Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2010-12-11
Myndighet för kulturanalys - en skrämmande tanke som blir verklighet snart
Vad sjutton är det här för någonting? En myndighet för kulturanalys, initierad av den borgerliga regeringen. Jag trodde att borgarna hade som policy att minska antalet myndigheter, men när det gäller redskap för att utöva makt och då speciellt över kulturen har de inget emot att starta nya! Ju mer man skär ner på kulturen, desto mer måste den analyseras och behärskas av den politiska makten, eller har jag missförstått någonting här. (Tips via Maja Lundgren och Lyra.) Den officiella informationen om myndighetens bildande finns här, samt möjlighet att ladda ner mer utförlig pdf.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
37 kommentarer :
Vissa saker tror jag ärligt talat skulle må bra av lite granskning, och jag tror och hoppas och förutsätter att även en borgerlig regering är vettig nog att ta hjälp av experter på kulturområdet. I så fall kommer den här myndigheten att fatta att sådant som stipendier och statliga kulturbidrag är kloka investeringar som gynnar alla i samhället. Eller är jag för optimistisk? Alla borgare är väl inte som kommentatorerna på Axess?
Ja, ett flertal av kommentatorerna på Axess kan göra en mörkrädd faktiskt. Och då ska det ändå röra sig om konservativa kulturmänniskor! Vad gäller den här myndigheten så vill den ju "utvärdera kulturpolitiken", om den har nått sina mål eller inte. Det blir alltså ett styrningsmedel för borgerlig kulturpolitik i första hand. Vi andra får nog se till att granska myndigheten i vår tur.
Åsåg ert tappra fältslag på Axess. Beundransvärt att ni (och Karin S!) tog kampen mot jakthundarna!
Dessvärre är jag nog rädd att gemene mans tankar om poesi och poeter sammanfattas bäst av den här berömda dialogen:
Domaren: Vad sysslar du med?
Poeten: Jag skriver poesi. Jag förmodar…
Domaren: Inget ”jag förmodar” prat. Stå rakt upp! Luta dig inte mot väggen! Titta på domstolen! Svara uppriktigt! Har du stadigvarande arbete?
Poeten: Jag trodde det räknades som stadigvarande arbete.
Domaren: Jag vill ha ett bestämt svar!
Poeten: Jag skrev dikter. Jag trodde att de skull bli tryckta. Jag förmodar att…
Domaren: Vi är inte intresserade av dina förmodanden. Svara på varför du inte arbetade.
Poeten: Jag arbetade. Jag skrev dikter.
Och så, givetvis, en myndighet för Kulturanalys... Ännu ett steg mot Arbetsstaten Sverige!
Helena,
Man kan undra. Vad gäller kulturpolitiken så uppfattar jag den som i princip "påhittad" och genomförd under den socialdemokratiska eran. Sen den borgerliga regeringen kom till makten senast har inte så mycket hänt. Man har pillat i detaljer, men man har inte ändrat helheten. Ni får gärna korrigera mig om jag har fel.
Man har heller inte gett särskilt mycket MER pengar till kultur, det enda jag uppfattat är något projekt i skolor - som verkar vara nytt.
Min mamma som är en stor operaälskare talar till exempel mycket om hur operans anslag inte räcker till, liksom hur de har fått ändrade förutsättningar (minns inte hur) mitt under ett budget år, typ.
Jag är alltså inte särskilt imponerad varken av regeringen i allmänhet eller kulturministern i synnerhet.
Men jag uppfattar inte problemet som knutet till höger-vänster-skalan utan mycket mer som ett generationsproblem. Nu har vi en ministär av sextiotalister, de har mycket vaga uppfattningar om vad både svensk(!) och internationell kultur är. De har än mer dåligt på fötterna vad gäller sånt som kulturarv och hur man ska förhålla sig till det.
Vi har en generation politiker som genomgått i stort sett det skolsystem vi fortfarande har, det jag själv gick igenom. Och det är DET som är problemet.
I Sverige finns ju ingen GAMMAL borgerlighet, en kulturkonservativ borgerlighet. Det lilla som fanns av den försvann också i stort sett -68. Mina egna och även goda vänners föräldrar är exempel på det.
Och det är den borgerligheten (om den hade funnits) som hade kunnat rädda en del av det här politiskt borgerliga haveriet.
Återstår delar av den konservativa socialdemokratin, enstaka mittenpolitiker, kanske?
Men generellt skulle jag påstå att vi har en politikergeneration från höger till vänster med i stort sett nollkoll på kulturarvet.
Johan Lundberg på Axess står i någon mån för den sortens ställningstaganden som jag menar behövs. PJ Anders Linder, SvDs ledarsidas chef har också den kulturella allmänbildning som de andra saknar.
Men väldigt många av kommentatorerna på Axess gör även mig mörkrädd.
Ingen vettig människa tror att kulturpolitiken i ett västeuropeiskt land kan garanteras av någon annan än staten. Man kan säkert få sponsorer att bidra till högkulturella prestigeprojekt, så sker väl redan, men basen måste vara skattemedel. Vi har, även Sverige har, alldeles för mycket av ett gemensamt kulturarv att förvalta.
Man kan säkert ändra i detaljer, inderlätta för sponsorer, men det stannar där. Som jag ser det.
Blev ni mörkrädda nu?
Och nu fortsätter jag!
Vad gäller ilskan över den smala kulturen, både folkilskan och den borgerliga ilskan så har den väl mycket att göra med de få och ibland mer spektakulära än vettiga projekt som får uppmärksamhet i media?
Det är ju så att efterkrigstidens kulturpolitik gett en sorts svar i kulturetablissemanget. Som man ropar får man svar, som man uppmuntrar får man svar, som man delar ut pengar får man svar.
Delar av den här poesin, av den här litteraturen i stort, och av konstnärliga projekt i övrigt också har ju tappat rätt mycket, för att inte säga allt, av förankring i det omgivande samhället.
Och det är alltså det här lilla skiktet, den gruppen som nog ingen kan namnge, som gör en del av Axess-kommentatorerna rasande. Ska de behöva vara med och finansiera detta? Näe, här går det en gräns typ.
Och det raseriet kan jag förstå.
Å andra sidan vet jag inte om det är särskilt vettigt att strypa medlen heller.
Det jag önskar, och som även Johan Lunderg brukar propagera för, är ju en mer pluralistisk kultur.
Ta de där människorna som målar i klassisk tradition - de får inte en spänn av staten, deras utställningar recenseras inte och de kan kallt räkna med att aldrig få några stipendier.
Rättvist?
Inte särskilt.
Det är här jag skulle vilja se just en större bredd, och kanske, om det fanns något vettigt sätt att genomföra det: en större rättvisa.
Karin, okej, pluralism det är bra, det tycker jag också. Det (lilla) stöd som finns ska delas ut brett (vilket fö. är vettigt ur väldigt många aspekter.)
Men det där raseriet? Ilskan känns orimligt oproportionelig. Exakt vad är det som gör "vanligt folk" så fruktansvärt arga? Är det post-Odell?
Åsikten: "Det här vill jag faktiskt inte vara med om att finansiera via skatten" skulle (borde) kunna uttryckas utan affekt.
Mina (spontana) slutsatser är:
1. Att det finns väldigt mycket fördomar om konstnärer och författare, och hur deras liv och arbetssituation ser ut. Gamla, slitstarka, fördomar.
2. En del av fördomarna är, till viss del, det "vanliga" folkets hemliga drömmar.
Personligen anser jag, gällande statligt stöd till konstnärer, författare, tidskrifter etc. att grundprincipen ska vara just ett stöd; inte något som försörjer den enskilde individen eller bär en hel tidskrift.
För att tala entreprenörssvenska, ett riskkapital som ingen annan än staten är beredd att ställa upp med, eftersom nittioåtta av hundra satsningar kommer att vara olönsamma. Men om så bara två procent är lyckade kommer det förmodligen att berika hela samhället, och kanske även vissa branscher.
Sedan har du säkert rätt i att skillnaden mellan alliansens kulturpolitik och socialdemokraternas inte är så hemskt stor om man synar det hela lite närmare. Inte avgrundsdjup i varje fall.
Men några förändringar har varit symboliska och väckt en hel del rädsla och ilska från kulturutövarna, eller vad man ska kalla dem.
Berika samhället. I den meningen döljer det sig något som knyter an till vad Karin skriver.
För, skulle jag vilja påstå, både i den socialdemokratiska och den klassiskt borgerliga traditionen, rymmer det begreppet så mycket mer värden än de endast pekuniära.
Idag (vad det verkar) finns det en stark (nyliberal) strömning i borgerligheten som (nästan) alltid sätter det monetära värdet högst. Nyttan framför allt. Den ekonomiska nyttan. Det är både skrämmande och oroväckande.
(Förlåt...)
sista stycket bör kompletteras. De situationer där det ekonomiska värdet får råda är såklart de som kräver en ekonomisk satsning. Pengar in betyder AFFÄRER. Och affärer måste, alltid, vara lönsamma. Pengar (mer) måste komma ut. Annat, som inte ens går att mäta, räknas inte, eller räknas som mindre betydelsefullt. Man kan i varje fall inte räkna med att få något stöd (pengar in).
Det resonemanget måste alla kulturutövare (för att inte tala om Humanioran på universiteten) bli mycket mycket bättre på att bemöta, även om det verkar smått aningslöst. Att istället försöka spela på affärsmännens planhalva, och leka kulturella entreprenörer, är dödsdömt.
Jag tycker också raseriet är obegripligt, men tror att Gunnars förklaring om fördomarna säger en hel del. Jag skrev en kommentar på Axess i alla fall (gud hjälpe mig) om att man måste se litteraturen som en helhet, där alla delar hänger ihop och är beroende av varandra. Att Ekelöf, exempelvis, var influerad av surrealismen och att han kanske aldrig hade skrivit det han skrev utan den.
Karin, jag har funderat lite mer på det du skrev och undrar: Hade vi den sortens statliga stöd till kultur som vi har i dag före 70-talet? Jag misstänker att det inte fanns något i den vägen (har glott lite på wikipedia, förstås, och där finns ett glapp i historien mellan 1800-talet och 1970-talet) och att vi ända sedan det infördes har haft folk som lite till mans också irriterar sig på det. Författarna förr fick ju lita till enskilda personers välvilja; ett förlag som betalade ut förskott eller någon rik vän som upplät en plats på landet att sitta och skriva på. Det var så klart inte lika provocerande för skattebetalarna, kan man tänka sig.
Detta med kulturarvsaspekten som du tar upp spelar säkert också in, de flesta har inte den förståelse för litteratur som kanske våra mammor och pappor, eller mor- och farfäder, fick med sig från skolan. Min mamma citerar ju gärna gamla romare och greker och kan långa dikter utantill, men det där kommer tyvärr att försvinna med den generationen.
Helena,
Ja, jag tror att det fanns stöd redan innan 70-talet, folk säger det i alla fall. Vad jag förstått fick det sin (ungefär) nuvarande form i och med ett beslut som jag har för mig fattades -74. Det ska i sin tur ha varit en följd av en "kris" i bokbranschen, mycket färre böcker såldes och staten tog på sig en del av försörjning/stöd till författarna. Jag tror att man kan hitta en del bra artiklar om man letar på SvBs hemsida.
Hatet tror jag i viss mån kan tillskrivas kulturarvsaspekten, eller bristen på. Det man inte vet något om är man misstänksam mot, hatar man i värsta fall.
Men det där fullkomligt urskiljningslösa hatet har jag också svårt att fatta. Har för mig att jag läste om Carl Johan De Geer, som ju i och för sig ägnat en del av sitt liv åt att provocera. Han fick (den nu just borttagna) konstnärslönen, men han hade också, om jag minns rätt, periodvis behov av livvakt!?
Vilket ju är helt snurrigt, vad man än tycker om honom?
Man kanske kan förklara hatet med avundsjuka också. Folk som hamnar lite vid sidan av, som har det svårt etc läser om människor som får pengar utan några krav om prestation, för så funkar ju faktiskt både konstnärslönen och den garanterade författarpenningen. Man ska ha producerat för att väl få den, men när man sen fått den så är det fritt fram att låta bli.
Vilket även jag kan hålla med om är tveksamt, som regelverk, även om jag samtidigt fattar att kreativitet inte är maskinell.
Jag tror att hatet hänger ihop med två saker, dels att en del av samtidskonsten fjärmat sig från samhället, här kommer både nersprejade tunnelbanevagnen (värsta exemplet om man ska tro min mamma t ex) och den obegripliga poesin in. Och dels att samhället har blivit hårdare. Detta hat hänger ihop med främlingsfientligheten så till vida att det är svårare att vara generös och överseende då man själv inte känner sig särskilt säker.
Jag tror inte att vi går mot lugnare tider här. Tyvärr.
Och Gunnar,
Jag glömde trycka på gillar-knappen efter att ha läst dina intressanta kommentarer. Vi verkar ju rätt så överens. Fint.
Men det där kulturhatet verkar, tycker jag, helt urskillningslöst. Det handlar inte om att folk är arga på just den garanterade författarpenningen, för de har över huvud taget ingen koll på olika sorters stipendier och hur de fungerar. De är bara tvärilskna på att deras skattepengar ska gå till konstnärer. Men de är tydligen lika tvärilskna på att skattepengarna går till elitidrott, upptäckte jag ju tidigare. Det är antagligen jobbigt med eliter, på samma sätt som det är jobbigt med alla konstiga typer som skiljer ut sig på ett eller annat sätt ...
Sedan undrar jag: Har samtidskonsten verkligen fjärmat sig från samhället? Har inte poeterna alltid varit lite eljest? Jag kan inte heller tycka att tiderna är så hårda, jämfört med förr. Folk i det här landet är ju rika, över lag, men kanske att människor inte känner sig rika fast de har så mycket?
Ja, Karin vi är överens. Tack själv för dina kommentarer!
Och nej, jag tror inte heller vi går mot lugnare tider...
Jag roade mig med att googla på "mina skattepengar ska inte gå till" och glädjande (?) nog så hamnade inte konsten högst upp.
Folk vill inte betala för moskébyggen, kungabröllop, lata föräldrar, a-lagarnas starköl, föreningar som ROKS, företag som SAS, försvaret, skönhetsoperationer, rasistisk propaganda och friskolor. Först på tredje sidan dyker konstnärerna upp, i en diskussion i ett schackforum. Tydligen har schackspelaren Ulf Andersson konstnärslön, undrar vad alla argsinta Axessare tycker om det?
Njae, hela samtidskonsten har väl inte fjärmat sig från samhället, men delar av den.
Och då menar jag inte i första hand poeterna, snarare sånt man läser om i tidningen, NUG, Odell. Fast nu kommer jag att tänka på Skugges hatartikel mot Astrid Trotzig som ju definitivt var på det här temat.
Så låt oss anta att fler resonerar som Skugge (i såna fall är det ju rätt obildade antagligen, men det är inget extremt antagande) och att folk läser Skugge och tycker att hon sätter ord på vad de ungefär tänker? Ungefär så tror jag att "kulturhataren" ser ut.
Med ett hårdare samhälle menar jag inte att det är något de flesta ser i sin vardag, det gör inte jag heller, det är snarare, återigen, sånt man läser om i tidningen. Gentrifieringen av innerstan, fokus på materiella värden, ökande klyftor mellan fattiga och rika. Fler i "utanförskap", fler som frågar sig om samhället är på rätt väg egentligen.
Jag tror att kulturhatarna i viss utsträckning är samma som SD-väljarna. För även om de flesta har jobb och många av dem som har det röstade på moderaterna så kvarstår ju det faktum som är att fler (men inte lika många) också hamnat på någon sorts marginaler.
Usch, det här blev ett rörigt svar, inte särskilt klargörande, är jag rädd.
Jo, säg så här: Både det faktum att SD kommit in i riksdagen och att "kulturhatet" frodas ser jag som tecken på en ökad aggressivitet i samhället - och i debatten.
Såg din googling först nu.
Ja, det där skulle jag vilja påstå är rätt typiskt för svensk debatt och svensk politik, plånboksfrågor.
Det är en följd av modernismen. När jag pluggade till arkitekt så var skolan KTH-A fortfarande helt dominerad av den generation arkitekter som ritat miljonprogrammet. De var övertygade om att allt som var värdefullt kunde mätas. I meter och centimeter. De var övertygade om att rationalism och modernitet skulle bygga ett bättre samhälle.
Och det funkar ju varken på arkitektur eller på konst.
Men det är fortfarande den syn som dominerar den svenska mentaliteten. Nyttoaspekten, att allt ska förklaras och motiveras - med något mätbart.
Och här kommer kanske allt det avvikande in i bilden som just avvikande, förbryllande, irriterande.
När jag tittar på svensk arkitektur (i tidskriften med samma namn), som idag är väldigt flott och DYR på ett sätt som faktiskt inte fanns då jag pluggade på 80-talet, så är den ett nästan parodiskt exempel på hur det där lever kvar. Idealen. Mätbarheten, transparensen som tar sig konkreta uttryck, inga skumma vrår, inga smattar, och pengarna. Vad det kostade. Hur mycket man kan vinna på att sälja.
Att bo, som för mig mer är en existentiell fråga, är nedkokad till mätbarhet.
ALLT emotionellt (jag vill ha kvar den stolen även om den är ful därför att den kommer från mormor), allt som har med rötter, hemhörighet, irrationalitet, allt som helt enkelt inte är mätbart är borta.
Men om vi säger att en bostad är som existensen så borde den innehålla mörka vrår och outforskade partier. Gömställen likaväl som representationsutrymmen. Plats för lik i garderoben...
Hela den aspekten av tillvaron förnekas på ett rättså konsekvent sätt i den svenska mentaliteten. Få, mycket få, representerar ett synsätt som skiljer sig från detta, gängse. Inte ens alla konstnärer och författare gör det.
Hela bestseller-gänget har ju skrivit in sig i mätbarhetens logik. Då gäller det pengar.
Att försvara irrationalitet och omätbara värden gör en ju dessutom någonstans sårbar - åtminstone om man diskuterar med en rationalist. Diskussionen går i bästa fall i stå. I värsta fall blir rationalisten förbannad på den som försvarar något annat, som alltså inte går att försvara med värden rationalisten förstår, och om rationalisten inte kan slå poeten på käften så kan han ju åtminstone vägra underhålla honom ekonomiskt.
Ungefär så.
(Ett ännu sämre inlägg ur förklaringssynpunkt, kanske. Sorry.9
Karin; båda dina senaste två meningar var precis ungefär vad jag tänkte skriva, med tillägget att vi har en lindrig repris av 30-talet, där samma fenomen gick hand i hand; ekonomisk nedgång, rasism och kulturfientlighet. Varvid många judar drabbades dubbelt, eftersom det ofta hade mer av kulturell prägel och lite mer bankability än genomsnittstysken. Det är något med avund mot kulturen; vare sig densamma hör till framgångsskiktet eller outsider-grupperingar.
Jag har själv en gång suttit i diskussion med en person som på något sätt representerade det här; blandningen av fientlighet mot studier, eller konst, och grov rasism gentemot invandrare (framförallt mot andra män).
Båda grupperna hör till de s.k. "andra".
När jag var ung läste jag den svarte amerikanske författaren James Baldwin, som skrev om att "när amerikanen ser en svart på gatan ser han/hon någon med stor kuk", det finns ett sexuellt hot också, mest en projicering från unga maktlösa män, gentemot mer färgstarka invandrare. Det är komplicerat, och man kan behöva läsa Wilhelm Reich för att koll på sammanhanget.
Helena: Det var ändå lite skönt att se, vad svensken framförallt inte vill bekosta med skattepengar. Men är det ren okunnighet som hindrar gemene man från att tänka på tvärs; att några av de största felbetalningar skattebetalarna gör gäller storföretagare som nolltaxerar, plus en del andra okontrollerbara penningtransaktioner till skatteparadisen. Eller ta mitt färskaste exempel: Mannen som dealade med kärnkraft i Baltikum, och som sa: Det är så bra att Sida har så mycket pengar till det här, för då kan jag lägga en och annan miljon i egen ficka.
Gissa vad han röstar på?
Det där med mätbarhet och nytta och rationalism är ju väldigt dystert. Finns det mindre av sådant i Frankrike, menar du, Karin? Men det kanske är någonstans där skon klämmer också, att många blir rädda för det som går utanför den sortens tänk. Poesin hör ju dit, den är på sätt och vis väldigt svår, eller omöjlig, att försvara ur sådana aspekter. Men det kanske var ungefär det du menade?
Det var exakt det jag menade, vad gäller att försvara poesin, eller annat irrationellt för den delen.
Det finns definitivt en sorts rationalitetsdyrkan här med, men med andra förtecken. Äldre förtecken. Det är upplysningsidealen (som väl också var rationella) som är idealet.
Jag känner ofta att det moderna samhällets idégrund föddes här, i revolutionens spår.
Men därmed inte den (senmoderna) svenska modernismen.
Det franska samhället har en mycket längre historia av heterogenitet(?) och motsägelser.
Men vad som framför allt finns här, och som jag aldrig stött på i Sverige på samma sätt, är människor med djupa rötter. Jag är ju arkitekt och det är i förhållande till hus och byggande jag ser skillnaden.
Alla mina beställare här som varit privatpersoner, har antingen ärvt ett hus eller en del av en egendom eller köpt ett hus eller en egendom. Poängen med denna egendom är dels att den är en investering (i och för sig som i Sverige), men inte en investering endast i ekonomiska termer utan mer i mänskliga, eller i "familjens". Man köper inte för att sälja igen med vinst, utan för att kunna föra vidare till sina barn. Man ärver och säljer inte utan tvärtom så investerar man i ibland rätt hopplösa gamla byggnader, därför att familjen har rötter på platsen, ofta sen många generationer.
Man anpassar inte husen efter familj och nuvarande familjesituation utan tvärtom, familjen ska anpassas till (det gamla) huset.
Om syskon måste dela på ett arv så är det inte marknadsvärdet som styr utan det värde som ligger i att en familj kan fortsätta att ses och inte går under i en arvstvist.
Det finns ett helt annat förhållningssätt till det jag kallar kulturarvet. Det gäller också litteraturen och allt som bärs av språket, teater och film.
Den franska kulturen, sa mig en fransk cineast en gång, bärs av språket, det talade, till skillnad från den nordeuropeiska/anglikanska, som bärs av bilden och stämningen.
Det kan låta motsägelsefullt med tanke på vad jag ovan skrev om rationalismen, men är det egentligen inte, eftersom det viktiga här är språket i sig, inte vad som sägs...
Framför allt är skillnaden att fler här inte låter sig inlemmas i den där karusellen som är mätbarheten. Folk har ett alldeles för rikt arv, både personligen (materiellt) och kulturellt. Och de vet om det.
Apropå det mätbara och rationella, så tror jag mycket starkt att man måste försöka visa att det inte bara är ekonomiska och mätbara värden som är rationella. Precis det som (tror jag) Karin landar i med sina exempel från Frankrike.
För mig är litteratur och konst rationellt. Utan att blinka säger jag det. Men det betyder såklart inte att det är ekonomiskt rationellt. Hamnar man i en sådan (otäck) diskussion som Karin tar som exempel, har man förlorat om man försöker bevisa ekonomisk nytta (ekonomisk rationalitet) med konst och litteratur. Nej, jag tror att det är bättre att hålla huvudet högt och envist hävda att andra värden kan vara minst, och mer, rationella.
Estetiken föregår etiken, som både Brodsky och Kierkegaard menade, men när etiken tar över, inte minst kombinationen av etisk-praktisk nytta, protestantisk moral och en feltolkad jämlikhet, så har vi en kultur som sätter ribban någonstans där alla kan vara med (antielitism), eller där alla kan ha nytta av ngt (utilitarism) eller där alla kan få skitbra betalt(kommersialism) för ngt. I Sverige tror jag dessa tre lager av "dygd" har blandats samman så olyckligt att just estetiken, känslan för det sköna, onyttiga, superfluous, absurda, tokiga eller uppfinningsrika ofta hamnar under "lagen" om Allemansrätten till Allt.
Sen finns det ju en snobbism och en kvasirevolt i mycket som kallas kultur, och som vem som helst kan tröttna på, även jag.
Men det finns å andra sidan så oändligt mkt värre saker man kan tröttna på.
Karin: Gillar din beskrivning av Fransk mentalitet; jag tror det är samma mentalitet/stolthet som får folk ut på landsvägar och gator för att demonstrera, som för att vårda sina värden, utan att snegla på kommersialismens högkultur; USA, Hoppas du har rätt.
Och mitt förra svar till dig gällde en tidigare kommentar; jag tycker fortfarande W Reich är användbar, som psykoanalytisk tolkare av fascistoida, rigida karaktärsdrag, kopplade just till rasism och/eller kulturfientlighet.
intressant, Karin, om rötter, arv och språk. Här är ju kärnfamiljen något jätteviktigt (fast mer påklistrat jätteviktigt, som en statusgrej e.dyl, folk skiljer sig ju rätt ofta), men man bryr sig inte så ofta om generationerna bakåt. Eller om att utvidga familjen till att innefatta även andra personer än föräldrar-barn.
Gunnar, tänker du dig att man vrider lite på ordet/begreppet rationellt, helt enkelt?
Gabrielle,
Jag säger inte att ALLA fransmän är mindre benägna att hänga på dagsländor av olika slag, men jag tycker mig se att många är det.
Kulturarvet, särskilt litteraturen vårdas ju mest (tror jag) av lärarkollektivet, alla nivåer, som politiskt ofta står till vänster.
Det materiella arvet, alla gamla stenhus och möbler är det väl fler med mer borgerliga rötter som vårdar sig om. Men det finns också en politik för bägge delarna.
Samtidigt lever ju fransmän som vi, en stor majoritet av barnen i Paris lever i en "ombildad familj", t ex.
Fast det hindrar dem inte från att ha en delvis annan syn, särskilt på rötter och överförande av erfarenheter och arv, både vad gäller tankar och materia.
R Weich känner jag inte till, så där hänger jag inte riktigt med.
Helena,
Ja, familjebildandet verkar "jobbigare" i Sverige, mer status, mer köksinredningar, mer måsten. Så ser det i alla fall ut utifrån, fast i praktiken kanske det är ungefär samma.
Gunnar,
Jag köper inte din rationalitetsteori! Okej att man kan försvara irrationella värden, men knappast med någon ny rationalism. Det är som en trosfråga. Man får bara stå för något som den andre tycker är dumt/obegripligt/värdelöst. Utan kommentarer, typ.
Karin, jag menade att för mig som individ är det (också) rationellt (förnuftsgrundat) att ägna mig åt konst och litteratur. Både eftersom jag konkret lär mig saker, rena fakta (mätbar nytta!), samt för att jag mår bra av det (och tror mig utvecklas som det heter på självhjälpssvenska). Det senare, mer andliga är såklart inget jag kan bevisa för någon annan speciellt enkelt, det är en trosfråga, helt korrekt påpekat av dig.
Men! Jag tycker jag att man ska vika sig dubbel i sin ansträngning att förklara de värden som uppfattas som irrationella. Kanske måste det ske via konsten och litteraturen själv?
Helt seriös komplettering: Vi får hoppas på draghjälp från den mer biologiskt inriktade neurovetenskapen. Ju finare metoder och känsligare instrument vi har för att mäta förändringar i hjärnan (etc.), ju närmare en mätbar (positiv) påverkan av konst och (skön)litteratur hos indviden.
Gunnar, det där sista du nämnde var bra. Ber att få återkomma till det, som man säger i politken. Det kanske kan bli en budgetfråga om så där tio år...
Men kunskapen finns ju redan.
Djisus, ni har snöat in på det mätbara, bägge två! :)
Ironic double disaster. Den gick du på.
Precisly : )
karin, välkommen till det svenska debatt- och samtalsklimatet med tilhörande mentalitet (obs: ironiskt); att alltid ha ryggen fri är fint, praktiskt och fint (obs: ironiskt). hur skulle någon skönhet, i form av godhet eller konstnärlig fulländning, kunna uppstå i ett kollektiv av exemplariskt "självmedvetna" själar? (obs: ironiskt)
"Ryggen fri" är knappast modellen för någon av skribenterna här på Argus, men det är klart; helt humorfria är vi inte.
e askestad: menar du att jag inte har stått för något jag skrev ovan? exakt vad? förklara gärna, så ska jag svara helt utan ironi. i den här "frågan" (vi jamsade ju mest runt) finns det väl inget att ha eller mista?
om det var mitt "precisly" så skulle det kanske ha stått:
Gabrielle: yeah, right : )
Jag var inte ironisk. En mycket nära vän till mig är röntgenläkare (nuförtiden innefattar det även många andra tekniker) och via honom har jag lärt mig mycket av vad man kan mäta ifråga om hjärnans aktivitet etc.
Jag menade allvar.
e askestad: nu har du gjort mig ganska förbannad. vad menar du med att lägga dig samtal du inte verkar vilja delta i, utan bara för att utdela omdömen som du gör? ett djävla oskick om du frågar mig.
Gunnar: Jag tycker också - på allvar - att det är intressant med de där nevrologiska grejerna. Om det nu är så svårt att kommunicera kulturvärden till ekonomi-sidan, kan nevrologin vara en extra vinkling. Gärna för mig, ju mer info, desto bättre.
bäste gunnar strandberg,
inte skall du ödsla tid och kraft på att bli arg på en sådan liten och allmänt hållen kommentar från min sida. -
bättre då att skälla - som du gjorde på din blogg -på frk koljonen och den värld hon på samma gång är ett symptom på och en parasit på.
jag misstänker med andra ord att vi är eniga om att den ironiska distansen som livsattityd - i alla dess former - bör bekämpas.
allt gott
einar
Skicka en kommentar