Neurologi-kulturen

"...there are books on your brain and music, books on your brain and storytelling, books that tell you why your brain makes you want to join the Army, and books that explain why you wish that Bar Refaeli were in the barracks with you. The neurological turn has become what the “cultural” turn was a few decades ago: the all-purpose non-explanation explanation of everything. Thirty years ago, you could feel loftily significant by attaching the word “culture” to anything you wanted to inspect: we didn’t live in a violent country, we lived in a “culture of violence”; we didn’t have sharp political differences, we lived in a “culture of complaint”; and so on. In those days, Time, taking up the American pursuit of pleasure, praised Christopher Lasch’s “The Culture of Narcissism”; now Time has a cover story on happiness and asks whether we are “hardwired” to pursue it."

"Humanism not only has survived each of these sequential demystifications; they have made it stronger by demonstrating the power of rational inquiry on which humanism depends. Every time the world becomes less mysterious, nature becomes less frightening, and the power of the mind to grasp reality more sure. A constant reduction of mystery to matter, a belief that we can name natural rules we didn’t make—that isn’t scientism. That’s science."

Klarsynt artikel till förmån för den aldrig-avslutade-insikten-om-människan, och förbi alla självgoda förenklingar, neurologiska eller andra. Läs mer ur The New Yorker här. 
Och så har Håkan Lindgren gett sig på det besläktade ämnet rationalitet, i en artikel i GP.

Hospitale de curabile et incurabile (2). Uppvaknandet.

Morgon i klart ljus. Kemikaliska lukter. Droppstativet med påse och slang står fortfarande bredvid mig. Det jag behöver får jag just nu från den rangliga platoniska väktaren. Högra handleden passiv, kopplad till näring och salter. Jag mår för illa för att äta.
Läkare och översköterska går ronden. Jag avlyssnar ett samtal från sängen bredvid. Bakom det grå skynket talar en kvinna som bryter på ryska till kvinnan som kom in för epilepsi. Jag hör hur mycket närvaro läkaren lägger in i samtalet. Sen kommer hon över till mig. Frågar hur jag mår. Lägger huvudet lite på sned. Förklarar om igen att jag ska genomgå en skallröntgen och en lumbalpunktering.
- Lumbalpunktering, nej. Det vägrar jag.
Den rundlagda läkaren ser allvarligt bekymrad ut. Hon är full av empatisk EQ. Det är jag som är den hårda beslutsfattaren.
- Ingen lumbalpunktering! Livet är för kort för att det ska göra så jävla ont.
- Okej, jag förstår dig, säger hon. Du har naturligtvis rätt att vägra.
Jag tycker redan om henne. Patientens autonomi; den existerar alltså.
- Du är snäll, säger jag.
Hon klappar mig lite på armen innan hon går. Sen skyndar hon vidare med sina nittio kilon; en människa som försöker leverera äkta omsorg per minut. Jag kommer ihåg vad min gamle kompis Sten sa, efter en olycka som slutade på sjukhus: ”De sista kristna människorna finns i vården.” Kanske det. Ett tag till. Mitt uppe i riskkapitalistvården.

Jag äter yoghurt som en syrra kommer in med. Det är allt jag får ned. Sen pratar jag med den unge göteborgaren, som dagen efter sitt kvävande allergianfall ska iväg på minst tre möten. Jag hör honom arra ett möte på mobilen. Han låter lite trött. Liksom bara halvt återkopplad till plattan där Ufot släppte ned honom. När han avslutat samtalet stirrar han länge rakt ut genom fönstret med isblå färg. Himlens våldsamma klarhet är inte för de trötta. Jag hör honom sucka. Vi pratar om tid, om att inte ha den. Han säger något om sina barn.
- Vi har i alla fall bestämt att dra ner på deras aktiviteter.
- De kan väl hitta på själva, det kunde vi.
- Eller ha lite tråkigt bara. Det är fan inte så dumt: Ha lite tråkigt.
- Du, gör inte så många möten idag, va?
- Det tycker du inte?
- Nä.
- Nä. Okej.
- Hej då.
- Det var trevligt att träffas. Du har en fin röst, säger han.
Jag skulle kunna säga en del om honom också, om göteborgshumorn, lätthetens gåva, artighetens dygd och unga mäns allmänna geistighet. Men då har han redan gått. Kvar är jag, samt epileptikern, och den lille skinntorre alkisen. Så snart han kommer på benen börjar han babbla, energiskt och oupphörligt. Han hinner med halva sin historia, medan jag och epileptikern håller andan och hoppas att det snart ska ta slut. Han pratar endast och allenast om sig, om sin alkoholism, om något underligt anfall, om sin sambos förskräckelse, om att han ska sluta röka, sluta dricka, och att han ska få hjälp på en avvänjningsavdelning för annars kommer han att dö.
Annars kommer han att dö. Alla vi andra kommer bara att dö ändå. Jag får en känsla av att alkoholism är en extrem form av självupptagenhet, trots att jag vet att det, till en del, är ärftligt betingat. Men - tack för nu - betingelser har vi alla.
Jag har snabbt distanserat mig från Bröderna-Bamse-läget där fyra människor delade sal i mörkret, utsträckta på varsin säng i likartad grå utsatthet. Jag gör distinktioner i morgonljuset. Det är min betingelse.
- Du, det var trevligt att höra att du mår bra, säger jag. Men jag tror inte vi andra orkar med så mycket mer prat här just nu. Om du förstår.
Jora, för fan, han förstår. Han går ut i korridoren, ut i dagrummet, och pratar med alla han kan få fatt på. Varje gång jag ser honom under de två dagarna på nevrologen är han inbegripen i energiska samtal, åttio procent monolog. Han står och småhoppar framför den han talar med, som för att hejda all passage. En hyvens kille. Men vem orkar?
Kvinnan i sängen bredvid tackar mig för ingripandet. Vi vilar en stund, i det soliga morgonljuset, inne i tystnaden. Just i det där sjunket in i tystnaden, just i utandningen, märks det vilket aggressivt anfall prat kan vara. Inte bara hans.
Jag tänker på alla sjuka, det är lättare utan avbrott: Hjälp oss att leva, och att dö. Kan inte det här än.

Egot har svag valör idag. Sinnena tunnas ur en smula. Kvar ligger en blå ton. Mycket blåare än igår. Det är själva blåheten som gör mig glad över att jag ser så bra. Hur är denna färg påhittad? Och ingen av måsarna utanför ser den. Men jag ser måsarna i den.
Timmen efter kommer man och hämtar mig. Rullar mig igen genom korridorerna, ner i hissar, iväg genom labyrinten till en avdelning för hjärnröntgen. Jag väntar en halv timme i ett kallt rum, innan en sjuksyrra kommer och hämtar mig. Hon lägger en vänlig hand på min rygg. Skjutsar mig till ett mindre rum, och vidare till något som liknar en uppförstorad rymdhjälm.
I samma stund jag får den datortomografiska huven kring hjässan blir jag lugn. ”Nu hittar de det”, tänker jag. Jag vet.
På väg ut hinner jag kolla in de enorma psykopatiska väggplanscherna. Hjärnans sektioner; skivade som tunna skivor skinka, eller hjärnaladåb, i förstoring. Ni har sett det i läkarserierna; de smarta fingrarna som pekar på ett pepparkorn, eller - värre - ett lagerblad i aladåben. Där sitter något.

Åter till avdelningen, snabbrullad i högervänstersvängar, men utan yrsel, av ännu en vänlig ung man. En timme senare kommer den stora ryskan tillbaka. Tittar på mig med ikoniska ögon:
- Du Gabriella, vi har fått svar från röntgen nu. De har hittat det. Du har en propp på fem millimeter på thalamus.
Jag drar in andan hastigt och håller händerna framför munnen. En skruv av sorg går rätt igenom mig. Ögonen tåras. Nyss var jag fågelfri. Jag var ett barn. Nu väntar jag i avgångshallen där ingen är evig. Döden lägger en välmanikyrerad hand på svängdörren. Push/Pull. Nästa. Som en hövlig advokat.
- Oj, fa-an. Shit .
- Lumbalpunktering behövs inte nu.
- Det var ju det jag trodde.
Jag skrattar med en suck på slutet.
- Den är inte stor. Och nu får du snart din medicin. Den kommer att försvinna. Eftersom. Sen har du förstås haft en liten syrebrist där. Men hjärnan kommer att reparera det. Eftersom.
Det var kryddpepparkornet jag hade. Inte lagerbladet. Och inte stora salladsbladet över vänstra hjärnhalvan; då skulle jag inte kunna tala ren svenska idag. Eller gå ut i korridoren själv, gå på toan själv, borsta tänderna, ta på mig sjukhuskläderna och noppriga tubsockor, modell 72. Jag skulle inte kunna knäppa knapparna, minnas telefonnumren till mina vänner, eller veta att jag har en odödlig kärna, som av någon anledning bär mitt namn.
- Du hade tur i oturen.
Ryskan ler moderligt, och lämnar rummet hastigt, svängande med sina enorma höfter. Hennes arbetspass är över. Mitt har just börjat.

Det är första dagen i en helt ny vecka. Måndag. Vad annat kunde man vänta sig. Det var söndag igår, och jag är söndagsbarn. Döden tyckte kanske att torsdagsbarnen var mogna för skörd i natt. Inte vet jag hur han sållar. Och inte betraktar jag Gud som den store Sållaren. Det är någon hantlangare under honom, som sköter den taffliga turordningen. Inget snille direkt, om ni frågar mig. Jag vet flera han tog bort ur registret på tok för tidigt.
Kylan har slagit till under natten och far som en glasklar pil genom rutan och rätt in i mina mottagliga ögon. En isblå septemberdag. Eftersom. Efterhand. Ska jag bli fri igen.
Känn ingen sorg över mig, Sankt Göran. Håll allt i beredskap. Låt vännernas tankar flyga som änglar omkring mig. Jag är visst lite ur slag.
- Jag håller tummarna för dig, säger en av mina bästa vänner i telefon.
- Det räcker inte, säger jag. Nu får du fanemej börja be.

__________________________________________________

Ni som är mina vänner, eller bloggvänner, ska inte låta detta oroa er. Hon i texten är på bättringsvägen. Bara cirka sju år äldre än förut. Vilket redan i augusti, lagom till födelsedagen, kommer att ha reducerats så till den milda grad att hon kanske blivit åtta år yngre. Man vet aldrig. Man tror.

Hospitale de curabile et incurabile: Kroppens dunkla natt.

Det är inte så många gånger i livet men på ett bryskt sätt upplever att man är på väg att tappa kontrollen. Sjösjuka kan vara ett sådant läge. Man har ingen trogen punkt som heter här-är- jag-heja-mig att ta fasta på, utan viks ner som en kasperdocka och kräks över relingen. Men då vet man åtminstone att helvetet är över när man kommer i hamn. Det hände mig en gång i Skottland.

Nu var det söndag och jag hade gått en meditativ och vacker promenad via Drottninggatan till Gamla Stan. Disigt väder, fina minnen från gränder och klubbar. Hem för att äta. Nyheter klockan 6. Vilar. Reser mig från soffan och svirrar till. Detta är inte sjösjuka, utan något mera luddigt. Jag går beslutsamt ut i köket för att laga mat. Men icke - köttfärs, lök, tomater och basilika står troget kvar på diskbänken när jag återvänder tre dagar senare. Nej, förresten, mitt i min förvirring klarade jag att langa in köttet i kylen.

Men jag klarade alltså inte att skära lök. Varje handling segade ner till en okänd nollpunkt av total overklighet. Vadå lök? Va fan skära? Häng tomaterna på busken.
Yrseln tog över. Lägger mig på sängen, tänker ”kräksjuka, kanske…”. Men ändå inte. Ringer för första gången i mitt liv 112. Medan jag talar med ansvarig personal blir jag tvungen att rusa upp och kräkas i kökshon. Eftermiddagens behag har vänt på en femöring. Det är höst i limbo.
- Vi skickar en ambulans, säger kvinnan i luren.
Som om inte Nog var Nog stannar hissen mellan två våningar när jag ska åka ner. På något underligt sätt lyckas jag omprogrammera den, som om jag startar om en dator. På gatan väntar ambulansmännen. Jag skjuts in och sätts ner och prövas med detektorerna som inte finner något fel på hjärtrytmen, pulsen eller blodtrycket. Det är kallt utav helvete i ambulansen. Jag är en sjukdocka. Något man kan testa något på.

Far genom en stad som jag inte ser och inte hör, kvällen är sen, det behövs inga sirener. Minns inte att man ens förklarade för mig vilket sjukhus vi var på väg till. Det blev St Göran, och det är jag under de kommande dygnen rätt glad för.
Men inte här på akuten. Jag blir lagd på brits, bredvid andra på brits. Kräks lite mer, fryser så jag skakar. Intill mig, på andra sidan ett skynke finns en 90årig man som är full med liggsår, men har en stilig profil (Karl den XII). Ännu lite längre bort på en bår, en man med blödande magsår. Och så en tonårskicka som kommit med kräksjukan till hospitalet. Där finns andra också, surr och gnissel, höga tydliga frågor, lågmälda tynande svar. En så kallad vårdare byter ett par ord och handlingar med mig. Han är en robot utan ras och kön. Tillknäppt och oempatisk. Men kanske mest trött.

Jag ligger på min brits och skakar som i frossa, och det tar tio minuter innan han ger mig en filt till. Jag tänker på döden, på min pappa, hans varma hjärta, och på en annan man jag älskat. Jag tänker bara på människor jag tycker om, inte ett skit på mina projekt. Jag ber till Gud. Det är nu en vana jag har. Hör här, säger jag, det här blir för kort. Ge mig tjugo år till, snälla. Gud, o Gud.

Det är ensamt. Ligga på en brits i fyra timmar, allt kallare. En vacker ung AT-läkare förbarmar sig med lite ord och frågor, en något äldre och klokare ställer fler frågor. Jag får göra klassikern: Låta mina pekfingrar mötas framför näsan. Säga Hu, Du, Mu. Sådana roliga saker. Lyfta armarna, böja knäna, säga mitt personnummer baklänges och framlänges, rulla med ögonen, vicka på öronen, trumma med tårna, ja, nu blir det fart på grejerna. Allt går bra.
Fast inte.
- Vi lägger in dig över natten för observation, säger den äldre läkaren med trygg jugoslavisk brytning.

Rullas nu på bår genom okontrollerbara jättelånga korridorer. Bara att ge upp, överlämna sig. Han som rullar mig till nevrologavdelningen ser tillräckligt snäll ut.
Jag blir omhändertagen så vänligt som man bara kan önska; av alla syrrorna, Lisa, Helena, Ulrika. In i fyrbäddsal där en alkis snarkar djupt (Hur kan jag veta det? Han sover med mössan på). Bredvid mig en kvinna med något epileptiskt, längre bort en trevlig göteborgare som kommit in på grund av en kvävande astmaattack.
Lisa tar blodtryck, puls, ekg om igen, och ger med stadig hand ett intravenöst dropp, och yes – detta kan kallas säkerhetsföreskrifter – just innan hon tutar i mig droppet frågar hon igen, inte efter mitt namn, det blev visst kvar hemma, utan efter mitt personnummer. Bra så. Jag har ingen energi, just nu, för personnummers-negg. Är bara så nöjd att vara någorlunda räddad. Och hospitalt nummerkontrollerad.

Nattsyster kommer in. Någon säger att jag nog ska lumbalpunkteras i morgon, och få en hjärnscanning. Sover ingenting denna natt. Natten när man överlever ska inte sovas bort. Man kan inte heller. Man är existentiellt helt nära sin livspuls, det är djupt, ofattligt, på ett underligt sätt vackert. Men jag tänker med klassisk Gabisk envishet: I helvete heller; här ska inte bli någon lumbalpunktering. Vägrar få en sprutspets i ryggraden. Det måste gå att diagnosticera det här på ett enklare sätt. Jag menar; hur svårt kan det vara?

Jag talar. Jag tänker. Mina händer är mina. Under över alla under.
De ska nog greja det. Jag beslutar mig för ett resolut nej till lumbalen. Möjligen är det ett intuitivt korrekt beslut. Men inte ens då kan jag somna. Alkisen snarkar oavbrutet. Ute blir det ljust, helt, helt blått.

Finns det verkligen något annat liv?
Inte som det här. Detta.
______________________________


(fortsättning följer; detta – mina vänner – är en cliffhanger)

Tack stjärna

Jag har varit sjuk, och kommit tillbaka. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Så jag tackar stjärnorna. Ni kommer - hur jävla poetiska ni än är - att få höra mer om svensk sjukvård här; sedd med mina ögon, utan kategoriska svar.

Det är en både rörande och bökig historia. Men det gav mig bilden av mitt hjärta helt, mina halspulsådror fina. Det sjunger susar flöjtar och pyser om blodet. Vet ni hur ett hjärta låter i en datorgrafiundersökning? Ett ljudligt Swosch, swosch, swosch, som om en val forsar genom vågornas motstånd, som om en ström pressas regelbundet genom en överfylld flodravin. En hjärtvåg pulserar med vild kraft, en våg som börjat någonstans i rymdbruset och nu fått sin boning i min kropp där den håller sitt ännu så taktfasta beat per minute. Detta blod, denna flod är det dramatiska livet. I love it. Och det som jag inte berättar om är på väg tillbaka till den rymd det kom ifrån.