2010-12-28

Poesins behov av utopier, del I

Tidsanalys/essä

Det är hårt att säga det, men poesin verkar ha förlorat sin utopiska potential. Jag har alltid känt att poesin bär med sig löftet om en annan värld, ett annat, verkligare rum. Men parallellt med att förändringskraften sipprat ut ur politiken har den också lämnat poesin. Och det är fatalt, gör att poesin stumnar.
När Bruno K. Öijer gav ut Giljotin 1981 fanns den utopiska kraften kvar i hans ord. Utopin bevarades genom poetens förmåga att säga nej till allt etablerat, och uttrycka det i vackra, slående bilder. Det är ett genomgående tema i hela diktsamlingen och behöver väl egentligen inte beläggas med citat. Det kan uttryckas elaborerat och ekvilibristiskt, men också oerhört enkelt:

X

allt ni byggt upp
allt ni satt värde på
vi ställer oss för


Genom att poeten mejslar ut ett nej, mejslar han också ut ett alternativ, även om det förblir till större delen oformulerat vad ett sådant alternativ skulle kunna bestå i; det bara skymtar som en möjlighet.
I grunden verkar det bestå i inre bilder som ingen kan röra:

XX

så måla era dukar
så skriv era böcker
så ge ut era skivor
så spela in era filmer

ni kan aldrig röra vid skönheten
jag upplever




Hur ser den svenska poesin ut i dag? Enkelt uttryckt: den erbjuder inga alternativ till rådande ordning. Den utgör i stället en spegling av de villkor som redan är för handen. Vi ser en närmast total upptagenhet av själva språket, av samhällets fragmentarisering och av medias övervåld mot medvetandet.
Genom att ytterligare sönderstycka det redan sönderdelade (meningssammanhangen, berättelserna) har ”språkmaterialismen” sågat av den gren den själv sitter på. Utan anknytning till traditionen dör nämligen poesin; fokuseringen på diktens materialitet har gjort att dikten tappat kontakten med sitt eget medfödda organiska växande.
Dikten upplevs som konstgjord, oorganisk, genomkonceptualiserad – ett känslokallt bygge.
(Om känslor och hetta ändå uppstår bortförklaras det som en följd av psykiska gränstillstånd.)

Vi ser det hos Anna Hallberg, Johan Jönson, Joar Tiberg m.fl. Desperat försöker de nu i elfte timmen återanknyta till ett meningsbygge för att vitalisera sin poesi. Men utgångarna är på det hela taget stängda. Poesin känns inomvärldslig, materialistisk, förmår varken uttrycka transcendens (Gud/mysteriet finns bortom det jordiska) eller immanens (Gud/mysteriet som ett verkligare rum i det som synes existera). Det är det här jag menar med utopiernas död inom poesin.

Vi befinner oss inte längre i diktarnas klassiska, metafysiska universum där livsfrågor kan ställas och där budskap kan fångas upp från något som bryter instängdheten i en rent fysisk, förutsägbar och rationell tillvaro. Rummet sluts kring medvetandet som får ett närmast instinktivt behov av att antingen bryta sig ut (självmord) eller låta poesin bryta in på nytt med något annat och avvikande så som den har gjort under mänsklighetens långa historia. I nästa del av den här essän ska jag visa på vilka möjliga utvägar det finns för poesin och exemplifiera med diktsamlingar från 2010.

Inga kommentarer :