Min intervju med Pia Tafdrup

Ur texten om Pia Tafdrup:

Pia Tafdrup började tidigt att skriva dikter, men efter det hon kallar ”instängdheten i Paradiset” var det framförallt en massa liv som skulle levas. Hon tog också en fil.mag. i språk och litteratur innan hon på allvar började skriva igen. Debuten var relativt sen. Pia var tjugonio år när diktsamlingen När det går hul på en engel kom ut, ungdomligt vild och vilsen, upprorisk och stilistisk mer spretig än någonting hon senare åstadkommit. Men kritiken var nådig och tillsammans med Michael Strunge och Søren Ulrik Thomsen tog Pia Tafdrup ett par rejäla kliv in i åttiotalets danska poesi. Det var stormigt och elektriskt då, ett liv på branten, och sjungande dikter fulla med smärta, som hos Michael Strunge, eller som hos Thomsen; branta, vassa bilder som gjorda av en serietecknare. Men Pia Tafdrup hade tidigt en lite annorlunda ton – dels var hon ett kvinnligt väsen i det manliga vargylet, dels hade hon vuxit upp med djupa rötter både i naturen och i familjens bokliga traditioner. Det man tidigt kan avläsa i hennes diktning är att hon återkallar vissa bestämda värden. Hon hänfaller aldrig till det samtida avantgardets förtvivlade nihilism, utan håller snarare fötterna på jorden och språket förankrat i en kroppslig erfarenhetsvärld. 

Dessutom är hon från början en mycket formmedveten diktare. I motsats till många av sina samtida har hon Rilke, Celan och Brodsky som läromästare snarare än Dylan, Patti Smith och Bowie. Visst, Pia Tafdrup har också älskat Patti Smiths sånger. Men ju mer hon mognar som diktare desto tydligare blir det att just hennes motståndskraft mot vissa tidstendenser blir av värde för hennes konstnärliga integritet. Det är som man ofta säger: Efter de stora traditionsbrotten, upproren och syntaxens sammanbrott finns inte mycket annat att göra än att gå tillbaka till traditionen för att hämta vatten och näring till det nya, om igen.

Läs mer på björnstrand backwater där hela intervjun finns. 

kort vers lång resa

Well, my heart's in the highlands with the horses and hounds
Way up in the border country far from the towns
With the twang of the arrow and the snap of the bow
My heart's in the highlands, I can't see any other way to go.

- - - -

Okej, det tar arton timmar alltså med buss och tåg,
och jag har haft problem med halka förr, och i natt står
tågen stilla dit upp, på grund av extremkylan, snart över,
men om man alltid bara längtar till Högländerna utan att
köpa biljett, så blir det ingen varmkorv vid Dorotea
busstation klockan elva, och det blir ingen utsikt
mot Ströms Vattudal där husen hänger på höjderna och frosten
alltid är tät på träden och bron, och sen när man börjar närma
sig de splitter raka vägarna med gran på båda sidor
och ser fjällen sticka upp ur detta måste man börja öva,
för det här är verkligt gam-Sverige, man har inte haft
sina ögon så här "far from the towns" på flera år...
alla perspektiv har varit för korta och med halvblinda uppdrag
har man rört sig i kulvertar och bindvävsgator och lagt på luren
och nu det rosa gryningsljuset och pakethämtningen är klar
vid bussen där alla samlas efter en rökpaus och automatkaffe
och sen på väg igen, busschauffören svingar sig upp i sätet
lugnt och fint, om bara vägen är framplogad ur vita Intet
till det Highlands som jag känner. Med norr-om-språk i öronen.
Folk som hälsar fast det inte behövs. Och det man gör fast
det inte behövs, allt man gör fast det inte behövs;
det är rikom-fältet i tillvaron.

Så där, Bob, går det till, fråga mig, jag har tagit den här
rutten länge; det är fint att drömma, men man ska slå till
innan man faller av sin dröm, som frysta fåglar faller från pinnen.
Innan snö, frost och vind faller över kartans ortnamn och in
i en öppen mun, som kanske bara somnat en stund mellan fönstret
och norrskenet och väcks till liv av det knastrande ljudet
nu här jag och alltid en våg av, en virvel av
liv...

Radiointervju: Katarina Frostenson

Jag blev intresserad av hennes resonemang kring skrivandet; om strängheten, sökandet och rensandet av alltför lättljudande alliterationers makt och ström...

Lyssna här.

Och här är en recension ur SvD.

Lars Gustafsson - till glädje.

För dem av oss som ännu tycker mycket om Lars Gustafsson - som poet alltså, hans politiska åsikter kan vi lämna därhän - fanns idag ett radioprogram av tillräcklig längd. Det är som jag sagt förut, någonstans, att vissa män blir bättre med åren. Särskilt då den här mannen, som från sin lite dryga attityd nu mognat in i en visare, mjukare fas. En stark personlighet är dessutom alltid ett plus i radio, där vi så ofta får lyssna på det vi redan hört, vet, eller fått oss upprepat intill gäspningens gräns.
Jag vet inte om programmet går i repris, men troligen går det att hitta på web-radion.

Ett par rader ur uppläsningen, ur en dikt om fåglar, fastnade i minnet (med viss risk för felcitering):

"Djupet under honom är hans trädgård,
djupet över honom är hans brunn".

Dikten nedan har jag klippt direkt från SR-sidan på nätet:

I jordebrynet

Försommardag.
Här finns de flygande,
Alltför lyckligt ovetande.

Här finns de simmande
Alltför tyngda av smärtan
Att en tidsrymd finnas till.

Och vi som tillhör jordebrynet
Vi, som är över och under
de alltför verkliga,

Vi overkliga, mellan alla riken.

_ _ _ _ _ _ _ _

Länk till programmet De svävande.

Poesins behov av utopier, del III

Och här kommer det till ett tillfälligt slut (poesin slutar aldrig).

Den religiösa vägen för poesin. Kanske måste man tiga om den. Den erotiska vägen för poesin. Kanske kan man bara befinna sig mitt på den, i kärlekens hjärta, för att kunna sjunga den fram. Jag har försökt göra det många gånger. Det är ingen hemlighet att två älskande kan resa ett tält av gemenskap, lidelse och försystring mitt i den blåsiga stora världens enformiga lidande väsensbuller. Att göra sig liten vid den andres bröst, är då vad allt går ut på. Om det inte är att få vara stor och äga den andres litenhet, ta emot den andre, som allting gäller. Jag vet att detta är ett mysterium men alltför få svenska diktare går in i det.

Den ryska diktarinnan Tatjana Voltskaja har gått in i detta alternativa universum, och nära på stannat där. Den svenska översättningsvolymen Tröstdroppar (Ellerströms, 2009) är ett uttryck för det. (Och ja, här bryter jag symmetrin och löftet inför detta essäskrivande genom att ta upp en ett år gammal diktutgåva – men den är ändå så värdefull och unik i sitt slag i den svenskspråkiga lyrikvärlden, som den nu genom översättningen tillhör.)

Inte ens i den ryska miljön är hennes poesi av ett helt vanligt slag även om hon har en krets omkring sig och tillhör den ”petersburgska” poetiska skolan, enligt Elena Samuelsons efterord. Så här har Tatjana Voltskaja (f. –60) själv sagt om den dominerande samtida kulturen:
”Postmodernismen är en montage- och kompilationskultur som slätar ut och river ner stilistiska skikt”. Hur mycket mer skulle då inte samma sak kunna sägas om språkmaterialismen!
”Själv definierar Voltskaja sin syn på diktningen som ’arkaisk’, och religiösa motiv som på nytt blivit ett karaktäristiskt drag i den moderna ryska litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet, är ett av de viktigaste elementen i hennes lyrik” (ur efterordet). Det erotiskt-sinnliga smälter så när samman med det religiösa motivet i många av Voltskajas dikter och då är de enligt min mening som vackrast. Här slutet på en dikt ur diktsviten ”Murar” i Bengt och Elena Samuelsons tolkning:

Två människor,
som famnar varandra,
formar en sfär – ett kröningsäpple.
Konungariken kan gå under,
men denna är omöjlig att sönderdela,
ty den bär spiran i sig innesluten.

Låt mig tillägga bara: Jag vet att denna dikt är sann, ty jag har levt den.

Poesins behov av utopier, del II

Vägar för poesin

Vi har den politiska vägen, den filosofiska vägen, den religiösa vägen (Agape) och den erotiskt-sinnliga kärlekens (Eros). Allt detta är möjliga och traditionellt gångbara utgångspunkter för poesin. I dag framstår de som fyra utvägar ur det inkrökthetens rum som svensk poesi har hamnat i genom sin besatthet av språket och av poesins språksvårigheter (svårigheten/oviljan att kommunicera hos samtida svensk poesi har blivit legendarisk genom en serie av ”språkmaterialistdebatter” under 00-talet).

En rejäl comeback för den politiska poesin skedde genom Jenny Wrangborgs debut ”Kallskänken” i våras. Trots utgivning på ett litet nystartat förlag (Kata) så sålde diktsamlingen snabbt slut och är i dag tryckt i minst 4.000 exemplar, vilket är väldigt mycket för en svensk diktsamling, och nästan rekordartat för en lyrikdebut. Så belönades också Jenny Wrangborg ganska omgående med Stig Sjödin-priset för sina ”skildringar av kampen för människovärdiga villkor i en bransch som sällan genomlysts i diktens form” (ur prismotiveringen).

Handlar det om utopier? Ja, det handlar om en kamp för rättvisa ur ett vänsterperspektiv, något som i dagens samhälle ter sig närmast utopiskt. Kampen sker både med fackliga, lyriska och så att säga allmänt solidariska medel.

det sägs att tysta varsel inte hörs
men lyssnar man kan man höra
kvinnofötter springa över arbetsgolv,
tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka

sätter man örat mot kan man höra kuvertet
landa på hallmattan
den tunga sucken efter beskedet från
livsuppehållande system:
sextiofem procent av ingenting att leva på

/…/
vi pratar inte med varandra
om att bygga något med händerna
hjälpa varandra med kropparna
vi är så många som står här nu
att om vi vill kan vi lyfta luren
och berätta att vi har fått nog”
(ur Vi måste hjälpa varandra med kropparna)

Detta är ju skrivet av en knappt 25-årig tjej! Jag menar att hennes uttrycksförmåga springer nästan före hennes livserfarenhet här, och skapar något unikt och ganska nytt i svensk poesi, som visserligen anknyter till äldre poeter som exempelvis just Stig Sjödin. Det är mycket, mycket bra, och jämte Göran Greider och Johan Jönson (trots allt) framstår Jenny Wrangborg som ett hopp för den politiska poesin. En väg att bryta dödläget både politiskt och poetiskt. Om utopiernas sol kan skina in här vore det mer än välkommet.


En annan väg för poesin är, som redan nämnts, den filosofiskt-existentiella inriktningen. Och vem skulle gå i spetsen för en nytändning av den filosofiskt influerade poesin om inte den snart 75-årige Lars Gustafsson? Han är förvisso skolad filosof men det är inget som egentligen belastar dikterna, jag menar de känns ju inte som skolexempel utan som levande poesi. Egentligen har han uppnått en större enkelhet och innerlighet med åren; han behöver inte längre visa att han är briljant. Årets bok, ”Om begagnandet av elden”, är avslappnad och melankolisk på ett verkligt stimulerande sätt, om nu en sådan kombination kan tänkas. Lyssna till exempel till följande enkla rader, som utgör dikten Brevet i dess helhet:

När brevet kom
Och det är länge sedan

Såg det ut som ett brev
Vilket som helst

I lampans svagt gula sken
Där stod ingenting märkvärdigt

Men detta brev var förebudet.

Vad dikten handlar om? Självklart måste det vara osagt. Men återigen ställer jag frågan: Rör det sig om utopier? Ja, det filosofiska betraktelsesättet bryter vanemönster och öppnar upp dikten långt effektivare än en konceptdikt av Anna Hallberg. Jag menar att det faller in ett snett ljus genom tillvaron och allt blir inte längre så förutsägbart. Det går inte att sätta fingret på exakt vad Lars Gustafssons dikter handlar om; det är det som gör dem så bra, de öppnar upp för det mysterium som ju ändå ligger förborgat i människans ofta nästan medvetslösa väg från födelse till död. Den filosofiska vägen är alltså fortfarande möjlig att gå för en lyriker, men få begagnar den, jag kommer spontant att tänka på Jesper Svenbro.


En poet som står i kontakt med de existentiella grundvillkoren i sin sista bok är sannerligen Ragnar Thoursie. ”Sånger från äldreomsorgen” kom ut under våren och blev inte bara hans sista bok, då han avled ganska kort efteråt, kanske är det också hans bästa bok, trots de två hyllade fyrtiotalistiska diktsamlingar han gav ut för länge sedan. Den snart 90-åriga poeten talar enkelt och klart, men ändå mysteriöst. Han visar respekt och bävan inför det mysterium som väntar och som varje dag ännu rymmer. Ragnar Thoursies sista bok talar om döden, men också om politiken och om minnets betydelse bland annat. De många små miniatyrporträtten av vad man skulle kunna kalla ”kolleger” på äldreboendet, som lämnat sina aktiva liv bakom sig men ändå är präglade av sitt forna yrkesliv, kan påminna om Stig Sjödins miniatyrporträtt av arbetskamrater i ”Sotfragment”! Eller är just den här dikten ett självporträtt?

Byrådirektören

Vankade ofta sysslolös i korridoren
på byrån i det stora verket.
Här på äldreboendet också sysslolös
men nu har han vanan inne
och trivs rätt bra med att vanka.

Men mest är det ändå döden som tematiseras; döden är den hemliga utgången, den utväg vi alla måste ta, ur livets ibland så slutna men ack så värdefulla rum. Om inte döden skulle tillhöra de stora livsfrågorna, vad skulle göra det då?

Frågor

Är detta jag?
Sträcker ut en hand
till brödskivan. En gammal mans hand,
överdragen av tjocka ådror,
mörkblå mot den vitrosa huden.

Är detta jag?
Ett halvt steg bakom i tanken ett andra
jag. Friskt, ungt, i minnet.
Stundom utplånat men ständigt återvändande,
lika friskt, lika
ungt, opåverkat av årens mögel.

En skräck rör sig inom mig
inför den ådrade handen som fattar brödskivan
som jag skall äta. Varför föder min gamla hand
mitt gamla jag, det som snart skall förintas?

Det finns något mer att säga. Utvägarna är ännu inte uttömda. Poesin har ytterligare några vägar kvar att gå.

Poesins behov av utopier, del I

Tidsanalys/essä

Det är hårt att säga det, men poesin verkar ha förlorat sin utopiska potential. Jag har alltid känt att poesin bär med sig löftet om en annan värld, ett annat, verkligare rum. Men parallellt med att förändringskraften sipprat ut ur politiken har den också lämnat poesin. Och det är fatalt, gör att poesin stumnar.
När Bruno K. Öijer gav ut Giljotin 1981 fanns den utopiska kraften kvar i hans ord. Utopin bevarades genom poetens förmåga att säga nej till allt etablerat, och uttrycka det i vackra, slående bilder. Det är ett genomgående tema i hela diktsamlingen och behöver väl egentligen inte beläggas med citat. Det kan uttryckas elaborerat och ekvilibristiskt, men också oerhört enkelt:

X

allt ni byggt upp
allt ni satt värde på
vi ställer oss för

Genom att poeten mejslar ut ett nej, mejslar han också ut ett alternativ, även om det förblir till större delen oformulerat vad ett sådant alternativ skulle kunna bestå i; det bara skymtar som en möjlighet.
I grunden verkar det bestå i inre bilder som ingen kan röra:

XX

så måla era dukar
så skriv era böcker
så ge ut era skivor
så spela in era filmer

ni kan aldrig röra vid skönheten
jag upplever



Hur ser den svenska poesin ut i dag? Enkelt uttryckt: den erbjuder inga alternativ till rådande ordning. Den utgör i stället en spegling av de villkor som redan är för handen. Vi ser en närmast total upptagenhet av själva språket, av samhällets fragmentarisering och av medias övervåld mot medvetandet.
Genom att ytterligare sönderstycka det redan sönderdelade (meningssammanhangen, berättelserna) har ”språkmaterialismen” sågat av den gren den själv sitter på. Utan anknytning till traditionen dör nämligen poesin; fokuseringen på diktens materialitet har gjort att dikten tappat kontakten med sitt eget medfödda organiska växande.
Dikten upplevs som konstgjord, oorganisk, genomkonceptualiserad – ett känslokallt bygge.
(Om känslor och hetta ändå uppstår bortförklaras det som en följd av psykiska gränstillstånd.)

Vi ser det hos Anna Hallberg, Johan Jönson, Joar Tiberg m.fl. Desperat försöker de nu i elfte timmen återanknyta till ett meningsbygge för att vitalisera sin poesi. Men utgångarna är på det hela taget stängda. Poesin känns inomvärldslig, materialistisk, förmår varken uttrycka transcendens (Gud/mysteriet finns bortom det jordiska) eller immanens (Gud/mysteriet som ett verkligare rum i det som synes existera). Det är det här jag menar med utopiernas död inom poesin.

Vi befinner oss inte längre i diktarnas klassiska, metafysiska universum där livsfrågor kan ställas och där budskap kan fångas upp från något som bryter instängdheten i en rent fysisk, förutsägbar och rationell tillvaro. Rummet sluts kring medvetandet som får ett närmast instinktivt behov av att antingen bryta sig ut (självmord) eller låta poesin bryta in på nytt med något annat och avvikande så som den har gjort under mänsklighetens långa historia. I nästa del av den här essän ska jag visa på vilka möjliga utvägar det finns för poesin och exemplifiera med diktsamlingar från 2010.