Den Blinde Argus

Enligt Stefan Eklund på SvD är Klas Östergren den bäste svenske författare som (ännu) inte fått Augustpriset. Det är förstås möjligt. Men i såna fall är väl Theodor Kallifatides den bäste svenske författare som aldrig ens blivit August-nominerad.

Hur man uppnår ett mål är alltid intressantare än vad målet slutligen är, eftersom det omfattar både uppfinningsrikedom och arbete. Moralister har alltid kommit med det tröttsamma argumentet att konstnärer tycks skatta sin konst högre än den så kallade moralen. Men är inte konstnären per definition en individ som bryr sig mer om sin konsts inre dimensioner än om dess allmänna aspekt av den enkla anledningen att han eller hon - det kan väl inte betvivlas - vistas alla dygnets vakna timmar och en hel del under sömnen i detta landskap?

(- - -)

En författare kan nämligen inte skriva en roman eller novell utan att först bli den som måste skriva denna, och att han eller hon inte kan vara den personen utan att först underordna sig processen att skapa denna litteratur...Det är väl anledningen till att författare har en sådan benägenhet för sömnlöshet och en ständig känsla av att saker och ting kommer att misslyckas, att äggen håller på att gå i kras och korthuset är på väg att blåsa bort".

Joyce Carol Oates:
En författares övertygelse, 2005

Etiketter: Veckans rader

Det finns människor, tänkte Arthur, som även i påklätt tillstånd ser ut som om de låg till sängs och aldrig mer tänkte kliva upp. Han betraktade den säckiga kroppen borta vid fönstret, som vette ut mot en annan flygel i komplexet. Här tillverkades den dynga som likt en klibbig gröt strömmade ut över kungariket genom kanaler där den inhemska imitationen blandades upp med gyttjan från det stora transatlantiska föredömet. Alla som han kände påstod att han eller hon aldrig brukade titta, men av konversationen på caféer och hemma hos vänner kunde man dra andra slutsatser.
Han reste sig upp för att gå. Redaktören öppnade till en sal full med tigande gestalter bakom datorer. Hellre död, han mindes efteråt att han tänkte så den gången. Men det var orättvist. Vad visste han om dessa människor?
"Vad sysslar de här med?" frågade han.
"Research inför nyhetsprogram och paneldebatter. Sånt man stoppar i händerna på våra genier när de ska prata om det de inte begriper sig på, det är ungefär vad det handlar om. Fakta, historiska analyser, liknande grejer. Sånt slevar vi upp och kokar ihop åt dem."
"I lagom tuggor?"
"Det blir en senare femma. Av det som vi kommer dragande med använder man på sin höjd en tiondel. Mer klarar folk inte av. (...)"

- - -

"Gestalterna där i salen, män och kvinnor, ville inte bli mänskliga. Flash!Just den här sekunden av omänsklig, djurisk leda, motvilja, hat, skräck, hade enbart handlat om dessa skärmar som kropparna vuxit fast vid, halvmekaniska dubbelenheter med fingrar som klickade på lätta tangenter som fick ord att framträda på skärmarna, sådant som snarast möjligt skulle spolas vidare, men för ett kort ögonblick fick föreställa det kaos som var världen. Han försökte ge namn åt lätet som tangenterna spred i den avgrundslika tystnaden. Det påminde mest om ett stilla kackel från bedövade höns. "

Cees Nooteboom:
Alla Själars dag

Etiketter: Veckans rader

Förra helgen klev jag in på Nationalmuseum för att än en gång bese utställningen med Caspar David Friedrich. Redan i entrén fick jag ett frågeformulär i mina händer. Det var Nationalmuseum (överintendenten Solfrid Söderholm) som vill veta mer om sina besökare. Museet önskar alltså att du redovisar vilket kön du tillhör, hur gammal du är, var du bor och om du är förvärvsarbetande, studerande, sjukskriven eller något annat. Samt, naturligtvis, om du är född i Sverige eller inte, eller om någon av dina föräldrar möjligen är födda utomlands?

Jag förstår givetvis vad Nationalmuseum är ute efter, de vill ha en bättre bild av sina besökare och de ber en stilla bön att publiken inte bara består av infödda, välutbildade innerstadsbor för då känner de skamset med sig att de har fel publik och kanske får de då mindre pengar av bidragsgivande instanser. Men de frågar inte efter din inkomstnivå eller vad du har för yrke (alternativet rentiér eller miljonär finns inte, inte heller företagare anges som alternativ på enkäten). Den viktigaste indelningsgrunden verkar vara etniskt ursprung, eftersom två frågor ställs om detta. Med detta gör sig även Nationalmuseum till en spegelbild av Sverigedemokraternas indelningstänkande.

*

Beträffande de två aktuella utställningarna med Caspar David Friedrich och Carl Wilhelmson (den sistnämnda på Waldemarsudde) kan man säga att bägge är ytterst sevärda. Och trots de uppenbara stora olikheterna i både stil, epok och temperament finns det ändå vissa likheter mellan Wilhelmson och Friedrich. Jag talar om några återkommande, viktiga motiv som återfinns hos bägge konstnärer.




Carl Wilhelmson målar framförallt människorna på Sveriges västkust inför två stora konstanter i deras liv: havet och kyrkan. Nästan alla de viktigaste verken har den inriktningen (här avbildad: "Kyrkbåten"). Wilhelmson är en väldigt social och kärleksfull målare, det intrycket fick jag tidigt på utställningen och det är en känsla som liksom genomsyrar hela hans verk. Jag kommer att diskutera verken i den första salen med en annan besökare – han tycker att människorna på bilderna verkar vara lite nedtrycka av kyrkan och den stränga schartaunismen – jag ser det inte så. I den tavla som heter just ”I kyrkan” så är någon av gudstjänstbesökarna tagen av förkunnelsen, en annan helt enkelt sömnig, någon förefaller uttråkad; bilden är mångfacetterad. Men att kyrkan och religionen är en viktig faktor i människornas liv är ofrånkomligt. På samma sätt som de har ett laddat och minst lika ofrånkomligt förhållande till det hav de hämtar sin bärgning ur (det rör sig ju om fiskarbefolkningen). Människorna är sällan ensamma i bilden, det rör sig om sällskap, ofta tiger de tillsammans, gripna av stundens allvar eller tagna av naturupplevelsen.

Caspar David Friedrich; ja han målar ju väldigt gärna människor ställda inför de stora perspektiven, oftast ödsliga sådana. (Men färgerna och stämningen är förstås helt annorlunda.) Här finns en existentiell djupdimension – kanske en transcendens - som den mer inomvärldslige Carl Wilhelmson bara snuddar vid. Havet och kyrkan är återkommande även här, oftast rör sig om nattliga eller melankoliska bilder, och det är få mänskliga gestalter på bilderna. Hur ofta ser man inte ett kyrktorn avteckna sig någonstans i fonden, kanske som ett hopp om ett hinsides, som utställningstexterna påpekar? Ibland, för att inte säga ganska ofta, blir den religiösa tematiken mer uttalad. I Friedrich fall tillkommer också ett viktigt motiv, kanske det viktigaste: träden. Även detta påpekar utställningstexten, att Friedrich uppehöll sig väldigt mycket vid att avbilda träd på ett noggrant och närmast självutgivande sätt.

Carl Wilhelmson är varm, Friedrich är kylig. Men någonstans berör de här utställningarna varandra, och de berör i högsta grad mig. Att Friedrich är en stor mästare visste jag redan, Wilhelmson gav mig mer av en positiv chock. Bägge konstnärer har målat fantastiska bilder av regnbågen (finns med på utställningen, men inte på nätet, över huvud taget är det svårt att få tag i de bilder jag främst vill diskutera av dessa konstnärer).

Sitter dag efter dag, kväll efter kväll med den här boken som ska bli färdig. Avstår från det mesta; vin, män, sång, vänner och släktingar. Flyttar om i texten, lyssnar in, tar bort, gratulerar mig själv till flowet i en text, våndas över stelheten i en annan. Byter ut prepositioner, tempus, adjektiv och digressioner. River upp, börjar om.

Vem liknar jag? Framåt natten?
Ingen annan än Penelope kommer för mig. (Jag hör nu en gång till den lilla skara som läst både Odyssen och Iliaden).
Alltså; Penelope. Som i väntan på sin make Odyssevs befinner sig i ett hus där friarna trängs på tröskeln (inte olikt mitt eget liv) och där hon av trofasthet förhindrar dem att komma steget närmare. Hon säger att hon inte ska gifta om sig förrän den gobeläng hon väver på är färdig. Varje natt river hon upp gobelängen, börjar om, och lyckas skjuta upp processen tills Odyssevs kommer hem.

Ja, jag vet, liknelsen haltar. Jag ska inte återförenas med Odyssevs. Men trofastheten är densamma. Man älskar sin uppgift mer än sina ströjobb, sina förströdda älskare, sin egen förströddhet.

En annan sorts författare, som jag inte vill likna, är Sisyfos. Antingen rullar han sin sten uppåt uppåt varje dag som en notorisk streber, tills stenen, lika notorisk, faller tillbaka på honom själv. Om inte, så faller den ned på en läsare på andra sidan berget. Och si; vi har en ny Dan Brown! Eller en ny historisk roman där Arman ler i mjugg, och Berit ryser av skräck.

Etiketter: litteratur

Jag har inte ens sett hans senaste film, bland annat därför att jag i stort sett håller med Andres Lokko som skrev den här artikeln i Svenska Dagbladet.
Håkan Lindgren, på The Loser fördjupar sig ytterligare i ämnet kittla oss med våld.

Etiketter: film

Det är ofta det avgörande som inte går att uttrycka med ord och impulsen att tala om det fungerar bra, därför att den skyndar förbi det. Tron på att samtal kommer åt kaoset känner jag enbart från västsidan. Talandet bringar varken ordning på majsfältet eller på asfalten. Även tron på att man inte står ut med det som inte har någon mening, känner jag enbart från väst.
Vad kan det talade ordet? När det mesta i livet inte längre stämmer, störtar även orden ned i avgrunden. Jag har sett de ord som jag hade störta ned.Och jag var säker på att även de ord som jag inte hade, skulle störtat ned, om jag hade haft dem. De som inte fanns skulle ha blivt som de som fanns, och störtat ned. Jag visste aldrig hur många ord man behövde för att helt och hållet täcka över kaoset i huvudet. Ett kaos som med en gång försvinner från de ord man hittat för dem. Vilka ord är det, och hur fort måste de stå beredda och bytas ut mot andra för att hinna ikapp tankarna? Och vad betyder hinna ikapp? Tankarna talar ju helt annorlunda med sig själva än vad orden gör med dem.
Och ändå: en önskan "att kunna säga det". Om jag inte ständigt burit på denna önskan hade det inte blivit så mycket av med att prova olika namn för mjölktisteln för att kunna tilltala den med sitt rätta namn. Utan denna önskan hade jag inte orsakat detta främlingskap omkring mig till följd av misslyckad närhet."

Ur
Kungen bugar och dödar, 2005

Etiketter: Veckans rader

Fyra år sen. En vanlig kväll, med tvåans buss på väg hem från söder till andra sidan stan. Råkar se att det sitter en snygg karl framför mig. Lång, rak, smidig kulturtyp. Inte en nörd, möjligen en recensent. Och boken som han glömde; var det kanske ett recensionsexemplar?

Det var Herta Müller. En liten bok med schackrutigt omslag. Jag hade bara nyss fått veta vem hon var, och inte läst något av henne. Jag öppnade boken där på bussen. Bestämde mig för att det var en viktig bok. Någonstans i närheten av de andra tunga tyskspråkiga författarna: Handke, som var lite för postmodernt sval för mig, Thomas Bernhard, vars vrede jag älskar, Botho Strauss, en stor författare med kulturpessimistiska begränsningar. Jag lade Herta i högen av väntande böcker när jag kom hem. Och där har hon fått ligga.

Så lämpligt att den fanns där när Nobelpriset kom, och bokhandlarna redan första dagen sålde slut på "Kungen bugar och dödar"; av de flesta nu framhållen som "den bästa ingången till hennes författarskap". (Kanske hade de inte hunnit läsa något annat).

Så; tack du medresenär på tvåans buss, recensent, eller bara en man glömsk för sina dyrgripar. Nu läser jag den bok som du förmodligen redan skaffat eller fått ett andra ex av. What goes around comes around.

Etiketter: litteratur

Att en kulturtidskrift har många år på nacken är i vanliga fall inte något skäl att kritisera den, säga att den har överlevt sig själv eller något liknande. Med ett undantag. Jag är kritisk till tidskriften 00TAL som efter grundandet 1980 redan har hunnit med att ta sitt namn efter tre olika decennier. Så att säga försökt lägga beslag på dem för egen räkning. I början var det väl provokativt och skapande, genom den anknytning till de gamla Bonnierdrivna tidskrifterna 40-tal och Femtital som fanns. Men nu framstår det bara som dumt, och inget tyder heller på att tidskriften kommer att avbryta sin utgivning nu när den går in i sitt fjärde decennium. (Den tillhör de tidskrifter som kan vara säkra på att uppbära ett av de högsta tidskriftsstöden.) Nån som tror något annat än att 00TAL tänker fortsätta och annektera ännu ett litterärt decennium? Men vad ska den heta? TIOTAL är väl en självskriven benämning, med det inbyggda problemet att den decenniebeteckningen hittills litteraturhistoriskt sett har varit reserverad för Hjalmar Bergman och de "borgerliga intimisterna" på 1910-talet.

Uppdatering: Svenska Dagbladet bekräftar att tidskriftens nya namn blir 10tal.