Från releasen av Lysholms "Dunkelt gröna fönsterluckor" söndagen den 3 november i Swedenborgs lusthus. Fr. höger: Bengt af Klintberg, Jonas Ellerström. Foto: Susanna Åkerman.
Det är lätt att tro att författaren Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) var en skönande och ingenting mera. Den som läser hans fem diktsamlingar, utgivna i ganska snabb följd mellan 1953-58, möter en säregen språk- och bildvärld full av romantiskt staffage, företeelser och benämningar som kommit ur bruk, vyer över ett igenkännbart men ändå för nutiden så främmande Stockholm. Miljön är ofta 1830-tal, om nu något så prosaiskt som en tidsbestämning kan ges åt denna säregna, djupt romantiska diktvärld som inte liknar någonting annat. Diktionen i dikterna är både fast och flytande, där de ovanliga namnen och titlarna (ofta autentiska uppgifter ur gamla adresskalendrar) fungerar som hållpunkter i diktupplevelsen, förhöjer livskänslan och utgör ett slags skydd mot en alltför påträngande verklighet. Som yrkesverksam som servitör under större delen av sitt liv visste Lysholm en del om nödvändigheter.
Ett mindre urval av Lysholms dikter, under titeln "Dunkelt gröna fönsterluckor", hämtade från alla fem utgivna diktsamlingar, har nyligen kommit i Lyrikvännens Lilla serie, som en hälsning från Lyrikvännens avgående redaktion. Urvalet är gjort av Bengt af Klintberg och förordet skrivet av Jonas Ellerström som också gjort layouten. Ett sällskap av intresserade från Romantiska förbundet och ellerströms - som samarbetade om releasen - samlades i repliken av Swedenborgs lusthus häromveckan för att fira utgivningen. Bengt och Jonas växelläste ur diktvolymen och berättade anekdoter om poeten. Lysholm håller stilen raktigenom, här ett smakprov:
En blåklädd man med ett livgehäng och en lyra
inlindad i något slags gult nankintyg
kommer gående genom harsyran.
Plötsligt stannar han under en vildapel
och säger andaktsfullt för sig själv:
Här i tystnaden borde det ligga
det förgångnas ryttarboställe.
Här i ensligheten borde han leva
åbon och ryttaren Per Abborre.
Att Lysholm, som jag inledningsvis sa, inte bara var en skönande och diktare, utan också en skarp iakttagare av sin samtid och vältalig bedömare av andras litterära bedömningar, inte minst av honom själv, visas av Per Wästbergs biografi ”Gustaf Adolf Lysholm – Diktare, drömmare, servitör” (2013). Inte så att han fick skriva på kultursidan, eller kanske ens brydde sig om att försöka det, men han yppade sina åsikter fritt och i förtroende till sin förläggare Gerard Bonnier under en följd av år. Breven var naturligtvis inte tänkta att publiceras, men när Per Wästberg nu ändå citerar friskt ur dem för sin biografi måste jag säga att det är stimulerande läsning; det finns litterära elakheter som berikar, i sin (många gånger kanske orättvisa) schwungfullhet. Således kan Johannes Edfelt i detta exempel från Lysholms brev inte försvara sig men det behövs inte heller; personangreppet är preskriberat.
”Här i Sverige måste man ge ut diktsamlingar vid aderton eller nitton års ålder, annars tigs man ihjäl av recensenter och bokhandlare. En student på Stockholms högskola kan ge ut vilken smörja som helst; genast utnämner Johannes Edfelt honom till ett geni i Dagens Nyheter. Min diktsamling avfärdade han däremot med några rader som sade mer om Edfeldts karaktär än om min lyrik.”
Lysholm debuterade när han var 44 år gammal, ovanligt då, ännu ovanligare nu.
Vidare: ”En diktsamling ska inte vara en påse blandad konfekt utan ett mänskligt dokument: en glimmande lykta på den mörka och ödsliga heden.”
Slutligen ett stycke stimulerande elakhet för att hålla honom själv på gott humör och göra verkligheten uthärdlig;
”Högt respekterade, käre förläggare! Kalender för damer kommer att bli min sista diktsamling. Jag varken orkar eller önskar slåss mot en massa kända och okända fiender. Jag älskar lugnet och stillheten. Låt Bengt Holmqvist överta min fallna mantel eller Carl Björkman eller Stig Carlson. Jag tar min Mats ur skolan. Jag avskyr bråk och intriger. Jag trodde att diktandet var liktydigt med lycka. Nu är jag glad att få lämna den litterära rännarbanan. Lyckan är att okänd för människor och fullständigt ensam irra omkring på mörka Östermalmsgator.”
Gustaf Adolf Lysholm gav i själva verket ut två diktsamlingar efter Kalender för damer (1956). Därefter gick han över till att skriva prosa.
