Konsten att förstöra sex med sex: Den längre och bättre versionen

I Stanley Kubricks film Eyes wide shut finns en på en gång distanserad och "moralisk" kamera som noterar hur blaserade partymänniskor glider omkring på jakt efter stegrade sexuella kickar. Den hemliga åtrå som flimrar förbi i Nicole Kidmans drömliv, kontrasteras mot det kalla utnyttjandet av en drogad kvinna, och mot den tristess som ett ritualiserat sexparty utstrålar. Den svarta mässan är tråkig, de kopulerande paren rör sig som plastiga sexmaskiner, likgiltigheten ligger som en hinna kring de maskerade nakna kvinnorna. Så långt Kubricks version av hur de rika utnyttjar varandras sexuella underhållningsvärde.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.

Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.

Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?

Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.

Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________

Denna artikel har tidigare varit publicerad i Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning och Västerbottenskuriren under 2005.