2017-04-23

Björsten på S:t Pauls vid Mariatorget

Redaktör Björsten läste i lördags ur sin nya diktsamling »Muntliga åtbörder« i den trevliga och stökiga bokhandeln S:t Pauls Bok & Papper vid Mariatorget i Stockholm.


Efteråt blev det spontan diskussion bl.a. om namedropping, om att vara hemlös och om att förbli sann i sitt skrivande.
Dikterna är utgivna av Fri Press.

2017-04-17

Promenad i Prag

En man ligger knäböjd och ber. Eller tigger. En kyrka från fjortonhundratalet. Japanerna fotograferar igen.
Jag står utanför tortyrmuseet. En man sitter fastspänd där. Han speglar sej i mej. Han har en blek andedräkt. Det är en lukt av inlagda gurkor.
En man ligger knäböjd och tigger. Jag lyssnar på knarkmusik. Plötsligt ställer han sej upp: "Detta är thailändsk massage. I mitten av Europa."
En man ligger knäböjd och tigger. Jag ger honom fyra spänn. Det kunde ha varit du.
Ett flygplan kör in i en bergvägg. Ett flygplan störtar i Atlanten. Det kunde ha varit du. Slamsorna på en klippö.
En man ligger knäböjd och tigger. Japanerna måste fotografera.
En man i Texas slår sin fru.
Jag sätter mej i kyrkan. Japanerna fotograferar igen. Mina trasiga knogar. Väggen och kyrkan och stillheten. Jag ber att han får leva till jul. Jag ber om en smekande sommar.
Ser du de nerpissade stolarna. Ser du de inslagna vägkrogarna.
Ser du, tjugo i fem, ser du flyktvägen in i skogarna, ser du mannen med den piskade ryggen, flyg iväg igen, flyg iväg, min vän.
En man ligger nerspydd och sover. Vi är bredvid tortyrmuseet. Jag ger honom inte ett skit. Du försökte visa mej världen. Jag hittade bara hit.

2017-04-06

Årets Argusstipendiat är utsedd

Juryn hade i år en väldigt tuff uppgift att välja vem som skulle få Argusstipendiet, vilket består av en vistelse i "Argusstugan" utanför Vimmerby under 10 dagar.
Det  var flera väldigt duktiga och erkända författare och musiker som sökte. Valet föll till slut på  författaren Magnus Utvik, uppväxt i den småländska metropolen Värnamo. Han debuterade 1989 med diktsamlingen "Jorden" och har medverkat både i tidskriften Den Blinde Argus och vid några uppläsningar som vi anordnade, bl.a. på Hultsfredsfestivalen.
Magnus Utvik är numera bosatt i Stockholm där han är verksam som författare och har hittills givit ut ett dussin böcker, lyrik, romaner och faktaböcker. Senast kom boken "Tuktad till frihet", om Hans Scheike och hans "pisksekt". Han är också en uppskattad recensent i SVT:s Godmorgon. Det händer ofta att det kommer in låntagare (företrädesvis kvinnliga) på biblioteket i Kisa och vill reservera böcker som "den där Utvik" har pratat om i teve.
Vi hoppas att det småländska lugnet skall inspirera honom till nya litterära stordåd. Ett tips är att ägna några timmar ut att utforska bastuflotten på andra sidan sjön!


Jag sitter vid köksbordet invirad i en handduk
som ett barn nyss uppstiget ur havet

En bok skrivs mellan mina händer:
Landskap i skugga    Översköljda öar
Ljussken på himlen

Varje ord är ett kärl nersänkt i jorden

Ändå äger jag ingen stillhet
Jag skriver på den mörka sidan av tystnaden


(ur "Genom mörkret går jag med dig tillsammans med ditt mörker", W&W 2000)



(Här ses författaren tillsammans med juryordförandes dotter Linnéa 1991, 
som verkar känna sig mycket trygg i den forna Värnamopoetens famn.)


Besök författarens hemsida!

Tidigare Argusstipendiater;
2016: Jonas Bergh (litteratur, Malmö/Landskrona)
2015: Jimmy Karlsson (teater, Vimmerby)

2017-04-04

Kväll i Prag

Det regnar svavel. Bara korvkioskerna har öppet. Raka horor på min gata. "Hey, baby, you want sex." Deras fejkblonda hår.
Kanske när jag var femton och oskuld. Men då var jag inte här.
Någon som inte varit i krig. Skriver om krig. Vill att ungdomar ska lära sej kriga.
Hororna sjunker i regnet. "Please, baby, you want sex." Hon är kanske femton år. Min dotter läser Timbuktu.
Det regnar hårda droppar i Prag. Floden ligger kvar.
Att vara född att flöda.
Någon som aldrig varit i krig. Vill att andra ska lära sej döden. Att gå upp tidigt på morgonen. Att dagens ungdomar är lata. Så de måste göra lumpen. De måste lära sej låtsasskjuta med geväret.
Min dotter är fjorton år. Hororna ligger på gatan. En fet man stannar till. Det är alla sår.



2017-03-28

Om Örnen och kråkan

”Örnen och kråkan” är ett intressant projekt i regi av poeten Magnus William-Olsson, som för övrigt utvecklats till något av en mångsysslare inom poesins värld, som skribent, översättare och producent.

Örnen och kråkan är en nystartad sajt för kritik där en ny poesipodd ska publiceras en gång i månaden (onsdagar) samt nya kritiska texter om poesiböcker ska publiceras de övriga onsdagarna i varje månad. Korta avbrott i detta publiceringsschema blir det under sommaren samt kring jul.

I en litterär offentlighet där litteraturkritiken har rustats ner, arvodena för kritiker står stilla eller går bakåt och man som läsare inte längre kan lita på att skönlitteraturen speglas och bedöms på kultursidorna – vill Örnen och kråkan göra skillnad.

Ambitionerna är med andra ord inte små. På Poesimässan som ägde rum helgen 24-25 mars på Stockholms stadsbibliotek presenterade Magnus William-Olsson tillsammans med medarbetarna Hanna Stjernfeldt och Sophia Palmén sajten. Han menade att inom ett år från nu skulle Örnen och kråkan ha etablerat sig som ett av de viktigaste forumen för kritik och över huvud taget överblick över nyutgiven poesi. En bok med samlade recensioner från 2017 ska också ges ut.

Redan nu betalar sajten enligt uppgift högst arvoden inom kultursidesvärlden (som den både är och inte är en del av). Hur det går ihop får ni fråga Magnus William-Olsson om.

I sin presentation på Poesimässan lyfte Magnus W-O fram digitaliseringen som den stora faktorn, den stora kraften som har påverkat det litterära fältet och som alla måste förhålla sig till. De ansvariga för tidningarnas kultursidor ser numera i realtid vad läsarna vill ”klicka” på och det är i varje fall inte recensioner!

Enligt vad Magnus W-O berättat står lyriken fortfarande för 20 procent av den totala utgivningen, så på ett sätt står genren stark men på ett annat sätt inte. Försäljningen är riktigt usel, under 100 exemplar per bok i många fall. Att bokhandlarna knappast längre saluför lyrik, åtminstone inte i någon större utsträckning (lyrikhyllorna kan vara minst sagt små) är den andra stora faktorn som har påverkat poesins ställning i offentligheten. Nästan all försäljning av lyrikböcker sker numera i nätbokhandeln eller i kompisgäng på uppläsningar, eller i communities på nätet.

Min åsikt om allt detta är att digitaliseringen naturligtvis är en realitet att förhålla sig till, men jag anser inte att allt borde kretsa kring den. Internet är numera oundgängligt att publicera sig på, men långt ifrån allenarådande. Jag menar att tidningarnas kultursidor trots allt fortfarande är de viktigaste instanserna för en kritisk bedömning av poesiutgivningen. Historiskt sett har kultursidorna haft ansvaret inte bara för att överblicka poesin utan också vara ett kritiskt samvete inför eftervärlden. Det ansvaret har kultursidorna till stor del avsagt sig men det gäller att påminna dem om det.

Kultursidorna – i tryckt eller digital form – har ett uppdrag och fortfarande en viss tyngd bakom sig, medan sajterna är frivilliga, hela deras hållning präglas av det. Det frivilliga uppdraget kan aldrig bära hela det litterära fältet.

Örnen och kråkan kan tillföra något nytt och viktigt om de ställer sig i en mellanposition, och sammanför traditionell litteraturkritik – det som håller på att gå förlorat – med digitaliseringens öppenhet och nya distributionsvägar. Så länge lyriken svävar över markerna.

2017-03-24

Poesi om nästan outhärdliga händelser

Jasim Mohameds diktsamling ”Vittnen till meningslösa händelser” visar på skillnaden mellan ”politisk poesi” med citationstecken och politisk poesi som befinner sig mitt i skeendet. Där orden inte blir åsiktsmarkörer eller partipolitik utan bär ett engagemangets budskap, som samtidigt är utmejslat poetiskt språk.

För det här en verkligt stark diktsamling, om en sekvens av händelser som uppenbarligen gjort outplånligt intryck på dem som var med, titelns omtalade ”vittnen”.

Diktsamlingen handlar tematiskt om en dramatisk folkförflyttning, den stora mängd flyktingar som kom sjövägen och mellanlandade på en liten grekisk ö – oftare förknippad med semesterparadis än med flyktingkatastrofer – under några månaders tid för något år sedan. Det handlade då om att finnas på plats, vare sig man ville eller inte, höll jag på att skriva, som en del av en nödvändig humanitär insats. (Konkret: dela ut bananer, baguetter och blöjor. Det nödvändigaste.) Så här efteråt blir det till ett konstnärligt material som författaren varsamt frilägger med stor behärskning och fint handlag.

Var man än står politiskt eller vilken inställning man än har till flyktingpolitik skulle jag säga att det är omöjligt att värja sig mot kraften i dessa upplevelser, som av allt att döma förvandlade dem som var med. Allt är basalt i den värld som Jasim Mohamed här ser. Är det resignation eller bara en bävan inför den ibland trytande orken att ta itu med det nödvändiga?

På kalkvita väggar avtecknar tystnaden
skuggor som rör sig på led

Vid lägerelden
döljer lögnen sanning

och ett barns leende
byggsatsernas urelement

Några ord till om diktsamlingens titel som jag läser den. Dikterna skildrar ”meningslösa händelser”, således. Ja, meningslöst riskerar det att bli för dem som var med, de som överlevde flykten men där kanske familjemedlemmar dog, drunknade, på vägen. I den bemärkelsen kan situationen påminna om den som Imre Kertész målar upp i ”Mannen utan öde”. Händelserna framstår som meningslösa därför att individerna blir spelbrickor i ett större historiskt skeende, där människans individuella öde mer eller mindre försvinner. Ur det kan formuleringskonsten resa sig och skapa något trots allt meningsfullt av det som har hänt (och kanske fortsätter att hända):

Jag var vittne till vindens brott

dess grymma pakt med plötslig gråt

Jag såg en barndom
ryckas ut ur händer

blåsa bort

driva mot vår horisont,
en evig prick, ett hål
i vilket vi en dag kommer

att söka ljus

Jasim Mohameds tredje diktsamling är hans hittills starkaste.