Eva B. Magnussons förvandlingar

Ända sedan jag läste Petter Lindgrens recension i Aftonbladet den 5 september (finns inte på nätet) har jag velat läsa Eva B. Magnussons nya och tionde diktsamling ”Här slutar allmän tid” (Bokförlaget Edda). Den fanns inte i lager på vare sig Akademibokhandeln eller Hedengrens, så det blev till att beställa… Efter att nu ha läst den ett par gånger kan jag säga att den var värd väntan.

Även om Eva B. Magnusson skriver traditionalistiskt är det som om hon börjat ta ut svängarna i språket mer än tidigare i den nya boken. En viss vardaglig rabulism avspeglar sig med ålderns rätt i dikterna (Eva B. Magnusson fyller 80 i år), samtidigt som poeten inte skriver läsaren på näsan vad dikterna handlar om. Här finns varken övertydlighet eller tomt klingande experiment. Konstnärlig integritet kallas sånt, och har blivit allt sällsyntare i svensk poesi.

Dikterna handlar om sådant som åldrande, död, kärlek och förvandling, om det nu måste sägas ut. Här en av mina favoritdikter ur samlingen och den heter just ”Förvandling” (första delen av dikten):

fåglarna simmar in i
dimhavet
om det nu är fåglar

det svarta i dem går förlorat
orienteringsförmågan
går förlorad

och sången

I diktens avdelning II kommer en ”förklaring” till ovanstående rader, men bilden lever ju också sitt eget liv.

Så jobbar Eva B. Magnusson, med djupverkan.

Eva B. Magnusson har tilldelats Sten Hagliden-priset 2003 och Stig Carlson-priset 2005 men några riktigt stora litterära priser har hon aldrig fått. Ett konstaterande nu när hon lite från sidan smygit upp till mästerskap. (Jag har läst henne förut, även om det var länge sedan.)

Sibbarps kallbadhus

isen sprack
när vi badade
stenarna därute
lågvatten
fåglarna därute
svanarna och ankorna
sen in i bastun igen
gubbarna
de tjocka magarna
han med det amputerade benet
friheten därute
han hade varit i Vietnam
flytt till Sverige
i bastun kan man se ut över havet
är det friheten därute
att vara soldat
fåglarna som flyger

vargarna

rosorna och taggarna
de som hatar vargarna
fåren
alla trötta dagarna
alla trötta åren
jag går ut och ser en stjärna
du skimrar bara för mej
jag möter dej så gärna
i en himmel
i en soffa nära dej

Stagediving

till T.C.E.

Thomas,
i sex år har vi kastat oss
ner från elfenbenstornet
utan att någonsin landa

Nere på gatan
är det en strid om livets salt
annorlunda är det inte
på scenen;
men tillgången på mikrofoner
är begränsad
och alltför få kan göra sig hörda
och alla slåss om Ordet

Vem skulle ta emot oss
på de orter vi lämnat?
-Men, det måste medges,
vi ser oss fortfarande om
efter Gunsten
hos läsarnas ögon

Thomas,
det är inte lätt att vara en planet
av kvicksilver
med tusen ting att bestyra
i ett praktiskt
eller andligt universum

I ena ögonblicket
står du bland publiken,
i nästa
är du tillbaka uppe på scenen.

1991

"Bokstäverna andas" (instrumentalversion)

Ögonblicket innan poeten närmar sig mikrofonen. 
Allting står stilla.
Musiken rör sig fritt i rummet. 
Bokstäverna andas och försöker hitta nya former.


Inspelning från Hultsfreds Stationshus, februari 2017. 
Sigge Olofsgård (saxofon) och  Mathias Jacobsson (iPad och Nintendo).

Tidens gång i poesin

Den svenska poesin har på ganska kort tid rört sig från språkmaterialistisk dominans till Elis Burraus dubbel- och trippelironier. Dessutom finns där en ganska stark strömning av politisk plakatpoesi, vilket jag alltid tyckt är jobbigt.

Den allvarliga, existentiella lyriken har dock fortarande svårt att finna en plats vid bordet (såvida inte Jila Mossaeds dikter har bokat just en sådan plats),

Bland de diktsamlingar jag läst i sommar har i alla fall Jila Mossaeds ”Vad jag saknades här” varit starkast, jämte en återupptäckt från det nyligen förflutna, Paul Nilssons ”Splitter” som kom 2002 på Serums avläggare, skriftserien Fakir.

Vet inte varför jag missade den när den kom. Dåförtiden var den något av en ropandes röst i öknen. Men orden håller fortfarande streck; här en av dikterna.

Jag är journalisten
som får skriva vad som helst
i artiklar som aldrig publiceras

Jag är poeten
med ett alltför begripligt budskap

Jag är yttrandefriheten
folkets åsikter
av folket avvisade som idiotiskt svammel

Requiem över poesins inkubator

det är inte affärer, det är någonting annat

hur enkelt var det inte att hitta in
i den svåra litteraturen
när Janus fanns

1983 i Merano i Italien
när Eric Fylkeson och Magnus Palm mötte Bo Cavefors
för att lyfta bort skandalen från hans huvud
och reda ut begreppen
kring den förmodat osäljbara litteraturen
”Caveforsskandalen” evaporerade redan då
se Janus nr 28

hur enkelt var det inte att röra vid undergroundens smycken
när man läste RIP
med Sture Dahlström i tankarna
och allt detta folk från underjorden som lyftes fram och upp i ljuset

hur enkelt var det inte att resa
mellan orden
när Transit visade vägen
genom ett stelfruset, förandligat Rilke-Europa
som förvandlades till ny energi för orden

hur enkelt var inte det stora allvaret i Vår Lösen!

och de underliga äventyren i autofiktionens värld
(ekot av en hyresvärdinna)
i Görgen Antonssons Amalgam
som man levde med under kvällar och nätter

hur stort var det inte att fortfarande beröras
av den lilla tidskriftens charm
när Serum återkom i gräset!
man trampade inte snett med dem
förutom –
det var ungdomligt naivt och entusiasm som i sig var värd beundran
och ryckte en med

detta är ett requiem
för litteraturtidskrifterna jag älskat
hur enkelt var det inte att gå med dem
in i det svåra, vresiga gräset