Agota Kristof talar inte mycket om Gud. Hon talar om sådant som är både bergfast och upprörande ungefärligt. Stämningar drar förbi i kvällsljuset och hon är verkligen en Centrallyrisk front utan fruktan.
Förutom kärleksaffärer talar hon om jaget i vågskålen och om de fula drömmarna om att allt skulle vara annorlunda. Industrierna drar henne inte intill sig men hon hamnar där.
Agota Kristof, född ungrare 1931, deltog med sin make i Ungernrevolten 1956, flydde till Schweiz där hon blev kvar och levde större delen av sitt liv. Hennes litterära berömmelse grundar sig på det hon skrev på ett för henne främmande språk – franskan.
Men det första hon måste göra var att återerövra ett gammalt, själens språk som hon lämnat bakom sig, hennes tidiga dikter vilka förkom i flykten. De är rekapitulerade i den nya diktvolymen Spikar (övers. Kennet Klemets).
Sedan har hon som poet vissa kännetecken, som att hon föredrar hösten framför sommaren och våren. Bernur gör en stor poäng av detta i sin recension av boken, han skriver att hon väl kan mäta sig med svenska ”deppisar” som Karin Boye, Stagnelius och Vilhelm Ekelund.
Sorg eller apokalyps?
Så här skriver hon
om oktobers ljus:
Detta ljus gör
ditt ansikte glåmigt
detta ljus liknar
döden
du har också
kommit ända hit
ledd av detta ljus
och av oktoberkvällarnas
förnärmade sorg
Titeldikten ”Spikar” handlar inte om långfredagen, som man kanske skulle kunnna tro, utan om att stänga in sig i ett materialistiskt universum som är diktjaget främmande men välbekant så till vida som hon lever i den där byn med andra människor. De kommunicerar genom himlars gång, genom stormar, och sol som ständigt ändrar sin belysning. Det är det inre landskapet som avtäcks liksom höstens tålamod som går genom dem.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar