BÖDELN - novell av Per Engström
(publicerad i Den Blinde Argus nr 2/1985)
Jag har haft besök av en vän några dagar. Liv heter hon, men hon betyder ingenting för mig. Hon var här och hälsade på bara.
Vi har inte setts på ett par år. Hennes besök kommer att hjälpa mig mer än hon anar.
Hon kom i fredags när vi satt och åt. Jag är ju bra omtyckt här i huset, som du vet, och därför blev hon väldigt väl mottagen och alla log mot henne när hon satte sig vid bordet. De tänkte kanske att mitt svårmod skulle skingras genom hennes besök. Hon sken som en sol och var precis samma glada och sorglösa Liv som när jag senast träffade henne.
Vi höll oss mycket för oss själva - vi hade ju så många saker att prata om nu. Jag uppskattade att hon kom och hälsade på mig. Hon är verkligen en levande människa som bjuder på sig själv och lyssnar på vad man säger. Efter ett tag började jag märka ett underligt skyggt beteende hos de andra när vi mötte någon av dem under våra promenader i parken. Inne i huset verkade de nästan undvika oss. Jag kände liksom medlidsamma blickar i ryggen. Kanske såg jag ändå mer betryckt och deprimerad ut i sällskap med Liv, som alltid spritter av livslust. Kanske var det det som fick dem att på något sätt lida med mig och nästan ta avstånd från Liv.
Den ende som inte sände medlidsamma blickar efter mig var trädgårdsmästaren. Han såg istället mycket allvarligt på mig, allvarligare än han brukar, när vi gick förbi. Han slutade påta i jorden, lutade sig på sin spade och såg efter oss tills vi försvann bakom lusthuset. Vi måste komma ihåg honom, han är farlig.
Jag vet inte om Liv märkte de andras avståndstagande. Men det blev alltmer uppenbart. En kväll när vi kom och satte oss vid TV:n så lämnade de som redan satt där rummet. En efter en gick de ut och strax var vi ensamma.
De slutade prata med mig också. När de någon gång var tvungna att säga något så verkade de närmast generade och de höll sig hela tiden på ett mycket ytligt plan. Det var som om de inte orkade se mig, som om de kände sig maktlösa inför min stora sorg.
Liv reste hem igen och vår vänskap består. När hon tog adjö log hon lika mycket som hon log när hon kom, men de andra såg bara förskrämda ut.
Jag har mest fått gå omkring ensam sedan hon reste. En gång har en utav de jag har djupast kontakt med antytt att han vill prata med mig.
Igår hörde jag av misstag ett samtal mellan två av de andra. Liv har uppfattats som mystiskt ondskefull.
Det är bra. Allt har blivit så oerhört lätt. De tycker mer synd om mig än någonsin. Det ter sig alltmer som en barnlek att knäcka dem nu.
En efter en.
(Medverkande i DBA nr 2; Thomas C Ericsson, Bengt Wedding, Claes Djurberg, Håkan Nilsson, Ola Lindvall, Per Engström. Fotografier av Claes Djurberg.)
