Ur texten om Pia Tafdrup:
Pia Tafdrup började
tidigt att skriva dikter, men efter det hon kallar ”instängdheten i Paradiset”
var det framförallt en massa liv som skulle levas. Hon tog också en fil.mag. i
språk och litteratur innan hon på allvar började skriva igen. Debuten var
relativt sen. Pia var tjugonio år när diktsamlingen När det går hul på en engel kom ut, ungdomligt vild och vilsen,
upprorisk och stilistisk mer spretig än någonting hon senare åstadkommit. Men
kritiken var nådig och tillsammans med Michael Strunge och Søren Ulrik Thomsen
tog Pia Tafdrup ett par rejäla kliv in i åttiotalets danska poesi. Det var stormigt och
elektriskt då, ett liv på branten, och sjungande dikter fulla med smärta, som
hos Michael Strunge, eller som hos Thomsen; branta, vassa bilder som gjorda av
en serietecknare. Men Pia Tafdrup hade tidigt en lite annorlunda ton – dels var
hon ett kvinnligt väsen i det manliga vargylet, dels hade hon vuxit upp med
djupa rötter både i naturen och i familjens bokliga traditioner. Det man tidigt
kan avläsa i hennes diktning är att hon återkallar vissa bestämda värden. Hon
hänfaller aldrig till det samtida avantgardets förtvivlade nihilism, utan
håller snarare fötterna på jorden och språket förankrat i en kroppslig
erfarenhetsvärld.
Dessutom är hon från början en mycket formmedveten diktare. I
motsats till många av sina samtida har hon Rilke, Celan och Brodsky som
läromästare snarare än Dylan, Patti Smith och Bowie. Visst, Pia Tafdrup har
också älskat Patti Smiths sånger. Men ju mer hon mognar som diktare desto
tydligare blir det att just hennes motståndskraft mot vissa tidstendenser blir
av värde för hennes konstnärliga integritet. Det är som man ofta säger: Efter
de stora traditionsbrotten, upproren och syntaxens sammanbrott finns inte mycket
annat att göra än att gå tillbaka till traditionen för att hämta vatten och
näring till det nya, om igen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar