Ledsen att behöva säga det, men det här tycker jag är en riktigt dålig lyrikrecension och som sådan dessutom ganska typisk (lyrikrecensionen är förvisso ingen lätt genre).
Det handlar inte om att den skulle vara "alltför avancerad" eller något sådant, i själva verket är den ganska amatörmässig; om man nu inte ska tolka det som att Anna Hallberg på ett rutinerat sätt undviker att säga något bestämt om Tuija Nieminen Kristoferssons lyriksamling eller, som den heter, "Trilogi".
Anna Hallberg gör ett slags innehållsreferat, hon citerar och parafraserar. Vi får veta att det är en "imponerande trilogi" och att författarinnan "rör sig /.../ mjukt i språket".
Men varför är diktsamlingen viktig? Är den över huvud taget viktig? Vad är författarinnans ärende? Om detta inte ett ord i recensionen.
Det är riktigt dåligt både som konsumentupplysning och litterär analys.
Om man till äventyrs väntar sig något slags omdöme i slutet av recensionen kommer i stället Anna Hallberg med ett rent Västgötaklimax: "Mitt i alltihop döljer sig en stillsam humor som nog egentligen är mer full i fan än vad man först kan tro."
Okej, vad vi har här är något som vi är så vana vid att man i de flesta fall inte ens reflekterar över det: En Bonnier-författare recenserar en annan Bonnier-författare i en stor och dominerande Bonnier-tidning. Resultatet: ännu en ljummen recension.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Elbolag och bokförlag,
energi och energi,
och vad slags energi som betalar sig för vem,
och varför, och var den kommer ifrån. Det är frågan.
Och vilka resurser som blir utnyttjade i överkant:
Kärnkraft, älvar, sex, våld, kol, litteraturteori, syntar, kinesiska kvinnor, språkmaterialism, pr, kotterier, strebrerier, genusteorier, kokain, vapen, feodalmakter, Etc.
Man får helt enkelt tänka stort: Efter att något varit överutnyttjat måste tanken tänka om, energierna vända sitt lopp.
Abstrakt sett: Dialektik.
Mänskligt sett: "Att vara eller inte vara - det är frågan". Och vad därutöver är - är ihåligt.
Håller med dig, Andreas, det är just den där typens recensioner som jag också är urled på att läsa. Det är svammel om svammel, inte mycket mer. För mycket svammel, flummel och dekonstruktionism undergräver litteraturkritiken, man kan då lika gärna lägga ner, det finns ändå inget vettigt att säga mer, bara en stor, degig kötthög frånåkt sitt skelett.
Mer skelett i litteraturkritiken, tack. Hellre feltyckande än inget tyckande.
Skicka en kommentar