2015-10-28

Vem tillhör samtidspoesin?

Begreppet ”samtidspoesi” var länge synonymt med konceptpoesi och språkmaterialistisk efterklang, gärna Bonnierutgiven. Som samtidspoesi räknades också, på rena åldersskäl, debutanterna, i den mån det förekom några sådana i storförlagens utgivning. Nu har så sakteliga de små förlagen och mikroförlagen börjat smyga sig in i översikter över debutantutgivningen. I den mån det förekommer några sådana (se Oscar Nilsson Tornborg i senaste Lyrikvännen).

Jag är av den bestämda åsikten att ”samtidspoesin” måste vidgas som begrepp, det ska inte vara underförstått bland recensenterna så som det ofta är, att en viss typ av poesi är föråldrad enbart på formella kriterier; samtidspoesin behöver inte vara synonymt med språkförstörelse och bearbetade lånade fraser enbart. Den behöver inte ens definieras som Aase Berg.

Jag har känslan av att vi också måste inkludera romantiken, skönheten i verket. De klara elegiska tonerna hos (i somras bortgångne) Peter Lindforss. Den sorgsna skönheten hos en poet som Roger Skjöld, som återkommer i höst med en diktsamling, den första på tjugosex år.

Båda dessa poeter har jag haft glädjen att vara med och ge ut, som redaktör för Bokförlaget Megafon.

Andra författare värda uppmärksamhet är de existentiella glimtarnas poet Sven Thomas Nordlöf och den berättande lyrikern Boel Schenlaer. Även den spröda styrkans poet Gunnel Arvidsson (aktuell med en konstutställning på Soon Famous Gallery, Vattugatan 4 i Sundbyberg till den 8 november) och den självbiografiska lyrikern Bengt O Björklund borde nämnas. Om det nu finns utrymme för några alternativa historieskrivningar alls, bortom den dominerande språkpoesins hegemoni.

Samtliga dessa poeter har fördjupat sitt skrivande under 2000-talet, oavsett när de debuterade, och borde således räknas till en del av samtidspoesin. Det gäller även den i somras bortgångne Peter Lindforss. Men författarskap med personlig konsekvens hamnar gärna i otakt med tidsandan och räknas därmed bort när samtidsöversikter skrivs.

Kan samtidspoesin omfatta också poeter som debuterat under 70- och 80-talen, kan ålder göras oväsentligt? Om rösten är närvarande i rummet. Om det är någon som vill nå ut.

19 kommentarer :

Oscar Nilsson Tornborg sa...

Jag tror att det går alldeles utmärkt att tala om samtidspoesi i lite olika betydelser. Å ena sidan i betydelsen "den nya poesin", alltså den poesi som skrivs av de poeter som debuterat under de senaste dryga tio åren. Eller, såsom traditionen ser ut i Sverige, under det aktuella decenniet. Å andra sidan är det givetvis alla nu aktiva poeter som ger ut diktsamlingar, oavsett om de heter Göran Sonnevi eller Sanna Hartnor. Själv tror jag att jag vanligtvis säger just "den nya poesin" om det är det tidigare som avses, medan jag med "samtidspoesi" vanligtvis avser lyrikscenen som helhet. Det vore ju ganska absurt att inte räkna Katarina Frostenson, Eva Runefelt eller Bruno K. Öijer till samtiden bara för att de debuterade på 70-talet. Däremot tillhör de knappast den nya poesin och det är inte dem vi ska titta på om vi är nyfikna på om något nytt håller på att hända. De har trots allt varit förhållandevis konsekventa i sin diktning. Vilket inte gör dem mindre storartade eller, för den delen, inflytelserika.

För övrigt har det under de senaste åren blivit alltmer uppenbart att något nytt har hänt. Den nya poesin, alltså de poeter som debuterat hittills under 00-talet, går bara i undantagsfall att kategorisera som konceptuella. Vi ser fortfarande ett fokus på diktsamlingen som helhet snarare än separata välsvarvade urnor. Men tendenserna pekar både åt ett intresse för enkelhet och berättande och ett intresse för det språkligt komplexa och betydelsemättade – oavsett vad finns ett tydligt intresse för gestaltning av existentiella och politiska ämnen.

Elva lyrikdebuter från de senaste åren kan tjäna som exempel:
Agnes Gerner, "Skall"
Sanna Hartnor, "Hamnen"
Emma Warg, "Nära darrar ingen hare"
Tove Mörkberg, "Barnen"
Daniel Blixt, "Utvecklingssamtal"
Charlotte Qvandt, "Klarnar du"
Petra Mölstad, "Införsel"
Helena Österlund, "Ordet och färgerna"
Helena Boberg, "Repuls"
Jonas Gren, "Lantmäteriet"
Jena Rengman, "Huset"

Ingen av de här poeterna skulle väl enkelt gå att kategorisera som "romantisk", silket inte är så märkligt. Vi lever trots allt i en annan tid än Byron och Keats. Men ingen av dem är heller konceptuell eller "språkmaterialistisk". Eventuellt bär Qvandt och Gren spår av ett konceptuellt tänkande, men det är också allt: spår. Och många av dem är intresserade av poesin som någonting vackert, även om de knappast skriver en dikt för diktens egen skull.

Oscar Nilsson Tornborg sa...

Jag kan absolut sympatisera med en längtan efter mer poesi i en estetisk riktning som man själv håller närmast hjärtat. Du förordar en mer romantisk hållning. Jag gissar att du menar i uppdaterad form, i stil med Paul Andersson och vissa andra femtiotalister. Göran Greider vill ha mer rak politisk poesi, i linje med den han själv skriver. Anna Axfors vill ha mer talspråklig poesi, i linje med den hon skriver. Malte Persson vill ha mer klassiskt formmedveten (metriskt bunden) poesi, i linje med den han skriver.

Om du har ett mycket specifikt estetiskt intresse tenderar att efterfråga mer av just den vara som tilltalar dig mest. Personligen har jag inte en lika bestämd uppfattning om vad jag skulle vilja se mer eller mindre av och vill gärna bli förvånad av det jag läser, samtidigt som jag gång på gång återvänder till samma texter av Fröding, Ekelöf, Södergran och Runefelt.

Jag håller med om att konceptualismen spelat ut sin roll för tillfället, samtidigt som det är uppenbart att den hade en vitaliserande verkan på den svenska lyriken under nästan tio år. Men med tanke på att den faktiskt inte längre dominerar "samtidspoesin", vare sig den nya poesin eller lyrikscenen som helhet, känns den inte längre särskilt relevant att diskutera. Mer spännande är det att läsa och reflektera det nya som nu sker och vad det säger om vår tid.

Jag håller också med dig om att varken ett lyriskt författarskap eller en viss estetik bör betraktas som något överspelat bara för att poetens debut ligger några decennier tillbaka i tiden. Så tror jag knappast är fallet heller. Kanske rådde en sådan uppbrottsstämning under några år på 00-talet. På så vis påminde decenniet om 40-talet och 60-talet. Nu märker jag inte av några sådana stämningar. Och det tycker jag är bra.

Oscar Nilsson Tornborg sa...

*ska vara Jeny Rengman, givetvis.

Andreas Björsten sa...

Tack för svar Oscar. Det här är för komplext för att kommentera kortfattat, men här ett försök:

Jag sympatiserar med både Paul Anderssons romantik (sa han inte ungefär att "fyrtiotalismen har äcklat oss in i romantiken"?) och Anna Axfors dragning till det talspråkliga. Mina två senaste diktsamlingar bär ju också namnet Muntliga dikter del 1-2! Göran Greider sympatiserar jag något mindre med, tycker han börjat bli en aning plakatbetonad; tycker faktiskt bäst om hans kattdikter i "Katterna kommer in från mörkret" (inget skämt, där finns naturupplevelse, goda iakttagelser och en viss mystik).

Håller med dig om att läget i svensk poesi känns något öppnare än när det var som värst, samtidigt har inga dominanta uttolkare eller knappt ens uttolkare av poesin som får göra sig hörda kommit fram efter Aase Berg och Anna Hallberg. Det betyder att fortfarande hånas "outsiderromantik" och "eftersackande centrallyrik" (bägge uttrycken mer eller mindre ordagranna från Aase Berg i sågande recensioner).

Ta och titta på de poeter jag nämner i den korta artikeln! Hur många av dem får förstadagsrecensioner? Ingen! Hur många av dem har blivit av med sina bokkontrakt på stora förlag? Flera, även om de sedan dess har återvunnit dem och nu ges ut på små kvalitetsförlag. En av flera orsaker till den bristande mångfalden är utraderandet av de mellanstora förlagen, lantbrukskooperativa LT:s förlag hade t.ex. länge en viktig utgivning av svensk lyrik, Sven Thomas Nordlöfs "Kortet och nyckeln" från 1983 - en av 80-talets bästa diktsamlingar - kom ut där, och fler exempel kan ges.

En bristande mångfald orsakas också av att bedömarna på kulturredaktionerna är så likartade i sin framtoning, ålder och skolning. De gamla kunniga recensenterna har fått sparken. Nästan ingen litteraturrecensent är över 45 år i dag. Kontakten bakåt har klippts av. Någon som framträdde före postmodernismen förmår inte göra sig hörd, samtidigt som jag anser att det är den generationens arbete vi måste återanknyta till. Därför att det var den sista generation (debut 70- och 80-talen) som trodde på ordens makt och inte bara ett underminerat språk.

Oscar Nilsson Tornborg sa...

Jag kollar gärna upp de poeter du nämner som jag inte redan är bekant med. Det är alltid fint med nya intryck.

Själv upplever jag nog inte den svenska utgivningen av lyrik som särskilt enfaldig. Fast det beror givetvis på vad du är ute efter och en mångfald kan alltid bli större – det ligger lite i sakens natur.

Jag tror också att det fortfarande finns goda bedömare, som exempelvis Ann Lingebrandt, Maria Küchen och Eva Ström.

Problemet tror jag snarare handlar om poesins tilltagande marginalisering, något som märks av på alla plan. I debatten, utgivningen, bokhandeln, i kulturprogram, på kultursidor, på biblioteken, etcetera. Att det är så har många orsaker och man kan ha delade meningar om det är möjligt att göra något åt det. Utrymmet på kultursidorna har ju som bekant bantats överhuvudtaget, vilket inte bara drabbat poesin i allmänhet och småförlagens utgivning i synnerhet utan även många andra områden. Inte minst mycket översatt litteratur har fått stryka på foten – och trist nog har många fina gamla skribenter med mycket kvar att ge fått gå. Men jag undviker att gå närmare in på det nu.

I Sverige är idag situationen sådan att det inte räcker att en diktsamling både har en relativt tillgänglig form, kommer ut på ett stort förlag och får lysande recensioner och eventuellt även priser för att den ska nå utanför de specialintresserades krets. Jag tänker här inte minst på att varken Athena Farrokhzad och Agnes Gerner sålt nämnvärt. Och ser marknaden sådan ut att inte ens de når ut, att inte ens någon som fått så pass stor medieuppmärksamhet som Farrokhzad når ut, då har vi att göra med en sällsamt svårknäckt nöt.

Det är också tråkigt att flera av de lite mer publika poeterna, som annars kunde fungera som en sorts inkörsport till poesin, i flera fall närmast helt övergått till prosa. Jag tänker bland annat på Bob Hansson och Johannes Anyuru. Saken blir nog inte bättre av att älskade poeter som Öijer, Lugn och Sonnevi publicerar sig alltmer sällan.

Men saker och ting kan alltid förändras. Och kanske kan det faktum att den nya poesin faktiskt vittnar om en tro på "ordens makt och inte bara ett underminerat språk" komma att ge utdelning på sikt. Inte minst Hartnor och Gerner har potentialen att bli mer lästa än de är. Ida Börjel är också redan inne i en ny fas av sitt författarskap som jag tror kan vinna en med poesimått mätt stor publik. Om hon följer upp "Ma" med något lika brännande och angeläget blir det kanske så. Jag hoppas det i alla fall. Inte bara för att hon förtjänar det, utan också för att poesiscenen i stort, på stora och små förlag, skulle vinna på det.

Magnus Carlbring sa...

All poesi som ges ut nu, är väl samtida? Samtiden är dessutom ett tänjbart begrepp. Vad är den? Är det efter postmodernismen vi ska räkna, eller efter postpostmodernismen? Eller är till och med den gamla modernismen samtida, fortfarande? När jag läser sent på jorden (Ekelöf, 1932) tillsammans med unga skrivare, förvånas de ofta över att sådan poesi skrevs då. De tycker den är mer än samtida. Och där kan man ju prata om "språkförstörelse" (krossa bokstävlarna). All dikt - apropå det - är på ett sätt språkförstörande, en uppbyggande dekonstruktion. Att hitta, och använda, sin röst. Vad som vill skrivas, skrivs.

Om man sedan letar efter någon slags tidsmarkör - en lyrikens generationsroman, typ - i begreppet 'samtida', så kan man nog tycka väldigt olika. Ibland finns det ju nästan en poet för varje estetik, ett sätt att dikta för varje tillfälle. Och kanske är det optimalt. Själv tycker jag att poesins främsta kännetecken är dess frihet - och därmed blir en indelning eller ett rangordnande närmast ogörligt. All dikt är dikt. Sedan kan man - men det är en annan diskussion - diskutera form, stilart, tradition, traditionsbrott, rytmisering, metaforik, poetik, estetik, politik, vadsom: dikten kan röra sig i alla områden.

Dikten är mest spännande när den är i föränderlighet och när den är opålitlig och svår att ringmärka. Igen: fri. Egensinnig. Irriterande. Svår. Dum. Därmed inte sagt att den inte kan vara romantisk. Jag tycker att vi visst lever nära Keats och Byron, i meningen att en skönt skriven rad - det är på rytmen det kommer an - kan ge kickar både inåt och utåt. Men. Det kan gälla en fragmentiserad och ambivalent och sökande text också.

Ändå. Om man skulle sätta fingret på samtiden. Jag tycker gruppen Revolution Poetry - #Poesiförsolidaritet - och kollektivet Ce(n)sur på något sätt känns ytterst samtida, i meningen att de befäster något som sker - en rörelse - i det absoluta nuet. I morgon kan det vara något annat dock, som rör sig. Och det är en mängd rörelser samtidigt. Mångfaldens röster: det motverkar polarisering.

Andreas Björsten sa...

Nej, all poesi räknas inte som samtida. Det är bara att titta på de antologier som ges ut. OEI-skolan är klart mer samtida än andra poeter. Men nu håller läget på att bli något öppnare, tror jag. Fast det är mest en känsla.

Gunnar Ekelöf skrev "krossa bokstävlarna" men han förstörde inte språket. Det är två olika saker. Det är skillnad på att bearbeta språket utifrån en inre vision och att göra det rent mekaniskt, materialistiskt. Poesins transcendens försvann iom språkmaterialismen, det är en stor brist.

Language poetry is the end of the civilized word. Skrev en irländsk poet till Håkan Sandell, som återgav det till mig. Ungefär så tror jag att det gick till. Jag håller med.

Magnus Carlbring sa...

Nu var det ju så att flera kritiker, då, 1932, ansåg att Ekelöf både bedrev esteticism och var obegriplig. Hans influenser från surrealism och särskilt dadaism har ju dessutom hittat sin fortsättning i det som man kan kalla materialism (vilken dikt är inte materiell, vilket textslott är inte byggt av morfem och annat murbruk? - det är spänningen i valvbågarna som skapar dikten). Att det samtidigt finns en sådan rytm och ett arkaiserande drag i sent på jorden är ju ett riktmärke för Ekelöfs hela diktning: från det sönderrivna och skitiga till det traditionsmedvetna och på ett sätt undersköna.

Jag känner inga skolor. Jag känner bara tusentals dikter. Och världen de gestaltar, på olika sätt. Jag menar det inte som en platt uppgivelse, utan som essensen av vad poesi är: frihet, anarki, inga band, inga skolor, inga riktningar, inga förpliktelser, inga krav, inga rutmönster, inga smakdomare, ingen elitism, inga förbud, inga påbud. Bara öppenhet och fallgropar.

Andreas Björsten sa...

Att skriva ”krossa bokstävlarna” är inte samma sak som att förstöra språket? Jag trodde vi kunde vara överens om det. Annars får den berömda framtida forskningen reda ut skillnader/likheter mellan dadaismen och språkmaterialismen. Känns som om jag sagt mitt i den debatten redan för tio år sedan.

Gunnar Ekelöf var en av mina första förälskelser inom poesin. Jag har inget behov av att debattera honom. Det var ju inte syftet med min artikel. Jag vill lyfta fram en berörande poesi som annars sällan får komma fram.

Just nu gläds jag åt att Bob Hansson kommer med en ny diktsamling januari 2016.

Andreas Björsten sa...

P.S. Att poesietablissemanget inte är så tillåtande som du framställer det är ett faktum.

Oscar Nilsson Tornborg sa...

Känner också att vi nog kan låta den så kallade "språkmaterialismdebatten" (eller "oei-debatten" eller "metafordebatten") stanna kvar i 00-talet. Den är knappast relevant längre. Men jag vill gärna tipsa om att det redan finns en del utmärkt forskning på området, bland annat Jesper Olssons doktorsavhandling "Alfabetets användning – Konkret poesi och poetisk artefaktion i svenskt 1960-tal" (2005) och Lars Elleströms studie "Visuell ikonicitet i lyrik – en intermedial och semiotisk undersökning med speciellt fokus på svenskspråkig lyrik från sent 1900-tal" (2011). Båda böckerna bidrar med klargörande historiska och estetiska perspektiv.

För övrigt är det alltid roligt när poeter återuppstår. Nu senast Maria Küchen – och uppenbarligen även Bob Hansson 2016.

Magnus Carlbring sa...

Vi tycks ju ganska överens. Samtidsbegreppet ska vara brett. För mig är det en rättvisefråga: alla ska med.

Men hur gör man? Jag minns Paul Borums genomgångar av den årliga svenska poesin, i Aftonbladet vid årets slut; jag tror hans ambition var att få med allt. Görs något dylikt nu?

Minns också en antologi - Ett Åttiotal (red. Grive och Greider, 1990) - där riktmärket var att få med alla som hade debuterat under det årtiondet.

Kan man göra ngt liknande, för en större epok? En antologi med precis alla som har publicerat sig i bokform från säg 00, tills nu. Går det att få med alla? Egenutgivet och från mindre och större förlag? En dikt, en sida var? Och hur gör man med all estradpoesi och spoken word? En cd kanske, en dvd? Det gjordes ju ett projekt av det slaget i den stora - nästan 1000 sidor - volymen Swinging with Neighbours (red. Berg och Dieker, 2006), då med poeter från Norden och Ryssland.

Oscar Nilsson Tornborg sa...

Ack ja, jag tror att de årssammanfattningar som fanns så sent som på 90-talet gjorde det mycket lättare för mig att komma in i vad som var upp och ner i den nyare svenska lyriken.

Sedan minns jag att antologin "15 poeter ur 90-talet" dels var lite väl snäv i sitt urval (jämför med att den senaste motsvarande antologin från 2011 hade med hela 32 poeter) och dels kom alldeles för tidigt. 97 om jag inte minns fel, vilket gjorde att flera viktiga 90-talsdebutanter föll bort. 00-talsantologin försökte sedan kompensera detta genom att ta 97 som utgångsår istället för 00, så poeter som Åsa Maria Kraft, Pär Hansson och Fredrik Nyberg kunde återfinnas där i stället.

Jag tror dock att det finns en poäng med att antologier inte blir för svåröverskådliga. De ska fungera som introduktioner och inspiration till vidare läsning. Poängen är inte att de ska vara heltäckande, däremot representativa. Jag gjorde till exempel själv en egen miniantologi i Lyrikvännens 00-talsnummer där jag valde en diktsamling per år med avgränsningen att det skulle vara fem män och fem kvinnor, poeten skulle debuterat under eller i nära anslutning till 00-talet och ha gett ut max en diktsamling under 90-talet och minst två under 00-talet. Det var inte helt lätt och jag fick välja bort många, många favoriter, men det blev ett ganska intressant och definitivt representativt tvärsnitt, om jag får säga det själv.

En aktuell och mycket fin satsning är antologin "Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet", som är något så ovanligt som en här och nu-antologi och inte en decenniesammanfattning. Gärna mer sånt!

Andreas Björsten sa...

Så här skrev jag för fem år sedan om saken (utifrån ett visst gnällperspektiv):

http://vakna.blogspot.se/2010/02/svensk-poesi-en-hotad-mangfald-vard-att.html

Oscar Nilsson Tornborg sa...

Jag tror att den typ av antologi du efterlyste för fem år sedan skulle tillföra mycket och kunna fungera som en bredare introduktion till den samtida poesin. Men jag tror inte att den kan ersätta antologier och artiklar som tar fasta på den nya, i betydelsen yngre poesin som något av intresse i sig. De äldre poeterna med 20 år eller mer på nacken finns ju trots allt redan representerade i tidigare antologier och sammanfattningar och hunnit bli mer etablerade och välkända. Som komplement vore det dock mycket spännande.

En sak som är intressant är att, som jag skrivit tidigare, under de fem år som gått sedan du skrev din "gnälltext" räcker det plötsligt att man ser på den yngre – inte minst den mest hyllade som getts ut på de större förlagen – poesin för att få, som du skriver, "mer än materialismer". Poesin står aldrig still och nu har den ännu en gång svängt bort från avantgardistiskt formfokus till mer djuplodande undersökningar. Det förvånar mig lite att du inte är mer entusiastisk. Fast vi måste inte borra mer i det.

Andreas Björsten sa...

Anna Axfors skrev någonstans i sommarens poesidebatt att de flesta poeter som debuterar i dag har ett "sönderslipat" språk. Så känner jag det också. För mycket skrivarkursprägel över texterna. Det är väl därför jag inte är mer entusiastisk än jag är. Jag föredrar en mer talspråklig och personlig hållning.

Men för att återvända till det som mitt inlägg handlade om, det jag tog avstamp i: Om man googlar ordet "samtidspoesi" får man i nio fall av tio fram artiklar om OEI och konceptpoesi, nästan alltid okritiskt hyllande eller införstådda dessutom. Kritik kan förekomma i form av milt avståndstagande, men det är inte vanligt.

Samtidspoesi används som en beteckning på en speciell inriktning inom poesin, inte som en neutral benämning på ung poesi, eller ens den mest intressanta poesi som skrivs just nu. Jag försöker återta en mer allmän betydelse av ordet, men det är svårt.

För övrigt är det inte sant att alla poeter får delta i antologier, det har inte bara med deras födelse- eller debutår att göra. Utan med att antologierna i viss mån är "styrda". På 80-talet gjordes de sista (?) neutrala antologierna som t.ex. den här tidigare nämnda "106 dikter ur 80-talet". Men sedan dess har urvalen varit speciella. Som exempel kan nämnas att Bob Hansson varken är med i "15 poeter ur 90-talet" ELLER i 32/2011. Den sistnämnda uppfattar jag som en ren partsinlaga för språkmaterialismen. En slags vinnarnas sammanfattning. Så uppfattar de flesta recensenter den också, faktiskt, också de som är positiva till den. Alltså som en manifestation av OEI-skolan. Det är därför jag väntar mig, och kräver, en bredare antologi.

Andreas Björsten sa...

Jag är ändå potentiellt intresserad av den antologi som OEI Editör (igen) framställde i somras, men ingenstans finns den att köpa, jag har helt enkelt inte fått tag i den.

Men varför klassas den under genren "prosa" enligt recensionen i Svenska Dagbladet?

http://www.svd.se/samtida-poesi-bortom-krisen

Oscar Nilsson Tornborg sa...

Jag delar inte din, eller för den delen Anna Axfors, bild av debutantpoesin, men jag undviker att gå närmare in på den saken nu. Vi är oeniga helt enkelt.

Angående decennieantologierna var det inte så märkligt att Bob Hansson inte var med i "15 poeter ur 90-talet" – den kom så pass tidigt att han inte hunnit debutera ännu. Pär Hansson, Fredrik Nyberg och Åsa Maria Kraft är inte heller med. Däremot är det märkligare att han inte finns med i "32/2011". De nämner något i förbifarten i förordet om att de inte tagit med poeter med en huvudsaklig hemvist inom andra fält än bokpoesin, till exempel scenpoesin eller konstvärlden. Så förutom Bob Hansson drabbades även mer OEI-associerade poeter som Pär Thörn och Karl Larsson. Det är ett märkligt resonemang. Deras diktsamlingar bli väl inte mindre diktsamlingar för att de också sysslar med annat? De kunde gott haft med alla tre och fler därtill. Eventuellt spelade deras vilja att ha en jämn könsfördelning in.

Det kan nämnas att de inte heller inkluderade en av decenniets mest uppmärksammade debutanter: Mohamed Omar. Av politiska skäl, misstänker jag. Vid utgivningen var han persona non grata till följd av sina islamistiska och antisemitiska utspel. Han var en röv, men det var ändå missvisande att inte ha med honom i antologin. Men han var också ytterligare en snubbe. Jag tror som sagt att det spelade in också.

OEI Editörs nya antologi köpte jag på Adlibris och de har fortfarande kvar den i sortimentet:

https://www.adlibris.com/se/bok/det-fanns-flera-vi-och-nagon-bad-om-tydlighet-13-x-84-9789185905744

Andreas Björsten sa...

Ok, jag har valt bort nätbokhandeln sedan en tid.