2011-01-04

Poesins behov av utopier, del II

Vägar för poesin

Vi har den politiska vägen, den filosofiska vägen, den religiösa vägen (Agape) och den erotiskt-sinnliga kärlekens (Eros). Allt detta är möjliga och traditionellt gångbara utgångspunkter för poesin. I dag framstår de som fyra utvägar ur det inkrökthetens rum som svensk poesi har hamnat i genom sin besatthet av språket och av poesins språksvårigheter (svårigheten/oviljan att kommunicera hos samtida svensk poesi har blivit legendarisk genom en serie av ”språkmaterialistdebatter” under 00-talet).

En rejäl comeback för den politiska poesin skedde genom Jenny Wrangborgs debut ”Kallskänken” i våras. Trots utgivning på ett litet nystartat förlag (Kata) så sålde diktsamlingen snabbt slut och är i dag tryckt i minst 4.000 exemplar, vilket är väldigt mycket för en svensk diktsamling, och nästan rekordartat för en lyrikdebut. Så belönades också Jenny Wrangborg ganska omgående med Stig Sjödin-priset för sina ”skildringar av kampen för människovärdiga villkor i en bransch som sällan genomlysts i diktens form” (ur prismotiveringen).

Handlar det om utopier? Ja, det handlar om en kamp för rättvisa ur ett vänsterperspektiv, något som i dagens samhälle ter sig närmast utopiskt. Kampen sker både med fackliga, lyriska och så att säga allmänt solidariska medel.

det sägs att tysta varsel inte hörs
men lyssnar man kan man höra
kvinnofötter springa över arbetsgolv,
tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka

sätter man örat mot kan man höra kuvertet
landa på hallmattan
den tunga sucken efter beskedet från
livsuppehållande system:
sextiofem procent av ingenting att leva på

/…/
vi pratar inte med varandra
om att bygga något med händerna
hjälpa varandra med kropparna
vi är så många som står här nu
att om vi vill kan vi lyfta luren
och berätta att vi har fått nog”

(ur Vi måste hjälpa varandra med kropparna)

Detta är ju skrivet av en knappt 25-årig tjej! Jag menar att hennes uttrycksförmåga springer nästan före hennes livserfarenhet här, och skapar något unikt och ganska nytt i svensk poesi, som visserligen anknyter till äldre poeter som exempelvis just Stig Sjödin. Det är mycket, mycket bra, och jämte Göran Greider och Johan Jönson (trots allt) framstår Jenny Wrangborg som ett hopp för den politiska poesin. En väg att bryta dödläget både politiskt och poetiskt. Om utopiernas sol kan skina in här vore det mer än välkommet.


En annan väg för poesin är, som redan nämnts, den filosofiskt-existentiella inriktningen. Och vem skulle gå i spetsen för en nytändning av den filosofiskt influerade poesin om inte den snart 75-årige Lars Gustafsson? Han är förvisso skolad filosof men det är inget som egentligen belastar dikterna, jag menar de känns ju inte som skolexempel utan som levande poesi. Egentligen har han uppnått en större enkelhet och innerlighet med åren; han behöver inte längre visa att han är briljant. Årets bok, ”Om begagnandet av elden”, är avslappnad och melankolisk på ett verkligt stimulerande sätt, om nu en sådan kombination kan tänkas. Lyssna till exempel till följande enkla rader, som utgör dikten Brevet i dess helhet:

När brevet kom
Och det är länge sedan

Såg det ut som ett brev
Vilket som helst

I lampans svagt gula sken
Där stod ingenting märkvärdigt

Men detta brev var förebudet.


Vad dikten handlar om? Självklart måste det vara osagt. Men återigen ställer jag frågan: Rör det sig om utopier? Ja, det filosofiska betraktelsesättet bryter vanemönster och öppnar upp dikten långt effektivare än en konceptdikt av Anna Hallberg. Jag menar att det faller in ett snett ljus genom tillvaron och allt blir inte längre så förutsägbart. Det går inte att sätta fingret på exakt vad Lars Gustafssons dikter handlar om; det är det som gör dem så bra, de öppnar upp för det mysterium som ju ändå ligger förborgat i människans ofta nästan medvetslösa väg från födelse till död. Den filosofiska vägen är alltså fortfarande möjlig att gå för en lyriker, men få begagnar den, jag kommer spontant att tänka på Jesper Svenbro.


En poet som står i kontakt med de existentiella grundvillkoren i sin sista bok är sannerligen Ragnar Thoursie. ”Sånger från äldreomsorgen” kom ut under våren och blev inte bara hans sista bok, då han avled ganska kort efteråt, kanske är det också hans bästa bok, trots de två hyllade fyrtiotalistiska diktsamlingar han gav ut för länge sedan. Den snart 90-åriga poeten talar enkelt och klart, men ändå mysteriöst. Han visar respekt och bävan inför det mysterium som väntar och som varje dag ännu rymmer. Ragnar Thoursies sista bok talar om döden, men också om politiken och om minnets betydelse bland annat. De många små miniatyrporträtten av vad man skulle kunna kalla ”kolleger” på äldreboendet, som lämnat sina aktiva liv bakom sig men ändå är präglade av sitt forna yrkesliv, kan påminna om Stig Sjödins miniatyrporträtt av arbetskamrater i ”Sotfragment”! Eller är just den här dikten ett självporträtt?

Byrådirektören

Vankade ofta sysslolös i korridoren
på byrån i det stora verket.
Här på äldreboendet också sysslolös
men nu har han vanan inne
och trivs rätt bra med att vanka.


Men mest är det ändå döden som tematiseras; döden är den hemliga utgången, den utväg vi alla måste ta, ur livets ibland så slutna men ack så värdefulla rum. Om inte döden skulle tillhöra de stora livsfrågorna, vad skulle göra det då?

Frågor

Är detta jag?
Sträcker ut en hand
till brödskivan. En gammal mans hand,
överdragen av tjocka ådror,
mörkblå mot den vitrosa huden.

Är detta jag?
Ett halvt steg bakom i tanken ett andra
jag. Friskt, ungt, i minnet.
Stundom utplånat men ständigt återvändande,
lika friskt, lika
ungt, opåverkat av årens mögel.

En skräck rör sig inom mig
inför den ådrade handen som fattar brödskivan
som jag skall äta. Varför föder min gamla hand
mitt gamla jag, det som snart skall förintas?


Det finns något mer att säga. Utvägarna är ännu inte uttömda. Poesin har ytterligare några vägar kvar att gå.

1 kommentar :

Gabrielle Björnstrand sa...

Fin text Andreas, och ja, jag tror byrådirektören är Toursie själv, vankande och vakande på AMS.

Det är skönt att du nämner så väsensskilda poeter. Risken är ju annars att varje poetklubb blir självgodhetens lilla förtrupp.