Animation av Eric Powers, från en video med musik av Jeremy Messerssmith, »Mixtape for the Milky Way«
Läs mer och kika på videon på Thisiscolossal.com
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
2020-11-30
2020-10-19
Ett radiofynd – en aura av tomrum
Claes Hylinger möter Alberto Giacomettis kvinnofigur 1974 i Sveriges Radios programserie »Möte med bild«.
– Ni vet själva hur det är när man går på museum, konstverken liksom talar till en. Men vet ni vad dom säger?
Till klippet på Sveriges Radio.
2016-04-09
Det sista supportärendet
Det händer att jag under lediga dagar ögnar igenom familjeannonserna, mest för att studera variationen bland dödsannonsernas små symboler. Finns det någon symbol som sticker ut lite extra, har någon hammarbyare lämnat oss, eller finns det något stiliserat, efterlämnat husdjur avbildat? Jag tittar också efter den bortgågnes födelsedatum, speciellt sedan min egen far gick bort förra sommaren.
I dagens tidning fastnade min blick vid Per Evensens dödsannons eftersom symbolen över namnet var – en QR-kod.
Kanske var denne 86-årige man en klurig filur, som efter sitt frånfälle skämtar aprillo med oss som provar att scanna koden?
Eller kommer familjen för alltid att minnas dödsrunan som ett misslyckat försök att delge de sörjande ytterligare information…
Jag har ändå tre olika appar i min telefon, men ingen av dem kunde avläsa koden. Alltför detaljrik och med dålig kontrast länkar den mig inte någonstans. Förbryllad sitter jag vid köksbordet.
Och jag undrar om inte någon av barnen eller släktingarna hade behövt Pers assistans, att få till ett bättre original.
»Vår bästa IT-support
är nu hos sin Kerstin
i Cyberspace«
QR står för »Quick Response« och det sägs att den som frågar skall få svar, och om tron är stark så kommer möjligen svaret från ovan.
I herr Evensens fall får jag dock leva i ovisshet.
För den som vill lyckas med sitt eftermäle på detta sätt finns hjälp att få.
Under Vårsalongen på Liljevalchs har det under de senaste åren funnits (väl fungerande) QR-koder intill konstverken, en praktisk snabblänk för besökare som velat läsa mer om konstverken.
En som också läst mängder av dödsannonser är konstnären Simon Blanck. Hans fokus är i årets Vårsalong de kursiva orden, dvs de dikter eller verser som ofta finns med. Fint så.
∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞
…och här kommer en uppdatering 2016-04-25:
Via den hjälpsamma kommentaren från Tobias (ToHell) här nedan, så visade det sig att det visst gick bra att scanna annonsens QR-kod, en Johan A. lade på Google Plus upp en version från DN's digitala utgåva, och när man scannar denna, som alltså är av bättre kvalitet, dyker denna text upp i min mobil *:
Så, om du besöker Pers egenkomponerade hemsida, och om du som jag klickar dig in på fliken »Summarum« kan du ta del av de avskedsord han skrev några månader (eller kanske ett halvår) innan han gick bort. Vid den tiden levde även hans hustru Kerstin.
Det känns ju lite ovant och sorgligt att läsa ord som »Jag har haft ett långt liv med massor av glädjeämnen…« samtidigt som jag börjar ana att Per Evensen nog var en vettig och sympatisk man, med ett visst sinne för humor. Stavningen har jag överseende med.
Så kanske borde vi alla skriva ett farväl till vår familj och våra vänner medan vi kan? Men kanske dölja avskedstexten lite bättre för omvärlden tills dess att döden skiljer oss åt.
För som Evensen skriver:
»…det är ju försent att skriva efteråt eller hur?«
* och att appen heter ScanLife blir ju en liten bonus.
I dagens tidning fastnade min blick vid Per Evensens dödsannons eftersom symbolen över namnet var – en QR-kod.
Kanske var denne 86-årige man en klurig filur, som efter sitt frånfälle skämtar aprillo med oss som provar att scanna koden?
Eller kommer familjen för alltid att minnas dödsrunan som ett misslyckat försök att delge de sörjande ytterligare information…
Jag har ändå tre olika appar i min telefon, men ingen av dem kunde avläsa koden. Alltför detaljrik och med dålig kontrast länkar den mig inte någonstans. Förbryllad sitter jag vid köksbordet.Och jag undrar om inte någon av barnen eller släktingarna hade behövt Pers assistans, att få till ett bättre original.
»Vår bästa IT-support
är nu hos sin Kerstin
i Cyberspace«
QR står för »Quick Response« och det sägs att den som frågar skall få svar, och om tron är stark så kommer möjligen svaret från ovan.
I herr Evensens fall får jag dock leva i ovisshet.
För den som vill lyckas med sitt eftermäle på detta sätt finns hjälp att få.
Under Vårsalongen på Liljevalchs har det under de senaste åren funnits (väl fungerande) QR-koder intill konstverken, en praktisk snabblänk för besökare som velat läsa mer om konstverken.
En som också läst mängder av dödsannonser är konstnären Simon Blanck. Hans fokus är i årets Vårsalong de kursiva orden, dvs de dikter eller verser som ofta finns med. Fint så.
∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞
…och här kommer en uppdatering 2016-04-25:
Via den hjälpsamma kommentaren från Tobias (ToHell) här nedan, så visade det sig att det visst gick bra att scanna annonsens QR-kod, en Johan A. lade på Google Plus upp en version från DN's digitala utgåva, och när man scannar denna, som alltså är av bättre kvalitet, dyker denna text upp i min mobil *:
Det känns ju lite ovant och sorgligt att läsa ord som »Jag har haft ett långt liv med massor av glädjeämnen…« samtidigt som jag börjar ana att Per Evensen nog var en vettig och sympatisk man, med ett visst sinne för humor. Stavningen har jag överseende med.
Så kanske borde vi alla skriva ett farväl till vår familj och våra vänner medan vi kan? Men kanske dölja avskedstexten lite bättre för omvärlden tills dess att döden skiljer oss åt.
För som Evensen skriver:
»…det är ju försent att skriva efteråt eller hur?«
* och att appen heter ScanLife blir ju en liten bonus.
2013-09-14
2013-08-15
Veckans Bilder: Merlin James och Strindberg
2013-05-22
Två citat: Anders Widoff
"Trygghet är ibland otydligt".
"Målningen är en enkel, men märkvärdig, amatörmålning från Myrorna. Sådana har jag arbetat med tidigare. Denna gång fotograferade jag närstudier av delar av målningen. Det finns alltså flera scener. Dessa framträder annorlunda än målningen i stort. Båtarna är bara några centimeter stora på originalet; därav den rörande klumpigheten och den grova färgpåläggningen."
Anders Widoff, konstnär
 |
| Vågorna lämnar stranden, 2005 |
"Målningen är en enkel, men märkvärdig, amatörmålning från Myrorna. Sådana har jag arbetat med tidigare. Denna gång fotograferade jag närstudier av delar av målningen. Det finns alltså flera scener. Dessa framträder annorlunda än målningen i stort. Båtarna är bara några centimeter stora på originalet; därav den rörande klumpigheten och den grova färgpåläggningen."
Anders Widoff, konstnär
2013-05-19
Hilma af Klint - gå och se!
Det är sista veckan nu på Moderna Muséet. T.o.m. den 26:e maj. Missa inte en kvinnlig pionjär inom abstrakt måleri. På Gabis Annex finns en längre artikel om utställningen, som jag hann med i sista rappet.
Jag hade inte riktigt trott det här om Hilma af Klint. Men de tio stora målningarna (302x204) som följer efter varandra är så övertygande att jag lyfter en smula på den energi de utstrålar. Ljust, lätt, transparent, med en färgskala och rytm som tycks dansa och studsa mellan väggen och betraktaren. Den stora fondväggen på Moderna är andlöst vacker. Frivilligt går man in i ett annat universum.
Men fatta: Hilma af Klint ska man ta ytligt. Sinnligt. Som den verkligt förtrollande målare hon är. Man ska inte stå och nippra med symbolerna, tolka och vrida på halsen, och få huvudet fullt av antroposofiskt gobb. Man ska bara se. Och kanske tänka, okej, det teosofiska och antroposofiska, seanserna och det automatiska tecknandet var det som frigjorde den här konstnären; det var det hon gick igång på och det som förlöste hennes unikum. På samma sätt som andra gått igång på erotik eller arbetares liv, teknik eller landskap, kubism, kolorism eller punk.
Läs hela artikeln Här. Och Här finns en länk till Moderna Muséet.
 |
| En av "De tio största", 1907. |
Jag hade inte riktigt trott det här om Hilma af Klint. Men de tio stora målningarna (302x204) som följer efter varandra är så övertygande att jag lyfter en smula på den energi de utstrålar. Ljust, lätt, transparent, med en färgskala och rytm som tycks dansa och studsa mellan väggen och betraktaren. Den stora fondväggen på Moderna är andlöst vacker. Frivilligt går man in i ett annat universum.
Men fatta: Hilma af Klint ska man ta ytligt. Sinnligt. Som den verkligt förtrollande målare hon är. Man ska inte stå och nippra med symbolerna, tolka och vrida på halsen, och få huvudet fullt av antroposofiskt gobb. Man ska bara se. Och kanske tänka, okej, det teosofiska och antroposofiska, seanserna och det automatiska tecknandet var det som frigjorde den här konstnären; det var det hon gick igång på och det som förlöste hennes unikum. På samma sätt som andra gått igång på erotik eller arbetares liv, teknik eller landskap, kubism, kolorism eller punk.
Läs hela artikeln Här. Och Här finns en länk till Moderna Muséet.
2013-05-03
Min artikel om Ola Billgren
I Ola Billgrens konst är de kulturella influenserna öppet deklarerade,
och nästan alltid i linje med tidsandan. Det är, till en början, Robbe-Grillet och subjektets frånvaro. Det är McLuhans texter om massmedia och kompositören John Cage´s
konglomerat av tystnader och skräpljud. Det är filosofiernas
persienner, teakbord, kaffekoppar och tetrapak. Det är också ett vackert
måleri, där tristessen - likt den i vissa hotellrum - ger paradoxalt
utrymme för ett meditativt och obundet seende. Den ointresserade
avskildheten i dessa interiörer tycks lämna betraktaren ifred.
Man åser kärleksmyten förvandlad till en snygg halvnaken blondin i en främmande stad. Fallet i en skjorta hastigt uppdragen ur byxorna blir tecknet för man, kvinnans hud går ton i ton med en rosa filt i den obäddade sängen. Rörelser och gester är underligt bekanta och mystifierade på samma gång. Utanför pågår turistbroschyrens palmkantade esplanad. Det är A Meditteraneo, från 1966, ett ofta reproducerat verk som ser ut att citera Godards filmestetik: Vi är här och där och aldrig i det välkändas fara.
Läs hela artikeln på björnstrand backwater
Man åser kärleksmyten förvandlad till en snygg halvnaken blondin i en främmande stad. Fallet i en skjorta hastigt uppdragen ur byxorna blir tecknet för man, kvinnans hud går ton i ton med en rosa filt i den obäddade sängen. Rörelser och gester är underligt bekanta och mystifierade på samma gång. Utanför pågår turistbroschyrens palmkantade esplanad. Det är A Meditteraneo, från 1966, ett ofta reproducerat verk som ser ut att citera Godards filmestetik: Vi är här och där och aldrig i det välkändas fara.
Läs hela artikeln på björnstrand backwater
2013-02-28
Min essä om Dick Bengtsson
Finns nu att läsa på björnstrand backwater
Paradoxen med Dick Bengtssons måleri ligger där: Att han som fryser sina målningar så att tiden står stilla och inte verkar ta oss någon annanstans än rakt in i väggen med en käpp i huvudet - han är den vars bilder får en tidlös betydelse. Det är inte enbart för sin profetiska oros skull och knappast för att han "postmodern före sin tid" som han ger oss ett fortsatt existentiellt motstånd. Det är för att han gör något för sig själv väsentligt varje gång, och aldrig förfaller till att klona sina bilder på varann. Så var han inte heller någon produktiv konstnär, kanske snarare lite hämmad - och det är ju inte i och för sig någon dygd. Men i gengäld var han en mycket risktagande konstnär. Varje gång började han om. Jag tror att han förhöll sig till sitt måleri ungefär som de där barnen som hängande mot muren stirrar ut i den öppning där tiden försvinner i ett svart hål. Det fanns, och finns, ingen stil att rädda sig upp på. Men leken med pusslet har en bitande intensitet och i skarvarna ylar den stillöses stil.
Läs hela essän här.
Ovan: Barnen, 1975. o.p.p.
Paradoxen med Dick Bengtssons måleri ligger där: Att han som fryser sina målningar så att tiden står stilla och inte verkar ta oss någon annanstans än rakt in i väggen med en käpp i huvudet - han är den vars bilder får en tidlös betydelse. Det är inte enbart för sin profetiska oros skull och knappast för att han "postmodern före sin tid" som han ger oss ett fortsatt existentiellt motstånd. Det är för att han gör något för sig själv väsentligt varje gång, och aldrig förfaller till att klona sina bilder på varann. Så var han inte heller någon produktiv konstnär, kanske snarare lite hämmad - och det är ju inte i och för sig någon dygd. Men i gengäld var han en mycket risktagande konstnär. Varje gång började han om. Jag tror att han förhöll sig till sitt måleri ungefär som de där barnen som hängande mot muren stirrar ut i den öppning där tiden försvinner i ett svart hål. Det fanns, och finns, ingen stil att rädda sig upp på. Men leken med pusslet har en bitande intensitet och i skarvarna ylar den stillöses stil.
Läs hela essän här.
2012-03-26
Veckans bllder: Tucker Smith och Dick Bengtsson
Jag vet inte vad som är det mest anmärkningsvärda med den här målningen; troligen att den är målad på 90-talet. Således på långt håll besläktad med den "nya" fotorealismen i Norden. För att vara en sådan är den ju relativt fri från nostalgiskt material-sentiment. Däremot är den helt retro vad beträffar motiv och penselföring. Och så själva "storyn" då: Cowboys i ett bergspass. Jag tror att jag gillar den här bilden på ungefär samma sätt som jag kan gilla att se en gammal cowboyfilm, inspelad i Nevada eller Colorado. Det här motivet är från Wyoming. Egentligen är det bara den blå tonen på berget, det gröna i granarna och det grå i stenen, som är något att ha. Tänk bort det andra.
Intressantare blir det om man visar Smiths bergsbild tillsammans med "Bergsvandring" av Dick Bengtsson, (målad på 70-talet tror jag). Kopplingarna kan ni fundera på själva. Eller så kan ni rekvirera Hjärnstorms nummer om Dick Bengtsson. Om det nu finns ett enda ex kvar.
(Om Tucker Smith: From a spacious studio on almost 300 acres of land about 50 miles southeast of Jackson Hole, Wyoming, Tucker Smith paints views of the surrounding landscape and wildlife. His easel belonged to long-time Montana artist Edgar Paxson and came to him through Shorty Shope, a member of the Cowboy Artists of America.
He and his wife, Jean, moved to Wyoming in 1993.)
2012-03-20
2012-03-01
2012-01-17
Veckans Bild: Bruegel
Pieter Bruegel; Jägarnas hemkomst, 1565
Och här finns en länk till en artikel av Peter Englund, med utgångspunkt i målningen.
2012-01-15
Min text om Turner, Monet, Twombly...
2012-01-09
Ryskt på Nationalmuseum - sista veckorna
Och här finns min text om utställningen.
Hårdrockare? Orientaliska skinheads? Nej, nej. Kosacker? Ja.
Saporoscher kosacker. Vet inte om de var lika farliga som de ser ut. Men något sorts våldsamt männer-verbund är det ju hur som.
Bild: Ilja Repin, 1880
Utställningen pågår till 22 januari.
Hårdrockare? Orientaliska skinheads? Nej, nej. Kosacker? Ja.
Saporoscher kosacker. Vet inte om de var lika farliga som de ser ut. Men något sorts våldsamt männer-verbund är det ju hur som.
Bild: Ilja Repin, 1880
Utställningen pågår till 22 januari.
2011-12-06
2011-11-29
Collagets mästare
Kurt Schwitters. Här en bild, Mz 410, från 1922.
Och på min blogg Gabis Annex kan man läsa mer om honom.
Klicka för förstoring!
Och på min blogg Gabis Annex kan man läsa mer om honom.
Klicka för förstoring!
2011-11-24
Veckans bild: Bonnard
Vid staketet. Målad av Pierre Bonnard. Känd och uppskattad för sitt sensuella måleri, och sin högt drivna kolorism. Picasso tyckte illa om Bonnard. De var ju konkurrenter, och Picasso tålde ingen konkurrens. Men Ulf Linde skrev en gång om Pierre Bonnard, att han åstadkommer precis den förhöjning/förstärkning av färgen - i bilden av en trädgård mot aftonen - som gör att den blir "exakt". Exakt i denna terminologi är alltså inte detsamma som fotorealism eller retroklassicism. Det handlar om en syn som lyser upp minnet av en kväll klockan kvart över sju i Juli, i en begränsad rumslig värld. Överlämnad av Någon, ett personligt intensivt subjekt, inte en kopieringsmaskin.
Så också med den här målningen. En halvslaskig vinterdag. Aldrig såg jag en Bonnard med så begränsad färgskala. Troligen en ofullbordad målning, men likväl på kornet. Och helt utan det praktfullas tröst.
(Klicka för förstoring).
2011-11-17
Carnegie Art Award till Heikki Marila
Samt till Ann Edholm. Som jag känner till. Men så inte med den här finske konstnären, som gör fria och slaskiga kopior av nederländskt 1600-talsmåleri. Stilleben. Men med rockkomp i bakgrunden. Jag har inte ännu helt bestämt mig för vad jag tycker om det här. Mer än att det är ett skickligt och vibrerande måleri. Färgen sitter, ljusdunklet, alltihop. Och så klibbar han till målningen med en teknik som liknar de Koonings. Så att i vissa målningar, både motivet och tekniken är ren stöld. Förvånade?
Den övre heter Kukat, någonting, och den under heter Kukat XV. Båda från 2009. Klicka för förstoring.
Undrar vad retrogardet tar sig till med det här? Som både kunde falla in under hoppet om klassiskt måleri, och samtidigt innehåller en djärvhet, en förstörelse. Nej, den här ostentativa copy-kulturen är inte ett måleri jag kan bejaka; det är lite för smart. Men hantverket är fint. Och den undre målningen är både brinnande och vacker; färg och penseldrag med rätta touchen. Skitsnygg helt enkelt. Som en tekniskt fullfjädrad modekreation. Där börjar ett litet illamående. För vad betyder den reproducerade skönheten i fjärde ledet av en kultur? Förförelse - mest?
Sen kan man ju, som vanligt, ställa sig den mer materialistiska frågan, varför handelsklassens dekorativa tavlor återupptas i en tid när aktiehandel kan bytas ut mot konstsamlingar, i ett snäpp.
Döden på Wall Street? Med en skugga svart som kastad asfaltfärg bakom den prunkande blomman...
Flowers XXVII,2009.
Den övre heter Kukat, någonting, och den under heter Kukat XV. Båda från 2009. Klicka för förstoring.
Undrar vad retrogardet tar sig till med det här? Som både kunde falla in under hoppet om klassiskt måleri, och samtidigt innehåller en djärvhet, en förstörelse. Nej, den här ostentativa copy-kulturen är inte ett måleri jag kan bejaka; det är lite för smart. Men hantverket är fint. Och den undre målningen är både brinnande och vacker; färg och penseldrag med rätta touchen. Skitsnygg helt enkelt. Som en tekniskt fullfjädrad modekreation. Där börjar ett litet illamående. För vad betyder den reproducerade skönheten i fjärde ledet av en kultur? Förförelse - mest?
Sen kan man ju, som vanligt, ställa sig den mer materialistiska frågan, varför handelsklassens dekorativa tavlor återupptas i en tid när aktiehandel kan bytas ut mot konstsamlingar, i ett snäpp.
Döden på Wall Street? Med en skugga svart som kastad asfaltfärg bakom den prunkande blomman...
Flowers XXVII,2009.
2011-11-14
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)