Bland smådjur och harkrankar

Catharina Edin räddar smådjur och harkrankar, det fjärde häftet i Skuggserien utkom sent i oktober.

Ola Lindvall skickade iväg några frågor till författaren…


Ola: Du växte upp i Norrland, och bor sedan länge i Stockholm. Hur kom det sig att du började intressera dig för poesi när du var ung? (du medverkade ju bl a i vår tidskrift Den Blinde Argus ett flertal gånger).

Catharina: Så fort jag lärde mig skriva, började jag skriva dikter, alltså när jag var sex år. Det var mitt naturliga uttryckssätt, tror jag. Jag minns en rad jag skrev som barn, som jag gillar: »julen kommer lika tyst, som när en mygga bryter ett ben«.


Finns det något i Arvidsjaur som du saknar i din vardag?
Jag saknar allra mest utsikten mot bergen, som man har var man än befinner sig i Arvidsjaur, och enkelheten i livet, närheten till allt, och kontakten mellan människorna som bor där.


Vad kan du annars längta efter?
Jag längtar alltid till nästa jul!


Vad läser du just nu?
Jag läser W Somerset Maughams roman 'The Merry Go Round'.


Finns det några svenska eller utländska poeter/författare du kan rekommendera?
Jag kan rekommendera den brittiske poeten Ted Hughes, som för mig är den störste av dem alla.
Bland svensk poeter, vill jag nämna Göran Palm, jag läste honom som tonåring och han hade stort inflytande på mig i några år, jag hade t o m några av hans dikter på väggen, inramade som tavlor, jag älskade verkligen honom.


Du verkar vara väldigt produktiv och har berättat att det i dina anteckningsböcker finns fler än tusen dikter och du har periodvis också skrivit en hel del på engelska, och flitigt publicerat dig online.
Vill du berätta något om den något ovanliga tillkomsten av din första bok, som gavs ut i USA 2017?
Det var min vän Jan Freundschah, som jag träffat på en engelskspråkig sida där man publicerade sina dikter – hon tyckte väldigt mycket om det jag skrev, ja, hon älskade det så mycket att hon dessutom började översätta mina svenska dikter med hjälp av Bing, och till slut hade hon en hel bok, som hon gav ut i flera hundra exemplar, på egen bekostnad. Helt otroligt!
 

Det brukar heta att man ska läsa mellan raderna – vad är det man kan hitta där?
Mellan raderna hittar man mig, hahaha.


Förutom smådjur och ditt skrivande – vad intresserar dig?
Jag har fyra vuxna barn och två små barnbarn, vi har alltid varit väldigt nära varandra och träffas ofta. Jag är intresserad av bildkonst och teater, film och heminredning, jag tycker om att vara utomhus, promenera, fika, träffa kompisar -


När du tar med familjens hund på promenad, brukar du mata änderna i Årstaviken då?
Jag glömmer nästan alltid att ta med nånting, men jag lägger en förmögenhet på fågelmat varje vinter och matar småfåglarna på andra ställen, som t ex på vår balkong!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tre dikter ur häftet Catharina Edin  Räddar smådjur och harkrankar

jag skriver vägnät

tar staden med mig
vart jag går

gatuslagsmål, vägförbindelser
rentav tågräls

alla gator är en och samma




*




jag har människor flanerande
i mitt inre

jag är en enda lång
boulevard

där jag tar slut, börjar jag om





*

  
i akvariet förvarar jag fisk
tills de kan stå på egna ben

jag uppfyller deras önskningar

räddar smådjur och harkrankar 

från drunkningsdöden

de får all min tillgivenhet

om natten vandrar jag dit
där det trollas med ljus och mörker

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Häftet finns att låna på Kulturbiblioteket i Kulturhuset i Stockholm, och att köpa på St Paul Bok & Papper, S:t Paulsgatan 22-24, vid Mariatorget i Stockholm.

Vill du beställa så kontakta Ola på Instagram @dubbelpoeterna

Håll ner huvudet

vi höll en låg profil

avvaktade i dagar
oroade oss för drönarna

i rummet låg en stor matta på golvet
dämpade ljudet av oss båda
det var som att vi inte fanns

kontrollförlusten plågade oss
det fanns inga garantier
vattnet smakade järn

formuläret du motvilligt skickade in
läckte personuppgifter och positioner
ett vinande ljud över husen

nattetid passerande fordon, män, kanske rävar i sakta mak
i det svepande sökarljuset skränande kajor
som strax slog sig ner på hustaket intill

Rock against raggare

 

När punken nådde Småland
köpte jag en basgitarr på postorder
lyckades koppla in den i en gammal rör-radio
utan att vare sig radion eller basen blev strömförande

vi repade några gånger i familjens källare
föräldrarna alldeles för snälla, naiva inför oljudet
den ende som kunde spela i gänget, R, gillade Thin Lizzy
på gymnasiet gled han omkring i lång päls och röda skinnbrallor
han sa hejdå rätt snabbt, men polaren H köpte en fuzzbox
lärde sig ta barréackord, vi tyckte att vi kunde spela ganska snabbt
vi läste Schlager och NME, snart vrålade vi gabba gabba hey

året därpå bytte jag upp mig
insåg att Peter Ivarss hade en Fender 

småstadens ende tillgänglige trummis H hade hår på bröstet,
L, från fotbollen, ägde en elgitarr och var musikalisk på riktigt
vi blev en udda trio, vi ville markera vår särart och döpte vårt band till
»De tre små vita kaninerna som springer över Den mörka heden«

jag fixade en flanger och ett eko, gitarristen hade magiska fingrar
vi namedroppade ofta JD, TT Reuter och A Certain Ratio
och hyrde ett övergivet kontor nära Åbro bryggeri
ibland klev det in folk i replokalen, fulla, gapiga, på väg
till eller från stans enda diskotek, som också låg i närheten

RW skrev subjektivt fint om oss i lokaltidningen
ingen av oss kunde sjunga, vi övertalade K att vara med
kravet var att alltid röka John Silver på scen och på foton
han kunde inte heller sjunga men kunde se cool ut, det räckte
han gillade Discharge och The Stranglers, det räckte också

flyttlasset gick till storstan -86, vi ordnade en andrahandstrea
i en delad replokal i Farsta bytte vi namn till det muntrare »De Nakna & Levande«
vi var med i lokalradion och trodde nog att allt snart skulle lossna

i backspegeln är det väl uppenbart att det nya bandnamnet
lät lika mörkt och deppigt som det tidigare

efter nåt år rann allt ut i sanden, det hände att jag sov i replokalen
men vi skapade fina minnen, och som trio spelade vi åtminstone på festivalen

. . .

Texten är ett utkast, och ingår antagligen i en kommande utgåva på temat »musik«.

Texten ingår i FUZZBOX, en 7-tumssingel utan vinyl på temat »musik«.

 

 

NY BOK: NATTBOK C

Thomas C Ericsson släpper en ny diktsamling, hans femte, sedan debuten 1992. Great! Jag har väntat på det. 

Foto och formgivning: Karl Larsson

Den nya diktsamlingen, som ges ut av Magnus Grehn förlag,  är i mycket en reaktion på Coronans framträdande som ondsint makt i ländernas självförsvar. Den första dikten är daterad 11/3 2020, vilket sammanfaller med det första rapporterade dödsfallet i Sverige för denna pandemi. 750 dagar senare tar författaren klivet ur ur bubblan där han befunnit sig, i det avstånd som vuxit upp till andra människor. Under tiden har mycket hänt, diktsamlingen har börjat leva sitt eget liv, kanske har dikterna rentav börjat konspirera för att hitta vägen ut ur skrivkammaren. Men poeten har hållit emot. Vänta en stund till innan ni ger er ut på banan igen. Det finns så mycket att komma tillrätta med här, den mentala kölden, bristen på uppskattande ryggdunkar, såret av rekommendationer att undvika all omedelbar kommunikation. I stället är det dikterna som har börjat kommunicera med omvärlden och det gör de med den äran.




vaknar 04.46

den tunga andedräkten

räknar hjärtslagen

radion viskar

alla är ensammast om natten




(NATTBOK C släpptes här som e-bok, söndag den 5 juni kl 12, och var tillgänglig gratis i 60 timmar fram till kl 24.00 tisdag den 7 juni. 

Den tryckta diktsamlingen kommer ut längre fram i sommar och kan beställas från förlaget magnusgrehnforlag.se )

Andreas Björsten

En kråka på villkorstrappan

FOTBOLL. I samband med att publikrestriktionerna nu tas bort och att den allsvenska fotbollen åter kommer att få (i alla fall nästan) fullsatta läktare, så har Polisen och NOA, Nationella Operativa Avdelningen återigen gått ut med villkor till fotbollsklubbarna. Om det sker »ordningsstörningar« på en fotbollsmatch så ökar straffet till nästa match, med t ex publikneddragningar, som vi och många med oss menar är en kollektiv bestraffning. Polisens hantering av detta har mötts av kritik och lett till en infekterad debatt som pågått i flera år, och vill du läsa mer så är en ingång att börja på Aftonbladet.

Under pandemin kunde vi inte gå på fotboll, så vi lade energi på att skriva klart den bok som vi pratat om en tid. Vi, det är alltså undertecknad och Jan Hjalmarsson.

Nåväl; här kommer vår dikt Gråkråka ur diktsamlingen Bänkrader som utkom i våras.




gråkråka

jag har lärt känna en sällskapssjuk kråka
som livnär sig på förluster
på besvikelser av olika slag
den har en vaggande gång

flyger både kraftfullt och långsamt

likt en gökunge har den funnit sitt bo
bakom mina revben
den har bryskt knuffat undan
känslan av samhörighet

en rutas tomhet
visar nu läktarens tomma gap
den vi inte längre har tillträde till

men det finns en frizon
strax under hjärtat
dit fågeln inte kan nå
en armerad plats

för både livsbejakare och dysterkvistar

en trappa upp
uniformernas chefer håller låda
lägger rökridåer över ståplats
en brist på samförstånd
kring den de definierade goda ordningen
deras långa fingrar i kors

tifodrömmars höga pris
villkorslös kärlek
kom en trappa ner

avgå alla
eller ställ er upp
 

-----------------

 

Eftersnack: Vårkråka har funnits på Tennstopets vårmeny sedan 1972, och serveras med Pommes Williams, cognac-gräddsås och gelé. Precis som korpen siar kråkan om dödsfall och andra olyckor.
Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet bildades redan 1945.

 

De kvarvarande exemplaren av snart slutsålda Bänkrader säljs bl a på 69:ans Spel och Tobak i Stockholm.

Armadillo

Ur bokhyllan

Dikt: Tid

Diktsamling: Bältdjuret

Författare: Anna-Karin Granberg

Förlag: Wahlström & Widstrand 1989

Jag går längs en gata och vet inte

hur länge jag ännu ska gå. Så länge

villebrådet springer och de döda sörjs.

Tätt bakom ryggen har jag skuggan

av mitt eget liv, och början där det

redan nu har slutat, och slutet där det

redan nu har börjat. Jag forsätter gå.

Fråga inte mig vad det var som blev fel,

fråga inte mig.

Ljudet av portar som slås igen, järn

mot järn. En dag kan vara ett återtagande

av en kvadratmeter förlorat land.

Hämnden i att forfarande vara vid liv.

Bältdjur, cred: pixelartisten G. Casamasso på Renderhub.

Patiens

lyssnar på en repris
av ett tal till nationen
när det är som tuffast är vår sammanhållning som starkast
lagom mycket karantän ska det vara
framför tv:n får jag en sockerkick
av svampig sockerkaka och flyktsoda
så jag lägger en kairopatiens
för att lugna mitt oroliga sinne
men den går inte ut
det gör inte jag heller
stannar inne hela eftermiddagen
vilket dämpar oron en aning
ute mörknar det, jag tittar på foton
som jag samlat på mig
av Sharin Foo och hennes bältdjur
en helikopter hovrar
över de regnvåta hustaken

Fläckar av Henry Parland

En retweet från en viss @CAltgrd gjorde mig uppmärksam på att Henry Parlands samlade verk ges ut i en s.k. textkritisk utgåva, fritt tillgängligt online, genom det Svenska litteratursällskapet i Finland.

Henry Parland var en förgrundsgestalt inom den finlandssvenska modernismen trots att han gick ur tiden redan vid 22 års ålder. Här ett smakprov, ur Idealrealisation från år 1929:

I. Fläckar.

I.

Dagarna växa –

en rad vita spöken

– gengångare

som återkomma och försvinna.



II.
 
Den sjuka natten

blek och tyst

lyssnar

till de unga lövens

förvånade prassel.

Röda eldar

fräta dess barm,

fräcka fåglar

jubla och sjunga

Sol!   Sol!



III.

Visst

är havet som en kvinna

trots oljefläckar drivkanistrar. *

– – – –

Det tycker om

att flirta med solen

och klä sig naket

för månsken.




*I kommentarerna till den utgåvan står det t ex:
»3. drivkanistrar: Behållare eller dunkar av metall innehållande smuggelsprit som lämnats att driva i havet i väntan på att plockas upp; under förbudslagstiden (1919–1932) lade sig fartyg lastade med sprit på internationellt vatten utanför finska kusten och alkoholen hämtades i land med snabba båtar.«

© Henry Parlands Skrifter. Digital textkritisk utgåva. Svenska litteratursällskapet i Finland.

Vraket

dräkten otymplig och hjälmen tung /
inte riktigt den sikten Frank hade önskat /
ty vraket låg så djupt i dy /
[osv]

Björsten på S:t Pauls vid Mariatorget

Redaktör Björsten läste i lördags ur sin nya diktsamling »Muntliga åtbörder« i den trevliga och stökiga bokhandeln S:t Pauls Bok & Papper vid Mariatorget i Stockholm.

Efteråt blev det spontan diskussion bl.a. om namedropping, om att vara hemlös och om att förbli sann i sitt skrivande.
Dikterna är utgivna av Fri Press.

Vi är alla skyldiga att vakna

Det lilla hålet där den går in
utgången där den sliter sönder skallen
den pekande handen
kroppen på andra sidan gatan
en grå hög
om man springer i sick-sack
kanske
rörelsen
one of a kind
one kind

det snöar nu
stora snöflingor
i varje ton hennes röst
inte djurets
inte gatans
glasskärvorna
vakenheten i natten
hans natt
att allt blandas i fiktion
verklighet
i minnet av massakern
vad som hände
vem som var ansvarig
glömskan
förträngningen
förnekelsen
spectral analysis
as spectral analysis
jämförelseobjekt
to do just this
jag vet inte
jag vet inte
the art of making one word speak several times
bloody culture, isn’t it?

~

Med anledning av attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo har jag lånat dessa rader ur dikten «Händer« av Marie Silkeberg. Du kan lyssna på hennes uppläsningar här.

nagelskulptriserna

nagelskulptriserna på Lästmakargatan
har olikfärgade munskydd

jag stirrar oblygt när jag långsamt passerar på trottoaren

förvånas över de stora skyltfönstren
och priserna

om det inte vore för patienterna
kunderna
i civila kläder
kunde jag misstagit mig
och trott att nagelskulptriserna
vore operatörer
eller narkosläkare

Och ärligt talat

Detta är inget hotbrev; ingen utpressning utan en dikt skriven av »ett kontrollfreak«.

Dikten kommer från Nyckelviksskolans vårutställning. Jag tog en bild, men missade att notera författarens namn…

Tänk på katten

När jag läste Malins roliga glass- och katt-text här tidigare så kom jag att tänka på en annan dikt som har fastnat hos mig. Det är ju någonting speciellt med katters tassar, de är tysta och vassa, sammet med klor, och trampdynorna är slitstarka fast de ser så ömtåliga ut. Och, alltså, en dikt som jag har burit med mig ända sedan jag först läste den är Ann Jäderlunds "Ledton", ur Vimpelstaden, som slutar med orden:

Tänk på katten
Tänk på katten
Tänk på kattens tassar!

Jag har inte funderat på mycket på vad "Ledton" handlar om – jag har bara haft de där raderna hos mig och de dyker upp ibland när jag umgås med katter – och katten återkommer ju flera gånger i diktsamlingen precis som andra ord. Men just nu när jag läser om den så tolkar jag "Ledton" som en vädjan om försiktighet eller något slags lyhördhet. Människor kan vara klumpiga, högljudda och osmidiga – vi vill gärna spela, sjunga, prata, nå fram till varandra men det uppstår så lätt hål, luckor och gälla toner – och då kan man se kattens tassande som en kontrast till allt det där. I sin helhet ser dikten ut så här:

Tänk på din hand som ett hål
i den andres huvud
Tänk på det blå, där det
lossnar
ur stycket
och blir en lucka
Tänk än en gång, och gå
en ton
till nästa gälla upp
Som blindhet i din hårda
mun

Tänk på katten
Tänk på katten
Tänk på kattens tassar!

Jag kommer också att tänka på den där gamla nordiska myten om kedjan som ska binda Fenrisulven – en länk som är smidd av sådant som inte finns: bergens rötter, fiskens andedräkt och klampet av kattassar. Katter är paradoxala på något vis, mystiska, magiska, det vet ju alla, och det är också något vi människor gärna applicerar på dem. Så för mig handlar nog dikten också helt enkelt och simpelt om respekten för djur: Tänk på katten och kattens tassar, tänk på att en katt är en levande varelse, den är som vi men ändå inte, den har tassar i stället för händer; bry dig om den, låt den vara på sitt eget sätt och se den för vad den är.

Om litteraturens kommersialisering

"It’s possible that the fact that literature has been commercialized now in a way it never was before has had an influence. That is, the fact that people now talk about “bestsellers,” that fashion has an influence (something that didn’t use to happen). I remember that when I began to write, we never thought about the success or failure of a book. What’s called “success” now didn’t exist at that time. And what’s called “failure” was taken for granted. One wrote for oneself and, maybe, as Stevenson used to say, for a small group of friends. On the other hand, one now thinks of sales. I know there are writers who publicly announce they’ve had their fifth, sixth, or seventh edition released and that they’ve earned such and such an amount of money. All that would have appeared totally ridiculous when I was a young man; it would have appeared incredible. People would have thought that a writer who talks about what he earns on his books is implying: “I know what I write is bad but I do it for financial reasons or because I have to support my family.” So I view that attitude almost as a form of modesty. Or of plain foolishness."

Läs hela texten ur en intervjubok med Borges. Så roligt för alla oss som skriver, vare sig man håller med eller ej. Själv gillar jag att han säger att litteratur är psykologi och handlar om individer. Nåt att lyssna till i struktur-rafsets tidevarv.

Och därmed säger jag hej och farväl och tack för de här sju åren, till Argusbloggen. Vi hörs igen, på de sju haven.
  
Jorge Luis Borges on Writing: Wisdom from His Most Candid Interviews

“A writer’s work is the product of laziness.”

Twitter goes Argus

Kan inte låta bli att vidarebefordra:
En riktigt kul tweet från gud vet vem.
Nån som fått lite nog av Biskops-Arnö i alla fall.

Men det har ju inte vi. Så:
Hitta dit!

Värd en repris: Tranströmer

Är det inte, säger jag till mig själv, i min kvällsliga soliloquy, är det inte någonting med Tomas Tranströmer och Sverige?
Hur kan denna självklara fråga ställas? Han är ju svensk, född här, uppvuxen här, skrivande på svenska. Liksom Lagerkvist, Lagerlöf och Martinsson. Jo, och alla de var också bärare av denna svenskhet.

Men alltså, med Tranströmer – något annat. Han glider som i en eka på en tid av ljus, vattnet glittrar och bara om man kikar ner syns skuggan från båten, och bumlingar på botten.
Han är en som transcenderar tiden, och ändå är han så mycket ett barn av sin tid. 50-tal. 60-tal. Decennier som byggde Sverige, byggde en självmedvetenhet i trygg förankring.

Ingenting av det jag säger nu är något att ha för professorerna, det har jag heller aldrig brytt mig om.
Men jag ser den där sensible mannen, uppvuxen med ensam mamma, morfar, släkt och kusiner. Ser ett samhälle av annan art, mer metodiskt, långsammare. Var och en tar inte studenten, men för dom som gör det och går vidare till universitet, för dom som kommer från vanliga familjer och stiger in i det akademiska, betyder det någonting.

TT, ser ut att leva i kraft av sina två begynnelsebokstäver, som tillsammans liknar en port, ingången eller utgången till en stad, ett skyddat hus, en rakhet som bär upp ett tak. Samtidigt liknar tecknet ett samhälle som går att lita på. På samma sätt som TT:s klienter i ungdomsvården, måste ha litat på honom, psykologen.

Sällan sedd i debatter denne man, sällan gör han väsen av sig, slår sig sällan för bröstet. Inget vet jag om hans politiska hemvist, men jag vet att en del av hans sinnelag blev kvar i den kristna sfären, och i det okorrumperat gammalsvenska.
Han är på en gång så modern, att varenda en från sextiotalet och framåt beundrar honom, samtidigt så tidlöst förfinad, ansvarlig och ödmjuk, att han ser ut att kunna vända sig om och se torpare och snickare och fiskare i ögonen. Utan att försöka vara folklig, är han en av folket.

Född i en tid när stora delar av alldeles vanliga svenskar fortfarande bar sina författare med respekt och intresse, när folkbildning var legio, och författaraftnar inte i första hand var till för att sälja in sig.
Om det regnar håller folket ett paraply över Tranströmer, om det åskar är han någon annanstans, om det handlar om politik är det ingen som frågar honom.

En känslig man, utan annan makt än sina ord. Stående på en refuge mitt i gatan, i ett samhälle som kör förbi honom till höger och vänster. Men där han står finns en annan riktning; uppåt, nedåt, utåt, och inte minst - inåt.
Sverige vidgar sig, men inte globalt, utan sfäriskt. Tranströmer lever, men hans gestalt är snart inte synlig. Alla de stora babianerna ska köra om och förbi. Gläntan där han en gång satt och mindes första raden av sin första dikt. I en skog som inte längre finns. I ett samhälle som stagnerar. Och låter godheten dö ut i en flod av pengar.

Men det finns en ficka i tiden. Där står Tranströmer, i år och alltid. TT. Ingången och utgången, porten till en stad byggd på andra värden. En plats där riktningarna virvlar förbi, utan att han rör sig. Jag vet, det är en gammal bild av en vis man, och det skäms jag inte för, även om det är en idealisering, även om det är otidsenligt.

Om jag ska göra som TV-gästerna gjorde en kväll, och välja en av hans många rader, väljer jag den här:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Och där någonstans: Porten.

-------------------------------------------

(Från Gabis Annex  6/10/11)

Jordunge

Det står en dörr
och slår
någonstans där jag inte är

det går ett barn
det är en flicka

man plockar upp
hennes hud
ur jorden

Obegripliga begär finns
och härskar

Nyfunnen poet: Peter Mickwitz

onej

ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej
nej det angår nej inte att göra nej något alls just nu ja
angår nej allra minst när ja är det som anstår nej ja
är inte mindre än ja är ett pladderdjur med
blåmärkta öron och en välsmekt mage ja
anför en här av bokstäver som krigar
mot osynliga fiender i nejs blodomlopp ja
angör nej inte vid den där ja är ingen
klockboj ja visst är ja anhörig till den där
som ligger där och pratar om sej själv
trots att den är så hemskt och dammig



Ur som du gör dina cirklar unt detta utanför (2012)

Och här finns hans blogg.

Ferlinpriset till Bruno K Öijer

för din skull ska vi säja
att det är 1181
för din skull ska vi säja
att du står på en kall, dragig borggård
för din skull ska vi säja
att du ruskar himlen
tills stjärnorna ramlar ner
och slår gnistor vid dina skor
för din skull ska vi säja
att du föds igen
för din skull ska vi säja
att du står bakom våra caféstolar i kväll
för din skull ska vi säja
att du håller för våra ögon och ber oss
gissa vem det är


Ur: Giljotin, 1981

Läsning: en essä av Thomas Evertsson i tidskriften Ordkonst.