Beate Grimsrud

Beate Grimsrud har gått bort. Hon föddes 1963 och avled idag, 1 juli 2020. Det är svårt att ta in.

Här en länk till ett nypublicerad intervju som också innehåller nedanstående video.
Intervjun och filmen handlar om det som blev hennes sista bok, Jag föreslår att vi vaknar.
Videon är gjord av Stefan Wrenfelt och hennes norska förlag, Cappelen Damm.

Moodyssons experimentlusta prisad

»Det mesta jag gör kommer ur ett slags förvirring. Inte i negativ mening utan mera som en positiv nyfikenhet, till exempel på hur det är att växa upp i en viss tid, på en viss plats. Det är som att kasta ut en flaskpost. Eller kasta sig in i mänskliga relationer och hoppas på att en dag snubbla på något slags svar.«

Lukas Moodysson får Region Skånes kulturpris 2014.

Läs den längre intervjun på Skane.se av Martin Ålenius.

Tre x Woolf, plus en Kidman

Nicole Kidman fick en Oscar för sin roll som Virginia Woolf i Timmarna, men jag är inte imponerad. Det är vådan av att veta för mycket om förlagan till rollen: En Virginia vars begåvning överträffar det mesta. Läser man Woolfs brev framstår hon som en bräcklig men okuvad människa, fullt kapabel att vräka ur sig kvickheter och djupsinnigheter om vartannat, och att även under djup depression bevara sitt verbala fäktande med omvärlden. I Kidmans tolkning blir fågelkvinnan Woolf förvandlad till en tjurig tonåring, en anorektiker som går inåt med fötterna och begraver sina händer djupt i fickorna på en illa sydd klänning. Med stirrande blick och sårbart halvöppen mun försöker Kidman gestalta det inre mörker som Virginia drogs ned i under de sista månaderna av sitt liv. Det är inte dåligt spelat, men det är onyanserat. Woolf var rikare än så, hon skulle absolut, även i sina värsta stunder, kunna slå upp ett blixtrande leende mot svart fond. Det märkliga med depressiva människor är nämligen deras humor, ofta svart, ofta självironisk. I Timmarna blir den hotfullt begåvade kvinnan, omedvetet oskadliggjord. Woolf gestaltas som en knäppskalle till kvinnligt geni, en lolla med skrivmani, mindre mänskligt rik än hon var.

Annorlunda är det i Nigel Nicholsons biografi om Woolf. Nicholson är en vital och rolig författare som skyr förenklingen utom i de stunder den kan ge upphov till den berömda engelska vitsigheten. Han berättar med ett lustbetonat flyt, och en för biografer ovanlig förmåga till beskärningar. Som son till den berömda Vita Sackville-West blev han bekant med Virginia redan i sin barndom, och han varken idoliserar eller förminskar henne. Han beskriver melankolin, men säger att hennes vanligaste ansiktsuttryck "var tankfullt, inte strängt... och när hon tittade upp var det med ett leende som var bräddfullt av nya idéer och formuleringar". Nicholson är på våglängd med sitt objekt, och låter texten flyta fram som snabba moln över ett landskap. Den ständigt skiftande vinkeln är besläktad med Woolfs egen verklighets-och-litteratur-syn: Att allt är föränderligt, och att allt och alla lever i och av varandra.

Också i Timmarna kan man spåra Virginias ande, associationerna till romanen Mrs Dalloway är många och filmens berättarteknik är influerad av Woolfs litterära stil. Det gör den till ett ovanligt sårbart stycke film, fragmentarisk, som en modernistisk roman, tvetydig och öppen. Meryl Streep, Ted Harris och Julie Moore gör formidabla insatser i en story som går på tvärs av de amerikanska förväntningarna om lycka, framgång, äktenskap och visar oss en samling skärrade gestalter, fullt upptagna med att försöka få ihop ett liv som bara blev som det blev. Men de fortsätter att leva i solidarisk ömhet för varandra, och för de genomlysta stunder som plötsligt finns där, mitt i timmarnas rush. Som Woolf skrev: ""It´s a constant idea of mine...that we - I mean all human beings - are connected...that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art."
Streep, Harris och Moore är skådespelare vuxna nog att förmedla en livskänsla som gränsar till det religiösa och poetiska, som låter skärvorna bli till mosaik, och ger det splittrade en mening också i stunder av kaos och tragik. Nicole Kidman är inte på nivå med den komplexiteten. Hon gör en Kidman, inte en Woolf.
Så mycket för en Oscar!
_________________________________________________

Artikeln har tidigare varit publicerad bl.a. i UNT och på Moviebox
Romanen som inspirerats av Woolf och som filmanuset bygger på: Timmarna Originaltitel: The hours. Författare: Michael Cunningham . Förlag: Bonnier, 2000

Fina Gubbar - och Woolf 125 år

Mysa söndags-TV, kolla fina gubbar. Nej, jag är inte ironisk.

För här kom ännu en intervju med Ingmar Bergman, nu en bit över åttio, mildare än någonsin, ser ut att strunta i det mesta, som om han har en sista lycklig barndom. Han prisar Lena Endre, och berättar sen om min egen far och deras jävlar anamma lustfyllda samarbete. Gunnar, i bild, intensiv och humoristisk. Sedan Bengt Ekeroth, en annan av de verkligt stora, mest känd som Döden. Filmen hette "Sjunde Inseglet", om det skulle gått någon förbi.

Därefter en porträttfilm om Willy Kyrklund. Honom har många prisat, men honom läste jag för allt för längesen; Solange - som jag tyckte var för mesig - och Mästaren Ma, som stämde bättre överens med de taoistiska gubbar jag gillade redan som ung.

Nu sitter han där, också han som ett gammalt barn, klarvaken och kärnfrisk i sitt umgänge med språket. Säger gärna något kort och enkelt: "Min mamma och pappa älskade mig." Svarar på frågor med ett oaffekterat "ja". Berättar sagolikt lugnt om sin barndoms by i Karelen. Säger: "Det är klart att man inte blir författare om man inte känner ett utanförskap". Och visar på en liten håla under en bro där han i tonåren la sig att filosofera, för att komma undan "den hemska världen".

Denna spröda och kedjerökande man är nog lik de gamla kineserna, de visa taoisterna som lät saker framstå och visa sig, hellre än de jagade upp dem. Ingen snitsighet i uttrycket; författaren visar bilder, inte sig själv.

Herbert Blomstedt intervjuad i radio är en annan fining. En exakt, nästan skolmästarskarp dirigent, som jag gillat i åratal, och som inte är rädd för att öppna sig. Han berättar om väsentligheter i arbete och liv, känslig och rättfram. Och sen kom David Sandström, inte gubbe alls, men klok.

Manlig mognad: Finns.

Men "Such men are few and far between", som Shakespeare skrev.

Detta blev en exklusiv blog. För att göra saken värre drar jag till med ännu ett högt nummer, en kvinna: Virginia Woolf, som - om hon levat - skulle fyllt 125 år häromdagen (26/1). Läs henne, läs framförallt "Mot Fyren", en på en gång flödande och komplicerad roman; en inpressionistisk avvikelse från den inre monologens mer mekanistiska skola (Ursäkta, Joyce!).
Och läs "Ett Eget rum". Och "Mrs Dalloway", som flipprar ut i kalejdoskopiska skärvor, mångstämmigt, förfinat, fåfängligt, på ett corny sätt filosofiskt.

Som hon skrev i ett av sina brev: "It´s a constant idea of mine...that we - I mean all human beings - are connected...that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art."
__________________________________________________

Hör radio-reprisen: "Bakom tystnaden: David Sandström och Herbert Blomstedt" på "Schüldt i P2" nu på Lördag 23.07.
Web-adr: http://www.sr.se/lyssna igen