 |
| (Mare Kandre, 1991. Foto: Anders Ängsvik/Anders K Johansson) |
För tjugo år sedan dog författaren Mare Kandre (1962-2005), bara 42 år gammal. Hon gjorde en sensationell debut med I ett annat land 1984 och gav därefter ut ett flertal böcker som rönte stor uppmärksamhet och fortfarande läses och kommer i nya upplagor.
Mare Kandre studerade konst på Byamshaw School of Art i London åren 1979-80, och mellan åren 1979 och 1984 spelade och sjöng hon i tre postpunkband; Kramp, Ruhr och Global Infantilists, för vilka hon också skrev texter.
Ur Den Blinde Argus nr 28 (1991): Mare Kandres senaste roman Aliide, Aliide fick ett blandat, om än positivt, mottagande. För mig är det hennes definitva genombrottsbok och har etablerat henne som en av våra viktigaste författare. Jag träffade henne på ett café i Stockholm för att intervjua henne om den nya boken.
Andreas: Din nya roman Aliide, Aliide innebär, som jag ser det, ett ganska tydligt brott mot ditt tidigare sätt att skriva där språket kändes oerhört noggrant utmejslat, samtidigt som det lämnade mycket outsagt, så är Aliide, Aliide mycket mera öppet: du så säga bjuder in läsaren direkt i berättelsens universum. Är det här en medveten förändring i ditt skrivsätt eller något som vuxit fram med tiden?
Mare: Både och, tror jag. Jag ville bli mera öppen, men jag ville inte bli det bara för att bli öppen: det var tvunget att växa fram av sig självt. Det är klart att jag ville ha det där tilltalet, jag ville ha det mer resonerande, alltså låta associationerna löpa fritt hit och dit, det tycker jag inte att jag kunnat tidigare.
Om man tittar på till exempel Bubins unge - där är allting becksvart och nedtryckt, men i Aliide har alla spänningar kommit upp till ytan, det glittrar på ett annat sätt, mer som olja på vattnet.
A: Hur mycket är självbiografiskt?
M: Ja, det är klart… det är mycket. Miljön är självbiografisk, men sen är ju allting så där otroligt uppförstorat. Det är som en sån där skrattspegel, förvrängande spegel på Gröna Lund ungefär.
A: Jag har läst recensionerna och jag tycker att en del av recensenterna verkade ha svårt att sätt sig in i bokens ämne, ungefär som om de inte mindes hur det var att vara barn.
M: Nej, jag tror också att det är en sån bok som man… med tanke på att när jag satt och skrev den var jag nästan färdig att kräkas, därför att det var så starkt. Det är möjligt att det finns människor som bara totalt värjer sig mot det faktum att det var så att vara liten, man hade ju inga spärrar överhuvudtaget, som man har när man är vuxen.
A: Det är ett både känsligt och känslostarkt innehåll i Aliide. Jag fick för mig, när jag läste recensionerna, att flera av de manliga recensenterna på något sätt skyggade för de upplevelser som du gestaltar i romanen, att de har svårt att ta till sig en roman om tvångstankar och psykiska problem hos ett litet barn, eftersom det kräver att man konfronteras med dessa potentiella känslorna inom en själv, vilket män ofta har svårt för. Vad tror du?
K: Jo, jag har inte läst så många recensioner i och för sig, men vad jag har förstått så är det så att kvinnor överlag har tyckt om den här boken, medan män har svårare för den. Jag vet inte om det har någonting med kön att göra, kanske är det bara en slump.
A: Leif Zern…
M: … saknade “ett objektivt korrelat”. Jag skall lägga in det i nästa roman!
A: Förutom att skriva böcker är du ju också rocksångerska och låtskriverska. Två ganska uppmärksammade skivor kom ut med gruppen Global Infantilists, där du ingick, under första hälften av 80-talet. Vad har hänt med den delen av ditt skapande sedan dess? Kan vi se fram emot någon ny skiva?
M: Ja, var, alltså… Rock var det ju definitivt inte, jag kan inte ens sätta in den musiken i något fack. Det var mycket orientaliska influenser, svårt att klassificera det överhuvudtaget, Men det där har jag inte hållit på med på ett bra tag nu och jag har inga planer på att göra det heller. Man måste hitta människor man kan spela med och … nej, jag tror inte att det blir någonting, i varje fall inte i den närmaste framtiden. Men man vet ju inte vad man gör om tio år!
A: Lyssnar du mycket på musik? Var finner du dina inspirationskällor i vardagen?
M: Jo, jag lyssnar mycket på musik, fast mest sådan där skvalmusik när jag står och diskar… Nej, det är nog mycket film. Det behöver inte ens vara bra filmer, det är ju min generation, den har växt upp med bilder, någonting på TV, snuttar sådär, som sätter sig i huvudet på en. Drömmar man har på nätterna, jag skriver ner alla mina drömmar - önskar att jag drömde mer.
A: Kan du nämna några författare som betytt mycket för dig, eller som du har läst på sistone?
M: Jag har precis läst Janet Frame, den Nya Zeeländska författarinnan. Det går en film nu som heter En ängel vid mitt bord, jag inte sett filmen än, men henne har jag verkligen älskat. Rainer Maria Rilke, Malte Laurids Brigge, den har jag läst mycket, om och om igen. Just nu är jag mer inne på poesi och en engelsk författarinna som heter Anne Sexton.
A: Vad kommer vi att få se härnäst av din hand, i bokväg?
M: Till våren kommer en prosadiktsamling, kan man säga. Bonniers har inte satt någon genrebeteckning på den faktiskt. Den skall heta Deliria och kommer i mars tror jag. Sen har jag skrivit två böcker till, den ena heter Djävulen och gud och den andra Kvinnan och Doktor Dreuf.
A: Det var mycket på en gång!
M: Ja, jag vräker ur mig.
A: Till sist, det har talats mycket om de intellektuellas roll i samhället på sistone. Vad tror du författaren har för funktion i samhället? Är det överhuvudtaget nödvändigt att ställa sig den frågan?
M: Det är klart att författare måste finnas, vad skulle vi veta om oss själva om det inte fanns författare? Det är en så dum fråga, så jag vägrar befatta mig med den! Jag kan inte föreställa mig hur vi skulle vara om vi inte hade konst och poeter och författare…
ur DELIRIA (Bonniers, 1992)
Och där satt hon då
denna människa.
Liten och svag,
utblottad,
nästan naken,
i ett hus av papp,
i en stinkande slum,
på botten av jättestaden,
dödsstaden,
världsstaden,
i samtiden,
och ur ett tummat litet
urgammalt,
solkigt häfte,
läste hon,
med bräcklig stämma,
det hon själv hade diktat
om
“gammaldags, gyllene stjärnor”, och
“grenat, vars träd man ej ser”, och
späd, tunn
steg hennes röst ur det
helvetiska skramlet av
gnisslande hjul,
maskiner, krig,
undergång och stor död:
“gyllene gamla stjärnor”,
mumlade hon, naken,
“grenar utan träd”,
sade hon högt,
till sig själv,
som tröst,
“liv”,
“ljus”,
“hopp”,
“dess stjärna”
krävde hon åt det
mänskliga
med de spröda små ord
som hon sparat
åt sitt folk.
Lyssna på Lundströms Bokradios program om Mare Kandre (Sveriges Radio P1, 25/10-2025)
Böcker av Mare Kandre: I ett annat land (1984), prosastycken
Bebådelsen (1986), prosadikter
Bübins unge (1987), roman
Det brinnande trädet (1988), roman
Aliide, Aliide (1991), roman
Deliria (1992), prosadikter
Djävulen och Gud (1993), roman
Quinnan och Dr Dreuf (1994), roman
Bestiarium (1999), roman
Hetta och vitt (2001), berättelser
Xavier (2002), roman Punkserier (2016), postumt utgiven samling med serier som Mare gjorde innan bokdebuten.
Skivor med Global Infantilists:
