Den raderade kommentaren

Ibland händer det att våra inlägg på den här kollektivbloggen utsätts för …spam.
Det är inte ofta, det medges. Ja, vi får väl i ärlighetens namn inte så många kommentarer överhuvudtaget, men sådant är det så kallade läget.
Nåväl. Under åren så har jag städat bort de spam-kommentarer som vi upptäckt, och idag tänkte jag delge en er av dem.

Och som Andy Warhol sade om konst »Art is anything you can get away with« – ett tankesätt jag själv ibland anammar när det gäller 'mina egna' texter och dikter.
   Gissningsvis så lyckades inte den här ›spambesökaren‹ länka till sin egen hemsida (vilket brukar vara standardförfarandet när det gäller 'klickbeten'), utan länken nedan går till det av våra blogginlägg som hen kommenterade, dvs Den alternativa rikedomen.

Litteratur är vad du kommer undan med. 

Håll till godo.

Hej, säsongs hälsningar till alla mina vänner jag är här för att berätta lite om hur jag fick min hsnabd tillbaka med hjälp av en stor man som heter baba Amiso. Jag heter Alice Lucas, from Alingsås, Sverige.
    Efter 12 års äktenskap har min man och jag varit i en gräl eller den andra tills han äntligen lämnade mig och flyttade till Kalifornien för att vara med en annan kvinna. Jag kände att mitt liv var över och mina barn trodde att de aldrig skulle se sin far igen.
Jag försökte vara stark bara för barnen men jag kunde inte kontrollera smärtan som plågar mitt hjärta, mitt hjärta fylldes av sorg och smärta eftersom jag verkligen var kär i min man.
    Varje dag och natt tänker jag på honom och önskar alltid att han skulle komma tillbaka till mig, jag var verkligen upprörd och jag behövde hjälp, så jag sökte efter hjälp online och jag stötte på en webbplats som föreslog att Dr. Amiso kan hjälpa till att få tillbaka artiklar snabbt. Så jag kände att jag skulle prova honom. Jag kontaktade honom på Den alternativa rikedomen.

≈ | ≈

… och avslutningsvis en länk till några illustrerade andy-citat: Audrey Tang's Confessions of a Dangerous Mind.

Sibbared trollslända

[dragonfly: Cordulegaster annulatus]

meh, det där som Henrik Venant påstod, att en dagslända bara kan leva en dag är faktiskt inte sant. Den kan leva i flera år. Men är man noggrann vet man dock att en ]slända inte är ett/en troll[.
I övrigt får man gissa.


[Före, skola affischer ett sätt att använda illustrationer förmedlar kunskap om biologi, medicin, 
geografi och teknik. I höst är vi fascinerade av affischen hantverks detalj och bli inspirerad att 
bläddra igenom tunga lexikon att lära sig lite mer om livscykel  sländan och valnöt fruktmognad.
Diego Simeone fascineras av flerfärgad trollslända, men låter inte ödet avgöra final. Passa boll. ]

Självbekännelse

Jag cyklade sakta genom Malmö, det var den artonde augusti och solen sken, saker som varit tunga och svåra i flera år hade plötsligt bytt skepnad, ändrat färg, form och tyngd. Jag hade helt enkelt kommit ut på andra sidan, igen. Men så härligt det är när allt inte bara är som en centrifug i huvudet utan i varsin liten låda. Jag hade min nya bikini på mig, med hög midja och fuchsiablommor som mönster, det blåste från stan och jag parkerade min cykel vid brygga två. Gick ner till stranden och tog av mig sandalerna och vadade ut i det riktigt härliga vattnet, jag gick mot brygga tre, funderade på att gå hela vägen dit, men samtidigt hade jag dålig balans och skrattade åt mig själv, och som jag funderade över om jag hade hjärntumör, pappa hade haft hela lilla hjärnan uppäten av tumörer och hade ingen balans eller ordning på benen sista tiden i livet så jag visste hur det kunde bli. Mitt emellan bryggorna vände jag tillbaka mot stranden och gick högst upp på sanddynen som skiljer sanden och grässlätten åt. Det var några barnfamiljer borta vid brygga två och jag skymtade barn på andra sidan brygga tre. Jag var helt ensam med ansiktet mot vattnet. Men straxt bakom mig i de olika små groparna låg folk på det gula gräset och solade. 

Klockan var nitton minuter över två, jag slängde ut mitt rosa lakan, som jag fått efter min mormor, ett vanligt rosa påslakan från IKEA som hon säkert inte använt så mycket, som hon gjorde, hon sparade, hennes barn köpte fina kläder, klänningar, kjolar, koftor men hon tyckte det var för fint och ville ha sina gamla utslitna träskor och ingådda mjuka kläder, vi gillade rosa både mormor och jag, så jag la mig på det rosa lakanet mellan gråbobuskar och strandråg och fnissade åt måsungarna som satt med näbbarna mot blåsten och sov. Så underbart enkla, de strömlinjeformade fåglarna, den vita sanden och deras små svarta skuggor som låg som haklappar på dem. Jag tog på mig kepsen, kom på att jag hade radio i mobilen och knappade in P1 som pratade om Aase Bergs nya bok, jag ritade fåglar, försökte fånga dem och satt i vanlig skräddarställning med blocket i knät. De började prata om Sun Axelsson och att det inför 80årsdagen av hennes födelse hade återutgivit hennes trilogi. Honungsvargar minns jag. Bekännelselitteratur, kvinnor som skrev om sina liv på sjuttiotalet, givetvis dök mannen med K upp. Jag tänkte på hur jag uttalar hennes namn som Sune utan e, det är givetvis fel, men jag gillar u:et. Ur ögonvrån ser jag att nåt med hatt kommit gående från brygga tre och slagit sig ner några meter till vänster om mig. Vit hatt, svarta solglasögon grön tisha, jag fortsätter att rita, måsarna raglar på snedden ner mot vattnet och jag fnissar åt dem och kommer på att jag inte har cancer, det blåser bara jävligt starkt. I radion pratar de om andra favoriter ur den kvinnliga genren Självbekännelser  och att Sun inte är lika populär som Kerstin Thorwall, jag tittar upp från mitt block, människan som sitter bakom en gråbo spretar med benen och har handen mellan dem, armen rister fram och tillbaka. Jaha tänker jag, orkar liksom inte ta in att någon tvingar sin sexualitet på mig. Någon tycker att det är helt okej att sitta byxlös i sanden och tillfredsställa sig själv klockan 14;36 en blåsig dag några meter från en ensam kvinna som helt oprovocerande sitter och ritar, jag var påklädd, satt för mig själv.

 Dessa patriarkala skitstrukturer som gör att snubbar tror att de har rätt att köra ner sin skabbiga sexualitet i halsen på en, jämt och ständigt. 

Jag glodde, sen fortsatte jag att rita, jag blev inte rädd, knappt ens sur, det var bara jaha, en man i vit hatt. Jag ignorerade honom, inte för att jag var i nåt slags självbevarelsemode, utan för att jag inte ville bli avbruten i det jag höll på med, jag hade ju så roligt där jag satt alldeles koncentrerad och jobbade, när när ska man slippa bli avbruten av självupptagna män? Jag går på konsert, nån random snubbe vänder sig om och dansar mot mig och jag blir skitstörd, jag har väl inte betalat dyra pengar för att du ska tro att jag vill titta på dig. Sen kommer nån och frågar om man inte ska gå hem till dem och knulla istället. Jag vill inte bli avbruten. Det jag gör är viktigt, för mig, skit ner dig snubbjävel, jag är inte din mamma och om du visste vilken dålig mamma jag är såhär klimakterieförändrad som jag är så skulle du inte ens våga sitta så nära mig. När jag sen kommer hem går jag ut på sociala medier och berättar vad som hänt, raljerar lite över mäns oförmåga att stå ensamma. Det här konstiga att manlig sexualitet måste få ett utlopp måste ha en mottagare. Det stör mig. det stör mig så inihelvete. Han blev färdig ganska fort tror jag för plötsligt hade han jeans och blå tshirt på sig och en liten ryggsäck fullt normalt hängd över bara ena axeln, de heltäckande svarta solisarna dolde mer än halva ansiktet och han lyfte på sin hatt, typ torka av sig i pannan med armen, håret var en välklippt, vit kalufs, han var väl runt 55, inte tjock, men inte heller smal, och nu tänker jag, tänk om han lyfte på hatten som en hälsning. Som ett tack, ah fy fan, det är inte underligt att jag avskyr folk jag inte känner och snubbar i särskildhet. Jag förstår dem inte och jag vill inte ha med dem att göra. Samtidigt är ju detta förfärligt, vad som helst hade kunnat hända, jag hade inget att försvara mig med, jag hade inte haft en chans om han gett sig på mig Ska jag en halvfet medelålders kvinna behöva ha koll på vad alla runt omkring mig gör, ska jag behöva resa mig upp och gå när nån bestämmer sig för att vifta med sin gamla penis i ansiktet på mig. Ska min frihet inskränkas, skall jag tvingas in i fållor för att någon måste få ut sin gamla pockande säd. Det är så ohemult vedervärdigt att bli antastad, att ständigt behöva ha en säkerhetsutväg.

Efter att han gått fortsatte jag med mitt, med radion på och i P1 pratades det om spermier och mannens fortplantning och ja, jag fortsatte måla sovande måsar, och jävligt snyggt blev det.


Heikki Vesa med tummen på det viktiga i universum som vanligt