2017-05-26

2017-05-25

När någon du inte känner dör

Nu tackar vi inte. Nu är vi rädda på kvällarna. Du skrattar. Och koriander mellan dina tänder.
Det är spräckta skärvor på sommarön. Vi trodde att vi kunde ro till lugnet. Sen kom lastbilarna.
Det är alldeles samma oro. Hur ska hon kunna behålla det ansiktet. När huden är sönderbombad. När årorna spräcker sjöns spegel.
Nu kommer lastbilarna. Och bomberna.
Hon berättade i torsdags. Om bomberna i Irak. Skolan där hennes syster blev sprängd.
Nu tackar vi inte för vår födsel. Det är händerna i raset. När en sten knäcker en arm. När handen sjunker i havets djup.
Och koriander till tomatsalladen. Och någon bränner grillen. Hur ditt leende blir alldeles svart.
Nu tackar vi inte. Och ingen behöver tacka dej. För du gör ju ingenting. Dina gamla årgångsviner.
Vi sjunger samma gamla sånger. Vi har raderat ordet ånger. Vi har lärt oss ordet förstör.
Såg du den sista krusningen på ytan. Hur havet sa tack och hej. Som en stillsam utandning. Du skiter i vilket. Det är så du känner och känner. När någon du inte känner dör.



2017-05-22

Kritikens ekonomiska villkor - hur mycket har förändrats?

Mycket bra artikel av Ylva Perera på Kritiklabbets hemsida.

Hon resonerar klokt och viktigt om ekonomins betydelse för kritikarbetet; ska man ha ett brödjobb vid sidan av eller ska man släpa sig fram på otillräckliga arvoden är väl den ofrånkomliga frågan. Tyvärr nämner hon inga siffror, trots att hon delvis tar sig själv som exempel.

En som inte var rädd för att nämna siffror var poeten och kritikern Bengt Jändel (1919-1983). I ”Ekofragment”, en volym med urval ur hans fem utgivna diktsamlingar och efterlämnade dikter citerar hans änka Birgit Jändel ur en debattartikel Bengt Jändel publicerade i Stockholms-Tidningen den 17 november 1958, ”i vrede och förtvivlan över en orättvis insinuation i en insändare om att han och andra ’författaridealister’ levde ett lyxliv på krogarna.”

"Jag har under 20 års tid försökt uppnå en nödtorftigt tillräcklig inkomst av min penna men vad jag skrapat ihop skulle en vanlig svensk arbetare (socialgrupp 3) flina åt. Jag kan ändå yrket. Jag har accepterats som medarbetare på välsedda tidningars kulturspalter, givit ut några böcker som fått delvis hygglig kritik, anförtrotts att under flera år sköta lyrikbedömningen i en av landets mest kulturmedvetna landsortstidningar och har fortfarande ett motsvarande uppdrag i en av våra mest kända kulturtidskrifter.

Tvånget att skriva kortsiktigt för pengars skull har berövat mig kraft, ro och tid att ägna mig åt det skönlitterära arbete jag önskat utföra – men jag har ändå inte trots tåligt och ambitiöst slit förmått få ihop en enda hygglig årsinkomst. En sex sjutusen har det kanske kunnat bli ett eller annat år när det varit som bäst!”

Nedsliten av brödskrivandet deklarerar Bengt Jändel i sitt inlägg att han nu söker ett ”vanligt jobb” men upptäckt att hans kropp inte duger till det. Bland annat försökte han sig på att jobba som konduktör på Stockholms Spårvägar men hans rygg var för dålig för att tåla det.

Bengt Jändels hänsynslöst ärliga text är värd att återvända till för att sätta dagens diskussion i perspektiv. De sex sjutusen han nämner att han kunde tjäna för 60 år sedan motsvarar knappt 90 000 kronor i dagens penningvärde!

I drygt 20 år kom han sedan att vara anställd som kamrer, ett jobb fullt av på den tiden obetald övertid, vilket hade konsekvensen att han i stort sett ”tystnade” som poet. Han blev tvungen att hitta en försörjning som samtidigt gjorde det svårt eller omöjligt för honom att upprätthålla nivån i sitt skrivande, men hans poesi är värd att återupptäcka!

Jord doftar döden
flöjter viskar vilse
mer och mer
tonar en klarhet
av glas
och eko
dess vittne

till sträng fullbordan
alltmera tystnad
vitnande
en vinge.

(ur ”Frostvarning”, LT:s förlag 1955, Bengt Jändels sista utgivna originaldiktsamling, 35 år gammal)

2017-05-17

(några rader skrivna efter att vi diskuterat demokrati och litteratur på bibliotekschefsmötet i Vadstena 2017-05-16)


...
 
Ordens svarta hål. Poesiförnekarna. Nonsenslivet.
 
Allt faller samman när vi tappar kontakten med det ursprungliga.
 
Biblioteken bränns. Tanken skändas. Mänskligheten begränsas.
 
...



2017-05-13

Karel

Här ska han alltid finnas. Det är nån cirkus i byn. Kameler och giraffer. Alldeles nära träden.
Kropparna som böjer sej.
Här ska han alltid minnas. När han gick in i den mörka skogen.
Det är någon som ristar i trädet. Han nedtecknar våra namn. Vi försöker. Men kommer inte fram.
Jag tänker ofta på hans kusiner.
Kropparna som vänder sej runt stocken. Som försöker flyta med.
De varnar för vildsvinen här. Hur vilda de är. Hur vasst det hugger när det hugger.
Det var här Karel försvann. Han fick bara spel och drog. Det är en rätt hård skog för att vara Skåne. Han kommer aldrig tillbaka.
Jag minns Karels kusiner. Jag minns en svart begravning. Hur de gestikulerade och ville ha svar.

2017-05-09

Dikter som sprider glädje strax under ytan

Författaren Anna Axfors säger sig hata poesi, eller åtminstone medelmåttig poesi.

Som jag ser det är grundproblemet att det är den medelmåttiga poesin som också har högst prestige inom svenskt kulturliv. Det är i den som de litterärt bildade (yrkesutbildade, allt fler har ju gått författarskolor) hittar de idiom de känner igen sig i. De flesta flyr det till synes banala eller det känsloladdade. Det litterära etablissemanget gör felslutet att bara för att det banala kan vara populärt så är all känslosam dikt värdelös. (Inte tillräckligt språkligt ”medveten”). Men det är det berörande i dikt som poeten borde vara ute efter, alldeles oavsett svårighetsgrad. Det är ju konsten att få dikten att röra vid ryggraden och själen som är det poetiska tricket som får tröttheten att vika.

Det är alltså lätt att underskatta den folkliga poesin, eller poesi som rör sig i ett folkligt kretslopp. Ett exempel på det är poeten Pia Isaksson, som väl knappast någonsin blir recenserad fast hon gett ut böcker i tio femton år. Hennes nya bok ”Min hela värld” (boktiteln är, just det, en aning banal faktiskt), kom i vår på Keshawa förlag. Det är hennes sjunde diktbok men borde kanske vara hennes första med tanke på att den innehåller ursprunget. Där finns medtagen en svit dikter från 1989, det år då hon på allvar började skriva dikter, uppträda med sin poesi och arrangera öppen scen på Skärholmens bibliotek. Senare kom hon att driva Poetry Slam i Skärholmen, vara med och arrangera SM i Poetry Slam i Rinkeby 2001 och engagera sig i IOPP (International Organisation of Performing Poets) tillsammans med bland andra Erkki Lappalainen.

Pia säger sig vilja skriva för ”arbetare” vilket kanske låter patetiskt. Men hon har ett absolut gehör för radfall och ordval i dessa dikter. Det är enkelt men djupt och starkt.

Här ett inlägg i poesidebatten:

En del människor
blir väldigt kända
för sina verk
och bedrifter.

De blir kända –
och när man ser
verken,
som de blir kända för,
väntar man sig,
att de ska väcka
någon slags glädje.

Men det är inte
alltid,
som de gör
det.

Det är en fungerande lakonisk, eller kanske snarare rakt-på-sak-poesi.

Pia har också en stark känsla för outsiders, de som hamnat vid sidan av. Hon har ett samvete för det som händer i den sociala omsorgen men också ute i samhället, där vi exempelvis kan söka oss till barer. Igenkänning finns, men vem bryr sig om igenkänning i dag?

De sitter med sina
drömmar i rader
på sina stolar
i barer
där bartendern bor.

Nu är det inget fel,
om inte den lilla
människan
stod där –
ensam –
med förväntansfulla
gröna ögon,
inklämd
mellan två
axlar.
Rätt vad det var
försvann hon.

(Diktcitat av Pia Isaksson.)