2011-11-17

Carnegie Art Award till Heikki Marila

Samt till Ann Edholm. Som jag känner till. Men så inte med den här finske konstnären, som gör fria och slaskiga kopior av nederländskt 1600-talsmåleri. Stilleben. Men med rockkomp i bakgrunden. Jag har inte ännu helt bestämt mig för vad jag tycker om det här. Mer än att det är ett skickligt och vibrerande måleri. Färgen sitter, ljusdunklet, alltihop. Och så klibbar han till målningen med en teknik som liknar de Koonings. Så att i vissa målningar, både motivet och tekniken är ren stöld. Förvånade?


Den övre heter Kukat, någonting, och den under heter Kukat XV. Båda från 2009. Klicka för förstoring.


Undrar vad retrogardet tar sig till med det här? Som både kunde falla in under hoppet om klassiskt måleri, och samtidigt innehåller en djärvhet, en förstörelse. Nej, den här ostentativa copy-kulturen är inte ett måleri jag kan bejaka; det är lite för smart. Men hantverket är fint. Och den undre målningen är både brinnande och vacker; färg och penseldrag med rätta touchen. Skitsnygg helt enkelt. Som en tekniskt fullfjädrad modekreation. Där börjar ett litet illamående. För vad betyder den reproducerade skönheten i fjärde ledet av en kultur? Förförelse - mest?

Sen kan man ju, som vanligt, ställa sig den mer materialistiska frågan, varför handelsklassens dekorativa tavlor återupptas i en tid när aktiehandel kan bytas ut mot konstsamlingar, i ett snäpp.
Döden på Wall Street? Med en skugga svart som kastad asfaltfärg bakom den prunkande blomman...


Flowers XXVII,2009.

5 kommentarer :

gunnarstrandberg sa...

Men den tredje, ah!, ordlös!

Det är något djuriskt och vilt med den, som inte finns över de två första, som om något visar sitt "rätta" ansikte.

Den går rakt på.

Gabrielle Björnstrand sa...

Det är bra att du diskuterar det här med mig. Jag satt och stirrade på den igår kväll och blev aningen yr.
Vet ännu inte vad jag ser, förutom finessen. Och jag gillar att låta omdömet vila...ett tag.

Det är väldigt pornografiska blommor, om man ser närmare efter...

gunnarstrandberg sa...

Jag kan inte släppa den där målningen.

Är de pornografiska? Jag vet inte. Kanske. I så fall inälvorna på ett sexualmonster som blivit överkört.

Överkört, krossat, utsmetat, tilltryckt och ändå hotande? Det svarta är inte råolja, utan smält gummi, eller en smält skugga.

Någon har gjort något mycket aggressivt med de där blommorna.

Jag kan inte släppa den här bilden, som sagt.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tror våra tolkningar går lite isär här, Gunnar. Jag ser inget sexualmonster, men däremot ett par blommor som liknar kvinnliga labia, minore och majores och hela härligheten.

Om det är så aggressivt vet jag inte. Men däremot gjort med en uppdriven, rytmisk hetsighet, som är både skicklig och lite maniererad (som så mycket nutida konst är).
Det är där någonstans; i skiljelinjen mellan passionerat och beräknande, som min tveksamhet ligger.

Men nu hör det väl till rättvisan att man bör se en målning live, innan man gör ett varaktigt omdöme. Särskilt om man är ambivalent.

Det svarta, ja, det kan vara det du säger, men påminner också om action painting. Alltid dessa referenser.

Gabrielle Björnstrand sa...

Nu har jag kommit på vad som är det otäcka, och mest omoraliska, med den här målningen; Det är den platta döda bakgrundsfärgen; en frånvaro av rum, som sisådär postmodernt antyder att blommorna inte riktigt får betyda någonting. Allt är bara pålagt. Och bakom skiner ytan som säger: gick du på det här, lille vän?

Det är ju bara färg, materia, ungefär som i språkets rester, spill, nojs och fnas.