2008-07-24

Makten att försaka

Jag väljer bort rätt mycket. Från början var det mest av nödtvång, för att jag vill skriva böcker som jag inte tjänar några pengar på, men jag har alltmer kommit att se det här sättet att leva som något bra i sig. Det finns en stor frihet i att inte äga, i att få slippa, i att helt enkelt kunna dra sig tillbaka och säga nej.

Det är alltså inte bara så att jag inte har råd med bil, jag vill inte ens ha någon. Detsamma gäller en hel del annat som folk tycker att de mår bra av, det kan vara allt ifrån en ny soffa till reklam i brevlådan. Soffan ställer ju inte till problem, det är bara att låta bli att köpa en, och reklamen kan man slippa om man är lite aktiv på olika vis.

Men sedan finns det sådant man inte slipper även om man vill. Det är ganska konstigt. Man blir liksom påprackad saker man inte har bett om och inte vill ha och ofta får man till och med betala för dem. Som tevekanaler till exempel. Att bara få ettan och tvåan går liksom inte. Och köper man en dator som ska användas till skrivarbete och internettande så ingår hundra miljoner spel och skrivbordsbilder och ljudredigeringsprogram man aldrig använder. Vill ens barn ha en serietidning i affären så undgår man inte en medföljande plastleksak. Och vill hyresvärden riva ut de gamla fina fungerande 40-talsskåpluckorna och ersätta dem med nya så gör han det. Etc.

Vad är det bra för, undrar jag? Det handlar ju inte ens om valfrihet längre. För övrigt tycker jag valfrihet är överskattat, vilket kanske framgick av mitt tidigare inlägg om telefonerna. Men det kan man inte säga, för då dyker det genast upp något snille och drämmer till med "jaså, du vill ha det som i gammel-Sovjet, va?" och det vill jag ju inte. Men ett litet mellanting, skulle det vara så förskräckligt? Är det verkligen så himla viktigt att det finns dammsugarpåsar B14 och SBD-719 och K-31-498 och sjuttifjurton olika glassorter i frysdiskarna?

Jag är så dum så att jag till och med tror att begränsningar föder kreativitet. Som när barnen förr i tiden lekte med kottar och pinnar, ni vet. Om det bara fanns vanilj- och chokladglass i affären skulle folk köpa vaniljglass och gå hem och blanda saker i den. Själva. I stället för att sitta och vänta på att Ben & Jerry's eller Häagen Dazs skulle lansera nästa skojsiga kaksmulesort.

8 kommentarer :

Anonym sa...

Visst skulle du varit nöjd att leka med kottar och pinnar när du växte upp. Kom igen.

"--- skulle folk köpa vaniljglass och gå hem och blanda saker i den. Själva." Skulle det vara kreativt? Har man en gång provat att göra sin egen glass från grunden finns det inget annat som kommer i närheten. Allt annat blir fejk. Till och med Mövenpick.

Helena Looft sa...

Jo, jag vet att det finns snobbar som gör egen glass från grunden, men att begära det av folk är ju som att säga att alla borde skriva essäer i stället för att blogga.

The Loser sa...

Så är det, så fort man tar ett eget initiativ och rör sig en millimeter bort från TV-soffan och chipspåsen så är man en snobb!

Att göra glass är lättare än att skriva essäer, jag har provat båda, så tro mig. Och dessutom: instant reward när man äter den en halvtimme senare. Det får man inte alltid när man skriver essäer.

Helena Looft sa...

Hm, man skulle kunna tänka sig att det inte ens fanns vaniljglass i affärerna då, utan bara råvaror. Och lite skruvar och muttrar så att kreti och pleti kan bygga sin egen glassmaskin.

Anonym sa...

Hej. Det kanske gläder dig en smula att det numera finns en växande minoritet av nationalekonomer som pysslar med behavioural economics. De studerar alltså hur människor faktiskt agerar i ekonomiska sammanhang. De gamla vanliga trista ekonomerna bygger en massa abstrakta modeller som vilar på bisarra antaganden om hur människor agerar. Ett resultat som de nya ekonomerna fått fram ur behavioural economics är att människor faktiskt inte alltid vill ha fler valmöjligheter (de gamla trista ekonomerna tar för givet att alla människor föredrar 30 olika glasspinnar att välja mellan än bara 3). Så du är inte ensam om att bli gladare av färre valmöjligheter! Även om de gamla trista ekonomerna vill få dig och oss att tro det ....

Helena Looft sa...

Aha. Så trevligt. Det är lätt att tro att man är ensam när ingen annan säger någonting. Men vad kommer att hända, eller hur kommer det att bli, eller hur skulle samhället kunna se ut, om/när de nya ekonomerna får mer inflytande?

Anonym sa...

Samtidigt är det väl inget nytt? Jag tänker på nya sociala siter (typ prisjakt.se) som snarare bygger på rekommendationer från likasinnade människor. Är man intresserad av en viss typ av pryl, så finns det redan människor som har köpt och har tankar och åsikter om prylen och kan säga bu eller bä - dvs antalet valmöjligheter smalnar av till ett fåtal.

Det är å andra sidan också något som företagen har snappat upp och planterat t ex reklamfilmer på youtube som ska se ut att vara äkta, där fjorton- femtonåringar lovordar vissa produkter och filmen hajpas och företagen får igång sin försäljning.

För egen del tror jag att jag anstränger mig till olika grad, beroende på kostnad och betydelse av det jag vill köpa. Jag lägger inte gärna ner onödigt mycket tid på att välja mellan blöjor, barnmat (gissa vilket liv jag lever ;) ) - där handlar det snarare att minimera kostnaden för valet (transaktionskostnaden)

Och det där med transaktionskostnader är väl också inget nytt, jag tänker på Ronald Coase´s teorier som jag tyvärr inte har tillräckliga kunskaper om, men det handlar väl bland annat om just kostnaden för att genomföra en affär, vilket i sin tur påverkar människors köpstrategier, men även hur företag bildas och ombildas med centraliseringar och decentraliseringar i olika omgångar.

Anonym sa...

Om vi tänker på det gamla talesättet "tid är pengar" kan en ju alltid fundera över hur mycket av denna vara som går förlorad då vi ägnar oss åt att lista ut vilken av alla "valmöjligheter" som blir billigast...