Rosie Thomas på Södra Teatern i måndags var en märklig upplevelse. På skiva är hon ju en finstämd, atmosfärisk singer/songerwriter med starka countryinfluenser. Live förvandlas hon till en ytterst säregen underhållare, hennes framträdande är skört, galet, uppspelt, samtidigt tragiskt. Det känns som att hon hela tiden ligger på randen till nervsammanbrott. Hon steppar – fast hon inte kan steppa – drar skämt med underliga poänger, gömmer sig bakom pianot och hoppar fram melodramatiskt. Visst bjuder hon på sig själv på scenen, som någon gratistidning skrev, men framförallt är hennes framträdande nästan oroväckande i sin känslighet. Eller för att citera henne själv:
I don’t mind being vulnerable / as long as I can affect people.
Hon sjunger och skriver mycket om olycklig kärlek, hon berättade också att hennes senaste skiva "These Friends of Mine” kom till när Sufjan Stephens och några andra vänner bjöd in henne till New York från Seattle där hon bor, för att hon skulle komma över en olycklig – patetisk enligt henne själv – kärlekshistoria.
It’s so hard letting go / letting go of love / It might ’cause some pain, I know / pain is all we got. (Why waste more time)
Älskar rader som dessa.
Något om Poetry Slam-SM senaste helgen kommer att dyka upp här framöver.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
1 kommentar :
Ja!, hon är fantastisk. Missade henne tyvärr i veckan, men har sett henne tidigare. Jag gjorde nog samma iakttagelse som du, mycket egendomlig och spännande personlighet, men som sagt - vad finns där bakom. Den gången turnerade hon med Damien Jurado och Thomas Denver Johnson, så skämtet var väldigt interna och avigvända, vilket gjorde det hela än märkligare. Hennes sånger är underbara, som förutom (olycklig) kärlek ofta behandlar revanschism av olika slag.
Skicka en kommentar