peter Lindforss är död

Jag vet inte exakt vad som hände. Jag vet att socialen hade nekat honom pengar till hyran då den var för hög. Han blev uppmanad att flytta till en mindre lägenhet, och blev vräkt. Men Peter rörde sig inte ur fläcken, han blev kvar i Vasastan.

Några sorgliga blombuketter, ett ljus tillsammans med ett exemplar av den sista diktsamling han gav ut utmärker hans sovplats. Platsen där han gick bort och dog troligen i sömnen. När personalen i kyrkans café kom och ville väcka honom mitt på söndagen – de tyckte han hade sovit lite för länge – var han redan död.

När hans diktsamling ”Det finns mer” kom ut visste jag ännu inte att han hade blivit hemlös. Men det kunde jag snart gissa. När jag mötte honom på gatan var det som om han försökte undvika en. Han gick alltid klädd i samma mörkblå överrock. Vad var det egentligen som hade hänt?

Bitarna i historien föll så småningom på plats. Det tog sin tid men sakta började han att berätta. Till slut sa han det rent ut: jo, han hade blivit hemlös, han sov än här än där, var han kom åt. Någon gång hos kompisar. Det var som om han inte brydde sig längre.

Det nästa som hände var att han började skicka mig nyskrivna dikter via sin telefon, som sms. Först en, sen flera, sen många. Han bad mig att skicka en av dikterna som han skrivit på engelska till hans gamle vän Leonard Cohen. En viss självmedvetenhet hade Peter kvar. Han sa att han aldrig hade mött så många goda människor som sedan han blivit hemlös. En del av dem visste att han var poet, de flesta inte.

Men så en kväll denna regniga sommar kom samtalet jag länge hade fruktat. Min vän Peter Lindforss var funnen död på sin sovplats utanför Filadelfiakyrkan. Hans liv hade inte gått att rädda. Hans död tycktes oundviklig.

Vad är då sensmoralen av denna verklighet? Jo, kanske är det att ett brott har begåtts, inte bara mot poeten och människan Peter Lindforss – utan även ett brott mot svensk välfärd. Det solidariska samhälle vi en gång hade byggt tillsammans. Inte är det väl möjligt att en svensk erkänd, om än lite bortglömd poet ska behöva dö på det här sättet. Ensam i en sovsäck i en portuppgång. Svaret borde ge sig självt.

Peters dikter finns kvar och kommer förhoppningsvis att leva vidare. Men han själv har nu tvingats att uppleva den död han så länge har skrivit om. Det borde inte behöva vara på det här sättet, så ovärdigt!

Skrivet i vrede en torsdagskväll, samma vecka vännen Peter gick bort.

Peter Lindforss hann ge ut sex diktsamlingar och en prosabok om sin vänskap med Leonard Cohen under sin levnad. Han har översatt ett 80-tal böcker från engelska.
Han har även skrivit sångtexter till Lill-Babs och Mikael Rickfors.