2016-02-10

Johan Jönson 2

I en stor förhandsartikel i Svenska Dagbladet inför utgivningen av dit. dit. hään. presenterades Johan Jönson som en ”storsäljande” poet. Det där gjorde mig lite förvånad - jag hade inte föreställt mig hans författarskap som lönsamt i den bemärkelsen. Jag ställde därför frågan till hans förläggare (Argus-bekantingen) Gunnar Nirstedt på Bonniers förlag. Stämmer det att Johan Jönson är en storsäljande poet? Hur stora upplagor trycker ni hans verk i?

Gunnar Nirstedt svarade via mail och jag saxar här med hans tillstånd:

Föreställningen om Johan Jönson som en storsäljande författare är en tidningsanka. Tyvärr har den fått stor spridning, och det har gått från ”lönsam” till ”Sveriges bäst säljande poet”; nu senast såg jag att Johannes Göransson förde den uppgiften vidare på en amerikansk fb-sida. Sant är att Johan Jönson har fler läsare än de flesta poeter kan hoppas på, och sant är att Albert Bonniers Förlag vid två tillfällen har fått beställa tilltryck. Hans största framgång försäljningsmässigt var Efter arbetsschema. Vi delar ogärna med oss av siffror, av hänsyn till författaren, men låt mig säga så här: varken poeten eller förlaget tjänar några pengar att tala om på hans böcker, och förlaget ger heller inte ut dem av den anledningen.

2016-02-07

Bodil Malmsten

När jag läste dikter som förpoet till Bodil Malmsten på Poeternas Estrad en gång för länge sedan lyssnade jag antagligen slarvigt till hennes dikter, eftersom jag var uppfylld av mig själv. Men hon lyssnade desto noggrannare till mig; när jag kom hem senare samma kväll och lyssnade av min telefonsvarare fanns hon där, på telefonsvararen, och sa ungefär:

”Fina dikter du läste… tänk om du kunde skriva fler dikter som den där, om din pappa”.

Flera har vittnat om denna hennes omtänksamhet, den var verkligen genuin.

2016-02-01

BORN TO RUN av Lukas Moodysson #argusarkivet #003 #1985

BORN TO RUN av Lukas Moodysson

(publicerad i Den Blinde Argus nr 3, 1985)




Jag ger allt jag har,
varken mer eller mindre
jag ger mina skor,


mina magneter,
en sömn i svart
& det där som ingen vet
jag ser drogerna komma i dopklänning
utanför fönstret
ser dammtussarna slicka
muskler till lera
jo, jag älskar dej

en lång besk månad
av bleka stenar
& såriga kärleksaffärer
jag vet att det bara finns ett sätt
& jag ger allt jag har
jag ger en kam att kamma
asfalten med

rädda mej
rädda mej varje morgon
vänder ryggen till
för att kväva någon
jag dansar en natt
som gått sönder

född
född att offra mej
i upploppets ränna
född att leta extaser
född att ge allt jag har



Foto: Anders K Johansson


Bokförlaget Megafon & Den Blinde Argus gav 2014 samlingsvolymen Någon Har Kidnappat Golvet Under Dina Fötter (volym 2) med Lukas Moodyssons ungdomsdikter han publicerat i bl.a. tidskrifterna Den Blinde Argus och Spau Spassiba. 

(Medverkande i DBA 3/1985; Andreas Björsten, Lukas Moodysson, Roger Forslund, Micce Rylander, Catharina Edin, Viktor Rangner, Hans Sjöberg, Fredrik Wadström, Mats Adolfsson, Thomas C Ericsson, Ola Lindvall, Claes Djurberg, Pär Heimdal, Carl Johannes, Bengt Wedding. 
Fotografier av Claes Djurberg, Mats Adolfsson, Micce Rylander.)
 

2016-01-29

En sista blues från Landskrona

Tillsammans med fotografen Thomas H Johnsson avslutar jag nu trilogin med bluesböcker från vår uppväxtstad Landskrona. En stad som har fått utstå mycket, i den lokala verkligheten och i riksmedier (där det bara skrivs om staden när något gått åt helvete). Staden som alltid varit yngsta bastarden i en region som har Köpenhamn, Malmö, Lund, Helsingborg, Helsingör.
Thomas och jag har skildrat staden personligt i bild och text, första boken kom 2007.
Både Thomas och jag är utflyttade men kommer ständigt tillbaka till Landskrona, som till ett syskon man ofta bråkar med, men inte kan låta bli att älska, för man är så sammanbundna av saker som är starkare än annat. Vi bryter oss loss men kommer tillbaka, lär oss den metoden, kanske, så småningom.
En sista blues från Landskrona är min debut som poet i bokform (förutom i tidskriften Serum, någon skrivarskoleantologi och en eller två dikter interfolierade i kortromanen Sju månader) och de känns härligt kul och fritt och även som en väg tillbaka till musiken.
Här är ett utdrag, det nog lyckliga slutet (och om någon har vägarna förbi Landskrona imorgon så kör vi släppfest från 13.30 på Speakers Corner, där bl a landskronasonen Sture Allén den yngre kommer att spela):


Sista resan Landskronahållet
pappa stannar bilen vid stationen
hans hår är nästan vitt, pensionen
oktobervinden är mörk, känns som januari
en rälig månad att vara far i
men det är ett tillstånd vi båda måste vara kvar i
jag joggar på stället, han ler
nu kommer tåget, Malmöhållet
det är mörkt, det är ingen som ser
att jag lämnar staden jag är klar i
nu undertecknar jag protokollet
vi skrotar bråket (Landskrona, jag älskar dej)
vi ändrar språket (I love you LA)
I´m going down the Landskrona way
please, snälla, staden: stay
in my heart
i mitt hjärta
vi vet mer än andra om smärta
vi reser oss i gryningen
vi reser oss alltid igen

2016-01-26

Bob Hansson

I dag släppte Bob Hansson helt inofficiellt sin nya diktsamling, och grannsämjan är en långsam bödel, i samband med ett framträdande på en restaurang i Stockholm. Jag kunde tyvärr inte närvara på grund av brödarbete. Officiellt releasedatum - dvs. recensionsdag - är torsdag 28/1. Det ska bli spännande att se hur Bobs återkomst till poesin tas emot tio år efter den senaste samlingen.

Jag minns en annan release för snart tjugo år som Bob hade i Kaknästornet av alla platser. "Jag sa kom så åker vi upp i Kaknästornet" ekade kanske i huvudet på vägen upp men väl uppe var det dikterna som gällde.

Uppdatering: Nina Lekander i Expressen är behärskat positiv.

2016-01-25

Kristian Lundbergs poetik och Grupp 86

Det går inte att tvinga sig till att skriva skönlitterärt. Men man kan avsätta tid till skrivandet, så att man är redo. Man kan förbereda sig för uppdraget genom att skriva och läsa mycket. Skrivarkurser av olika slag hjälper däremot inte, utom möjligen på marginalen (ibland kan de också stjälpa ett gryende författarskap, exempel på det finns).

Så vill jag med egna ord omformulera något av det som står i Kristian Lundbergs rätt outtömliga poetik-bok på ellerströms, ”Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du”. Boken är en skattkista för den som vill lära sig mer om läsandets och skrivandets konstart. Den är i första hand till för att du ska upptäcka mysteriet du har inom dig själv, och som skrivandet kan hjälpa till att frilägga. Det är bara att börja nysta, om du känner lockelsen.

Det är förmodligen den viktigaste poetik jag läst på svenska språket sedan Olof Lagercrantz ”Om konsten att läsa och skriva”, som Kristian Lundberg också tar spjärn mot några gånger. Glöm inte heller Bob Hanssons ”Bräcklighetens poetik”!

*

Det är roligt att Kristian skriver så mycket om Grupp 86, en årgång av Wahlström & Widstrands klassiska Grupp-antologi alltså. Och mycket riktigt, det var den bok alla ville debutera i på den tiden, åtminstone för min generation var det fortfarande så. (Nu är Grupp-antologin som startade 1965 och där bland andra Ulf Lundell och Bruno K. Öijer medverkat för länge sedan nedlagd.)

I just Grupp 86 medverkade – förutom jag själv – hälften av den blivande Malmöligan, Håkan Sandell, Kristian Lundberg och Lukas Moodysson. Dessutom recenserades boken i Kvällsposten av en fjärde medlem, Clemens Altgård. (Jag minns inte att Malmöligan ännu hade så att säga presenterat sig utåt som en poesigrupp, men kanske har jag fel, Kristians beskrivning tyder på det.)

De dikter jag själv hade med var väl mest att se som ett knippe melodramatiska Vesuvius-övningar, även om den sista prosadikten ”Mytverkstad” gav ett visst hopp för framtiden. Med rätta sågades de också av Clemens Altgård i Kvällsposten! Nu har jag för länge sedan förlåtit mig själv för att jag medverkade med så pass dåliga dikter. Det var ändå en glädje att vara med i Grupp 86.

2016-01-21

Johan Jönson

Hur ska man då lyssna till en maratonuppläsning av det slaget som Johan Jönson just nu genomför på Rönnells? Ska man lyssna efter de korta, fjärilsliknande diktsekvenserna som nästan alltid finns insprängda i den massiva, större helheten, ofta av stor men imploderande skönhet? Eller ska man helt enkelt sitta av och låta sig manglas av den klagande, malande helheten på sjungande norrländska? Jag vet inte, bägge sätt går naturligtvis bra, och det finns säkert fler sätt än så. Det visar på diktverkets (gäsp, men ändå) komplexitet. Det vore i alla fall fel att säga att Johan Jönson anno 2016 inte kommunicerar.

Uppdatering: Enligt Lill-Marit Bugge, som var där och lyssnade alla dagar så slutade Johan Jönson läsa en kvart före utsatt tid i fredags, eftersom han helt enkelt inte orkade längre. Då hade han ca 100 sidor kvar av den sista boken.