Nu är det återigen och oåterkalleligen dags för ännu ett inlägg i serien Den arga konsumenten, eller, som Håkan en gång döpte den till: BCFH, Bastard Consumer From Hell.
Jag var nämligen på Konsum nyligen och skulle köpa en tandborste, men det slutade med att jag, som vanligt, bara slösade bort min tid. Det var väl ändå inte så länge sedan man kunde köpa ett storpack relativt billiga tandborstar i olika trevliga färger i en vanlig mataffär? Den tiden tycks hur som helst vara över och förbi – nu tvingas man nöja sig med en svindyr superspecialdesignad tjofräsborste med olika snitsiga ränder, multivinklade borststrån och ergonomiska svängar på skaftet och vill man ha en mer vanlig, rosafärgad modell måste man inte bara välja mellan hård, medium eller mjuk utan också mellan tre olika storlekar. Varför då? Hur olika stora tänder finns det? Eller är det storleken på munnen eller händerna som mäts?
Detta stod jag och grubblade över i tio minuter och sedan lomade jag ut igen. Och fick gå långliga vägar till Apoteket i stället – för där finns fortfarande storpackstandborstar i rött, blått, lila, rosa och grönt. Men sedan, när jag skulle borsta tänderna på kvällen, då märkte jag att tandborsten kändes lite ... tja, stel och obekväm på något sätt. Grejen var nämligen den att förra gången orkade jag inte gå till Apoteket, så jag har haft en superspecialdesignad borste ett tag. Så där ser man. Det har hänt saker och ting på tandborstfronten och jag har helt omärkligt blivit en del av framåtskridandet.
Men ändå, tänker jag. Trots allt. I alla fall. När jag begrundar saken. Så skulle jag lätt nöja mig med den gammalmodiga sorten om jag på köpet fick ett samhälle med någon sorts ansvar för helheten och det som verkligen är viktigt, till exempel en bättre miljö. Konstigt vad? Att jag inte vill ha maximal tandborstutveckling? Eller finns det fler här i världen som tänker som jag?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
14 kommentarer :
Ibland tycker du saker som skulle få kapten Stofil att sucka och kalla dig bakåtsträvare.
Nya tandborstar är bättre än de gamla man hade på 80-talet - tänderna blir bättre borstade helt enkelt. Jag har inte gjort några efterforskningar men jag antar att en supermoderna tandborste med fartränder kostar ungefär lika mycket som en TePe mjuk kostade för tjugo år sen omräknat i dagens penningvärde. Det folkhem vi hade då satt inte i borstens vinkling, utan i något annat. Det samhället går kanske att få tillbaka, men utan att man behöver kasta bort 20 år av tandborstutveckling.
Helena. Många tandborstar är som du säger överdesignade.
Dagens stora fråga blir därmed:
Hur ofta bortstar man tänderna?
Hur mycket tandkräm tar man?
Hur länge låter man mintpastan vara kvar mellan tänderna? De senare två komponenterna är man väldigt på hugget med från tandläkarhåll (och/eller tandkrämsindustrin).
Men jag vet folk med elektrisk tandborste som ändå får konstiga rotproblem.
Jag tycker vi ska ta det himla lugnt med tandborstarna. Snart nog är de minimalistiska igen. Nu när de varit surrealistiska en tid.
Sven, jag talar inte om 80-talet, utan om, säg, 2008. Dåförtiden fanns det nämligen lite fler sorters tandborstar att välja på när jag gick och handlade mat. Och nu köpte jag sex (6) stycken tandborstar på Apoteket för samma pris som en (1) på Konsum. Jag vill inte ha tillbaka något gammalt folkhem, jag vill att världen utvecklas åt något annat och bättre och modernare (!) håll än dit vi är på väg just nu.
Och Gabi, ja, jag tror också att tandhälsan sitter i andra saker än borstens design. Kanske spelar inte ens tandborstningen så himla stor roll, utan snarare vad och hur ofta man äter.
Ångstrykjärn, sportskor och tandborstar ser ut som formel1-bilar, eller tvärtom. Jag är helt emot det och borstar i protest inte tänderna, går i skrynkliga kläder - långsamt.
Jävlar vilken tur! Höll på att posta denna kommentar på axess blogg om Assange. I sista minuten tyckte jag att ni fått konstiga kommentarsregler, som jag skulle godkänna. Det gjorde jag inte.
Kanske dumt? Nu ska jag sluta att berätta mitt liv. Hej.
Själv använder jag TePe x-soft, rekommenderad av min (förra) tandläkare. De är allt annat än överdesignade utan ser ut som på den gamla goda tiden då man borstade tänderna med den saltsmakande Dentosal. Det enda problemet är att man måste köpa sex stycken åt gången och att färgerna inte alltid överensstämmer med min smak. Jag känner mig en smula fånig när jag står där och rotar bland förpackningarna för att hitta en färgserie som inte alltför motbjudande för mitt estetiska sinne. Jag undrar: är det fler som har samma problem?
Lars, var hittar du dina tandborstar? Och Karin, jag tycker absolut att du ska posta samma kommentar på Axessbloggen – där är det ändå ingen som beter sig som man ska.
På apoteket.
Jag har faktiskt svår för viol-lila tandborstar. Liksom för svarta diskborstar. Och rosa disktrasor. Men det är väl kanske att driva skönhetsdebatten för långt.
Haha, jag valde just den viol-lila på direkten när jag öppnade mitt fina nya apoteks-6-pack! Att man får olika icke valbara färger tycker jag är en bonus – man får liksom gå utanför sin egen smak och sitt vanefärgseende och tänka nytt. En intressant utmaning, jag lovar, i dessa tider av inredningshysteri ...
Men svart diskborste då, även du gamla punkare måste hålla med om att det är deprimerande.
I övrigt har jag upplevt pliqumånga förändringar i mitt liv. Jag försäkrar att den flesta inte kom till mig via tandborstfärgerna.
Jee-sus. Det här kan bli filosofiskt i vilket kommentarsögonblick som helst. Varsågod: Nästa!
prefixet pliqu, på många, kom in från lösenordet.
Pliqu ska hädanefter bli mitt nya förstärknings-ord.
En konstant "utmaning" för mottagarens språkliga intution.
Jag har grön diskborste. Men rosa disktrasa, sorry. Puss på Alla hjärtans dag!
Jag har också rosa disktrasa - just don´t tell the others.
Skicka en kommentar