Under cykelturerna

Det fina med att cykla och tänka och lyssna på musik medan jag skriver på en bok (i skrivbok, i dator, på papperslappar, i huvudet) som utspelar sej i staden där jag bor, är att överallt hela tiden ser jag mina personer, när de är ute och går, när de gråter i hamnhörnan där färjeläget låg i en annan tid (som de minns som mycket enklare och mjukare) men nu dunkar det dagarna igenom, stora rostiga grova metallstolpar som slås ner i marken av gigantiska grävskopor (dunk dunk dunkar ner i gyttjan) för att ge stadga åt andra yngre par som väntar sitt första barn och i grunderna till det obyggda havsnära drömboendet ser de bara möjligheterna och min försmådde, svikne, melankoliske manlige huvudperson står (med Alphaville i lurarna, Forever young) och skakar på huvudet: Ni kommer att förlora, också ni kommer att förlora allt, tänker han och jag cyklar vidare och lite längre bort ligger huset där de fortfarande bor fast de inte har råd, fast de inte har något liv tillsammans, inget hopp (eller har de det ändå? tränger det inte fram en strimma ljus ändå? har de inte något att kämpa för ändå?) och där går den förälskade (i en annan man) kvinnliga huvudpersonen runt medan barnet tittar på Mumintrollet och runt i huvudet fladdrar tankarna om att det är fel, det är fel, jag älskar inte honom (den andre mannen) men varför känns det så starkt då, i huvudet i magen i hela kroppen, varför pirrar det? varför fladdrar det? tänker hon och jag ser henne i fönstret när det mörknar utanför och lägenheten skulle kunna vara en fyr i natten och han skulle kunna irra ditåt (medan han tänder en ny cigarett på den gamla, måste göra något, måste distrahera tankarna och rädslan) tvekande och se henne stå i fönstret spejande (efter vem?) och han skulle antagligen stanna och drabbas av sorg och förlust, eller glädje? ja eller nej? Det är sånt jag funderar på under cykelturerna.

Åh, hjärta (mer om bokskrivande)

Det är vår, baby, vem behöver skor?

Alla dessa vackra kärlekar

vårkänslor och elände

slukarålderns bokglädje är inne i en ny och oerhört givande fas

jag lånar böcker på bibblan, till min dator och ligger nätterna igenom

och läser, som vore jag tolv och läste vuxenböcker under täcket i ficklampans sken

dessa böcker som möter en när man jobbar i hemtjänst och hos äldre i deras hem

bokklubbarnas årtionden, 70 och 80talets bestsellers

som jag grät när jag läste Shardick, tröttman av Salubrinboken (nån skilsmässobok av Updike)

innan Dawn French fanns Marilyn French, Lisa Alters Närbilder och glädjen över att slippa tandställning

När jag väntade mitt första barn var vi på resa vid Araratbergets fot och jag såg Tistlarna brinna skymta förbi i ögonvrån, Yasar Kemal blandat med L M Montgomery, Sven Wernströms underbara böcker och lite Irländskt uppror av Leon Uris, sen skulle jag ta mig själv på allvar och försökte studera litteraturvetenskap och slutade läsa, jag tröttnar ju så lätt om folk ska tala om för mig hur man ska göra, tycka, tänka

obstinaten i mig gör uppror och går där ifrån

tyvärr alltså

vid resan  i Turkiet mötte vi en man på en alldeles underbar liten ö, som hette Himmelsön, straxt utanför Galipolli, han berättade om sin bästa kompis, om mustascher och om att seriöst arbeta på en hjärtattack innan 40, ack den ungdomen, va?

Häromdagen glömde jag ha i balsam i mitt vackra gråa hår, samtidigt som jag anammade det nya modet och köpt mig en rödrutig storskjorta

gick förbi spegeln och därinne satt Göran Greider och vinkade till mig.

Det var han som var kompisen.

Nu är han min kompis, i smyg.

Nu ska jag gå till min ateljé som jag lyckades få efter att ha läst Mikael Fants fina Vattnet i mars och blivit vän med honom genom sociala media, det är helt enkelt roligt och lite spännande att vältra sig bland de nya kontakterna och man behöver inte ha rödrutig storskjorta och burrigt hår för att ha kul, men ibland underlättar det. Puss M

Den författarfackliga frågan - en början

Jodå, jag lyckades bli medlem i Författarförbundet tjugo år efter första försöket, och till det bidrog nog utgivningen av min diktsamling "Kärleksbikter". Tyvärr tog det mig några extra månader att få ihop till inträdesavgiften 2.000 kr så det är först nu, sedan en kortare tid, som jag varit medlem. Jag har därmed missat en del intressanta diskussioner på Författarnas hus under vintern.

I det "inträdespaket" som jag fick från förbundet ingick senaste numret av tidskriften Författaren, nr 6/2013. Det ställer den intressanta frågan "Vad får det kosta?" vilket förstås har flera betydelser, bland annat hot mot yttrandefriheten.
Men en ofrånkomlig betydelse är frågan om vad man får och kan ta betalt som författare. Tidskriften Författaren, språkrör för Författarförbundet, driver förstås ståndpunkten att man ska ta betalt enligt rekommendationer för ett framträdande, vilket innebär ett arvode på 6.000 kr inkl. sociala avgifter. Samtidigt har man då verkligheten där många inte kan eller har råd (eller ens vill) betala fullt ut för författarens tjänster.

Det här är en känslig fråga inte minst för mig som ansvarig utgivare för en liten litterär tidskrift, Aurora (som nyss kommit ut med sitt nya - försenade - nummer 4/2013 med temat "Mer om romantiken"). Vi saknar helt och hållet kulturstöd och är helt beroende av prenumerationer. Prenumeranterna består nästan helt av det nu något sjunkande medlemsantalet i det litterära sällskapet Romantiska förbundet. Att vi saknar tidskriftsstöd trots medverkan under senare år av några av Sveriges främsta författare ser jag som litterär diskriminering eller om man ska vara snäll - någon form av litteraturpolitik. Men det faktum att vi helt och hållet saknar kulturstöd gör att vi omöjligt kan betala någon form av honorar, det säger sig nästan självt!

Om man tittar historiskt på det författarfackliga så är det tydligen så att Författarcentrum vid sitt bildande krävde att författaren skulle få betalt med 200 kr vid ett offentligt framträdande. Det motsvarar i 2010 års penningvärde ca 1.640 kr enligt uträkningar som går att göra. I runda slängar kan man säga att det i dag skulle motsvara ett arvode på cirka 2.000 kr. Eftersom det rekommenderade minimiarvodet i dag är 6.000 kr är det något som skorrar här. Jag tycker stora institutioner gott kan betala denna summa, men ideella organisationer hamnar i en gråzon där vi inte kan betala ens i närheten av denna summa, hur mycket vi än skulle vilja.

Jag tycker därför det borde finnas ett slags mellanrum för diskussion, där man kan diskutera rimliga honorar i såna situationer där det är mycket små och fattiga kulturaktörer som bjuder in. Alla som inte har råd att betala förtjänar inte att utmålas som skurkar. Det högst tvivelaktiga ligger nog snarare på statlig och landstingskommunal nivå när man ser till hur kulturstöden fördelas.

Märkligt eller inte

Min förläggare ( Fri Press) tror att jag har skaffat mig en hel del litterära fiender. Hur kan han tro det? (OBS, ironi).

Hur som helst, om jag förstår honom rätt är min diktsamling "Kärleksbikter" den enda bok han givit ut som inte fått en enda recension, inte ens av BTJ!

Redaktionella förtretligheter, inget att hänga upp sig på! Nej, man har inget annat val än att gå vidare. Just nu gläds jag åt Peters bok.

Pressrelease ”Det finns mer”

Peter Lindforss (f. -53) debuterade med Vykort från sjuttiotalet, som han gav ut på Författares Bokmaskin 1976. Därefter kom fyra diktsamlingar i ganska tät följd, de flesta på Rabén & Sjögren, sist av dem Personliga rutiner från 1984.

Sedan blev det tyst, förutom vänskapsboken om Leonard Cohen, Mannen som förstörde mitt liv, som kom 2007 på Ellerströms förlag.

När han nu återkommer efter trettio år med en ny diktsamling, denna gång på Bokförlaget Megafon, är det en litterär händelse. Efterord av Eric Fylkeson.

Peter Lindforss – Det finns mer: dikter på svenska och engelska

Bokförlaget Megafon, 48 s.

Formgivning: Karin Almlöf

Ca-pris: 120 kr. Beställs genom denblindeargus@gmail.com

Lukas Moodyssons ungdomsdikter Någon har kidnappat golvet under dina fötter vol. 2 finns även att tillgå från bokförlaget Megafon.

"Coffee" - dikt av Peter Lindforss

Det är nu bara en fråga om dagar innan Peter Lindforss nya diktsamling, "Det finns mer", kommer ut på Bokförlaget Megafon (Den Blinde Argus heter så när vi ger ut böcker). Boken består av 32 tidigare opublicerade dikter, varav 6 på engelska.

Det är förstås ovidkommande på många sätt, ändå känns det märkligt att veta att Leonard Cohen har läst, och ibland också kommenterat, samtliga Peters engelskspråkiga dikter. Den här dikten är skriven som ett brev, till Leonard, till mig och till alla som vill läsa.

***

COFFEE

The coffee tasted better
when I was a kid
My mother lied to me
She said I walked
when I was nine months old
and of course that was bullshit
they don’t even do that in Cameroon

The coffee tasted better
when I still was on benzodiazepine
My doctor lied to me
He said it would cure
my ache and finally let me free
and of course that was bullshit
he left and I guess he’s still on the run

The coffee tasted better
served with a raki on the side
I lied to the open sea
that I hoped would follow me
with my mother’s lies
and of course that was bullshit
a fever induced by the burning sun

The coffee tasted better when I was a kid

Love
Peter

Poesi-evenemang den 22 mars: alternativ uppläsning

Det blir en alternativ poesiuppläsning lördagen den 22 mars i Stockholm, samma dag som den officiella Poesibokmässan äger rum.

OBS! Det är att se som ett kompletterande evenemang, det går att gå på bägge två!

Jag menar att dessa uppläsningar tillsammans ger en åtminstone något mer heltäckande bild av svensk poesi. Det är inte jag som är arrangör, men jag stödjer tilltaget! Välkommen till Sensus, Medborgarplatsen, lördagen den 22 mars, kl 18-22.

Här är evenemangets Facebook-sida.