Byggmästar ger ut ”Snöapan” (Fri Press, 2024)

Det är på sätt och vis en nytändning där de lekfullaste och samtidigt allvarligaste orden är tillbaka i hennes lyrik. Liksom när hon var ung och gav ut titlar som För upp en svan (1992) och Bo under ko (1997). Nu är det lyrikböcker som Låt hjärtat tala hjärtats språk (Fri Press, 2022) och den nya Snöapan som delvis plogar upp en ny väg.

Hennes böcker med japanskt-religiöst tema bryter vallar och fördomar kring buddhistiskt färgade lyriska utryck, som om inte deras erfarenheter skulle kunna ta språnget till att också bli ditt livselixir. Jag gör inte reklam för några företeelser här men haikudikter har ju blivit en hävstång till oändligheten också i USA eller hos Il Svedese. Vare sig du är troende i någon form eller sökande i det rationellas byk är det ditt eget liv som står på spel. Utanför barndomens småstad väntar vad? Allt måste inte vara new age eller nya vågen.

Vad gäller esoterismen har den sedan länge utgjort en blandning av västerländska och österländska fåglar, några tysta, andra sjungande sina själars äventyr. Det finns bluffar och sedan finns det äkta varor, för att tala med Cohen i Book of Longing (2006). Vad gäller Byggmästar blir hon till en del av de mystika erfarenheter hennes lyrik sjunger om, men skämtlynnet är hos henne trots allt aldrig riktigt långt borta. Det språkliga skuttet genomströmmar hennes bilder, ofta som en ynnest. Att hennes nya bok består av 42 numrerade dikter är också en händelse som – nästan – ser ut som en tanke. Vad var det nu för nummer som livets mening slog läger på? Fråga inte mig om kultböckernas sanningar.

 

Här dikt 29 ur ”Snöapan” citerad i sin helhet.

 

 

Hon berättade för mig

att hon i tjugoettårsåldern

lagt ner svärdet

 

och tagit två kurser

i en japansk meditationsteknik

som gjort att hon lärt sig

trösta och hela med händerna

 

efter det hade hon ägnat

hela sitt liv åt att skriva poesi –

varje dag i avsikt att hela

de sjuka själarna och låta

den stridslystna krigaren

som vi alla bär i våra hjärtan

komma till ro

 

hon hade skrivit kort

och kärnfullt eftersom tiden

snabbt höll på att rinna ut

Glenn Bechs dikter väcker ekon

Hur många svenska poesiböcker – inklusive översättningar till svenska - ges det ut per år? Runt 500 per år är svaret. (Källa: KB.) Är det mycket eller litet? Ja, kanske är det för mycket eftersom det mesta av denna utgivning aldrig blir omtalad eller diskuterad på kultursidorna, inte ens om man räknar in bloggar.

Med tanke på att det är så pass mycket poesi som ges ut kunde man vänta sig att utgivningen skulle ge ett livaktigare intryck. I stället ter sig diktsamlingar väldigt ofta förutsägbara, kanske inte till sin grundidé, men när man ser till hur böckerna utformas och ämnet för dikterna gestaltas; ofta liknar det ett kompendium, en blandning av texter från ett universitet. Författaren bestämmer sig till exempel för att skriva något om olika sorters gräs, om grus. om rosor eller om kristna anakoreter. De mest obskyra ämnen kan komma väl till hands inom poesin. Ofta redovisas ”undersökningen” (annat ord för dikterna) i form av fragment uppträdda på någon slags tråd, som dock oftast är väldigt svår för läsaren att uppfånga. Ingen väntar sig att det ska vara direkt givande att läsa det ibland väldigt krystade innehållet.

Sen finns det undantagen, de som med lätthet (synes det) svingar sig upp från trapets till trapets i ordens magiska belysning, där de tar sig en tur och hoppar över skaklarna med bitande resonemang och avtäckta fasader i det ljugande kungariket, allt med ett väldigt driv. En del författare kommunicerar med lätthet genom svåra ämnen och dysterhet tills orden återigen kommer att fungera som levande kickar. Dansken Glenn Bech gör just detta och hans diktsamling Jag erkänner inte längre er auktoritet från 2022, översatt 2024 av Michael Larsson för Ellerström, är ett underverk. Det liknar på intet sätt den av sin egen dussinexistens uttråkade dikt som vi dessvärre blivit vana vid att vänta oss.

Glenn Bech är författare i dryga 30-årsåldern, uppvuxen i lågstatussamhället Horsens på Jylland, långt från statusfirande småborgare i Köpenhamn. Han är den förste i sin släkt som pluggat vid universitetet, vilket han närmast gör till en fetisch, att vara den utanförstående, outbildade, som vänder sig mot  bilderna för att sluka.

I ca 180 dikter talar han i ett furiöst tempo om klasskamp, fattigdom, HBTQ- frågor, ja snart sagt allt som blivit laddat mellan himmel och jord. En sak kan man i alla fall vara klar över, han talar från den underpiviligierade sidan.

Bechs dikter är en både litterär och utomlitterär sensation, kan endast jämföras med Yahya Hassans framträdande i dansk offentlighet eller Larry Silváns på den finlandssvenska sidan. Jag skulle kunna citera vad som helst, och orden skulle ändå inte räcka till.

 

Nöjer mig med dessa fyra rader:

 

        HAVSUTSIKT TILL FOLKET

        AKTIER TILL FOLKET

        STADEN ÅTER TILL FOLKET

        TID TILL FOLKET

 

Strunge lyssnar,

 

Intryck från poesiåret 2023

Den länge efterväntade boken Poesiåret 2023 (Örnen och kråkan) har nu kommit ut. Den bekräftar att intresset för poesi är i stigande, men att huvudingången för unga och inte längre så unga poeter har flyttats till communityn, uppläsningen, stencilförlaget och bort ifrån de stora förlagen som behåller sin andel lyriska utgåvor men inte visar någon större engagemang i utgivningen. Mellanstora förlag ger inte ut någon poesi alls. Det är MWO som skissar denna utveckling.

Snyggt är annars hur Fri Press i Poesiåret 2023 lyfts fram som det kanske viktigaste förlaget bland de minde och oetablerade som Örnen och Kråkan inte offrar någon enskild betraktelse över.

Det är nämligen två diktsamlingar utgivna på detta charmiga förlag – som jag själv är partisk inför - som avslutar årets upplaga. Det är Eric Fylkesons Flyktdjurets dikter, som tillsammans med Peter Lindforss postuma De långa resorna är över ges det sista ordet av redaktören. Fri Press behåller laddningen i dikten, den som en gång i tiden odlades av Poesiförlaget och andra undergroundrörelser.

Ingenting med noja

En gång i tiden

ville jag starta en

poesitidskrift

som skulle heta

Paranoia

 

Nej, inget med noja!

utbrast min kompis Leif

provocerat

och gömde ansiktet

i händerna

 

I själva verket

sprack idén

på att alltför många ansåg sig ha

ensamrätten

till sina upplevelser

Ingen återvändo - John Cooper Clarke

Där kommer John Cooper Clarke

han tycks ha bråttom

han lutar sig framåt

Men något hindrar honom

från att falla

och det är inte drogerna

det är hundögonen

 

En gång skulle JCC

uppträda på Hultfredsfestivalen

Han tog sig inte dit

Han gick vilse

ute på havet

vi sökte hans fotspår

länge och väl

Det känns inte bekvämt

Nerstruken, rak och ärlig var Gunnars egen poesi. Han var rätt man att tömma lägenheten. Han såg till de mänskliga och konstnärliga värdena i denna övergivna spelplan. Den instängda lukten. Tills han hade lokaliserat dikterna.

Hans försvunna vän och kollega hade förmaningarna i sitt huvud från folk som ”inte drack”. 

Peter gick på ständiga, nervösa promenader innan avgörandets stund. Skulle han hitta vägen ut ur sin situation? Han kände sin vänskap med den stora sångartisten för första gången som en börda, för vad kunde han göra annat än att göra andra besvikna, liksom sig själv.

Stockholmspoeten från Östermalms baksida var på flykt. Han smet åt sidan vid Filadelfiakyrkans trädgård. Och skruvade upp beslagen till luckan som ledde ut ur tiden. Eller var det gatuarbeten. Med sin av sångstjärnan på sydligare breddgrader lånade sovsäck letade han sin försvinnande tur, en öppning i solnedgången vid ungdomens examenstid. Alla som varit vänliga mot honom sedan han blivit av med bostaden – vad skulle de innerligt göra? Han hade mött så många nya ansikten med samveten, som numera kände till detta enkla faktum att han inte ljög om vem han var och varför det hade hänt. Myndigheterna och deras regler. Han pekade på dem när han orkade kommentera. Tiderna var över då han befriade fåglar som var insnärjda i fångstlinor vid Karlbergskanalen,

En flaska champagne langades fram till honom av nästa gäng studenter som passerade och han ringde senare den kvällen.

Agota Kristof (1931-2011), ”Spikar”

Agota Kristof talar inte mycket om Gud. Hon talar om sådant som är både bergfast och upprörande ungefärligt. Stämningar drar förbi i kvällsljuset och hon är verkligen en Centrallyrisk front utan fruktan.

Förutom kärleksaffärer talar hon om jaget i vågskålen och om de fula drömmarna om att allt skulle vara annorlunda. Industrierna drar henne inte intill sig men hon hamnar där.

Agota Kristof, född ungrare 1931, deltog med sin make i Ungernrevolten 1956, flydde till Schweiz där hon blev kvar och levde större delen av sitt liv. Hennes litterära berömmelse grundar sig på det hon skrev på ett för henne främmande språk – franskan.

Men det första hon måste göra var att återerövra ett gammalt, själens språk som hon lämnat bakom sig, hennes tidiga dikter vilka förkom i flykten. De är rekapitulerade i den nya diktvolymen Spikar (övers. Kennet Klemets).

Sedan har hon som poet vissa kännetecken, som att hon föredrar hösten framför sommaren och våren. Bernur gör en stor poäng av detta i sin recension av boken, han skriver att hon väl kan mäta sig med svenska ”deppisar” som Karin Boye, Stagnelius och Vilhelm Ekelund.

Sorg eller apokalyps?

Så här skriver hon om oktobers ljus:

 

Detta ljus gör ditt ansikte glåmigt

detta ljus liknar döden

du har också kommit ända hit

ledd av detta ljus

och av oktoberkvällarnas förnärmade sorg

Peter Lindforss, liksom hon, hade ett speciellt förhållande till hösten. I detta hade de två kunnat mötas.

*

Titeldikten ”Spikar” handlar inte om långfredagen, som man kanske skulle kunnna tro, utan om att stänga in sig i ett materialistiskt universum som är diktjaget främmande men välbekant så till vida som hon lever i den där byn med andra människor. De kommunicerar genom himlars gång, genom stormar, och sol som ständigt ändrar sin belysning. Det är det inre landskapet som avtäcks liksom höstens tålamod som går genom dem.

Nya dikter av undertecknad

Drömmar nere på Blå Tornet

ett överflöd av ord

och jazzmusik

strömmade ut från lokalen

det har inte på långa vägar tystnat än

                 

så länge det förflutna håller öppet

kan vi resonera:

vad är ett original av Peter Lindforss ”Krigets barn” värd?

 

Plötsligt är du anställd

Och sitter vid en skrivmaskin

 

Vattenlås

Jag har skrivit hälften av mitt testamente

Inte många närvarade

Jag skrev ett brev till Kungl. Maj:t

Sluta förfölj mig ner i graven

 

Du identifierade mig som en röst ur gryningen

 

*

 

Poeter var maktfaktorer

I mitt liv

Jag ville det skulle fortsätta så

Ingen av oss skulle behöva dö

Bara för att vi snappat upp

Vissa konstgrepp

Framme vid scenen

Aska & sanning

Vart vi gick

 

En kväll ringde jag Vesuviusgruppen

Jag önskade beskydd

 

Som om någon skulle behövas renas från fruktan

 

*

 

Melankolisk förstärkning av mitt ego

I’ve got my mojo workin’

It just don’t work no more

Kan du adoptera byggnaden

Och bli min mentor

 

Mitt testamente låg halvskrivet på bordet

Vittnena hade varnat mig

Jag skåpsuper rösten