Vården: Marknadsföring kontra Verklighet

Sälja:

Ny inriktning för äldre med psykiska funktionsnedsättningar

 

Från och med den 9 april 2013 erbjuder vi platser på två av våra enheter för äldre personer med psykiska funktionsnedsättningar.Vi har lång erfarenhet av behandling och rehabilitering av psykisk ohälsa hos äldre genom Aleris Psykisk hälsa och därför har vi valt att erbjuda denna spetskompetens även på Vårbacka Plaza. Vi arbetar utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt som betyder att vi i våra insatser utgår från drömmar och förutsättningar och egna mål. Allt stöd är framåtsyftande och utgår från det friska för att fungera.
(Aleris hemsida)

Köpa: 
Två dog av vanvården. 72-åring hittad i en skrubb.

I lördags besökte Heba Elkhabiry sin 82-åriga mor på privata äldreboendet Vårbacka Plaza i Huddinge.
Inne i en liten skrubb upptäckte hon en äldre man som låg utslagen på golvet.
– Jag blev ju chockad. Jag trodde han var död, säger hon.
Heba Elkhabiry ringde polisen som såg till att 72-åringen fördes till sjukhus.
Det är oklart vad som faktiskt hände i skrubben. När Aftonbladet besöker äldreboendet får vi inte se rummet där den autistiske mannen satt inlåst.
Redan en månad tidigare hade Heba Elkhabiry slagit larm om att mannen hölls inlåst i skrubben.
– Det var ingen som reagerade när jag anmälde första gången. Först när han låg där som ett lik blev det allvarligt.

Nu vittnar tidigare anställda om upprepade vårdskandaler – som ska ha orsakat två dödsfall.
(AB)

No comments. 

På nya äventyr med BCFH

Jähopps, då var det välan dags att återuppta min gamla serie Bastard Consumer From Hell, som Håkan tyckte att den skulle heta. Det har nämligen dykt upp inte mindre än tre irriterande konsumentspörsmål i min väg under de senaste dagarna – var så goda att ta del av dessa spännande historier:

Novakom och den orättvisa räkningen

Min mamma (78 år) blev uppringd av telefonbolaget Novakom som övertalade henne att byta abonnemang för att det skulle bli mycket billigare – detta var i mars. Ingenting hände dock efter samtalet; hon fortsatte att ringa med Comhem som tidigare men för ett par dagar sedan fick hon en räkning på 950 kronor från Novakom – för telefoni, nummerpresentatör, startavgift och lite annat smått och gott. För någonting som hon alltså inte använt. Hon ringde upp Novakom och sa att hon inte ville ha deras "tjänster" längre, varpå "abonnemanget" avslutades med den "hyggliga" dealen att mamma slapp bindningstiden på 12 månader. Men de 950 kronorna skulle betalas, basta!

Jag ringde också upp Novakom och sa "vad i helvete ..." och fick veta att det hade gjorts ett försök att koppla in min mammas nya abonnemang, men det hade misslyckats eftersom hon hade sagt att hon har analog telefoni, när hon i själva verket har bredbandstelefoni. (Enligt mamma frågade säljaren – när hon sa att hon inte visste skillnaden – "har du ett urtag i väggen?" varpå mamma svarade "ja" eftersom hon har det och inte tänkte på att det står en konstig dosa med en massa sladdar i ett skåp. Obs! Min mamma är inte det minsta gaggig, hon är bara inte så himla intresserad av sådant där.) Ingen hade dock kontaktat min mamma om den misslyckade inkopplingen utan det skickades bara en räkning och då undrar förstås Besserwisser, Rättshaverist och Vän av ordning: Får det gå till på detta viset? Ja, det återstår att se eftersom jag har mejlat och frågat Telekområdgivarna. Man får svar inom fem dagar.

Skrymmande avgifter hos Kiosken på hörnet

I lördags skulle jag skicka min nya bok till tre av mina vänner och gick till Farbrorn i Kiosken på hörnet. Jag brukar posta brev och köpa frimärken där. Utan större problem. Men den här gången sa Farbrorn att det kostade 60 kronor per försändelse och sedan satte han på frimärken för 48 kronor på varje. Jag stoppade dem i lådan och gick hem och sedan tänkte jag plötsligt "vänta lite nu ... vad var det jag betalade för egentligen?" Så jag gick tillbaka och frågade. Farbror Kioskägare sa då att det kostar mer eftersom paketen var skrymmande, men det tyckte jag var konstigt eftersom det i så fall borde vara Postens problem och inte hans. Alltså borde det väl ha suttit 60 kronor i frimärken på varje brev? Då ändrade han sig och sa att han tar ut en avgift på tolv kronor per brev eftersom han Har Den Stora Godheten Att Tillhandahålla Postservice. Det tyckte jag lät skumt – han har aldrig gjort det tidigare, nämligen – och jag stod kvar och jiddrade en bra stund utan att han ville ge sig. Irriterande, eller hur? Vad gör man när någon har märkliga saker för sig men ändå vägrar att medge det? Utfärdar en varning, kanske, för postärenden hos Kiosken i hörnet Bondegatan-Erstagatan i Stockholm, och står ut med att man har blivit lurad på 36 spänn?

Vett och ovett i Konsumkön

Och så, sist men inte minst: I går var jag och handlade mjölk och tomater på Konsum. Det fanns bara en kassa så när jag hörde att en till skulle öppnas så ställde jag mig i kön till den. Lite snett visserligen, men ändå. Det vill säga, jag stod inte strikt och militäriskt bakom personen framför. Då smet en dam in framför mig och eftersom min konsumentjidderirritationströskel för närvarande är lägre än vanligt så sa jag: "Jag stod i den här kön." Damen backade, glodde på mig och utropade "Jaså, det gjorde du? Fem meter bort?!" vilket ju var en kraftig överdrift, men visst, hon kanske inte såg att jag stod där. Så jag tog ett steg åt sidan och sa: "Om det känns jobbigt för dig, så var så god och gå före." Men det ville hon inte. Så ta det härmed som ett tips på en fungerande replik i kösammanhang, om ni vill.

Ett av vår tids alla meningslösa samtal

I stigande antal, meningslösa. I stigande grad, meningslösa. På TV: Gissa vad din fru vet om din favoritmusik? Gissa vad din man helst vill ha i femtioårspresent?
Gissa hur många tår jag har om hundra år? Gissa hur många fickor det finns på ett par jeans? Bravo! High five. Du är en av OSS.

Idag var jag en av de ANDRA. Idiotirriterad på att Norton Security hela tiden skickar tjatiga mail om att min prenumeration håller på att gå ut, fastän jag betalat årspremien i mars.
Jag får efter en del mackel ett besked om att börja chatta med något så ljuvligt som en tekniker:
”Du har nu kontakt med vår tekniska support, Tony”, står det på chatten.
"Du är nummer tre i kön".

Vänta, fila naglarna, stigande blodtryck. Skriver:

Jag: Jo, jag får de här beskeden hela tiden (se ovan).

Han: Har du en knapp för Norton?
(Knapp, tänker jag, hur insatt låter det. Heter det inte ikon numera, de små oheliga tingen).

Jag: Ja, en gul ikon.

Han: Vad heter den?

Jag: (äh…äh…heter knappen nåt? Klickar) Ja, den heter Norton Internet Security
(Inte så överraskande?).

Han: Om du klickar på den kan du gå in på snabbförnyelse.

Jag: Men jag har förnyat, jag vill bara bli av med problemet.

Han: Hur vill du beskriva frågan?

Jag: Jag har ingen fråga. Jag har svaret: Jag HAR förnyat…

Han: Ja, jag ser här nu att din prenumeration löper till den 18.3.12.

Jag: Så, hur kan jag slippa få de här tradiga mailen?

Han: Kan du klicka på ikonen och sen gå till förnyelse?

Jag:(Suck, bit honom!) Men då vill jag du ska förklara varför jag ska klicka på något jag redan gjort.

Han: Återaktiveringen finns på samma knapp.

Jag: Men jag vill ändå veta varför det blir så här, och det sker så mycket skit på Internet, så jag vill du ska FÖRKLARA varför den måste återaktiveras…

Inget svar på chatten.

Jag: HALLÅÅÅ. Det är du som är teknisk support, du måste svara!!!! (din oartiga jävel, skrev jag inte).

Inget svar. Väntan. Det går fem minuter. Det går tio minuter. Tony, den f.d. prinsessgemålen, har tydligen gått och fikat, pissat eller blivit pissed off. Tony finns inte, bara den gula knappen, som jag nu klickar på, ända fram till ordet Återaktivering, som ska öppna de gudomliga portarna till min dators säkerhet, allt enligt Tony, my security counsel. Programmet kör igång, datorn susar en stund. Sen tar det slut. Allting återgår till det vanliga krypläget. ”Symantec does not connect”.

Det svaret fick jag upp också fem gånger i februari, innan jag äntligen kom in på deras betalsida. Visst är det funktionellt och framtidsvisionärt med datorer? Jag menar bara, alla oss i händerna på Tony, och hans lilla IT-gäng. Gick de ens ut gymnasiet? Måste man slicka dem för att få svar?

Tandborstutvecklingen

Nu är det återigen och oåterkalleligen dags för ännu ett inlägg i serien Den arga konsumenten, eller, som Håkan en gång döpte den till: BCFH, Bastard Consumer From Hell.

Jag var nämligen på Konsum nyligen och skulle köpa en tandborste, men det slutade med att jag, som vanligt, bara slösade bort min tid. Det var väl ändå inte så länge sedan man kunde köpa ett storpack relativt billiga tandborstar i olika trevliga färger i en vanlig mataffär? Den tiden tycks hur som helst vara över och förbi – nu tvingas man nöja sig med en svindyr superspecialdesignad tjofräsborste med olika snitsiga ränder, multivinklade borststrån och ergonomiska svängar på skaftet och vill man ha en mer vanlig, rosafärgad modell måste man inte bara välja mellan hård, medium eller mjuk utan också mellan tre olika storlekar. Varför då? Hur olika stora tänder finns det? Eller är det storleken på munnen eller händerna som mäts?

Detta stod jag och grubblade över i tio minuter och sedan lomade jag ut igen. Och fick gå långliga vägar till Apoteket i stället – för där finns fortfarande storpackstandborstar i rött, blått, lila, rosa och grönt. Men sedan, när jag skulle borsta tänderna på kvällen, då märkte jag att tandborsten kändes lite ... tja, stel och obekväm på något sätt. Grejen var nämligen den att förra gången orkade jag inte gå till Apoteket, så jag har haft en superspecialdesignad borste ett tag. Så där ser man. Det har hänt saker och ting på tandborstfronten och jag har helt omärkligt blivit en del av framåtskridandet.

Men ändå, tänker jag. Trots allt. I alla fall. När jag begrundar saken. Så skulle jag lätt nöja mig med den gammalmodiga sorten om jag på köpet fick ett samhälle med någon sorts ansvar för helheten och det som verkligen är viktigt, till exempel en bättre miljö. Konstigt vad? Att jag inte vill ha maximal tandborstutveckling? Eller finns det fler här i världen som tänker som jag?

Blankettfobi

Något som är irriterande när man söker jobb är bemanningsföretagen. Det behövs webbredaktörer någonstans men man får inte veta var eller hos vem. I stället ska man via jobbannonsen gå till en central och helt opersonlig sida och fylla i sjutton miljoner uppgifter om sig själv. Om vem man är och vad man vill och vad man kan och har gjort hela livet. Och till på köpet ska man skriva ett personligt brev. Och berätta hur gärna man vill ha det där jobbet. Som man inte vet någonting om. Och skriver man ingenting utan bara laddar upp sitt CV så ser det ut så här i ens profil.

Grrrraaaaaourrrr

... ett urtidsvrål, ska detta föreställa, och det kommer sig av den obotligt trista uppgift som ligger framför mig, nämligen den att söka jobb. Med tio procents arbetslöshet, lycka till, tacktack, och tack alliansen för den fina arbetslinjen och den höjda a-kasseavgiften som jag har betalat under ett antal år nu till ingen nytta eftersom jag inte uppfyller några arbetsvillkor whatsoever. För att nu ingen ska tro att jag är en slöhög till kulturarbetare som inte vill göra rätt för mig, så vill jag göra klart att det är själva sökandet, inte jobbandet i sig, som stör mig. Att få nej är bland det värsta jag vet.

Jag har, som jag tidigare nämnt här i bloggen någonstans, pluggat litteraturvetenskap i ett år och det var otroligt kul. Något av det bästa jag har gjort i mitt liv! Jag läste "Litteratur och kön i 1800-talet" som fördjupningsämne och skrev uppsats om Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga. Jag hade hemskt gärna velat fortsätta men kommer inte att få några studielån efter november eftersom jag enligt CSN är gammal som gatan, så ... då återstår alltså att försöka hitta ett jobb. Även om det inte är så strategiskt smart – om någon arbetsgivare skulle googla på mig eller så – så tänkte jag ändå berätta lite grann om hur det går här i bloggen. Som en liten frustrationsventil.

Och när jag ändå är igång och irriterar mig, så tänkte jag passa på och säga att min förra arbetsplats verkar skötas lite med vänsterhanden nu för tiden. Glest med uppdateringar, redaktörer som inte får svar på sina mejl, fullt med spam i forumet och en gammal katalog som ligger och dammar med löfte om en ny till augusti. Förra året. Jag var med och startade tidskrift.nu en gång i världen, jag känner fortfarande varmt för kulturtidskrifterna och tycker att det är bedrövligt att de 350.000 årliga kronorna från Kulturrådet inte används på ett bättre sätt.

Mera kul på banken

Eftersom min hemförsäkring hade råkat bli betald två gånger fick jag en uttagsblankett hem i brevlådan för någon månad sedan. På den stod det "inlöses i bank".

Jobbigt, tänkte jag, och lät den ligga i köket och bli dränkt i olivolja och annat, medan det magiska sista-dagen-datumet närmade sig alltmer.

Men så i torsdags tog jag i alla fall tjuren vid hornen eftersom jag visste att jag skulle gå förbi ett Swedbank-kontor som hade öppet till 18.00 och låg lagom till på min väg hem från skolan (jag har slutat på tidskrift.nu och börjat läsa litteraturvetenskap). När jag kom till Swedbank fick jag höra att det skulle kosta 100 kronor att ta ut pengarna, eftersom jag inte hade gått till "min" bank. Som då råkar vara Nordea. Med världens söligaste kontor på Katarina Bangata. Och där var det ju bara öppet till 16.00.

Alltså gick jag dit på fredagen. Och det stod 476 på kassadisplayen och jag fick nummer 114. Lite skumt, tyckte jag, eftersom det bara satt cirka 20 personer i lokalen, så jag gick fram och frågade en av de muntra fruarna bakom disken om det var 600 före mig i kön.

– Numreringen börjar om efter 500 och då börjar det med 100, sa hon, varpå jag inte riktigt fattade och trodde att det var hundra nummer före mig i kön och hon blev assur och hojtade:

– Men hör på vad jag säger: Det börjar om på 100!!!

Förmodligen hade hon fått samma fråga ett antal gånger innan jag kom dit, men byter man till ett så konstigt numreringssystem så får man väl nästan räkna med trubbel. Tänkte jag. Och gick och satte mig och sa till två kunder som satt bredvid att "den här banken är helt galen" och så ägnade vi oss åt att hålla med varandra om det tills vi var framme i kön.

Och gissa vad som hände då? Jag hade tänkt att jag skulle få mina pengar på direkten, men icke alls. Då skulle det kosta 50 kronor, nämligen. Däremot kunde jag få pengarna insatta på mitt konto gratis. Och dum som jag var så frågade jag varför det var så viktigt att jag spillde bort min tid med att gå runt med en blankett för att flytta pengar mellan konton, men det hade visst något med mitt försäkringsbolag att göra och något slags system som fanns där och som skulle ändras snart och jag orkade inte riktigt lyssna för det spelade ju ändå ingen roll.

There can be only one

Ha! Där fick jag dem. Nyss ringde det på telefonen och jag svarade och fick ännu en filur på tråden (ja, det är väl inga trådar längre, men ändå)

– Hej, jag heter Peter och ringer från Com Hem ...

– Ja, och nu vill du att jag ska ha fler tevekanaler och det vill jag inte.

Det blev tyst i luren. Helt tyst. (Och precis som hos vissa apor kände jag att det bubblade i min mage lite grann.)

– Ni har ringt om det här jättemånga gånger, sa jag, kan du inte bara stryka mig från listan eller något?

– Ja, det ska jag göra, sa Peter. Ha en trevlig kväll!

Mitt sportlov

Först gick jag till Gullmarsplan och såg en man i typ övre medelåldern åka skidor med bar överkropp kors och tvärs över ett fält.

Sedan dök det upp en kille utanför t-banan som sträckte fram en tidning och sa "Svenska Dagbladet?" "Tack" sa jag och tog emot den, varpå han höll kvar i andra änden av tidningen och fortsatte med: "Vi har ett erbjudande nu med halva priset för ett halvår ..." Jag avböjde med hänvisning till min osäkra ekonomi, varpå han helt enkelt drog tillbaka det som jag trodde var ett gratis-SvD-ex ur min hand.

Sedan besökte jag Nordeas kontor på Katarina Bangata och fick nummer 145 på min lapp – det stod 887 i kassan. Då gick jag och köpte en bläckpatron och när jag kom tillbaka stod det 123 i kassan i stället. Jag frågade en tant som jobbade på banken varför det där Nordeakontoret alltid är så söligt och hon sa att hon inte visste men att det nog berodde på att kassaservice vid Ringen har stängt.

När jag efter 40 minuters väntan kom fram i kön så frågade jag killen i kassan samma sak. Han sa att de minsann gjorde sitt bästa på kontoret men att "kunderna väljer att komma hit i stället för att göra sina ärenden via internet". Jag lämnade fram mina femhundralappar som jag inte kunde sätta in via internet och sa "tack detsamma" när han sa "trevlig helg".

När jag kom till t-banenergången vid Skanstull, den vid Guntessons café, och skulle gå in genom den automatiska dörren så öppnades den inte. I stället började en brummig fläkt ovanför dörren blåsa varmluft på mig. Lite sådär tokig-tant-med-mössa-utifrån såg jag mig själv säga "meh, hallå!" och ge dörren en smäll. Den öppnades inte av det, så jag fick gå till den andra dörren. Sedan åkte jag hem.

I t-banevagnen låg en stor svart hund och bredde ut sig så jag satte mig lite på sniskan för att inte störa den. Även hundar har rätt att ta upp plats i t-banan. Fast Nordeas kunder har inte rätt att göra sina ärenden på ett kontor.

Rapport från återvinningen

Lördagskvällen till ära tog jag mig för att knalla iväg med tre kassar återvinningsjox. Det var en rätt trevlig promenad, ett fint duggregn föll och grannarna har allaredan julpyntat sina balkonger och fönster med lampor, stjärnor och ljusslingor. Jag sjöng "Child of the Moon" för mig själv och tänkte på att texten är lite vacker: "The wind blows rain into my face, the sun glows at the end of the highway ..."

Men sedan! När jag kom fram! Då såg det värre ut än vanligt vid återvinningsbubborna. En stor fet plaststekbräda låg på marken (nej, vad heter det? nu fick jag hjärnsläpp ... skärbräda menar jag förstås), ett keramikfat stod ovanpå plastbehållaren och sist men inte minst fann jag, lutat mot metallbubban, en stomme till en trasig solstol plus någon sorts snirkligt rör med en strömbrytare på och elsladdar stickandes ut i ena änden.

Trots att jag var mol allena i mörkret hörde jag mig själv säga: "Och vad tror ni det där är, jävla puckon?" Och sedan tänkte jag att jag kommer att bli en sådan där konstig tant som går omkring och muttrar och pratar högt för sig själv. Och sedan kom jag på att jag är en konstig tant som går omkring och muttrar och pratar högt för sig själv.

Ännu flera channels and nothing on

Jaha, så sitter man en eftermiddag i godan ro och skriver när telefonen ringer och det är en trevlig kille från Com Hem. Först tror jag att han är bekymrad över att min telefonsvarare inte har fungerat, men nix, han vill pracka på mig någonting. Nämligen en till tjänst med fler tevekanaler, något som jag inte är det minsta intresserad av. Och det säger jag också, jag säger till och med att jag gärna vill ha färre, men killen är jätteenvis och förklarar att om jag skaffar fler så får jag också ett dubbelt så snabbt bredband och det kommer till och med att bli billigare ända fram till mars. Vid det laget är jag som vanligt helt snurrig i skallen och frågar om det inte finns någon hake med alltihop.

– Haken är att vi vill behålla dig som kund, säger killen.

– Men ni kommer att få behålla mig som kund, säger jag förbryllat, jag har inga planer på att byta bolag alls.

Det spelar tydligen ingen roll för han fortsätter övertalningskampanjen tills jag blir trött och säger att jag inte har tid att prata eftersom jag sitter och jobbar med en bok. Och att tid för min del också är pengar och kan vi inte snacka om det här någon annan gång?

– Visst, när kan jag ringa dig? frågar killen.

– Jag är upptagen jämt, så det vet jag inte, säger jag.

– Säg bara en tid, ångar han på, och det hela slutar med att jag blir desperat och hojtar:

– Snälla, kan vi inte sluta prata, jag vill bara skriva på min bok!

Vad är det med dessa månglare, undrar man? Varför måste de braka in med bulldozers i varenda liten helgedom? Alltså, vad jag vet så finns det någon sorts samhällsekonomisk tanke kring att tillfredsställa människors behov. Sedan finns det väl också andra idéer som går ut på att skapa fler behov. Men vad kallas det här? När man inte har några behov över huvud taget och bara ber om att få slippa och till varje pris ska övertalas fast man inte vill?

Böcker i regn

I går bredvid min återvinningsstation hittade jag:

1. Fyra bjässekartonger, kanske 2,5x1 meter.

2. En mindre kartong, med blandat äckligt innehåll (ville inte undersöka det närmare)

3. Fem blöta böcker (minns inte vad de hette, men typ "Hästarnas dal", ursäkta snobbismen)

4. En kakburk (uppenbarligen för stor för att passa in i öppningen på metallbehållaren)

Själv fick jag problem med en olivoljeflaska som hade en plastpropp högst upp fast resten var gjort av glas. Och en plastsked. Var gör man sig av med sådana? Det är ju ingen förpackning, eller hur?

Jag brukar ibland söka kontakt med de andra återvinnarna vid stationen och säga någonting i stil med "visst är det fånigt, alltihop?" Hittills är det ingen som har hållit med mig. De bara tittar lite konstigt eller svarar goddag yxskaft och fortsätter proppa in sitt papper och glas och jox.

Bebisbikinitoppar

Nu kommer jag och undrar en sådan där dum sak igen: Hur kommer det sig att företag så lättvindigt befrias från moraliskt ansvar? Alla tycker liksom det är helt okej att ett företag (särskilt om det är stort) är ute efter att tjäna pengar, punkt slut.

I dagens DN skriver Hanne Kjöller i en sådan där liten snutt på ledarsidan, apropå att det tillverkas bikinitoppar med rosetter för spädbarn, stringtrosor för åttaåringar och smink för barn i förskoleåldern, att

"Näringslivet må ha sin logik, men ursäkta har inte de köpande föräldrarna någon? Att företagen vill fostra små utseendefixerade flickkonsumenter är ändå lättare att förstå än att föräldrarna vill det."

Och nä, ursäkta tillbaka, men det tycker inte jag. En förälder är tyvärr i många fall själv en konsument, kanske med inte särskilt genomtänkta idéer, men på ett företag sitter ju för fasen massor av smarta människor som har tid på sig att begrunda saker och ting. Det kläcks idéer, det hålls möten, det diskuteras och filuras och figureras och delegeras, och så småningom ska det fattas ett stort och viktigt beslut. Jag tycker det är hundra gånger svårare att förstå att hundratals utbildade människor som vet hur alla slipstenar ska dras i produktionen samstämmigt godkänner en bebisbikinitopp.

Jag är faktiskt lite trött på att allt ansvar läggs på konsumenten. Det är som med min syltburk i förra arg-inlägget. Varför kan inte sylttillverkarföretaget ha ett genomtänkt koncept för varan som helhet, vad gäller nyttighet, smak, utseende, säljbarhet och återvinning? Tänk om syltföretaget kunde ordna små syltpåfyllarstationer? Eller leverera sylt till affärerna i en tank? Eller ta hand om alla burkar som konsumenterna köper i stället för att vi ska fjanta runt med dem över halva stan?

Sylten i burken

Jo, jag hade tänkt skriva om återvinning också. Apropå sådant som jag blir arg på. Men jag vet inte, jag har försökt flera gånger och jag kan inte riktigt förklara vad som är så irriterande.

Förutom då att man måste upplåta halva lägenheten åt gamla burkar och flaskor och mjölkpaket och pizzakartonger. Och att burkarna och flaskorna och mjölkpaketen och pizzakartongerna blir rätt urkna med tiden eftersom man inte orkar stå och skrubba ur dem med svinto och diskmedel. Och att det tar tid att trava iväg med joxet till de där gröna bubborna som ligger en halvmil bort. Och så detta ständiga grubbel kring vad som är hård- och vad som är mjukplast, vad som är trycksak och vad som är förpackning, vad som är miljöfarligt och vad som bara är en burk med lite intorkad målarfärg. Ja, plus att det alltid ser ut som helvetet runt återvinningsstationen eftersom folk passar på att göra sig av med gamla stekpannor och fågelburar och kläder och jag vet inte allt.

Men vad är det egentligen som stör mig? Jag kommer inte riktigt åt det. Kanske tycker jag bara att alltihop är så otroligt dumt. Jag köper en syltburk, jag bär hem den, jag äter upp sylten, jag diskar ur burken, jag bär bort den, jag lägger den i rätt bubba och sedan hämtas den och smälts ner och renas och fan vet vad som händer men på något sätt blir den till en ny burk som fylls med sylt och kommer tillbaka precis likadan. Alltså, jag menar: Vad var det för fel på den första burken? Kunde jag inte ha fått behålla den? Och tagit den med mig till affären i stället och fått den fylld på nytt?

Jag tror att det är någonting där. Någonting som har att göra med onödiga procedurer. Kanske borde jag helt enkelt göra egen sylt.

Makten att försaka

Jag väljer bort rätt mycket. Från början var det mest av nödtvång, för att jag vill skriva böcker som jag inte tjänar några pengar på, men jag har alltmer kommit att se det här sättet att leva som något bra i sig. Det finns en stor frihet i att inte äga, i att få slippa, i att helt enkelt kunna dra sig tillbaka och säga nej.

Det är alltså inte bara så att jag inte har råd med bil, jag vill inte ens ha någon. Detsamma gäller en hel del annat som folk tycker att de mår bra av, det kan vara allt ifrån en ny soffa till reklam i brevlådan. Soffan ställer ju inte till problem, det är bara att låta bli att köpa en, och reklamen kan man slippa om man är lite aktiv på olika vis.

Men sedan finns det sådant man inte slipper även om man vill. Det är ganska konstigt. Man blir liksom påprackad saker man inte har bett om och inte vill ha och ofta får man till och med betala för dem. Som tevekanaler till exempel. Att bara få ettan och tvåan går liksom inte. Och köper man en dator som ska användas till skrivarbete och internettande så ingår hundra miljoner spel och skrivbordsbilder och ljudredigeringsprogram man aldrig använder. Vill ens barn ha en serietidning i affären så undgår man inte en medföljande plastleksak. Och vill hyresvärden riva ut de gamla fina fungerande 40-talsskåpluckorna och ersätta dem med nya så gör han det. Etc.

Vad är det bra för, undrar jag? Det handlar ju inte ens om valfrihet längre. För övrigt tycker jag valfrihet är överskattat, vilket kanske framgick av mitt tidigare inlägg om telefonerna. Men det kan man inte säga, för då dyker det genast upp något snille och drämmer till med "jaså, du vill ha det som i gammel-Sovjet, va?" och det vill jag ju inte. Men ett litet mellanting, skulle det vara så förskräckligt? Är det verkligen så himla viktigt att det finns dammsugarpåsar B14 och SBD-719 och K-31-498 och sjuttifjurton olika glassorter i frysdiskarna?

Jag är så dum så att jag till och med tror att begränsningar föder kreativitet. Som när barnen förr i tiden lekte med kottar och pinnar, ni vet. Om det bara fanns vanilj- och chokladglass i affären skulle folk köpa vaniljglass och gå hem och blanda saker i den. Själva. I stället för att sitta och vänta på att Ben & Jerry's eller Häagen Dazs skulle lansera nästa skojsiga kaksmulesort.

Sådan är kapitalismen

I dag gick jag genom Ringen vid Skanstull för att leta efter en blomkruka till mina luktärter och blev påhoppad av en Telenor-kille mittemot Indiska.

– Har du tid att prata lite? frågade han.

– Ja, men jag tänker inte köpa något, sa jag, varpå han satte igång värsta övertalningskampanjen för att jag skulle byta telefonbolag.

Han rabblade siffror och klottrade på ett papper i en kvart och upprepade "hänger du med?" tills jag blev helt snurrig i huvudet. Till sist avbröt jag honom och sa:

– Vet du, jag längtar tillbaks till när det bara fanns Televerket och man fick en telefon punkt slut och inte hade något att välja på.

– Inget att välja på? sa killen och såg ut som om det var det konstigaste han hade hört i hela sitt liv.

Jag fick hans siffror med mig hem för att fundera lite, men jag fattar fortfarande inte vad det var jag skulle fundera på. Därför bloggar jag om saken i stället. Sedan ska jag gå ut och köpa en påse blomjord för de där pengarna jag eventuellt skulle ha sparat på att ha tre mobiltelefoner i stället för en hemtelefon.

Killar i klänning

Nä, vättni, nu är jag inte ens arg och vad ska jag då skriva om? Jo, jag ska skriva om att det är dags för alla killar att bli tjejigare. Helst nu på stört, hörni. Det finns så oändligt mycket att göra på den fronten, jag fattar inte att de flesta män fortfarande är så stereotypa.

För rätt länge sedan berättade en av skribenterna på Gylf att han gillade att gå ut med långa dingliga örhängen, han tyckte det var fint och roligt, men han blev tvungen att sluta med det för han fick så många dumma och elaka kommentarer från folk på stan. Jag tänker på det där ibland, för jag tyckte det var så sorgligt. Att människor på 2000-talet, i ett land där man är fri att ha på sig exakt vad man vill, inte står ut med en så i grunden oförarglig sak som att en kille har örhängen.

Alltså: Kvinnor ska inte sluta sminka sig, det är männen som ska börja. Kvinnor ska inte göra karriär och bli chefer, det är männen som ska sluta klättra på varandra. Kvinnor ska inte ut i arbetslivet när barnen är små, det är männen som ska komma hem.

Ja, och den nya ordningen måste naturligtvis börja redan på bebisstadiet. Små flickor kan ha vilken färg som helst på sig, små pojkar får bara ha ... ja, ni vet ju allt det där. Små flickor får gärna leka med bilar och traktorer, men små pojkar ... osv. Alla mammor och pappor med pojkbebisar bör omedelbart skärpa till sig. Män måste bry sig mer om krukväxter och trädgårdar och djur och bebisar och ha örhängen och klänning och krama varandra även när det inte är fotbollsmatch. Då tror jag världen skulle bli en lite bättre plats.

Köpa kaffe

Tjoflöjt, govänner, jag har funderat ett tag på vad jag ska ägna mig åt här i bloggen nu när BOFH är slut och kommit fram till att jag ska vara arg på olika saker. Inte på poesi och litteratur och sådant, för det orkar jag inte, utan sådana där retliga vardagssaker som jag ofta råkar ut för. Eller som jag ofta blir arg på. Kanske är det helt enkelt så att jag ofta blir arg.

Och i dag ska det handla om kaffe, tänkte jag. Eller snarare om Konsum. Jag var nämligen där i dag och ibland kan jag bli helt galen när jag går och handlar bara för att man måste lägga ner så mycket tid och energi på att grubbla och överlägga med sig själv och försöka bestämma sig för om man ska köpa Gevalia eller Löfbergs Lila eller Zoegas eller Jävulens och huruvida produkteländet ska vara ekologiskt eller kravmärkt eller rättviseodlat eller bara så billigt som möjligt eftersom man aldrig har några pengar för att man är en Sådan Där Jäsig Kulturarbetare Som Lever På Skattemedel Som Någon Fin God Snäll Entreprenör Har Skrapat Ihop.

Men så här var det i alla fall, att bäst som jag stod där vid kaffehyllan och tänkte grabba tag i ett paket Coop Extra Rävgift för 18:50 fick jag se en liten skylt som lovade tre paket Löfbergs lila för 69 kronor. Man fick välja vilken sort och rostning man ville, stod det. Alltså kunde jag vara både människovänlig och gniden på samma gång, trodde jag, och tog tre paket av den rättvisemärkta varianten. När jag hade betalat tyckte jag att det blev misstänkt dyrt och kollade upp det med kassörskan och nähä, då var inte just den rättvisemärkta varianten inräknad i specialerbjudandet. Och det borde jag ha fattat för att det stod en skylt märkt med 29 kronor bredvid just den sorten!

Men det gjorde jag ju inte. Och nu sitter jag här hemma och är arg för att man måste vara någon sorts schackgeni för att handla kaffe på Konsum. Eller för att Löfbergs Lila eller Konsums reklamavdelning eller vilka det nu är helt enkelt skiter i om man blir lurad och måste ägna ännu mer dyrbar tid och energi åt att studsa fram och tillbaka i butiken och skriva på byteskvitton och känna sig fånig för att man står i en lång kö och jamar om 14 spänn.