2006-07-27

Noterat i juli 2

Vad är poesi värd som inte berör en på djupet, som inte sätter en i kontakt med (ofta förträngda) känslor och livserfarenheter som vi bär med oss djupt där inne, innanför pansaret som vi bär för att överleva?
Sådan poesi förblir ett spel för gallerierna, en ytlig uppvisning. Den rör sig bara på en bråkdel av det utrymme som poesin skulle kunna fylla, det vill säga nästan helt och hållet på ytan. Vilket kan vara elegant nog, men förblir torftigt enligt min smak. Att sådan poesi ges ut av de största förlagen och ofta får de största debutantpriserna betyder bara att det är ofarligt att hylla det som inte sätter livet på spel.

du som kommer med stenar
i stället för bröd
du har inte förstått
vad poesi är…

39 kommentarer :

The Loser sa...

Vad säger du i så fall om detta?

Helena sa...

Jag tar risken (eller chansen?) att starta en ny obegriplighetsdebatt här och säger att jag inte fattar varför all poesi prompt måste "beröra på djupet" och "sätta livet på spel".

Jag tror att det är bra att det finns olika sorter och jag tror att de fyller olika funktioner för poesin som helhet. Jag tror att livet-spel-poesin alltid kommer att vara den sortens poesi som intresserar flest människor, men det betyder inte att den språkorienterade poesin är ytlig och onödig. Jag tror till och med att livet-på-spel poesin kan ha nytta av den språkorienterade poesin i det långa loppet, eftersom den språkorienterade poesin undersöker möjligheter, utvidgar territorier och bereder ny mark för alla som vill ägna sig åt poesi, nu och i framtiden.

Det är väl bra att inte alla poeter sysslar med samma sak? Om det inte hade funnits avantgardister och pionjärer på det språkliga området skulle alla fortfarande sitta och rimma och skriva dikter om de grekiska gudarna.

Andreas Björsten sa...

Therese bedriver ett briljant krypskytte mot det lyrik-industriella komplexet. Och till Helena, ja, jag tror faktiskt poesin utvecklas mer genom att återvända till källorna som det ser ut just nu. Källorna finns inom varje skrivande och skapande och läsande människa. Den som skriver utifrån och in (Anna Hallberg et consortes) eftersträvar en viss typ av poesi som inte berör mig, men som _inte heller är avsedd att beröra_. Den som skriver inifrån och ut kan ta spjärn både hos sina egna upplevelser, sin egen läsning och det som vi i brist på bättre kallar inspiration. Resultatet kan bli både nyskapande och traditionellt, eller en blandning, eller något ytterligare annat om nu något sådant är tänkbart. Collage-poesi var nyskapande i en viss historisk situation. Universitetsundervisning i hur man skriver fragment påminner om arkitektritade ruiner.

olofmartin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
olofmartin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
olofmartin sa...

"Den som skriver utifrån och in (Anna Hallberg et consortes) eftersträvar en viss typ av poesi som inte berör mig, men som _inte heller är avsedd att beröra_."

Mm, just det. Vi har förstått att herr Björsten har en besvärande tendens att göra sig själv till alltings mått.

"inte heller är avsedd att beröra" - ärligt talat, Andreas, vad är det där för självgott prat? Kanske borde du lyssna "inåt", och höra hur du egentligen låter.

Det är många av oss som inte ger mycket för den ängsliga nostalgi som exempelvis tidskriften PS och "retrogardismen" står för, men inte sänker jag/vi oss till att försöka upprätta dikotomier till varje pris och att verka för en överdrivet polemisk poesisyn. Litteratur är inget barnsligt slagträ man svingar i en motståndares skalle så fort man känner sig hotad. Ledsen att säga det, men du tycks förstenad i en 68-retorik som för länge sedan passerat sitt bäst före-datum.

Andreas Björsten sa...

Formuleringen att Anna Hallberg skriver "utifrån och in" är hämtad från en intervju med henne som gjordes för tidskrift.nu för något år sedan. Jag tyckte det var en upplysande beskrivning av hur många poeter i dag arbetar, man klipper ihop rader här och där ifrån, något från ett tv-program, någon formulering från en tidning, vrider till texten lite grann, eventuellt lägger till något eget. Och så jobbar man på. När jag säger att texten "inte är avsedd att beröra" syftar jag på att en text som är konstruerad på det sättet sällan har någon genomlevd, genomtänkt eller genomkänd djup nivå.
Det ger en viss energilöshet att luta sig för tungt mot cut-up-metoden i dag tycker jag. Titta exempelvis på den hajpade O-tidskrift, de publicerar sig redaktionellt enbart genom olika citatanhopningar nuförtiden (T:s texter undantagna). I början hade de åtminstone en egen röst, om än oändligt irriterande.
Jag är verkligen ingen 68:a, inte för att det vore något fel med det, men jag är trots min ålder för ung för det. Jag inspireras av Bruno K. Öijer, Stagnelius, Södergran, Tranströmer och vissa yngre slam-poeter. Framförallt söker jag det nya, den romantiska poesin har alltid velat slå sönder stelnade former och gå vidare.

Andreas Björsten sa...

Apropå ingenting. "Ett lysande namn" är förstås ett spännande projekt, åtminstone potentiellt. Men jag undrar lite över Viktor Johanssons svar till Therese Bohman. Här ett citat: "Jag hyllar Niclas Nilssons debutanttext i SvB där han bara droppar namn som Cat Power, Missy ’Misdemeanor’ Elliott, Matmos, Philip K. Dick, Annika Lantz och Jerry Seinfeld. Han vill att massa ska hitta in, följa spåret och hitta ett cykloniskt alfabet, gå runt länge. Det måste gå runt, poesin kan inte vara sista utposten i ett brutet kretsloppen."
Jag förstår inte varför ett uppräknande av en stor mängd populärkulturella - och andra - referenser skulle göra vare sig till eller från vad gäller en diktsamlings kvalitet. Själv blir jag snarast alldeles matt av en sådan uppräkning som den Niclas Nilsson gör i Svensk Bokhandel. Jag uppfattade det som att Therese efterlyste lidelse i litteraturen och jämförde med de känslor som popmusik kan ge upphov till. Och hon ville att något av detta skulle avspeglas i kritiken. Antalet referenser måste väl förbli ett stickspår!

Stig sa...

Visst finns det olika utgångslägen för att skriva poesi. Visst har en enklare "brukspoesi" ett berättigande, liksom den som "lyssnar inåt". Varför skall det vara så farligt att hävda att det finns bra och dålig poesi? Inom musiken är det helt OK att tycka att vissa pop- och rockgrupper gör bättre och mer "konst-full" musik än de från dansbandsfabrikerna i Skara.

Fortsätt att tyck till Andreas!

Viktor Johansson sa...

Andreas. Eftersöker du djupberörande hur den än framställts, eller ska författaren ha lidit? Hur ser du om det är äkta? På Ett lysande namn kan du läsa hur jag skriver en diktsvit i realtid, i vilket fack ska jag passas in? http://www.ettlysandenamn.se/Johanssonegna.html
Det jag vill komma fram till är:
Människor har väl helt olika och personliga brännpunkter, om jag säger att jag gråter när jag läser Anna Hallberg för att friktionen berör mig på djupet, tror du mig då? Och hur mycket är den sträva beröringen värd i dina ögon, lika mycket som när jag gråter över Öijer?

Varför måste allt vara så kategoriskt?
Det får dig att framstå som så hotad, känner du dig hotad? Jag vill inte sätta dit dig.
Är inte den sortens poesi du eftersöker den som regerar på poetry slamscenen, på sockerdricka och andra skrivarforum, på skrivarlinjer får man en överdos av hjärta-smärta, jag-har-inte-orkat-läsa-längre-än-till-Karin-Boye-men-jag-skriver-därifrån?
Om det är tråkigt för ditt Stora Förlagen-läsande nu är det för att ta oss ur den här tiden och in i nästa.

Andreas Björsten sa...

Anledningen att jag återvände till den här debatten som redan har förts för över ett år sedan bland annat på tidskrift.nu i anslutning till en gammal artikel:
http://www.tidskrift.nu/artikel.php?Id=2588
var att inlägg här av både Helena och olofmartin krävde någon slags vidareutveckling av mina argument och någon slags ny positionsbestämning. Saker och ting kan ju ha utvecklat sig under det senaste året. Faktum är att debatten lockar igen med tanke på hur stillastående lyrikklimatet blivit sedan locket lades på den här debatten!
Att jag inte efterlyser något renodlat terapiskrivande framgår av en artikel jag hade i Lyrikvännen nr 5/04 som länge låg ute på nätet men som nu är borttagen av de nya redaktörerna. Att poetry slam-poeterna står för samma som jag står för är en sanning med modifikation. Jag söker den oslipade diamanten, författaren med lidelse som inte är färdig ännu, men som jag känner kan bli något. Den som har gått vilse bland idel litterära (eller för den delen populärkulturella) hänvisningar och bland skrivarkursernas råd och anvisningar har mycket svårare att hitta tillbaka till den personliga lidelsen, det är min erfarenhet eller kanske snarare ståndpunkt. Det är lättare att lära sig skriva genom livet än att skala av de felaktiga föreställningarna om vad skrivandet är.
Om jag skulle känna mig hotad? Nej, jag tror mig veta att jag är en rätt bra poet, även om det tog mig många år att nå dit. Däremot är det ett faktum att jag blivit av med alla mina avlönade skrivuppdrag _efter_ att jag framträtt som anti-språkmaterialist i offentligheten. Så frågan är vem som hotar vem?

The Loser sa...

... inte för att jag har något behov av att försvara Boyeläsande skrivarkursare, men jag har lite svårt för det där sättet att resonera "... som inte orkat läsa längre än till [x]" som brukar dyka upp i sådana här diskussioner. Varken läsare eller författare startar i samma utgångspunkt för att sedan komma mer eller mindre "långt" efter någon sorts gemensam skala.

Hur "långt" har jag nått om jag har läst senaste Erlend Loe, men inte Hamsun (insert your own examples here)? Eller om jag har läst Lao Tse men inte Aristoteles, Celan men inte Eliot - hur "långt" har jag kommit då? Och antag att jag träffar någon som läst Eliot men inte Celan - vem av oss har kommit "längst"? Kan man räkna ut någon sorts medelvärde här, så att det vi läst blir jämförbart?

Om jag har läst Derrida, innebär det att jag inte behöver läsa Platon, för att Derrida liksom befinner sig "längre fram" och gör Platon överflödig? Snarare är det väl så att varje författare som är intressant ger dig något som du inte kan ersätta med någon annan författare, varken tidigare eller senare.

Jakob sa...

Ah, kära gamla poesidebatt, är det här du är och nosar omkring?
Det är uppfriskande att den här debatten hela tiden lockar fram så starka känslor och engagerar så mycket, och det är i sig ett tecken på att något inte står rätt till i lyrikdammen. En skriande brist på mångfald råder på den svenska lyrikscenen. Och det leder ofelbart till en förlamande tristess.
Helena: "Det är väl bra att inte alla poeter sysslar med samma sak?" Ja, det var väl lite av poängen med inlägget som jag läser det.

Helena sa...

Jaså, jag tyckte poängen med Andreas inlägg var att i stort sett döma ut all poesi som "inte berör en på djupet, som inte sätter en i kontakt med (ofta förträngda) känslor och livserfarenheter" etc.

I övrigt tror jag den här debatten engagerar så mycket därför att det inte går att säga exakt vad som gör folk berörda. Det är ju nästan lite fånigt att behöva påpeka det, men människor är olika och alla går inte igång på samma sorts poesi.

Andreas Björsten sa...

Till Viktor och The Loser-Håkan, ja intressant det där vilka författare som är comme il faut att ta sin utgångspunkt ifrån. Vad är det för fel på Karin Boye? Jag vet av erfarenhet att hennes tematik är aktuell för unga kvinnor än i dag, och Boye var ju synnerligen konstnärligt medveten som jag uppfattar det. Tror tyvärr inte att så många skrivarkurselever har tagit stora intryck av Boye i dag, det är väl snarare en viss överdosering av OEI och teoretiker som Friedrich Kittler, misstänker jag. Om inte annat lär ju kursledarna se till det!

Jakob sa...

Ja, OK, fast jag tänkte på att han skriver "att sådan poesi ges ut av de största förlagen...". Jag tycker själv det är trist att bara ställa EN viss typ av poesi mot EN annan.
Det finns så många möjligheter, så många inspirationskällor, så mycket rymd att kasta sig ut i.
Det vore bra om inte alla poeter ägnade sig åt samma sak, det är min ödmjuka mening, men tyvärr... Kolla in poesiutgivningen och vad som hyllas på kultursidorna, kolla in vad litt-tidskrifterna publicerar. Vi behöver fler röster som sjunger med fler stämmor.

Andreas Björsten sa...

Till Helena: Nja, jag ville väl snarare dra en lans för sådan poesi som inte förekommer i Lyrikvännen av i dag, och som dissas regelbundet i OEI, O-tidskrift och andra tongivande (?) organ. Skulle kunna lägga till en hel räcka andra tidskrifter här. Sådan poesi som anses vara teoretiskt omedveten, endast för att den utgår från en stark känsla parad med skrivande förnuft. (Södergran utgick från något liknande.)

Helena sa...

Ok, fler röster och fler stämmor är jag gärna med på. Men är det verkligen så att alla förlag och tidskrifter, stora som små, kända som okända, är enkelspåriga och publicerar samma slags poesi? Är det inte så att det faktiskt finns rätt många röster och stämmor, men att väldigt få av dem får höras och komma fram?

Att kultursidorna hyllar en viss sorts poesi, att ängsliga kritiker vill hänga på trender, att media bara ger utrymme för en sorts lyrik i taget är så klart tråkigt om man inte råkar tillhöra den falang som råkar vara rätt för tillfället, men man kan ju alltid trösta sig med att sådant där ändras med tiden och att man kanske kommer att vara cool om ett par år eller så ...

Jag tycker inte att man ska skylla på OEI för att alla som vill stila hyllar dem. OEI är en av rösterna i mängden och den rösten råkar vara inne för tillfället. Kan man inte som poet försöka bortse från att OEI har blivit kritikernas älskling och helt enkelt se tidskriften som ett spännande forskningslaboratorium och kanske inspireras av det de gör?g

Viktor Johansson sa...

Där knäcker du mig The Loser, du har rätt i att det sättet att resonera inte funkar. Jag är nog bara som Andreas, vill läsa något som känns angeläget, och efterapningar av döda poeter känns så likstelt, att tematiken är odödlig håller jag med om, men språket har sedan dess avancerat till nya livsformer.
Detta går över min klocka, måste göra #2. Ni är flitiga och viktiga.

Andreas Björsten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Andreas Björsten sa...

För mig är det nog så här: Det känns som att vi är inne i en period då diskrepansen mellan den lyrik som hyllas på kultursidorna (och ges ut av de stora förlagen) och den mindre andel av utgivningen som faktiskt har någon substans blivit väldigt stor... Det är en kvävande känsla att inte alls känna igen sig bland de värderingar som propageras för på kultursidorna. Vet inte om det alltid har varit så här, den här känslan uppstår nog under olika epoker hos olika bedömare och engagerade människor. Jag minns ändå några år under 90-talet då det kändes lite hoppfullt för den unga lyriken; jag talar om när Petter Lindgren, Charlotta Cederlöf, Charlotte Orwin, Lina Ekdahl och Bob Hansson fick bokkontrakt... (endast en av dem finns för övrigt med i Lyrikvännens 90-talsantologi; se min artikel "Grus i kanoniseringsmaskinen" i Lyrikvännen nr 1-2/2004). Jag fick åtminstone periodvis känslan av att det inte är helmörkt, de poeter som jag länge följt och tycker mycket om får faktiskt en chans på parnassen! Det kan ha att göra med att det kändes som om det var röster som kom underifrån och bereddes möjligheter att nå ut. Under 2000-talet skedde väl samma sak i mindre skala när Johannes Anyuru och även Daniel Boyacioglu debuterade, i övrigt har det senaste halvdecenniet känns oerhört glest på positiva intryck om vi ser på större förlags utgivning. Under sena 90-talet och det hittillsvarande 2000-talet känns det snarare som om den dominerande poesin kommer uppifrån, från förlagen, institutionerna, universiteten osv. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det för mig verkar ha med språkmaterialismens dominans att göra. Nej, jag ser det inte som mångfald, jag vet att den kommunicerande poesins existensberättigande hela tiden varit ifrågasatt.

Jakob sa...

Apropå antologier; Den Blinde Argus gav ju ut "Nittiotalister", en poesiantologi som för mig var betydligt mer givande och intressant än Lyrikvännens språkpoetiskt orienterade antologier. I "Nittiotalister" medverkade poeter som Kristian Lundberg, Jörgen Lind, Anna Ståbi och Christine Falkenland. Det är intressant att se hur ett lyrikdecennium kan värderas så olika av olika redaktörer, vad man väljer att lyfta fram.

The Loser sa...

Jag är inte ute efter att knäcka någon. Kanske tog jag i för hårt, men tanken att litteraturen är linjär – att alla läser eller skriver efter samma linjära skala, så att man kan avgöra vem som kommit längst (har du bara kommit till Mallarmés "Un coup de dés" eller har du nått fram till Kristina Lugns "Hej då ha det så bra"?) - brukar dyka upp i sådana här debatter. Trots att alla borde veta bättre är det en populär vanföreställning. Jag petar gärna ett par hål i den envisa idén, om jag kan.

Och vem har sagt att det är något fel på Boye? "Kallocain" minns jag som långt överlägsen "1984". Orwells idéer om hur en diktatur kan manipulera språk och minne är intressantare än hennes idé om ett sanningsserum, men "1984" minns jag som ganska fyrkantigt skriven, hennes bok har ett helt annat sug. När det gäller hennes dikter har hon inte riktigt samma självklara känsla för hur man får rimmad dikt att leva som Ferlin eller Fröding.

Bara för att säga emot: visst kan kritikerna vara allt det där som sagts ovan, men å andra sidan fick Aorta en positiv recension i DN av Jonas Thente.


Till Jakob: jag kan inte hitta någon länk till det du skrev på Ett lysande namn.

"Sätter livet på spel" kan lätt bli en kliché av samma slag som "ifrågasätter språket". Jag gillade Bruno K. Öijers senaste tre diktsamlingar, men jag skulle inte säga att de sätter livet på spel. Snarare har de ett stillsamt allvar som visar var den verkliga nivån ligger, som får så mycket fejkat allvar att framstå som fejk.

Bästa hälsningar från en lat och oviktig H. L.

Jakob sa...

Håkan: Min text ligger som "Ingång" till Viktor Johanssons text X-strålar, länk: http://www.ettlysandenamn.se/JakobSimonson.html

Andreas Björsten sa...

Jo, Jonas Thente är en av få yngre kritiker som jag har respekt för.

Andreas Björsten sa...

Ni kanske inte tror era ögon, om ni har glömt, men så här recenserades Lyrikvännens jubileumsnummer på sin tid. http://www.darke.se/wordpress/?p=10
Skrivet av en "kritiker" jag saknar all respekt för.

Andreas Björsten sa...

Och ja, att jag har en viss respekt för Jonas Thente har inte så mycket att göra med att han skrev om Aorta (även om det förvisso är sympatiskt) utan mer att jag uppfattar honom som kunnig och påläst i största allmänhet, vad gäller olika sorters litteratur.

Helena sa...

Jamen, det är ju lite så jag menar, det som Jakob och Håkan är inne på här. Att man kan vända blicken åt andra håll, om man vill. Att det finns olika perspektiv. Om du är missnöjd med sakernas tillstånd, Andreas, så har du ju din fulla frihet att publicera vilka vänner du vill här på bloggen. Till exempel.

Sedan tycker jag Håkan har rätt om det där med klichéer. Det var därför jag skrev "beröra på djupet" och "sätta livet på spel" inom citationstecken i min första kommentar. Andreas använder de där begreppen som om de var någon sorts självklarheter, men det är de ju inte. Vad för slags beröring är man ute efter? Vem är det som ska bli berörd och på vilket sätt? Vems liv är det som ska sättas på spel och hur går det till egentligen?

Kan du inte ge ett svar på det som Viktor skrev tidigare, Andreas – det tycker jag skulle vara mycket intressant:

"Människor har väl helt olika och personliga brännpunkter, om jag säger att jag gråter när jag läser Anna Hallberg för att friktionen berör mig på djupet, tror du mig då? Och hur mycket är den sträva beröringen värd i dina ögon, lika mycket som när jag gråter över Öijer?"

Andreas Björsten sa...

Helena, varför tror du jag har koncentrerat mig på min egen poesi (skriva och framföra) under de senaste åren, samt på mitt ordförandeskap i Romantiska Förbundet? Naturligtvis för att gå in helhjärtat för något annat, som motvikt mot den dominerande kultur jag är relativt missnöjd med, ja. Fast då fick jag ju höra (av Jakob faktiskt, no offense broder) att jag hade blivit tystad i poesidebatten av Martina Lowdén. Men nej, jag är ju inte tystad, även i debatten har jag en del att säga igen, även om jag låtit den vila ett tag. Men att mina publiceringsmöjligheter har blivit beskurna _efter den här debatten_ är ett faktum. Om du vill kan jag ge exempel på det.
Sätta livet på spel? Ja, det kan säkert också förvandlas till en klyscha eller kliché, svårt att formulera något som inte går att ifrågasätta och som inte i sig blir ett slitet uttryck. Men det är ett närmevärde till det jag försöker säga. Öijer satte verkligen livet på spel i sina tidiga böcker. Trilogin avslutades svagt med "Dimman av allt", anser jag, något av en trött återblick, ändå är allt han publicerat betydligt intressantare än det mesta annat.
Jag vill inte förminska någons upplevelse av _någon litteratur_ men jag uppfattar språkmaterialistisk poesi som om den inte är _ute_ efter att beröra. Den vill i första hand skaka om språket för att nå nya effekter. (Som redan har prövats av 60-talets konkretister, för att nämna några.) För mig är det ett svek mot poesin att språkmaterialismen har blivit så dominant, det är ju mångfalden jag är ute efter, tro mig eller inte! Jag vill anknyta till den stora traditionen, känslomässig poesi, centrallyrik, call it what you like. Jag brukar vilja lyfta fram romantisk poesi, sådant som många andra talar med förakt om. Sådant som brukar anses vara ett "passerat stadium" (inom en litteratur som i sådana fall förväntas utvecklas linjärt?) Återkommer dock till frågan förhoppningsvis när jag tänkt klart eller djupare.

Helena sa...

Ok, jag fattar vad du menar. Ibland får jag för mig att sådana här debatter egentligen handlar om själva språket och kommunikationen, lustigt nog ... Vilka generaliseringar man är beredd att dela, vilka detaljer man kan/vill/orkar bena upp, vilka klyschor man accepterar och inte etc.

Andreas Björsten sa...

Ja, det ligger något i det. Själv får jag höra att jag generaliserar för mycket, delar in i dikotomier etcetera. Å andra sidan förväntas jag köpa resonemang som detta av olofmartin:
"Det är många av oss som inte ger mycket för den ängsliga nostalgi som exempelvis tidskriften PS och 'retrogardismen' står för, men inte sänker jag/vi oss till att försöka upprätta dikotomier till varje pris och att verka för en överdrivet polemisk poesisyn. Litteratur är inget barnsligt slagträ man svingar i en motståndares skalle så fort man känner sig hotad. Ledsen att säga det, men du tycks förstenad i en 68-retorik som för länge sedan passerat sitt bäst före-datum."
Sade han, och gjorde exakt samma sak som han anklagade mig för, bara lite mer okänsligt!

Andreas Björsten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Andreas Björsten sa...

Jag vill här gärna ta upp ett personligt exempel som har med kulturtidskrifter och litterära strömningar att göra. Det kan vara relevant i den här debatten, och för övrigt känner jag till andra tidskrifter som också har behandlats på ett lika tveksamt sätt av Statens Kulturråd (som ju ska vara opartiska!)
Romantiska Förbundet (där jag är ordförande) ger sedan 1978 ut kulturtidskriften Aurora. Det är följaktligen en ganska anrik tidskrift där många etablerade och oetablerade namn har medverkat genom tiderna. I dagens läge är det en av få verksamma poesitidskrifter! Aurora hade tidigare kulturtidskriftsstöd på låg ekonomisk nivå, men blev av med det någon gång under slutet av 90-talet (ska kolla upp detta mer i detalj) då Kulturrådet enligt utsago ansåg den vara för mycket av ett medlemsblad.
Nu förhåller det sig så att redaktionen på Aurora har redaktionell frihet i förhållande till styrelsen för Romantiska Förbundet. Det är följaktligen _inte_ ett medlemsblad! Däremot är det ett faktum att Aurora står för den romantiska strömningen inom svensk och internationell poesi, ett begrepp som bör uppfattas i ganska vid bemärkelse. Det är inte en återblickande romantik utan lika mycket en framåtsyftande. Vi söker det nya, lyfter gärna fram unga oprövade förmågor, vill vara en ingång till lyriken som inte ställer väldigt höga teoretiska krav (vilket somliga andra tidskrifter möjligtvis kan sägas göra). Självklart kan tidskriften förbättras, vi jobbar på det. Men hela 00-talet har tidskriften passande nog överlevt på 0 kronor i kulturstöd, sanningen att säga en inte helt lätt uppgift. Från ekonomisk amatörnivå måste vi lyfta oss till att skapa något som når ut och som berör, på hög nivå. Jag är bestämd att vi ska göra det och vi kommer att låta höra om oss mer under jubileumsåret 2007 då Romantiska Förbundet fyller 50 år. (Det är kul med jubiléer, se bara hur det gick med Lyrikvännen när de fyllde 50.)
Men för att uttrycka det enkelt och lite krasst är det en ojämn konkurrenssituation. Kulturrådet ska verka för mångfald, men den romantiska strömningen anses inte tillföra mångfalden någonting? Det luktar nästan lite diskriminering, nu har jag gnällt om det, kommer inte att göra det igen. I alla fall inte i just denna form!

Helena sa...

Jag tycker egentligen inte att det är fel att generalisera och vara lite svartvit när man ska debattera någonting så här. Om man är för fin i kanten och nyanserad och försiktig så blir det ju ingenting.

Kan ni inte visa upp Aurora lite mer på tidskrift.nu? Det är ju ett sätt att komma fram och synas – betalt av Kulturrådet, dessutom. ù

olofmartin sa...

Nej, Andreas, jag gör inte "exakt samma sak" som du. Jag har inget behov av att ständigt dela upp i vi och dom (som ju Niklas Darke för övrigt var inne på ang. fåntratten Håkan Sandell; en underbar recension av ND) och ställa upp det ena mot det andra. Det där är förlegat och ett sätt att rätta verkligheten efter kartan, och inte tvärtom.

Du skriver i dina inlägg om dikter som ska "beröra", att du vill ha en mer "känslosam" poesi etc. Vore det då inte på sin plats att läsaren - du - inte behandlade poesin som ett dött ting, och ett argument för det ena och det andra som du vill få fram? Jag tycker det rimmar illa.

Men min främsta invändning är egentligen den mot dina motiv, som hela tiden skiner igenom. Du vill inte ha någon "mångfald" inom poesin (ett riktigt skitord, förresten), du vill att den poesi du själv omfamnar ska inta en orubblig särställning och ser allt som faller utanför kriterierna som urspårningar och trender och dumma och tanklösa nymodigheter. Ergo: du är djupt konservativ.

Och i grund och botten handlar allt detta inte om poesisyn utan om att du personligen känner dig förfördelad (exemplet med tidskriften Aurora var talande). Jag tycker det är ganska genanta premisser att starta en debatt utifrån.

Andreas Björsten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Andreas Björsten sa...

Kort svar: Jag har knappast ens _nämnt_ tidskriften Aurora förrän nu! Ändå är jag som ordförande ytterst ansvarig för att den överlever. OBS! Jag sitter inte i redaktionen, utan det gör tre andra kvalificerade medlemmar i Romantiska Förbundet. (Två redaktörer, en layoutare och redaktör.) Ett fall av dubbelbestraffning: Om jag _inte_ är personligt engagerad i den romantiska poesin kan jag väl knappast heller skriva några engagerade inlägg. Men om jag _är_ personligt engagerad i den romantiska poesin ska jag - enligt dig - inte skriva några inlägg, för då är jag partisk? Förfördelad? Ja, ett visst mått av det finns det faktiskt, men det är långtifrån hela sanningen. Naturligtvis hänger allt det här ihop med min poesisyn, det är ju den jag slåss för, och jag är inte ensam om att se sakerna någorlunda på det här sättet. Jag kallar mig inte retrogardist, men sympatiserar med Carl Forsbergs arbete. Den romantiska eller, om man så vill, traditionalistiska sidan har det handikappet att den består i huvudsak av individer med en existentiell upplevelse av poesin. (Jämför t ex PS.) Den språkmaterialistiska sidan består av ett samordnat gäng människor med positioner framförallt i universitetsvärlden och via den i tidskrifter och tidningar. Det är alltid svårare att vara ett antal individer, snarare än en skolbildning! Den romantiska poesisynen leder inte till samordning utan ofta också till individualism om än med sympatier och solidaritetshandlingar.
Språkmaterialism innebär också ett gäng avpersonaliserade handgrepp för hur poesin ska förvanskas ("cut-up, detournement etc") medan romantiken måste vara personlig.

Andreas Björsten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Andreas Björsten sa...

Om språkmaterialismen i dag är en skolbildning med karriäristiska positioneringar, så är romantiken i dag snarast en tradition, utan positioner. Det finns alla slags människor representerade i Romantiska Förbundet. Jag har lärt mig av erfarenhet att det finns kärva romantiker, romantiska romantiker, realistiska romantiker, romantiska realister osv. Det är högt i tak på vårt håll, vilket man knappast kan beskylla din sida för, olofmartin. Dina ord om Håkan Sandell är ju för låga för att ens bemöta. Kanske orkar någon annan ta i det?
Förresten var det ju inte Håkan S. som Niklas Darke skulle recensera, utan jubileumsnumret av en klassisk lyriktidskrift! Hur har du det med historieskrivningen egentligen?