2016-08-23

Världens Kortaste Antologi

Det är förstås en briljant idé av gänget bakom Trombone att ge ut vad de kallar Världens Kortaste antologi.

Tyvärr håller den inte så hög klass att det är berättigat att säga att den är ett nödvändigt komplement eller alternativ till mastodontverket Svensk poesi. Det är dock befriande att läsa något som är ett bidrag till något pågående, samtidspoesin utifrån en bred definition, snarare än ett försök till kanoniserat monument.

Bäst i nr 13 av Svavel-serien (jo, antologin har fått det numret) är dikterna av Maria Küchen respektive Ulf Karl Olov Nilsson. Maria Küchen skriver om mötet med en papperslös i en sky-bar. Ulf Karl Olov Nilssons dikt INBILLNINGEN: SYSTEMET verkar vara en kommentar eller omdiktning av en rad av Lukas Moodysson: Någon har kidnappat golvet under dina fötter.

Jag kunde gå på det,
eftersom golvet hade visat att det var golv.

Jag var kidnappad, eller möjligtvis var jag inte
kidnappad.

Och om golvet inte visat att det var golv
hade jag aldrig gjort det (gått på det)

Antologin rekommenderas.

2016-08-18

Medan litteraturhistorien skrivs

Det är inte varje dag man läser om en universitetskurs i Samtidslitteratur, som den Lunds universitet nu ger från våren 2017. Här handlar det till och med om samtidslitteratur på allvar, de senaste 15-20 årens utveckling, i stället för så som det brukar snarare handla om modernismen eller efterkrigslitteraturen.

Det är dock maktpåliggande (konstigt ord) att anordna en sådan kurs. Inriktningen kan lätt förväxlas med viljan att grunda en kanon eller avgöra vilka nutida författarskap som håller. Jag tror inte att det är kursens ambition att spela en sådan roll, men vare sig man vill eller inte får den något av en sådan funktion, genom att formulera sig övergripande om sådant som knappast litteraturkritiker ännu hunnit ta upp. (Utrymmet för översiktsartiklar om litteratur och poesi förefaller vara i stadigt krympande.)

Det är naturligtvis omöjligt att ge ens ett försök till heltäckande bild av litteraturens utveckling i "Sverige, Europa och världen"; denna svårighet kanske i sig blir något av ett tema i den globaliserade tid vi lever i. Något finns dock att hålla sig i; det är ingen vild gissning att kursen kommer att ta upp autofiktionen med Knausgård, Norén och Maja Lundgren som några av namnen. De internationella motsvarigheterna vågar jag inte nämna, om det finns några? Är det inte så att Norden ett kort tag var ledande - vad gäller att producera intresseväckande autofiktion?

Vad gäller den försiktigt formulerade delkursen "Poesins mötesplatser" är din gissning så god som min. Men låt oss se: OEI:s plantskolor, författarutbildningar, digitala forum osv. Någon konsensus om samtidspoesin går väl ännu inte att uppnå, hoppas jag innerligt. Så färdigt ska inte allt serveras. (Tipstack: Victor Malm.)

2016-08-17

Natt i augusti

din nygamla klänning
hur snygg du är i den
det är en hinna över allt
att vara nära dej igen
att jag inte förstår
i helikopternatten
att du ser spåren där jag går

2016-08-12

Apropå eko-poesi

Det har visst uppstått något av en rötmånadsdebatt kring detta med eko-poesi. Jag hade delvis missat den. Aase Bergs första artikel om Djuren i litteraturen där hon tar upp några aktuella titlar var införd i DN 29/7.

Lisa Gålmark i Aftonbladet hade invändningar mot några namngivna skribenter som skrivit om djur i bokform på sistone, däribland Berg. Det är väl i och för sig så som Gålmark skriver, att ekopoesi alltid har funnits. Men Viola Bao i SvD som hon nämner i sitt debattinlägg hade väl ingen avsikt att skriva uttömmande om begreppet utan tog upp några aktuella verk för att nå fram till något tidstypiskt, i sin understreckare och t.ex. sin recension av Jonas Grens diktsamling "Antropocen."

Tonläget i Aase Bergs replik är häpnadsväckande, och jag är inte heller ense med hennes påstående i den första artikeln om att djuren alltid står för något främmande. Det kan ibland vara alldeles tvärtom!

Min hållning till begreppet eko-poesi eller naturlyrik är annars lätt avvaktande. Jag har lite svårt för filosoferande i diktform kring förhållandet människa-natur. Jag vill ha gestaltning. Naturlyriken har väl alltid oscillerat mellan en utanför-känsla hos människan (fast hon befinner sig mitt i naturen) samt stundtals en känsla av dubbelexponering, sammansmältning med naturen. Antagligen bara i korta stunder, men låt så vara!

Trombones skriftserie "Svavel" (med sextonsidiga diktsamlingar) innehåller två titlar som är intressanta i detta sammanhang. Dan Gustavssons "Naturlyrik" och Christer Bobergs "Haiku" (bägge 2013). Dan Gustavssons dikter oscillerar väl, så som jag nyss har försökt beskriva det, mellan hur människan-naturiakttagaren så att säga lägger sig intill naturen med sin blick. Och i andra ögonblick når fram, stillnar. Det är mycket läsvärt.

Väntar
i ösregns öga
tills granars
efterregn faller
friskare

Christer Bobergs haiku-dikter är (även de) vad titeln lovar, men så är också haiku-dikterna i grunden någon slags naturlyrik också de, med sina årstidsbestämningar och gärna överraskningar på sista raden. Haiku-dikterna tar också metaforen till hjälp, eller rättare sagt, omgivningen som blir både verklighet och bild.

Min kalla hjärna
är ett frilagt gravröse
bland vitsipporna.

eller

Sjörökens grepp om
vardagens decimaler.
Vitnande knogar.

Här sker med andra ord sammansmältningen. Men då är det natur, människa och dikt.

Omdöme sommaren 2016

Jag är inte så originell. Sommarens bästa läsning har varit "Min kompis Gunnar" (se nedan), Hilary Mantels "Frihet" och Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna" (pågående). Vilhelm Ekelunds prosadikter, samlade av Jonas Ellerström under rubriken "Nattvandringar" kommer också nära.

2016-07-31

Peter Lindforss in memoriam

Nu kommer jag aldrig mer att stöta ihop
med Peter Lindforss på Kungsholmen
eller få några sms med nyskrivna dikter
mitt i natten.

Peter, du längtade alltid till hösten
vad var det du ville med den?
Det obarmhärtiga vädret fortsätter
stekande sol och tropiska oväder.

Jag letar efter avklarning, melankoli
en ny berusning.
Kanske är det höst, kanske är det höjdpunkten.
Det är skillnad på sensommar och höst.

2016-07-16

Rapporterar tacksamt från Argusstugan

Roddbåten gungar lätt. Det är den objektiva lyckan i att ro. Jag trodde inte på det först. Jag har ju ont i foten. Jag är ju van vid havet. Jag är van vid klarare vatten. Jag är van vid platta vägar. Att det bara är vinden att tänka på. 

Backvägen är brant och hela tiden en rädsla att bara orka halvvägs. Att få punka på cykeln.  
Men det var alltså de första dagarna: Backen var ett monster. Nossen var ett sugande hål. Nu är allt objektiv harmoni och lycka.

Roddbåten rör sej stilla framåt. Vi är en mjuk kniv i det mjuka smöret. Den branta stigen ner mot bryggan är svår att gå med min halta fot. Men så värt det. Barnen plockar körsbär och hallon. Hunden hälsar på hos alla grannar.

Den objektiva lyckan i att ro. Att glida fram till campingens brygga. Lägga till och jag tar inte av mej den snygga flytvästen. Jag blir den båtsman jag alltid ville bli.

Bastuflotten gungar när vi går ut på den rangliga bryggan som är en bro. Vi lämnar brännässlorna. Vi dyker i sjön och in i värmen och, olé!, in med ett vedträ till! Låt kokande vatten bli ånga.

Livet på en bastuflotte. Vi dyker i sjön och allt är ändå glasklart. Att skaffa en motor och proviant och obegränsat med ved. Och bara ge oss av. Livet på en bastuflotte. Den objektiva lyckan. Den objektiva fulländningen.


2016-07-05

SvD om 20 unga poeter

Nej, ingen översikt över Sveriges viktigaste unga poeter under 40 (viktigast i vilket avseende?) där både Jenny Wrangborg och Daniel Boyacioglu saknas går väl att ta på allvar.

Bäst bland de etablerade poeter som listas är Johannes Anyuru (dikterna från "Det är bara gudarna som är nya" och "Omega" - men skriver han fortfarande poesi?). Mest intressant bland de yngre poeterna är för mig Anna Axfors, vars diktsamling "Veckan innan" på AFV Press dock inte finns att köpa någonstans. Den finns inte ens på KB!

Dikten "att jobba heltid" finns på Dagens dikt. Men varken Anna eller Elis Burrau lär behöva mer reklam.

Det är över huvud taget en väldigt stor diskrepans i översikten mellan de etablerade språkpoeterna i yngre medelåldern och den unga poesin, vars särdrag knappast någon skribent ännu brytt sig om att fånga. Utom Victor Malm i senaste 10TAL (rekommenderar den essän).