2011-01-03

Barnens jul?

Dagarna mellan jul och nyår och trettonhelg går undan. Snön faller oupphörligt och förvandlat det lilla parklandskapet i utkanten av Vasastan till ett mjukt skulpturalt täcke, som inte kan bli bättre, ens i en Disneyfilm.
Här har jag åkt skidor som barn, med syskon och kompisar. Här lärde jag mig åka skridskor tillsammans med en uppmuntrande mamma. Anklarna vek sig hit och dit, några timmar, sen gick det bra att lämna mamma bakom sig. Med syrran tog jag de små skidbackarna med fart, kom hem med inglasade lovikavantar och fick varm choklad.

I år har jag, och en eller annan vän, promenerat runt sjön, dag efter dag, i solsken eller lätt grånad himmel. Snön lyser alltid upp. Men den lyser tom. Inga barn är ute på isen och skidar, inga ungar åker i backarna, inga föräldrar är ute med kidsen och ger dem den närmaste och enklaste och billigaste gåva som finns. Parken och sjön, i vinterklädnad.
Nej. Inga barn. Jag möter en kvinna på vägen, hon är från Gällivare, och tilltalar mig så där öppet som folk ofta gör i Norrland.
- Här står jag och får nästan tårar i ögonen, säger hon. Inte en enda unge i backen här. Var e alla? Du vet, när jag var barn, i sånt här väder, då var man lycklig. Det vara bara ut i snön direkt. Jag förstår inte det här. Tomt. När det e så vackert. Det är sorgligt.
- Nåt konstigt är det. Vad tror du, sitter de vid dataspel, eller är de i Thailand?
Vi kommer fram till att Vasastan är ett så rikt område att många har råd att resa bort under julen. Det är klart deras ungar har kul på thailändska stränder. Men alla de andra, som varken är utomlands eller hemma hos mormor och morfar i Gnesta?

Det är mellandagar. Folk shoppar loss på rea, och drar ungarna med sig. Konsumtionen som inte steg så mycket under julen (inget riktigt rekord) går i höjden nu under mellandagsreorna. Jag ser framför mig hur man släpar sig själv och ett par kids genom överfulla lokaler, dränkta i musak. Eller hur man byter prylarna som inte dög. Jackan i fel färg. I-paden som man fått två av. Eller så kan man numera ägna några juldagar åt att deala med prylar på nätet, sälja fel julklappar till rätt person. Byteshandel pågår. Medan jullovsdagarna förflyktigas och parken är tom på barn.
Barnens jul? Nej, handelsmännens. Same procedure as last year. But worse.

Jag tänker på vad Imre Kertész sa i en intervju: (citatet är ungefärligt): Vi lever i ett samhälle där folk sliter för att kunna köpa saker som de ska ha för att kunna göra intryck på folk som de inte bryr sig om.

4 kommentarer :

Karin S sa...

Ja, du har rätt. En konstig tid vi lever i onekligen.

Vi, jag och mina barn, är ofta i Sverige och Stockholm då invånarna själva inte är där, somrar och sportlov. Kvar på Kungsans eller Tyresös skridskobana eller för all del på Eriksdalsbadets gräsmattor är invandrarbarnen...

De lär sig onekligen åka skridskor med samma glädje som jag en gång gjorde det, antagligen och förhoppningsvis också att simma. Men konstigt är det.

Jag läste en jätteintressant artikel om detta någon gång före jul, den kom från SvD och handlade om att folk inte (heller) längre har sommarstugor eller släkt kvar på landet. De har liksom ingen anknytning längre. Jag ska försöka leta upp den.

Återkommer ifall jag hittar den!

Karin S sa...

Jodå, här är den:

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/vad-ska-vi-med-landsbygden-till_5664167.svd

Den handlar visserligen inte om vasastan men helt klart om de förändringar av levnadsmönster som du konstaterar.
Hade tänkt blogga om den men kom mig aldrig för.

Helena Looft sa...

Föräldrarna är nog på jobbet. Apropå det Kertész sa så lever vi också i ett samhälle där folk jobbar ihjäl sig för att kunna köpa snyggt inredda bostadsrätter eller hus med trädgårdar de inte har tid att vara i för att de jobbar så mycket.

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin, jag läste artikeln du föreslog.
Skönt att tillhöra de 18 procent som fortfarande tycker att skogspromenader är ngt värt.

Vad beträffar släkthus, så är de ju, om man inte är bondgårdsfödd, ett ganska så medel/över-klassigt fenomen, och något som lätt kan förskingras i mer eller mindre orättfärdiga arvstvister.
Återigen; en fråga om värderingar.
Är "platsens ande" det viktiga? Eller att någon/några ska ha allt, genast. I den omedelbara behovstillfredställelsens kortsiktiga gulp.
Helena: Ja, om föräldrarna är på jobbet, eller på resa, kan kvitta. Närvaro och tillit är - vid sidan av skapande geist - vår enda outslitliga rikedom. (Säger jag, med uppenbar risk för att verka högtidlig)