Poetry Slam öppnar upp poesin

Replik till Pontus Dahlman

Jag önskar nästan att Pontus Dahlman hade rätt när han i DN (19/5) påstår att Poetry Slam har kramats om av de flesta offentliga bidragsgivare runt om i Sverige under senare år. Att kommunpolitiker på de 19 deltagande orterna i SM (inte 21 som Dahlman skriver) skulle ha stått på kö för att ge bidrag till verksamheten är tyvärr inte alls sant. Jag kan på rak arm nämna tre orter i Mellan-Sverige som skickade lag till Poetry Slam-SM utan något som helst stöd från stat, kommun eller landsting, och där ekonomin höll på att stjälpa deltagandet redan på förhand.
Bidragssystemen är nämligen inte alls avpassade för att ge stöd åt en subkulturell allåldersverksamhet som Poetry Slam faktiskt är, speciellt i Stockholmsområdet. För att få stöd till SM har arrangörerna som så många gånger förr tvingats nischa sig som representanter för en ungdomskultur, det är nämligen på grund av de kulturpolitiska målen mycket lättare att få stöd till ungdomsverksamhet än till någonting annat. För mig är slam ett uttryckssätt för alla åldrar, i det slam som jag själv varit med och arrangerat på Skeppsholmen i Stockholm har deltagarna varierat i ålder från ungdomar över medelålders till äldre. Mötet mellan olika generationer och människor med olika bakgrund är en del av slammets karaktär, och något som sannerligen inte förekommer på samma sätt inom den etablerade bokpoesin. Detta avspeglas också på SM, där deltagarna varit allt från 17 år (som vinnande Olivia Bergdahl!) till 83 år som Birgitta Granberg som tävlat med framgång för laget STHLM.
Visst är slammet en folklig företeelse, som Pontus Dahlman är inne på, speciellt på uttagningstävlingarna till SM som pågår runt om i landet under en stor del av året, frånvaron av grindvakter är också en påtaglig del av slammets karaktär. Var och en kan göra vad de vill med sina tre minuter på scenen, inom de ramar som grundarna av slam dragit upp, och de är generösa. På SM minskar folkligheten då det ju faktiskt är en elit av kreativa och munviga människor som når så pass långt som till ett deltagande i SM; och visst domineras SM-dagarna av ungdomar, ett drag som alltså förstärks av bidragssystemens inriktning på stöd till ungdomskultur. Det här är skapande människor som annars kanske skulle ha blivit filmare, popmusiker eller sysslat med något annat kreativt, men nu sugs upp av poesins uttryckskraft och upptäckten att det med lite jobb och engagemang går att skapa något omedelbart berörande inom det urgamla fältet muntlig litteratur. Man kan se det som att traditionen från Klarabohemernas tid lever kvar, en slags muntlig barfotakultur som åtminstone i Stockholm möter de nya vindarna från en anti-akademisk poetry slam-rörelse och resultatet blir en slags korsbefruktning av poesin, man inympar något nytt på en urgammal gren.
Det finns alla slags röster inom Poetry Slam, åtminstone potentiellt. Man behöver inte älska allt som framförs. Det går alltid att rycka rader ur sitt sammanhang, som Pontus Dahlman gör, och påstå att det inte håller måttet eller att det är ett hot mot kvaliteten inom den etablerade poesin. Varför inte i stället se det som en ordets bredsådd. Jag tror personligen att Poetry Slam kan vara en öppning för poeter som kanske inte riktigt passar in inom den avsmalnande tratt som numera används för rekrytering av nya författare, skrivarkurser-författarutbildning-bokdebut, så ser ju nästan alltid bildningsgången ut. Poetry Slam är en annan väg, också den med sina risker för utslätning i poängplockandets tjänst, men nog är det mer demokratiskt när publikjuryn visar upp sina siffror än när förlagsredaktörerna gör tummen upp eller ner, fullständigt utan insyn.