2014-10-29

Juholt, Suhonen och jag, del 2

"Partiledaren som klev in i kylan" kan vara den främsta politiska thrillern som skrivits i Sverige. Det känns som om en väldigt viktig bok, långt bortom den aktuella medieuppståndelsen.

Jag är ju bekant med Daniel Suhonen. Minns inte hur det började, men vi träffades väl på någon uppläsning. Hur som helst lät han mig uppträda som estradpoet flera gånger på Socialistiskt forum i Stockholm, när han höll i det programmet i egenskap av vice chef på ABF Stockholm. Det här var i mitten av 00-talet.

Sen gick han vidare och blev chefredaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. Jag lade märke till att de publicerade poeter och tänkte att jag kunde skicka in en dikt, även jag. Sagt och gjort, jag skickade in en opublicerad dikt som jag nyligen skrivit klart, Burksamlarens dikt kallade jag den.

Den kom med i Tvärdrag nr 1/2011 om reformismen, ensam på en sida. Vad jag inte visste och inte hade kunnat drömma om var att numret skulle delas ut i samband med Juholts installationstal ("kröningen" som det kallas i Partiledaren som klev in i kylan). Juholts mycket gripande tal utgick från en artikel av Stina Oscarson i samma nummer av Tvärdrag, som handlade om människor snarare som medborgare än som kunder på en marknad, om kulturpolitik och "icke mätbara värden". Enligt Suhonens Juholt-bok hade han skickat Stina Oscarsons artikel till Håkan Juholt i förväg och delar av den letade sig in i hans tal. Jag trodde snarare att han hade läst hennes artikel i tidskriften och att han därmed även hade läst min dikt (vilket han naturligtvis kan ha gjort). Hur som helst, jag kände mig därmed - på ett barnsligt och naivt sätt - delaktig i Juholts tillträde och de visioner han målade upp! Det här var väl också krönet på min verksamhet i offentligheten som någon slags kristen socialdemokrat (naturligtvis oorganiserad, men i vilket fall). Min empati har väl sedan dess blivit lite sliten i kanterna, misstänker jag. Men jag har själv varit där, i den situation jag skildrar.

Burksamlarens dikt

Jag vill ropa ut
att ditt människovärde är oändligt
fast burkarna bara är värda femtio öre!

I dagarna har man höjt panten
från femtio öre till en krona
medan människovärdet stadigt devalveras.

Burksamlare! du känner
hånet på din rygg
men jag ville ge dig något annat.

En upprättelse måste komma.
Sluta rota i papperskorgar
och ta ditt människovärde åter.

Det kommer inifrån dig själv
som en levande protest.
Det strömmar genom händerna du möter.

2014-10-28

Juholt, Suhonen och jag, del 1

På innerpämen finns en förteckning över medverkande personer och maktkretsar, med pilar dragna mellan dem. Vad är detta? En roman av Tolstoj eller kanske Dostojevskij, där det myllrande persongalleriet måste redas ut redan på förhand, så att läsaren kan gå tillbaks och orientera sig?

Stämningen i skildringen blir snabbt alltmer het och uppjagad. Samtidigt tickar ödesdramat på som ett urverk mot Juholts fall. Men uppgången var jag – känslomässigt – en del av. Hans installationstal bar också mina drömmar. (Och jag hade med en dikt i det nummer av Tvärdrag som delades ut gratis under s-kongressen då han valdes.)

Oerhört vital artikel idag i Aftonbladet av Håkan Juholt. En liten revansch.

2014-10-24

En politisk roman? Ur Therese Bohmans "Den andra kvinnan"

Först lät man den här staden förfalla, och sedan, när fabrikerna i centrum tystnat och arbetarna i arbetarstaden lokaliserats ut till elektronikföretagens förortsbunkrar, rustade man upp stadskärnan för andra än arbetarna; för medelklassens barn från landets alla ändar som kommit hit för att läsa universitetsprogram om media och kommunikation i nyrenoverade och fräscha före detta industrilokaler där min mormor satt vid en vävstol hela sitt arbetsliv.

[staden ifråga är Norrköping]

2014-10-22

August-nomineringarna

Ja, jag hade ju trott att både Bruno K. Öijer och Lars Mikael Raattamaa skulle få en August-nominering för sina senaste diktsamlingar. Detta för (terror)balansens skull, en språkmaterialist och en romantiker… Men i stället blev det den ständiga kritikerälsklingen Ida Börjel som nominerades som enda poet.

Nej, jag kan inte säga så mycket om titlarna i övrigt, jag har inte läst dem. Man kan väl bara konstatera att det är ganska ”typiska” August-nomineringar, med undantag för Carl-Michael Edenborg som väl går in på någon slags egen kvot för lång och trogen tjänst.

För min del hade gärna Therese Bohman och Bruno K. Öijer fått nomineras, om man nu ska bry sig om sådana här litterära priser. (De säger en del om det litterära klimatet, om inte annat.)

2014-10-19

Nödvändighet

Det är i badkaret jag läser de bästa böckerna och det är då jag blir alldeles skrynklig. Det är inte i närheten av en hygglig deckare (där man vänder blad av någon sorts okej spänning). Det är något helt annat, något större. Det är när jag måste avbryta läsningen igen och igen, för att andas, för att hulka, för att tänka, för att ta pennan som hänger där duschslangen brukade hänga, anteckna på de tomma sidorna bak i någon av böckerna som ligger på badkarskanten.
Det är andra halvan av oktober och det är tre olika böcker som är så lika, som är de bästa jag läst hittills i år.
Olika alltså, stilmässigt, men lika på en massa andra sätt. Som så ofta med bra böcker skriker de så subtilt utan breda penslar att detta måste berättas, detta måste ni lyssna på.
Silvia Avallones Stål, Tony Samuelssons Kafkapaviljongen och Willy Vlautins De fria.
De här tre böckerna är omistliga och nödvändiga och säger allt ni för tillfället behöver veta om min syn på litteratur.

2014-10-16

Alfabetspoeter (K= Klemets)

Sitter och sorterar gamla tidskrifter, brev och minnesbilder som samlat damm i bokhyllan alldeles för länge. En del är daterade så långt tillbaka som 30 år, men det känns som om det kunde vara alldeles nyss. Ett liv förflyttar sig så fort genom tiden.
En gulnad fotostatkopia dyker upp, där Hans Sjöberg skrivit en kåserande text om en gammal fotbollsspelare. I en ruta längst ner på sidan återfinns en dikt av Kennet Klemets. Bägge dessa personer dök upp i många tidiga Argussammanhang. Tidskriftsnummer, antologier, uppläsningar.
Kennet gav under ett par år ut ett handfull nummer av tidskriften Houdini (mellan åren 1988-1989 enligt Kungliga Bibliotekets databas). Houdini var en syskontidskrift till Den Blinde Argus. Delar av Houdinis redaktion anslöt sig sedan till DBA-gruppen. Kennet Klemets flyttade till Göteborg och utvecklades till en enastående poet och träffsäker översättare.

Den gulnade fotostatkopian var hämtad från Metallarbetaren, januari 1996. Kennet skriver en liten höstbetraktelse.

Klarar vi värme? I augusti
kryper de kluvna djuren fram,
blinda, blöta, främmande,
vi dödar dem, de dör
och blir till höst,
allt skarpt, klart, slut

vi sveper fram bland löven,
lyser, behöver ingen annan
än oss själva,
så mörknar det,
vi kröks inåt,
allt blir psykologi,
vi köper sprit och husdjur,
längtar efter värme


Året efter debuterade Kennet med en liten silverglimrande diktsamling som avslutades med raderna;

jag ska sluta med två tomma händer

som jag började

med tunga ögonlock, stora öron

som morfar, bilder av buddha

ett upphört motstånd 


Avslutningsvis några fina rader om poesi hämtade ur "Att Skriva"  av Marguerite Duras (ellerströms 2014), översättning av Kennet Klemets

"Det borde finnas ett skrivande som är icke-skrivande. En dag kommer det. Ett kortfattat skrivande, utan grammatik, ett skrivande med enbart ord. Ord utan stödjande grammatik. Vilsna. Skrivna, där. Och genast övergivna."

...

Lyssna på Klemets http://podpoesi.nu/poeter/kennet-klemets/




Andra K-poeter:
Mare Kandre (1962-2005)
Sandro Key-Åberg (1922-1991)
Willy Kyrklund (1921-2009)

2014-10-14

Lyrikvännens panel om svensk samtidspoesi

Igår var jag på vernissagen för Lyrikvännen 60 år - ett slags officiellt firande av tidskriften med utställning på Stockholms stadsbibliotek och kvällen till ära också ett panelsamtal. Temat för debatten var: "Vad händer i den svenska samtidspoesin?", ett kärt ämne.

Panelen bestod av Jonas Ellerström (moderator), Athena Farrokhzad (poet), Ann Lingebrandt (kritiker) och Magnus William-Olsson (poet m.m.).
Man ägnade mycket av sin energi i samtalet åt en fråga som kom upp ganska snart:
Hur skiljer sig 10-talets poesi från det nyss förflutna 00-talets?

Här tycktes panelen faktiskt riktigt överens om att det fanns en sådan tydlig skillnad, och man fyllde snabbt i varandras synpunkter: Poesin var mer politisk (Farrokhzad), den var mer "kommunikativ" och "tillgänglig" (Lingebrandt) och det var en poesi som sökte sin "röst" på ett nytt sätt (William-Olsson).

För mig var det en något surrealistisk upplevelse att sitta och lyssna på detta. Allt som framkom som det nya i 10-talets poesi var sådant som jag hade kämpat för (utom möjligen plakatpoesin) i tiotalet år, i stark motvind dessutom. Och att en tillgänglig lyrik skulle premieras, det motsägs ju både av förlagens utgivningslistor och bidragsfördelningen från Kulturrådet (se här nedan).
Men helt klart är att poesipendeln har svängt, och det är väl bara att vara tacksam för det. Språkmaterialismen är nu officiellt på väg ut.

I utställningen med gamla nummer skyltas det även med gamla kontroversiella nummer som förra jubileumsnumret, nr 1/2004, då Boel Schenlaer var redaktör och jag skrev några för den tiden illa sedda artiklar. Så Lyrikvännen verkar åtminstone inte skygga för den stridbara delen av sitt förflutna.

Att Lyrikvännen skulle ha "definierat" svensk poesi genom åren, som det hette i inbjudan, är väl att ta i. Men en stark årgång 2014 är de inne i nu, och det är en bra tidskrift, snart den enda jag regelbundet följer. Att den alltmer under Ellerström har fått en sydsvensk, regional prägel går inte att komma ifrån, på samma sätt som många tidskrifter väl har en stockholmsk prägel och andra en göteborsk. Så det må väl vara hänt.