Den Blinde Argus

Vet inte vad det är, eller vet jag det? Med Thåström alltså. Han stod där i programmet Skavlan, alldeles mot slutet, med bara sin musik, och utan att behöva prata för varan.

Joachim. Med armarna liksom uppvikta till skydd mot kameror och andra undersökande blickar. Intensiv som sin egen sanning. Lite spattig så där, så man undrade hur han mådde, vad han gick på, eller om han bara höll fast vid sin egen punkanomali.

Lite synd var det kanske att man inte fick se mer av hans ögon. Men sjunga det kan han, och styra ett band till det rätta trycket. Det där trycket som två magra händer runt mikrofonen liksom håller i, så som man skulle kunna hålla i en högspänningsledning om man kunde hålla i såna.

Och mina invändningar om spattighet blir till glas i en emaljugn. För han smälter mineraler, och växlar det heta till det hårda, som skär igenom larmet av halvkvädna låtar.

Joachim. Still going crazy. På ett vackert sätt.

Etiketter: musik

Det hjälper inte med mera pengar, om man inte har tänkt igenom de teoretiska grunderna! Så sa förre kulturministern Bengt Göransson till mig i eftersnacket till ett seminarium på Socialistiskt forum förra helgen. Det gällde tidskriftsstödet, förstås, och seminariet hette ”Alla som inte kan gå ska inte få kryckor!”, en aning kryptisk rubrik, men innehållet förklaras bättre i presentationstexten:

"I regeringens kulturproposition föreslås en uppstramning av tidskriftsstödet. Bara sådana som behandlar kultur i snäv mening ska i fortsättning få stöd, inte de som är allmänt samhällsdebatterande. Sanningen är dock att också de senare måste ha stöd för att överleva. Och stödet kan ses som kryckan som den får som har svårt att gå. Den är inte ett utslag av välgörenhet utan en hjälp så att han kan förflytta sig på egen hand och kunna uträtta mera. Den fråga som borde ställas blir då denna: har samhälle och medborgare glädje och nytta av att det finns tidskrifter som går utanför traditionella ramar?"

Till detta kan man kommentera att sådana ”kryckor” redan har ryckts undan från en rad olika tidskrifter; alldeles oavsett hur kulturtidskrift definieras så har statens besparingsbehov varit mer eller mindre permanent under de senaste tjugo åren. Några av de främsta kulturtidskrifterna har redan lagts ner, och ett ökat eller åtminstone i reell nivå, alltså med hänsyn tagen till penningvärdesförsämringen, oförändrat tidskriftsstöd hade gjort mycket för att förbättra läget. Många kulturintresserade som inte känner till så många kulturtidskrifter brukar tro att dessa tidskrifter finns kvar: BLM, Allt om Böcker, Tidningen Boken, Artes, Vår Lösen… sanningen är att samtliga dessa breda kulturtidskrifter har lagts ner under den senaste tioårsperioden. De existerande OEI och 00TAL är ingen ersättning; de är för smala i sin inriktning eller för rapsodiska för det. Också de unglitterära Serum, Ryska Huset och den mer svårbestämbara klassikern Metamorfos har lagts ner, för att bara nämna några. Faktum är att de återstående kulturtidskrifterna fortfarande är många, men att de också i många fall känns som svagare kort!

Som jag skrivit här nedan så var tidskriftsstödet också i absoluta tal större för tjugo år sedan än det är i dag. Bengt Göransson, som var kulturminister vid den här tiden, gav mig en del av förklaringen under seminariet. Han var själv med om att ta bort stödet från vad som kallades ”medlemstidskrifter”, vilket i första hand syftade på fackförbundstidningar. Det kom förslag (förmodligen från tjänstemän på kulturdepartementet) om att undanta medlemstidskrifter från stödet; Bengt Göransson bad dem om att motivera varför stödet ska vara kvar. Flera fackförbundsmän svarade å sina tidskrifters vägnar ungefär så här: ”Våra medlemmar vill jättegärna ha tidskrifterna kvar, men de är inte beredda att betala någonting för dem. Så om vi inte får fortsatt kulturstöd kommer tidskrifterna att läggas ner.”

Bengt Göransson tyckte att det var så dålig motivering så han gick med på att ta bort tidskriftsstödet från fackförbundstidningar. Men det öppnade också slussportarna för att en rad andra kulturtidskrifter så småningom skulle bli av med stödet, och det med allt lösligare motiveringar. I dag har mindre än hälften så många tidskrifter stöd som 1988/89. När Gabriel Byström säger i G-P att det ”inte blir någon tidskriftsslakt” är det alltså en sanning med modifikation. Den stora tidskriftsslakten har redan ägt rum, det finns inte mycket mer att ta.

Vad gäller de Sade-debatten måste jag säga att ingenting i Åsa Linderborgs recension av Juliette får mig att känna att ”den här boken måste verkligen ha litteraturstöd”. Snarare tvärtom faktiskt. Jag anser nog att (vålds)pornografi – även om den är från 1700-talet och har kultrykte – gott kan få bära sina egna kostnader. Vertigomannen fixar det.

”Efter att gå igenom vidrighet efter vidrighet, som hur en tioårig flicka våldtas till döds, säger hon [Linderborg, min anm.] att hon inte tror att ’de Sade skrev Juliette i pornografiskt syfte – han ville något mycket viktigare. Juliette ska nog i huvudsak läsas som en satir över l’ancien régime, det vill säga tiden före den franska revolutionen.”

Så kommenterar Kajsa Ekis Ekman Linderborgs recension. Jag tycker hennes svarsartikel har flera poänger, även om den nu eventuellt innehåller en del faktafel.

Själv skulle jag vilja omformulera Ekis Ekman så här:
”Efter att gå igenom vidrighet efter vidrighet, som hur en tioårig flicka våldtas till döds, skriver Linderborg att det är överraskande att boken inte beviljats litteraturstöd av Kulturrådets arbetsgrupp! Med kännedom om att en minoritet av alla utgivna böcker får litteraturstöd – även om det här rör sig om den form som kallas klassikerstöd – och att pornografi som jag ändå tycker att det handlar om här generellt brukar sälja ganska bra, så jag har inga jättestora invändningar mot detta beslut från Kulturrådets sida.”

Jag hade från början en ganska hög uppskattning av Åsa Linderborg som skribent och även kämpe för yttrandefriheten (jag stötte på henne i samband med den s.k. Ordfront-fejden i början av 00-talet). Men saker och ting har fått mig att bli betänksam.
Hennes artikel om Berlinmurens fall har redan diskuterats av många. Jag upplevde den själv som häpnadsväckande, och det inte i någon positiv mening. Det finns en någorlunda vettig politisk analys i andra halvan av artikeln, tycker jag. Visst har välfärdssamhället tryckts tillbaka under de två senaste decennierna, ungefär, och kommunismen fyllde möjligen någon slags funktion som ”hot” för de västerländska kapitalistiska samhällena. De ledande politikerna vågade inte driva våra samhällen alltför långt i ojämlik riktning så länge de ”kommunistiska” samhällena (som i verkligheten bara var en slags lögnaktiga potemkin-kulisser) existerade som möjliga alternativ.
Nu har jag i och för sig aldrig trott på de s.k. realsocialistiska staterna, som några positiva förebilder, utan sett dem som diktaturer, även om vidden av förtrycket först blev uppenbar för alla efter murens fall.
För alla, säger jag. Men inte för Åsa Linderborg.

Det skrämmande med hennes artikel är att hon så tydligt går ut med att hon faktiskt trodde på utvecklingen inom östblocket, bejakade den och själv ville vara en del av den. Murens fall fick henne inte att ändra åsikt, i alla fall inte till en början, i stället ger hon uttryck för en stark sorg och en känsla av att hela hennes värld rasade samman i den processen där också Sovjetunionen kom att monteras ner.
Hon gästade det socialistiska Ungern som hedrad medlem i VPK:s ungdomsförbund strax innan muren föll. Tydligen såg hon inga nackdelar med systemet i öst, ens när hon mötte det på nära håll. Hon ger uttryck för ett selektivt seende gentemot de kommunistiska staterna som hon visserligen inte är ensam om, men som var vanligare på 20- och 30-talen. Och det är långt ifrån klädsamt för en kulturskribent och t.o.m. kulturchef att så uppenbart vilja vara en del av den socialistiska nomenklaturan. Let’s face it, hon hade så gärna varit med och styrt en svensk Sovjet-stat.

Jag besökte själv DDR kort innan murens fall och fick intrycket av en ganska otäck polis- och militärstat även om man som turist i öst erbjöds väldigt charmerande och sexiga kvinnliga guider – säkert en medveten policy. Åsa Linderborg framstår som antingen naiv eller dubbelmoralistisk, någon som schackrar med yttrandefriheten, vilken naturligtvis hade varit bland det första att försvinna om Sverige hade blivit ett ”kommunistiskt” land (Trotskij avslöjade på ett tidigt stadium, att revolutionens moderland Sovjetunionen inte var kommunistiskt eftersom löneskillnaderna var större än i Storbritannien och arbetarna levde sämre än djur.)

...just som jag gick utmed Söder Mälarstrand, förbi en skuta som luktade bajs, och såg mot de finskurna fasaderna på Gamla Stan och Norr Mälarstrand. Staden trädde fram ur Dimmorna och blev en Ljus erfarenhet i änden av November. Det var Solen. Och alla dessa fakta får Stor Bokstav.

Så fint här är, sa vi också igår. Helena och jag på gång vid Universitetet, och sedan vackert inslagna i den lilla indiska restaurangen som alltid serverar sitt bästa, där röda ljus lyser mot orange väggar, och kryddorna bränner till en stund innan man går hem i glipan mellan två moln och hinner se att månen är halv.
Och har pratat sig knollrig om att skriva.
Och gett varann jämna doser av beröm och svårigheter att bemärka.

Jag pratade dessutom en hel del om Klas Östergren, som jag först nu börjat läsa. Gangster. En sträckläsarbok som jag tog mig igenom raklång på sängen en hel lördag utan tanke på något annat. Jag tycker så mycket om honom: Hans lätthet och distans, och de återkommande tecknen på medkänsla, humor och dessutom, vilket är svårt att kombinera med en så personrik roman, ett stort grepp om den yttre verkligheten; Tiden och tidsandan och fula gubbars spel i kulisserna. Läs honom; och tro föralldel inte att böcker utan intrig, utan cliffhangers, utan feeling, utan metaforer, utan, utan, utan, utan, utan, med nödvändighet är av finare slag.

Etiketter: litteratur

Bara 3 procent av Författarförbundets medlemmar kan leva på sina böcker, berättar ordföranden Mats Söderlund i NSD. I en av mina krönikor för Fria Tidningar har jag skrivit lite grann om hur det är att tillhöra de andra 97 procenten: En vanlig författare.

Och eftersom jag nu äntligen har fått till ett inlägg här tänkte jag passa på att utnämna årets blogg, nämligen den nystartade I ett förvirrat paradis – var med från början och läs om landsflykt och lyxproblem i Schweiz!

Årets bok är förstås Kennet Klemets senaste diktsamling Kling kling – köp och ge bort så blir den årets julklapp också! Årets film har jag inte sett och årets låt får någon annan rota rätt på, men årets djur är i alla fall som vanligt aye-ayen.

Det är lätt att glömma bort hans namn när man diskuterar vilka som är de allra främsta nu verksamma svenska poeterna, men Lennart Sjögren hör dit, tillsammans med de självskrivna Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer.
I tider när språkmaterialismen som litterär-filosofisk inriktning har skadat bara alltför många lyriska författarskap (nästan ingen författare under 45 år är opåverkad av denna strömning) är det glädjande att se hur några få författare håller fast vid sin egen röst och följer sin egen väg; konsekvent genomför ett konstnärskap som bara kan fortsätta att djupna. Lennart Sjögren fyller snart 80, men gav ut sin kanske hittills bästa diktsamling, Ur människovärlden, så sent som i fjol. Jag köpte den på rea på Akademibokhandeln Fridhemsplan, en bokhandel som egentligen inte ska ha någon lyrik över huvud taget i sitt sortiment.

Lennart Sjögren konstnärskap har väl alltid tematiserat gränslinjen mellan natur och kultur, mellan människa och djur. Men det är som att han nu, när han kan börja ana slutet på sitt liv – mänskligt sett i varje fall – i grunden solidariserar sig med människoexistensen mitt i ett kosmos av så många andra livsformer.
Därav den allt djupare existentiella tonen i hans diktning. Senaste diktsamlingen är mycket vacker och allvarlig, även om där också finns några få svaga dikter. Här en av de bästa kortdikterna, med titeln ”Benådning?”:

Som i förbigående och med yttersta likgiltighet
utfärdas dödsdomarna
något mera långsamt men lika effektivt
fäller träden sina löv.

Ändå återstår förvåningen
över årstidernas förlopp
och ryktet om en hemlig benådning.

Musiktjänsten www.grooveshark.com erbjuder förstås massor av musik, men också en smart widget-funktion, som gör det möjligt att lägga in en låtlista på din sajt eller blogg...

Etiketter: musik, radiohead