2008-07-31

Från fragment till nya helheter

Var poeter annorlunda förr i tiden? I dag har vi slagit sönder språket till förbannelse (se exempelvis Malte Persson om den saken), men förr förmådde poeterna också bygga upp någonting utifrån en upplevelse av det fragmentariska i livet. Har vi blivit så rädda för ”de stora berättelsernas” tyranni att vi inte vågar göra mer än att prata snålt, i fragment som läggs till fragment? Den svenska poesin har blivit till en parad av hopkopplade fragment med bevarade brottytor. T. S. Eliots bild av poetens uppdrag var annorlunda, och framstår i dag som ett nödvändigt alternativ till gängse skrivsätt. Nedanstående citat av Eliot handlade ursprungligen om John Donne men används av Staffan Bergsten i hans avhandling om Stagnelius.

”För Donne var en tanke en erfarenhet; den förändrade hans sätt att känna. När en skalds medvetande är som bäst rustat för sin uppgift, sammansmälter det ständigt disparata erfarenheter; den vanliga människans erfarenhet är kaotisk, oregelbunden och fragmentarisk. Hon blir förälskad eller läser Spinoza, och dessa två upplevelser har inget med varandra att göra… för skalden bildar sådana erfarenheter nya helheter” (citerat enligt Bergsten i ”Erotikern Stagnelius”).

3 kommentarer :

Helena Looft sa...

På sätt och vis är det väl sympatiskt om ingen kommer och gör anspråk på någon sorts helhet eller allmängiltighet eller tror sig kunna skriva en "stor berättelse", kan jag tycka. Samtidigt förstår jag inte hur man orkar med att INTE skapa en egen personlig subjektiv värld av bitarna. "Du kan inte läkas i en värld du aldrig krossat" osv.

Anonym sa...

Jag säger bara Hölderlin!

Andreas Björsten sa...

Ja, eller några av dessa rader från en berömd dikt:

"När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld" osv.

Jag tror en känsla av tillintetgörelse finns hos många poeter. Men mycket handlar om att utifrån denna grundläggande upplevelse - sönderslagenheten, livet står mer eller mindre på noll - resa sig igen, gjuta samman fragmenten osv. Språkmaterialisterna har bara förstått (max) hälften av poesins uppdrag.
Men visst finns det poeter som på ett aningen pompöst sätt talar i ständigt fullständiga meningar, dessa skulle kanske behöva lite mer av sönderslagenhet emellanåt.