2011-04-26

Hospitale de curabile et incurabile (2). Uppvaknandet.

Morgon i klart ljus. Kemikaliska lukter. Droppstativet med påse och slang står fortfarande bredvid mig. Det jag behöver får jag just nu från den rangliga platoniska väktaren. Högra handleden passiv, kopplad till näring och salter. Jag mår för illa för att äta.
Läkare och översköterska går ronden. Jag avlyssnar ett samtal från sängen bredvid. Bakom det grå skynket talar en kvinna som bryter på ryska till kvinnan som kom in för epilepsi. Jag hör hur mycket närvaro läkaren lägger in i samtalet. Sen kommer hon över till mig. Frågar hur jag mår. Lägger huvudet lite på sned. Förklarar om igen att jag ska genomgå en skallröntgen och en lumbalpunktering.
- Lumbalpunktering, nej. Det vägrar jag.
Den rundlagda läkaren ser allvarligt bekymrad ut. Hon är full av empatisk EQ. Det är jag som är den hårda beslutsfattaren.
- Ingen lumbalpunktering! Livet är för kort för att det ska göra så jävla ont.
- Okej, jag förstår dig, säger hon. Du har naturligtvis rätt att vägra.
Jag tycker redan om henne. Patientens autonomi; den existerar alltså.
- Du är snäll, säger jag.
Hon klappar mig lite på armen innan hon går. Sen skyndar hon vidare med sina nittio kilon; en människa som försöker leverera äkta omsorg per minut. Jag kommer ihåg vad min gamle kompis Sten sa, efter en olycka som slutade på sjukhus: ”De sista kristna människorna finns i vården.” Kanske det. Ett tag till. Mitt uppe i riskkapitalistvården.

Jag äter yoghurt som en syrra kommer in med. Det är allt jag får ned. Sen pratar jag med den unge göteborgaren, som dagen efter sitt kvävande allergianfall ska iväg på minst tre möten. Jag hör honom arra ett möte på mobilen. Han låter lite trött. Liksom bara halvt återkopplad till plattan där Ufot släppte ned honom. När han avslutat samtalet stirrar han länge rakt ut genom fönstret med isblå färg. Himlens våldsamma klarhet är inte för de trötta. Jag hör honom sucka. Vi pratar om tid, om att inte ha den. Han säger något om sina barn.
- Vi har i alla fall bestämt att dra ner på deras aktiviteter.
- De kan väl hitta på själva, det kunde vi.
- Eller ha lite tråkigt bara. Det är fan inte så dumt: Ha lite tråkigt.
- Du, gör inte så många möten idag, va?
- Det tycker du inte?
- Nä.
- Nä. Okej.
- Hej då.
- Det var trevligt att träffas. Du har en fin röst, säger han.
Jag skulle kunna säga en del om honom också, om göteborgshumorn, lätthetens gåva, artighetens dygd och unga mäns allmänna geistighet. Men då har han redan gått. Kvar är jag, samt epileptikern, och den lille skinntorre alkisen. Så snart han kommer på benen börjar han babbla, energiskt och oupphörligt. Han hinner med halva sin historia, medan jag och epileptikern håller andan och hoppas att det snart ska ta slut. Han pratar endast och allenast om sig, om sin alkoholism, om något underligt anfall, om sin sambos förskräckelse, om att han ska sluta röka, sluta dricka, och att han ska få hjälp på en avvänjningsavdelning för annars kommer han att dö.
Annars kommer han att dö. Alla vi andra kommer bara att dö ändå. Jag får en känsla av att alkoholism är en extrem form av självupptagenhet, trots att jag vet att det, till en del, är ärftligt betingat. Men - tack för nu - betingelser har vi alla.
Jag har snabbt distanserat mig från Bröderna-Bamse-läget där fyra människor delade sal i mörkret, utsträckta på varsin säng i likartad grå utsatthet. Jag gör distinktioner i morgonljuset. Det är min betingelse.
- Du, det var trevligt att höra att du mår bra, säger jag. Men jag tror inte vi andra orkar med så mycket mer prat här just nu. Om du förstår.
Jora, för fan, han förstår. Han går ut i korridoren, ut i dagrummet, och pratar med alla han kan få fatt på. Varje gång jag ser honom under de två dagarna på nevrologen är han inbegripen i energiska samtal, åttio procent monolog. Han står och småhoppar framför den han talar med, som för att hejda all passage. En hyvens kille. Men vem orkar?
Kvinnan i sängen bredvid tackar mig för ingripandet. Vi vilar en stund, i det soliga morgonljuset, inne i tystnaden. Just i det där sjunket in i tystnaden, just i utandningen, märks det vilket aggressivt anfall prat kan vara. Inte bara hans.
Jag tänker på alla sjuka, det är lättare utan avbrott: Hjälp oss att leva, och att dö. Kan inte det här än.

Egot har svag valör idag. Sinnena tunnas ur en smula. Kvar ligger en blå ton. Mycket blåare än igår. Det är själva blåheten som gör mig glad över att jag ser så bra. Hur är denna färg påhittad? Och ingen av måsarna utanför ser den. Men jag ser måsarna i den.
Timmen efter kommer man och hämtar mig. Rullar mig igen genom korridorerna, ner i hissar, iväg genom labyrinten till en avdelning för hjärnröntgen. Jag väntar en halv timme i ett kallt rum, innan en sjuksyrra kommer och hämtar mig. Hon lägger en vänlig hand på min rygg. Skjutsar mig till ett mindre rum, och vidare till något som liknar en uppförstorad rymdhjälm.
I samma stund jag får den datortomografiska huven kring hjässan blir jag lugn. ”Nu hittar de det”, tänker jag. Jag vet.
På väg ut hinner jag kolla in de enorma psykopatiska väggplanscherna. Hjärnans sektioner; skivade som tunna skivor skinka, eller hjärnaladåb, i förstoring. Ni har sett det i läkarserierna; de smarta fingrarna som pekar på ett pepparkorn, eller - värre - ett lagerblad i aladåben. Där sitter något.

Åter till avdelningen, snabbrullad i högervänstersvängar, men utan yrsel, av ännu en vänlig ung man. En timme senare kommer den stora ryskan tillbaka. Tittar på mig med ikoniska ögon:
- Du Gabriella, vi har fått svar från röntgen nu. De har hittat det. Du har en propp på fem millimeter på thalamus.
Jag drar in andan hastigt och håller händerna framför munnen. En skruv av sorg går rätt igenom mig. Ögonen tåras. Nyss var jag fågelfri. Jag var ett barn. Nu väntar jag i avgångshallen där ingen är evig. Döden lägger en välmanikyrerad hand på svängdörren. Push/Pull. Nästa. Som en hövlig advokat.
- Oj, fa-an. Shit .
- Lumbalpunktering behövs inte nu.
- Det var ju det jag trodde.
Jag skrattar med en suck på slutet.
- Den är inte stor. Och nu får du snart din medicin. Den kommer att försvinna. Eftersom. Sen har du förstås haft en liten syrebrist där. Men hjärnan kommer att reparera det. Eftersom.
Det var kryddpepparkornet jag hade. Inte lagerbladet. Och inte stora salladsbladet över vänstra hjärnhalvan; då skulle jag inte kunna tala ren svenska idag. Eller gå ut i korridoren själv, gå på toan själv, borsta tänderna, ta på mig sjukhuskläderna och noppriga tubsockor, modell 72. Jag skulle inte kunna knäppa knapparna, minnas telefonnumren till mina vänner, eller veta att jag har en odödlig kärna, som av någon anledning bär mitt namn.
- Du hade tur i oturen.
Ryskan ler moderligt, och lämnar rummet hastigt, svängande med sina enorma höfter. Hennes arbetspass är över. Mitt har just börjat.

Det är första dagen i en helt ny vecka. Måndag. Vad annat kunde man vänta sig. Det var söndag igår, och jag är söndagsbarn. Döden tyckte kanske att torsdagsbarnen var mogna för skörd i natt. Inte vet jag hur han sållar. Och inte betraktar jag Gud som den store Sållaren. Det är någon hantlangare under honom, som sköter den taffliga turordningen. Inget snille direkt, om ni frågar mig. Jag vet flera han tog bort ur registret på tok för tidigt.
Kylan har slagit till under natten och far som en glasklar pil genom rutan och rätt in i mina mottagliga ögon. En isblå septemberdag. Eftersom. Efterhand. Ska jag bli fri igen.
Känn ingen sorg över mig, Sankt Göran. Håll allt i beredskap. Låt vännernas tankar flyga som änglar omkring mig. Jag är visst lite ur slag.
- Jag håller tummarna för dig, säger en av mina bästa vänner i telefon.
- Det räcker inte, säger jag. Nu får du fanemej börja be.

__________________________________________________

Ni som är mina vänner, eller bloggvänner, ska inte låta detta oroa er. Hon i texten är på bättringsvägen. Bara cirka sju år äldre än förut. Vilket redan i augusti, lagom till födelsedagen, kommer att ha reducerats så till den milda grad att hon kanske blivit åtta år yngre. Man vet aldrig. Man tror.

21 kommentarer :

Helena Looft sa...

å, det här är väldigt fint – vi som skriver får ju på något sätt fram en helt annan bild så här än när vi talar med varandra ... det blir så tydligt ibland.

Thomas Nydahl sa...

Oerhört starkt Gabrielle! Tack för att du skrev detta.

Gabrielle sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anna Brodow Inzaina sa...

Väldigt fint! Tack.

Gabrielle Björnstrand sa...

Vänskapliga kommentarer av folk som själva skriver: tack för det.

Och Helena; det är ju så där, man fattar inte riktigt förrän det blir beskrivet väldigt konkret.
Och det är ju inte sånt man vill tjöta för mycket om när man träffas.

Lennart Erling sa...

Gabrielle: Hemskt... och samtidigt hoppfullt - om tillvarons oerhörda skörhet. Vill bara önska dig lycka till.

Gabrielle Björnstrand sa...

Och, kamrater, det vill jag säga: Jag är inte sned någonstans. Bara så mina läsare vet att de inte kommunicerar med en halt uggla. Varför det nu skulle vara viktigt ...utom för min fåfänga då.
Vi hörs!

gunnarstrandberg sa...

Tacksam.

Karin S sa...

Bättre sent än aldrig, hoppas jag: Fantastisk text. Och du kan lita på mig, jag tillhör dem som ber.

Santé!

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin, Gunnar, Lennart, trevligt att ni kom in.

Och Karin: Ja, vet du, det skrev du redan i ett av dina första mail till mig. Jag tror du är den enda nu levande människa jag hört det från. A prima vista, så att säga.

Gabrielle RW sa...

Tack, Gabrielle. Berörs djupt av din text. Den där utsattheten, man är så liten och så utlämnad till andra. Och till det som ska hända. Den andra världen, den man ju är så van att vara i, är långt borta nån annanstans.

(Detta är min kommentar nr 2, förresten. Den första försökte jag ändra på eftersom jag glömt skriva RW efter mitt namn, och det blir så snurrigt med flera "gabriellor").

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, här finns två Gabriellor, och två Helenor, Looft och Fransyskan, så man får hålla isär sig.
Fint att få en hälsning.
Glad Maja!

Sagittarius sa...

Har faktiskt missat detta inlägg, vet inte varför. Nu önskar jag dig i efterhand allt gott, god bättring och kom snart igång igen. En mycket fin text var det.

Sagittarius sa...

Problem har jag med kommentarerna. "Sagittarius" är alltså Bengt O. Vet inte varför det blir så.

Gabrielle Björnstrand sa...

Bengt, tack för hälsningen. (aha, skytt!)
Vi ses i dialogerna. Här ska snart bli qviz, bara så du håller dig vaken...

Bodil Z sa...

Jag läste din text med andan i halsen, både för det jag känner igen och för det jag inte känner igen, som är nytt för mig och öppnar ett annat rum.

Gabrielle Björnstrand sa...

"Andan i halsen" får väl ses som ett tecken på presens, hos både skrivare och läsare. Tack Bodil. (Skulle vara intressant att veta vad det är du känner igen).

Bodil Z sa...

Jag har flera gånger försökt skriva vad jag kände igen, men det blev obegripligt och jag blev konstig av försöken, så nu, förlåt slappheten, skickar jag dig länken till ett ställe där det jag känner igen finns instängt:
http://bodilzalesky.com/blog/2008/12/24/meddelande/

Gabrielle Björnstrand sa...

Bodil,
jag läste din länk från 2008.
Chocken från en bilolycka har sas en annan brutalitet. Men den där känslan av att vara kastad ut i något är likartad. Jag tänker att även de tillstånden avgör vår mognad, och optimism.

Bodil Z sa...

"De tillstånden avgör vår mognad, och optimism" - hm. Kanske blev jag av med min optimism där. Vägen blev så tydlig.

Gabrielle Björnstrand sa...

Just idag tänkte jag: Det här är den första våren sedan jag dog. Alltså är den ny, på ett annat sätt.
Det ligger inget sentimentalt i det, men en dos allvar.

Jag lever. Det är den första våren efter att jag blev av med föreställningen om min odödlighet.

"Vägen" alltså...