Pooneh Rohi, Genljud (Pamflett, 2024)

En bok på nästan 400 sidor text men hälften är blanka sidor. I själva verket är inlagan på under 1000 rader, då endast ett fåtal dikter är över fyra rader. Intrycket blir kluvet, boken är en generös skrift som samtidigt känns instängd i sig själv. Den offrar inte många rader på direktkommunikation med läsaren, den talar snarast direkt till och om sig själv.

 

jag bereder platsen

för vintern

planterar pelargoner

i nya krukor

 

och platsen

ler mot världen

och stjälkarna är

utan början och utan slut

 

(s. 157-159)

 

Det är klart, att efter Ola Julën och Orissa är det mesta tillåtet eller gjort  i svensk poesi vad gäller speciellt mängdverkan.

Orissa är skum för den både känns tjock och tunn, samtidigt, lite som Pooneh Rohis dikter, förutom att Ola går ut mycket hårdare och håller uppe stressen genom hela sin diktsamling..

Genljud som är hennes första diktsamling efter bl.a. romanen Araben står verkligen för en typ av poesi som gör mig konsternerad. Det är en till det yttre väldigt tjock samling (det tror jag att jag redan sagt), med hårda pärmar dessutom. En tuff satsning för lilla förlaget Pamflett.

Jag talade om en koppling till Ola Juléns Orissa men innehållsmässigt är det inte så. Nej, Genljud har ett annat syfte. Bokens tema är flyktingens väg genom den natur och kultur som omger henne dit hon kommer. Barn som kommer hit till Sverige ställer allt på sin spets och får diktjaget att undra över det kyliga klimatet med urgamla rullstensåsar här i norr, Hur ska hennes barn känna sig hemma här och hur ska de lära sig att tala till växtligheten med ett språk som den förstår? Det är andra föreställningar, andra färger, andra arter. Nu verkar inte barnen lida över det, utan snarare i ökande takt vända ögon och sinne mot den nordiska miljö de har att leva i, medan diktjaget-mamman drömmer om en återgång till ett mer genomvarmt klimat där människorna upplevdes annorlunda än i det nordiska.

Som synes av diktcitaten här ovan greppar även mamman denna förvandling med ett relativt lugn, bygger så småningom sin egen närvaro i det nya landet.

Det här är möjligen en banal historia, centrum saknas, orden radas upp på ett sätt som är vackert men knappast erbjuder någon överraskning eller något djupare utspel. Projektet omplantering av små människor till en annan trädgård  av mörker och kyla under större delen av året dominerar helt.

Pooneh Rohis språk har en fin fingertoppskänsla, kanske är detta en del av vad som brukar kallas för gröna fingrar!  I sin dubbla åkallan av det liv som ligger framför henne (liksom av det liv som liger framför hennes barn) räcker rösten inte riktigt till för att hålla uppe intresset i uppemot 400 sidor. De blanka sidorna, som är varannan sida i boken, förklarar jag med tanken att de visar upp avtåndet mellan nord och syd, mellan gammalt och nytt.