2017-03-28

Om Örnen och kråkan

”Örnen och kråkan” är ett intressant projekt i regi av poeten Magnus William-Olsson, som för övrigt utvecklats till något av en mångsysslare inom poesins värld, som skribent, översättare och producent.

Örnen och kråkan är en nystartad sajt för kritik där en ny poesipodd ska publiceras en gång i månaden (onsdagar) samt nya kritiska texter om poesiböcker ska publiceras de övriga onsdagarna i varje månad. Korta avbrott i detta publiceringsschema blir det under sommaren samt kring jul.

I en litterär offentlighet där litteraturkritiken har rustats ner, arvodena för kritiker står stilla eller går bakåt och man som läsare inte längre kan lita på att skönlitteraturen speglas och bedöms på kultursidorna – vill Örnen och kråkan göra skillnad.

Ambitionerna är med andra ord inte små. På Poesimässan som ägde rum helgen 24-25 mars på Stockholms stadsbibliotek presenterade Magnus William-Olsson tillsammans med medarbetarna Hanna Stjernfeldt och Sophia Palmén sajten. Han menade att inom ett år från nu skulle Örnen och kråkan ha etablerat sig som ett av de viktigaste forumen för kritik och över huvud taget överblick över nyutgiven poesi. En bok med samlade recensioner från 2017 ska också ges ut.

Redan nu betalar sajten enligt uppgift högst arvoden inom kultursidesvärlden (som den både är och inte är en del av). Hur det går ihop får ni fråga Magnus William-Olsson om.

I sin presentation på Poesimässan lyfte Magnus W-O fram digitaliseringen som den stora faktorn, den stora kraften som har påverkat det litterära fältet och som alla måste förhålla sig till. De ansvariga för tidningarnas kultursidor ser numera i realtid vad läsarna vill ”klicka” på och det är i varje fall inte recensioner!

Enligt vad Magnus W-O berättat står lyriken fortfarande för 20 procent av den totala utgivningen, så på ett sätt står genren stark men på ett annat sätt inte. Försäljningen är riktigt usel, under 100 exemplar per bok i många fall. Att bokhandlarna knappast längre saluför lyrik, åtminstone inte i någon större utsträckning (lyrikhyllorna kan vara minst sagt små) är den andra stora faktorn som har påverkat poesins ställning i offentligheten. Nästan all försäljning av lyrikböcker sker numera i nätbokhandeln eller i kompisgäng på uppläsningar, eller i communities på nätet.

Min åsikt om allt detta är att digitaliseringen naturligtvis är en realitet att förhålla sig till, men jag anser inte att allt borde kretsa kring den. Internet är numera oundgängligt att publicera sig på, men långt ifrån allenarådande. Jag menar att tidningarnas kultursidor trots allt fortfarande är de viktigaste instanserna för en kritisk bedömning av poesiutgivningen. Historiskt sett har kultursidorna haft ansvaret inte bara för att överblicka poesin utan också vara ett kritiskt samvete inför eftervärlden. Det ansvaret har kultursidorna till stor del avsagt sig men det gäller att påminna dem om det.

Kultursidorna – i tryckt eller digital form – har ett uppdrag och fortfarande en viss tyngd bakom sig, medan sajterna är frivilliga, hela deras hållning präglas av det. Det frivilliga uppdraget kan aldrig bära hela det litterära fältet.

Örnen och kråkan kan tillföra något nytt och viktigt om de ställer sig i en mellanposition, och sammanför traditionell litteraturkritik – det som håller på att gå förlorat – med digitaliseringens öppenhet och nya distributionsvägar. Så länge lyriken svävar över markerna.

2017-03-24

Poesi om nästan outhärdliga händelser

Jasim Mohameds diktsamling ”Vittnen till meningslösa händelser” visar på skillnaden mellan ”politisk poesi” med citationstecken och politisk poesi som befinner sig mitt i skeendet. Där orden inte blir åsiktsmarkörer eller partipolitik utan bär ett engagemangets budskap, som samtidigt är utmejslat poetiskt språk.

För det här en verkligt stark diktsamling, om en sekvens av händelser som uppenbarligen gjort outplånligt intryck på dem som var med, titelns omtalade ”vittnen”.

Diktsamlingen handlar tematiskt om en dramatisk folkförflyttning, den stora mängd flyktingar som kom sjövägen och mellanlandade på en liten grekisk ö – oftare förknippad med semesterparadis än med flyktingkatastrofer – under några månaders tid för något år sedan. Det handlade då om att finnas på plats, vare sig man ville eller inte, höll jag på att skriva, som en del av en nödvändig humanitär insats. (Konkret: dela ut bananer, baguetter och blöjor. Det nödvändigaste.) Så här efteråt blir det till ett konstnärligt material som författaren varsamt frilägger med stor behärskning och fint handlag.

Var man än står politiskt eller vilken inställning man än har till flyktingpolitik skulle jag säga att det är omöjligt att värja sig mot kraften i dessa upplevelser, som av allt att döma förvandlade dem som var med. Allt är basalt i den värld som Jasim Mohamed här ser. Är det resignation eller bara en bävan inför den ibland trytande orken att ta itu med det nödvändiga?

På kalkvita väggar avtecknar tystnaden
skuggor som rör sig på led

Vid lägerelden
döljer lögnen sanning

och ett barns leende
byggsatsernas urelement

Några ord till om diktsamlingens titel som jag läser den. Dikterna skildrar ”meningslösa händelser”, således. Ja, meningslöst riskerar det att bli för dem som var med, de som överlevde flykten men där kanske familjemedlemmar dog, drunknade, på vägen. I den bemärkelsen kan situationen påminna om den som Imre Kertész målar upp i ”Mannen utan öde”. Händelserna framstår som meningslösa därför att individerna blir spelbrickor i ett större historiskt skeende, där människans individuella öde mer eller mindre försvinner. Ur det kan formuleringskonsten resa sig och skapa något trots allt meningsfullt av det som har hänt (och kanske fortsätter att hända):

Jag var vittne till vindens brott

dess grymma pakt med plötslig gråt

Jag såg en barndom
ryckas ut ur händer

blåsa bort

driva mot vår horisont,
en evig prick, ett hål
i vilket vi en dag kommer

att söka ljus

Jasim Mohameds tredje diktsamling är hans hittills starkaste.

2017-03-21

Världspoesidagen och KLASS

Så här på Världspoesidagen kan jag rekommendera nya numret av tidskriften KLASS. Inte för att jag hunnit läsa hela numret ännu men jag konstaterar att det innehåller poesi av fyra poeter, Ignacio Sosa da Costa, Towe Falk, Lars Thorelli och undertecknad. Min dikt "Om varseljackor" innebär en politisk strömkantring efter min nyligen utgivna diktsamling Muntliga åtbörder (som inte heller var opolitisk, dock inte uttalat socialistisk i sin hållning.)

Min dikt handlar om arbetslivet, de sista dagarna som konduktör, ett jobb som verkar vara under avveckling och som jag varit omplacerad från ett tag. Beslut fattades i Trafiknämnden i Stockholms läns landsting i dag - på Världspoesidagen! - om att konduktörerna på tvär- och Nockebybanan ska bort definitivt för att ersättas av stolpar. Samma utveckling på alla andra lokalbanor i Stockholm. Detta är i högsta grad en politisk fråga.

2017-03-12

Hon ger mej en varmare kram

Vi åker buss från förorten. Utanför faller ett regn.
"Här är det mycket slätare."
Hon pratar om cirkusföreställningarna. Om de riktiga farliga djuren. Hon kommer från Tjeckoslovakien.
"Min dotter lajvar i skogen. Jag syr hennes kläder. Det är hon och flera hundra. De dödar varandra på skoj. Sen blir man en annan."
Utanför sladdar en cykel. Det faller ett fruset regn. En pojke kör in i ett träd.
"Min man kunde åtta språk. Han pratade när han sov. Jag saknar honom på natten."
Sen berättar hon om djuren. De som plågades till att lyda. Regnet faller och fryser.
Hon pratar om konserterna. Bombastisk klassisk musik. Hon berättar om traditioner. Hon älskar Körsbärsträdgården.
"När vi kom till Malmö. Vi gick alltid på teater. Men det var så sterilt och modernt. Vi kände oss utanför."
Sen pratar hon om en film. Höjer rösten och gestikulerar. En man på en moped. Kör in i ett träd. En lastbil och svarta bromsspår. Mannen faller och krossas och dör.
Vi åker buss från förorten. Det ligger blommor och ljus på marken. Utanför en affär.
"Här är det mycket slätare."
Vi stiger av vid Centralen. Vi känner inte varandra. Hon ger mej en varmare kram.
"Min man körde in i ett träd. Han pratade när han sov. Sen tog han starkare piller. Jag saknar honom på natten."

2017-03-01

Muntliga vägar

Muntlighet är en attityd
hos det mänskliga
betyder
”Kom hit med dej!”

Muntlighet är inte en talakt
(alltså ett sätt att prata)
utom ibland
när man har något speciellt att säga.

Muntlighet behöver inte ens utövas
för att finnas
den finns där eller inte
som solen, stuprännan och vinden.

Muntlighet rymmer ett visst mått av mystik
men räkna inte med det.
Det kan komma andra svar
än det inifrån uppstigande hjärtat.

Muntlighet är att böja sig fram
med mörkret från mungipan mot ljuset.
Muntlighet är inte som gevärspipan
utan som det omåttliga regnandet mot vägen.

2017-02-23

Om kråkorna

Ur romanen »Väggen« av Marlene Haushofer hämtar jag från sidan 135 följande text:

Det var…
»inget ovanlig väder för att vara i februari. Jag var glad att rådjuren hittade löv och fjolårsgräs överallt och kunde återhämta sig lite. Även fåglarna hade det bra igen. De höll sig borta från stugan, och det betydde att de inte behövde mig längre. Bara kråkorna var trogna tills den riktiga våren kom.

De satt i granarna och väntade på köksavfall. Deras liv följde stränga regler. Vid samma tid varje morgon  kom de flygande in i gläntan och slog sig ner i träden, efter att länge under upprört kraxande ha flugit runt i cirklar. Sent på eftermiddagen, i skymningen, lyfte de och flög, kretsade och kraxade bort över skogen. Jag har ingen aning om var de bor på natten. Kråkorna lever ett spännande dubbelliv.

Så småningom började jag känna en viss sympati för dem och kunde inte förstå varför jag tyckt så illa om dem tidigare. Men eftersom de mest höll till på smutsiga ställen i staden, uppfattade jag dem alltid som tråkiga och smutsiga djur. Här, i de glänsande granarna, var de plötsligt helt andra fåglar, och jag glömde min gamla motvilja. Numera väntar jag varje dag på att de ska komma flygande, eftersom de hjälper mig att hålla reda på tiden. Till och med Lo /hunden/ vande sig vid dem och lämnade dem sedan i fred. Han vande sig för övrigt vid allt som var viktigt för mig. Han var en synnerligen anpassningsbar varelse.

Det var bara för katten som kråkorna fortsatte vara en ständig källa till irritation. Hon satt på fönsterbrädet och stirrade på dem med rest päls och blänkande tänder. När de retat henne tillräckligt länge och gjort henne rasande, lade hon sig vresigt på bänken och försökte sova bort sin ilska.

Ovanför stugan hade det bott en uggla. Efter det att kråkorna började komma hade den flyttat därifrån. Jag hade inget emot ugglan, men eftersom vi kanske väntade kattungar hade jag inget emot att kråkorna jagat iväg den.«


Romanen är översatt av Rebecca Lindskog och min pocketutgåva är utgiven av Thorén & Lindskog.

2017-02-13

Alfabetpoeter (O= Ortman)

ur En passage av Peter Ortman (1939-2008) 


Den första snön var så vacker i år
men mina skor var så tunna så tunna

Satt inne och tänkte diverse
att allt var ett misstag

att det bara blev så
att man inte vet varför

att man vet en och annan sak som alla vet
att det finns ingen jämlikhet

att vissa (dom flesta) är födda i fel familj
att världen förblöder

att antingen eller eller både och och
är en möjlighet

att dagarna går och där gick den och
när jag dragit rullgardinen och

ligger med borstade tänder och tänker
tankar som knappt är tankar

den första snön var så vacker i år
men mina skor så tunna så tunna

...


(Bonniers 1976)


(omslagsfoto av Nils Bjärvall)
 
 
Fler O-poeter:
Ulf Olsson (1961  -  )
Eva-Kristina Olsson  (1958  -   )
Tommy Olofsson (1950 -    )
Anders Olsson (1949  -   )
Olle Orrje (1937 -   )
Ulla Olin (1920-2009)