Jag försöker fortfarande landa efter Poetry Slam SM

För att ta det individuella och självupptagna först: Jag placerade mig som nummer 23 av dryga 60-talet poeter i årets Poetry Slam SM i Helsingborg. Faktum är att det är ett fall framåt, min bästa placering sedan Rinkeby 2001. Jag placerade mig i alla fall på den övre halvan med mina existentiella och sällan insmickrande dikter! Samtidigt är jag närmast besatt av att nå ut, få uppleva kommunikation på allvar och skruva på orden för att få dem att ligga rätt i luftdallret mellan scen och salong. Det lag jag deltog i, Sollentuna, saknade en sådan poängplockarkanon som exempelvis Malin Jakobsson var för oss förra året, men vi var i gengäld väldigt jämna! Dessutom är det bra människor att ha att göra med. Sollentuna kom dock på sjuttonde plats av nitton deltagande lag, ingen riktig höjdare. Men vi föll med flaggan i topp, vårt teampiece var omväxlande berörande och upprörande, enligt mig själv. Så byggde det också på en dikt av mig själv, som jag fick Ingwar och Alfonso att skriva vidare på, en kul team-upplevelse.
Man kan slutligen också säga att mitt lag bidrog till att hålla uppe medelåldern på SM – vilket för övrigt också laget STHLM gjorde – eftersom det bestod av tre män någonstans i medelåldern. Annars hotar ju SM i Poetry Slam att förvandlas till ett renodlat ungdomsevenemang, dock tyckte jag Helsingborg var ett jämnare och bättre arrangemang än Malmö 2003. Arrangörerna Albin och Marie är duktiga att söka pengar från olika instanser, men de söker ju medvetet på ”ungdomskvoten”, det är svårt att få pengar till något som på ett obestämbart sätt rör sig mellan och över åldrarna som ju poesi plägar göra, inte minst estradpoesi har en oförutsägbar gång mellan människosjälarna. Men visst är det kul att det är så många unga medverkande; kramarna och kontakterna rör sig som i ett kraftfält mellan soffa och stolar, mellan vodkaflaskor och bag-in-box-viner. Utrymme för seriösa samtal? Ja, även det blir av ibland, jag stjäl till mig tid till det från dem som verkar vara intresserade, och inte bara upptagna av att dansa sig sönder och samman i efterfestruset. Kärlek, poesi och andlighet – jag måste nästan alltid få tillfälle att dryfta denna för mig oupplösliga connection.
SM nådde ut bättre i media än vanligt, om man nu ska ta det som en framgång i sig, det behöver man inte göra, men Helsingborgs Dagblad hade i alla fall en del intressanta förhandsartiklar av Solja Krapu och Bob Hansson, även Johannes Anyuru slängde in en krönika om slam som dock verkade bygga på upplevelser så långt tillbaka som SM 2002. SM-vinnaren Olivia Bergdahl fick till och med en liten mini-intervju i DN och uppmärksamhet i Aftonbladet, det är sällan vinnaren får så stå så pass mycket i rampljuset i etablerade media, ofta brukar de vinnande poeterna vara ganska ihjältigna för att sedan få slå ur underläge på sina Riksteater-turnéer.
Olivia, ja, som enda tjej i den individuella finalen gick hon ändå – rättvist – och vann. Olivia Bergdahl är på många sätt en medryckande och härlig scenpoet, dock är hon långt ifrån färdig (fattas bara vid 17 år i och för sig). Hon har i nuläget ett fåtal riktigt bra dikter, men hon är en virvelvind, ett strålande engagemang och dessutom en go’ tjej. Det här kommer nog att bli bra under det kommande året med en sådan regerande mästare.
Den nya grenen trubadurslam var faktiskt mer förutsägbar än många andra av tävlingarna enligt mig. Deltog gjorde sex unga män med gitarr, en något äldre man med gitarr (jag själv) samt en tjej från Malmö – också med gitarr. Vann gjorde tjejen från Malmö, Åsa Bällsten, en värdig vinnare för hon hade något att komma med i sina visor, hon sjöng bra och hade hyfsade texter, men det var också något av en hemmaseger, precis som lagtävlingen gick till Malmö för övrigt. Jag tyckte ett flertal av de manliga trubadurerna var väl förutsägbara i min smak, de hade ett slags färdigt trubadurprogram, ganska polerat, som nya Lars Demian eller möjligen i bästa fall Fred Åkerström. Jag var en råare sorts artist, mycket bluesartat gitarrspel på min gamla spanska gitarr och tonsatta dikter förvandlade till sång. Givetvis lade jag mig sist bland de åtta medverkande men fick en del positiv respons av förbipasserande människor.
Pontus Dahlman hade en kritisk artikel om slam i DN 19/5 som jag skrivit ett svar på, om inte DN tar in den kommer den väl att publiceras här framöver.