2015-06-23

Byggmästars nytändning

Jag har knappt sett några recensioner av Eva-Stina Byggmästars ”I tvillingarnas tecken”. Kanske betraktas boken som ett slags kuriosum, med tanke på att den innehåller kärleksdikter från författaren till dels Marilyn Monroe, dels Emily Dickinson. Dessutom anspelar titeln på astrologi, kan det bli värre ur dagens mondäna synvinkel?

För mig må allt detta vara hänt och inget som diskriminerar. Tvärtom ger mig boken en ny slags närhet och rentav kärlek till Byggmästars verk. Jag tyckte annars hon hade nått en väldigt tidig formtopp med ”För upp en svan” (1992) och ”Framåt i blått” (1994) och sedan dess inte riktigt realiserat sin potential som poet.

Boken är ovanlig redan i sitt ämne, ovanlig också i svensk poesi genom att den jobbar med fullständiga meningar. Den framsuggererar stämningar av skirhet och inspiration och vilar där, innan den går vidare till nästa stämning. Ovanligt, som sagt.

Jag tycker hon lyckas väldigt fint med att ge glimtar av Marilyn Monroes (jo, faktiskt) och Emily Dickinsons poetiska liv. Kanske lyckas hon rentav bättre med Marilyn än med Emily Dickinson, där den erotiska laddningen mer träder i förgrunden, kongenialt med hennes poesi, trots hennes återhållsamma livsstil. Hos den oroliga Marilyn faktiskt mer av lugn.

Jag tycker mycket om det här:

Du är min barfotapoet!
Jag gömmer dina diktfragment i mitt hjärta,
som om det var min privata egendom,
fast jag vet dikterna tillhör ingen, inte ens dig.

/…./

Och tillfällighetsdikter – finns det något annat,
är inte alla dikter mycket tillfälliga
precis som livet.

P.S. Jo, Marilyn skrev ju. Fragment, ett urval med hennes dikter och dagboksanteckningar kom 2011 på svenska.

”När jag var tre år gammal” av Peter Lindforss

När jag var tre år gammal
kastade min mor porslin på mig
Skrek plocka upp det skitunge
Det var länge sedan
och jag bryr mig inte längre

Men i snart sextio års tid
har jag försökt
samla skärvorna av hennes otillfredsställda liv

- Peter Lindforss

2015-06-15

Sjuttiotalet eller Danmark?

Kan det vara så att den danska poesiboomen som pågått några år skulle kunna ge positiva influenser till den svenska poesin?

Ja, naturligtvis! Både Yahya Hassan och Asta Olivia Nordenhof (de två jag läst) skriver en omedelbar och tillgänglig poesi som på det hela taget lyser med sin frånvaro på svensk botten, där t.o.m. politisk dikt kommer i form av konceptpoesi (Athena Farrokhzad).

Jag ser alltså två möjliga utvägar för svensk poesi att komma ur sin nuvarande låsning (såvida det inte går genom inre kraft och inspiration), nämligen ett återvändande till 70-talets bästa poesi eller ett öppnande för den unga danska lyriken.

Sjuttiotalet revisited

Så här skriver Ebba Witt-Brattström i inledningen till "Stå i bredd":

I litteraturhistorien framställs sjuttiotalet, om det ens behandlas som epokbeteckning, som ett decennium då litteraturen förtvinade av alla usla, manshatiska, bittra och sexuellt frustrerade kvinnokampsromaner. För enkelhetens skull inpaketerade under den hånfulla etiketten kvinnlig bekännelselitteratur.

Sanningen är att litteraturen tvärtom vann stort på att skrivande kvinnor insisterade på att tidigare tabubelagda kvinnliga erfarenheter kunde och måste gestaltas.

Jag har på det hela taget inga invändningar, även om Kerstin Thorvall, Kristina Lugn och Kerstin Ekman knappast är bortglömda. Men EWB missar en sak; sjuttiotalets (ofta manliga) poeter är lika styvmoderligt behandlade av historieskrivningen än så länge, även de. Bruno K. Öijer är väl den enda poet som debuterade på 70-talet som det fortfarande refereras till på kultursidorna. Närmast bortglömda framstår i jämförelse de övriga medlemmarna av Vesuvius-gruppen, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder. De framlever i dag sina poetiska liv som kultförfattare trots att de revolutionerade svensk poesi lika mycket som BKÖ. Än mer bortglömda framstår så starka poeter som Roger Skjöld, Peter Lindforss och Sven Thomas Nordlöf (debut 1981). Dessa poeter kombinerar när de är som bäst en estetiskt avancerad form med ett känslomässigt driv som rycker läsaren med sig på jakt efter mysteriet i deras poesi. Det här är också den sista (?) generation som hann utveckla sin konstart innan den teoritunga postmodernismen välte spelbordet över ända och en cerebral språkpoesi tog över.

De bästa sjuttiotalspoeterna (Ebba Witt-Brattström nämner bara Göran Tunström och "Autisternas" Stig Larsson bland manliga poeter) undgick både plakatpoesins faror och den platta bekännelselyriken, som ju de facto var ganska starka strömningar bägge två, genom att hitta detta inre existentiella stråk, ibland med surrealistiska övertoner.

"Litteraturhistorien insisterar på att sjuttiotalet var ideologiskt korrekt och därför föga litterärt givande", skriver Ebba Witt-Brattström indignerat på s. 110 i sin bok, med vilken hon själv vill bidra till att ändra och komplettera historieskrivningen.

Men litteraturhistorien är ännu inte färdigskriven. Sjuttiotalets bästa poeter måste med, oavsett ideologiska fördomar.

Den kanske enskilt viktigaste raden i Ebba Witt-Brattströms bok kommer på s. 194: "Sjuttiotalet var antietablissemang." Där träffar hon helt rätt. På så vis borde sjuttiotalets bästa poesi vara en inspirationskälla än i dag, speciellt som ingen av de poeter jag nämnt här ovan har tystnat.

2015-06-03

under den enorma månen

igår ledde jag cykeln upp och ner för nobelvägen
saker bytte plats, några skrek
några köpte sex mittemot kyrkogården
att sälja sin kropp mittemot jobbmalmö huset
känns mer än ironiskt
det är sorgligt beyond compare
straxt därefter ett välordnat läger bland gamla bowl
skateboardhål, graffititäckta i glada färger och nässlor
i kvällningen hoppade små runda kaniner i olika
åldrar på gräsmattan framför studentboendet
och en blek ung man tränade nunchakus
och kaninerna brydde sig inte ett dugg
jag bär denna dag
med mina reumatiska händer
och solen gick ner
nånstans bortom turning torso
det är juni nu

2015-06-02

Recensionen hotad som genre

Litteraturforskaren Lina Samuelsson – som skrev boken ”Kritikens ordning” – har undersökt hur det förhåller sig med litteraturrecensioner under en marsvecka 2015 i tolv olika dagstidningar. Har bokrecensionerna ökat eller minskat i antal, eller är det ungefär sig likt? I tidigare undersökningar – hennes avhandling ”Kritikens ordning” tog upp åren 1906, 1956 och 2006 – har det visat sig att recensionen som genre stått sig förvånansvärt väl, trots kritik för tabloidisering m.m. Utrymmet för recensioner har varit i stort sett stabilt över tid. Men 2015 har något hänt; antalet unika recensioner i dagstidningarna har gått ner rejält, med mer än hälften; från 97 till 39 recensionsartiklar.

Det handlar om neddragningar på kulturredaktionerna, men också hopslagningar. Flera artiklar återkommer i flera av de undersökta dagstidningarna, dvs många av landsortstidningarna har inte längre unika recensioner utan de delar dem med andra inom samma koncern.

Jag kan inte förstå annat än att det handlar om en rejäl kris för litteraturrecensionerna, det blir också lättare en form av likriktning, då en viss hyllad litterär inriktning tenderar att bli än mer allenarådande. I lyriken har vi redan sett det hända.

Artikelförfattaren Lina Samuelsson avslutar på ett överraskande optimistiskt sätt som det knappast finns underlag för i artikeln:

”Själv är jag övertygad om att den [kritiken] överlever, men inte övertygad om att det blir i dagspressen.”

Nähä, var då i såna fall? Ska bloggarna ensamt bära bördan? Jag ber Lina Samuelsson observera att alla litteraturtidskrifter med försök till en någorlunda heltäckande, eller åtminstone ambitiös, litteraturbevakning redan är nerlagda. Det finns inte längre något BLM. Så om inte dagstidningarna tar sitt ansvar, vem ska göra det?

2015-05-30

slentriansexism

igår pratade jag med en kompis (kvinna)
om två bilder som prydde tidningar
en påbylsad Ferry samt en avklädd Andersson
skidåkare och armbryterska tillika ett par kära människor
det skulle påvisas vilken fin bygd de kom ifrån
och vi kräks unisont på den gamla sketna bilden
av hur kön presenteras
och att vi som kvinnor inte ska ta det personligt

håhå jaja

jag gillade avsnittet med Genusfotografen i det horribla tvspektaklet
om män som har dyra kameror
men Schyffert verkade åtminstone till slut förstå vad som påpekades
vilket var storartat, man måste öppna upp och se det igen och igen
och sen vända på det och se det igen

nu kanske det var okej med Ferry/Andersson omslagen
hon kanske tränade
och han kanske var ute i snön

men varför vill vi ge våra barn den bilden att män är påklädda och kvinnor avklädda

som frukost i det förbannade gröna om och om igen

en medelålders man gav sig in i diskussionen och tyckte att det var en skitsak
och att vi skulle ägna oss åt nåt nyttigt som att jobba med utsatta kvinnor istället

redan där förstår ni säkert att jag höll på att dö

men om jag benar upp det

patriarkatmannen tyckte
1 det var en skitsak, dvs han förstod inte skillnaden att bli sedd som avklädd eller påklädd
2 han tyckte att han skulle bestämma vad som var viktigt
3 han bestämde också att vi kvinnor skulle ta hand om kvinnor som blir utsatta för mäns våld

jag blev ju arg och tyckte att han som gubbjävel kunde göra det själv

när man inte ser hur man uppmuntrar till att göra ner kvinnor och sen tycker att kvinnor i övrigt ska ägna sig åt att sopa upp och ställa tillrätta efter patriarkatets misstag, blir jag så himla ledsen

hur kan man inte se vad man gör

eller effekterna av det man tycker är skitsaker

Tänk om medelålders män, ja jag är ganska besviken på män i min ålder som helt enkelt köpt de gamla visorna om hur det ska vara, som har blivit enögda och bekväma och tar allt personligt, när det är en samhällsstruktur som vi alla ansvarar för, inte bara kvinnor som ska stå upp för kvinnor, alla måste ta ansvar för alla och speciellt för de som inte kan försvara sig själva, för våra barn, för vår framtid

tänk om den här gubben just kom på "jag vill nog försöka förstå vad de menar" och kanske börjar prata med folk som kan sånt här, läser böcker, engagerar sig i jämlikhetsfrågor

ISTÄLLET FÖR ATT TALA OM FÖR OSS ATT DET ÄR EN SKITSAK MEDAN HANS FRU GÖR KAFFE

Manlig eller kvinnlig dominans – är det nödvändigt?

Många med mig blev kanske häpna över hätskheten i Ebba Witt-Brattströms attack på först Karl Ove Knausgård och Stig Larsson, sedan på de unga skribenterna Mats O Svensson och Victor Malm.

Men för den som läser hennes senaste essäbok ”Stå i bredd” (Norstedts, 2014) står det snart klart vad det är EWB försöker göra. Hon vill öppna för en frispråkig och bitsk debatt mellan män och kvinnor, enligt mönster av det tidiga 70-talets debatter, som hon går igenom i sin bok med undertiteln ”70-talets kvinnor, män och litteratur”. Hennes ideal förefaller vara en ung Germaine Greer i offentlig debatt med Norman Mailer, som i dokumentärfilmen Town Bloody Hall (finns på youtube). Därav efterslängarna och de retoriska överdrifterna, det hör till stilen. Om hon lyckas väcka förståelse eller sympati för sin sak är en annan fråga.

”Med fördel bör ’ren oförskämdhet’ utnyttjas för att ’avslöja’ maskulina prerogativ och ifrågasätta mäns tolkningsföreträde på varje punkt”, skriver Witt-Brattström i kapitlet om Germaine Greer och ”Den kvinnliga eunucken”. Det är uppenbart var den kanske främsta inspirationen till hennes debattartiklar ligger, det har att göra med den tidsanda från början av 70-talet som hon vill återuppväcka, och som förstås också är högaktuell för henne efter arbetet med boken ”Stå i bredd”.

Det klingar dock lite falskt när hon i debatten presenterar sig både som en underdog i egenskap av kvinna samtidigt som hon trycker ner sin professorstitel i halsen på sina meddebattörer!

Det går väl ändå inte att förneka att den litterära världen ser annorlunda ut i dag, än på den tid för över 40 år sedan som EWB tar spjärn emot. I dag är kvinnliga författare och dessutom kritiker väl så uppmärksammade och hyllade som manliga dito. Samtidigt är det säkert så att spår av manlig dominans kan finnas kvar; jag är t.ex. uppvuxen i en tid som dominerades av manliga litterära idoler, som t.ex. Ulf Lundell och Vesuviusgruppen, även om jag också dyrkade Edith Södergran och Karin Boye.

P.S. För övrigt vill jag påtala ett pinsamt faktafel i boken ”Stå i bredd”. Jag vet inte om det är redaktören eller Ebba Witt-Brattström själv som är den skyldige. På sid. 80 i faktasammanfattningen som inleder varje kapitel och som listar viktiga historiska händelser under varje år som boken tar upp påstås det att följande skulle ha hänt under 1973:

”trehundra indianer som ockuperat byn Wounded Knee i South Dakota massakreras av amerikanska armén”

Är det möjligt att ingen tidigare har sett detta fatala fel?

Någon har här uppenbarligen blandat ihop Wounded Knee-massakern 29 december 1890, som är en ohygglig händelse där mycket riktigt uppemot 300 indianer dödades, med ”Wounded Knee-incidenten” våren 1973 där aktivister från American Indian Movement ockuperade den historiska platsen under flera månader, under bevakning och även beskjutning av amerikanska poliser. Två aktivister dog vilket är illa nog men det går ändå inte att jämföra med originalhändelsen.

2015-05-25

Knausgårds-debatten lite på avstånd

Apropå en nu aktuell debatt: Det här tycker jag är bland det bästa jag läst om Knausgård och Larsson, en flera år gammal Fokus-artikel av Therese Eriksson. Den håller fortfarande!

Det verkar vara en hel del som är känsligt i den debatt som har blossat upp och som jag känner att jag helst vill hålla lite på avstånd. Jag tycker det är synd att Bear Books har raderat sin bloggpost Witt-Brattström vs Knausgård och jag undrar varför det gjordes.

Jag hajar det där med det homosociala som Ebba Witt-Brattström vill lyfta fram i sina artiklar, men hennes personangreppsnivå väckte ingen större sympati hos mig. Att författare har sina moraliska brister må vara hänt, enligt mig.

2015-05-24

onkel vanja eller bob dylan fyller hundrafem

vi och våra flickröster sjöng salvelsefullt
where have all the flowers gone
long time passing
when will they ever learn
och de som var äldre än vi satt bakpå cyklar och mopeder
med midjekorta täckjackor(och såg ut som mellanölsdrickare och boffare)
med stjärnor på muddarna
och sa saker som
vem vågar skaffa barn liksom
det vet vi inte hur länge freden/jorden varar
och så lyssnade de på ted gärdestad
som hotade att hoppa ifrån eiffeltornet
och ingen snackade om att han ville ta livet av sig
det var vad vi gjorde på sjuttiotalet

när undergången hela tiden flåsade oss i hälarna