2017-11-12

Jag fastnar i L.T. Fisk

Vem ska bära dej. Det är en duva som stryps av plast. Trottoaren är alldeles våt. Vinden blåser svår. Allting rinner.
Det är en duva som stryps av plast. Det är en svan som flyger förbi. När kyparen på Babas i Limhamn, skär det äldre parets lammfiléer.
Det går en snubbe med lockigt hår. Han letar efter cigaretter. Nä. Han letar efter cigarettfimpar. Han går här varje dag. Bland restaurangernas askfat, utanför. Han går här varje kväll. Han måste röka. Jag lyssnar på L.T. Fisk. När en duva stryps av plast. Jag är en del av allt det här. Jag är en del av allt det här. Du är en del av allt det här.
Jag blir rörd av det äldre paret. Jag blir rörd av att kyparen skär deras lammfiléer. De är miljonärer. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Jag tycker att alla borde äta mindre kött. Jag blir så jävla förbannad. Deras jävla lammfiléer. Och kärleken som är så tydlig.
Jag tänker på mina älskade föräldrar. Jag är en del av allt det här. Jag är Frank Sinatra. Jag vill sitta på en bar.
Trottoaren är alldeles genomvåt. Vattenpölar överallt. Jag tänker på min kompis L.T. Fisk. jag minns när vi gick i skolan.
Jag är en del av allt det här. Jag har hål i alla mina skor. Jag har inte råd att gå på krogen. Men ibland gör jag det ändå.
Vem ska bära dej. Vem ska vara ditt ljus. Jag lyssnar på L.T. Fisk.
Jag är en del av allt det här. Det är  en duva som stryps av plast. Mannen som hittar en våt fimp.




2017-11-06

Vad jag tror på när det gäller att lära sig läsa och skriva

Vad gäller att lära sig skriva och läsa tror jag inte så mycket på skrivarkurser, ärligt talat. Jag tror på närhetsprincipen; att hålla sig nära det man älskar, helt enkelt.

För mig har det alltid handlat om diktsamlingen och poeten. Diktsamlingen som fysiskt objekt att beundra och älska, att gå in i för att se vad som finns där, kanske plocka isär diktsamlingen i sina beståndsdelar och sätta ihop den igen för att se hur den är gjord. Att lära sig flyga genom att ta till sig dess lyftkraft.

Inledningsvis kanske man härmar, man provar att skriva likadant som t.ex. Bruno K. Öijer i diktsamlingen ”Giljotin”. Man lär sig av hans teknik, sättet att arbeta med teman med variationer. Sen inser man efter några försök i den vägen, att det inte är en ny Bruno K. Öijer som världen eller ens man själv behöver. Nej, det man är ute efter är att hitta något annat, något eget, som berör en lika mycket som Bruno K. Öijers ord berör en. Att hitta en egen tematik, begravd någonstans djupt därinne i hjärtat och själen. Det gäller att locka fram den.

För detta kan man göra; man kan sätta sig i beredskap för skrivandet. Man kan hitta ett eget, inre rum och utvidga dess obegränsning med tiden. Man kan ta djupa, begrundande promenader för att komma närmare sitt eget ärende, gå på konstutställningar och poesiuppläsningar. Man kan hitta ett vilans och inspirationens rum inuti sig själv. Skrivövningar hjälper inte mycket, utom kanske på marginalen; det gäller att hitta sin egen väg.

Jag sa inledningsvis att det handlar om kärlek, om diktsamlingen och poeten. Att umgås med poeter hjälper, kanske skrapar något guldstoft av sig från umgänget med levande poeter man beundrar. Det är inte så naivt som det låter, poesi är också en levnadskonst, och kanske hör det till poeternas liv att bli fulla och ringa upp varandra två-tre på natten. Åtminstone en del av min ungdom gick åt till sådana utflykter och vallfärder. Av poesins element är poesiuppläsningen det tredje, det som binder samman poeten och objektet, diktsamlingen. Det som levandegör texterna på ett unikt sätt i nuet och den djupa kommunikationen. Det som lyfter tankarna och orden över det vardagliga, det som låter oss tala till varandra på det allvarliga oefterhärmliga sätt som vi var menade att tala på. En poesiuppläsning ska vara inget annat än skakande, det är så man lär sig leva och skriva.

Kom på lördag den 11/11 kl.15-20 på Bokmaskinens Litteraturdag då vi bl.a. ska prata en del om de här frågorna!

2017-11-04

Till minnet av John Peter Gister

du kommer i fjäderskrud
till ditt sista möte

på Hultsfredsfestivalen såg jag dig golvad
endast en vingpenna fladdrade i vinden

med den skrev du dig
ut ur rummet

2017-10-31

Vid reduktionens korsväg

Det finns en reduktion som inte går att driva längre, då upphör språket. Men orden står fast, en eller två rader på varje sida. Jag tänker på Ola Juléns ”Orissa”.

Visst var jag bekant med Ola Julén som författare. När jag tänker efter hade jag nog hört hela Orissa uppläst på någon poesifest. Det var ett snabbt bläddrande, snabbt som blicken och uppfattningen.

Det var naturligtvis mörkt. Nästan för mörkt för min smak.

Sedan, långt senare, började jag träffa på Ola i Alvik där jag jobbade. Vi hälsade men pratade inte, vi kände ju inte varandra utan var någon slags avståndsbekanta så som det är ibland. Han var kraftigt överviktig, stödd på två kryckor tog han sig fram. Ofta satt han på en bänk vid Alviks torg.
Men jag visste inte hur det var fatt och jag vet det fortfarande inte. Jag fick en chock när jag fick meddelandet genom tidningarna att han hade gått bort (2013), endast 42 år gammal.

Hans andra diktsamling, hopslagen med hans första i en gemensam utgåva, är bättre än den första. Reduktionen har drivits tillbaka en del. Diktjaget har tagit en annan väg, gått in i det ömsesidiga, i växelsången, ända fram till kärleken. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Men även dessa korta (men inte lika korta) rader startar mörkt innan de introducerar ett annat flöde.

Det är en kall, klar dag.
Jag kommer aldrig att visa dom här dikterna
för någon.

(ur ”400”, kärleksdikter av Ola Julén)

Ola Julén, utgivning: diktsamlingen Orissa, Ink förlag 1999
Orissa tillsammans med diktsviten ”400” gavs ut 2003.

2017-10-23

jag är hos dej ändå

du är den enda fågel jag kan höra
jag har sett in i dina ögon
du är den enda människa jag kan röra
du är den enda som inte flyger iväg
där går den döve mannen
han bär en självlysande väst
han ägde en motorcykelfabrik
han har en apparat i sitt öra
han ställer in volymen med sin telefon
jag träffar honom alltid vid småbåtshamnen
han går ut till sin sålda båt
det regnar, en trut sitter på en lykta
det är du som sitter i ljuset
det är jag som är ensam och våt
som en viskning kan jag höra:
"jag är hos dej ändå"


2017-10-14

som att allt är underbart

som att jag sugs in genom dina läppar
om det är längtan eller var
men att det brinner
jag ser en man i kalsonger vid din sängkant
som att kalsongerna ska åka av
som att kristallerna ovanför gatan
som att allt som var underbart
som att allt det viktiga försvinner
som att ... du breder ut ditt leende
det är det mjuka jag längtar till
som att jag sugs in genom dina läppar
som att allt är underbart


2017-10-05

Looft och Ericsson läste på Författarförbundet

Helena Looft på en litteraturkväll på Författarförbundet den 5 oktober. Helena läste ur sin nya roman 13 dagar i augusti.


Robert Maier Ericsson läste ur sin nya diktsamling Hinterländer.

Båda titlarna är utgivna på Black Island Books.