Glad påsk hemma

Påskharen önskar alla en fin och avkopplande helg

Manifestation vid riksdagen 17 dec.

Om ni inte redan har tagit del av debatten:

• Rädda kulturtidskrifterna från schavotten – manifestation vid riksdagen
  kl. 10 på onsdag den 17 december.

• Följ vad som händer via Facebokgruppen Rädda kulturtidskrifterna.

• Skriv under Rädda kulturtidskriftsstddet.

Dagarna följer på varann...

Och vips var det Världsbokdagen. För en gångs skull tar jag efter Peter Englund och skickar ut en påminnelse om Berättarministeriet; ett superbra initiativ för att lära unga människor handskas med språket.  Läs de roliga twittrarna från barn och tonåringar -  Om hur man som utomjording handskas med jordingar. Antar att de också får skriva om hur man som jording handskas med över(hets)jordingar?

@ "Så beter du dig när du träffar en jordbo: Hälsa vänligt, men det får inte bli påfluget. Om du har fler än två armar, låt de resterande armarna vara stilla". Andrea, 14 år.

Avskurna tår och förlängda naglar?

Det här började visserligen redan för tio år sen, eller mer, men nu är det dags även för Mats Svegfors och andra  att hojta högt om hur aktieutdelningen till tidningsägare (Exempel: Göteborgsposten 48 miljoner) innebär löneminskningar och jobb-bortfall för såväl anställda som frilansande journalister.

Det är som om det måste ta tio-femton år innan det går upp ett ljus som lyser över det faktum att journalister, kulturskribenter och andra kulturarbetare är lika arbetslösa och lika varslade och lika utsatta för konjunktursvängningar, (samt då den ägande klassen girighet, as usual) - som alla andra som säljer sina varor. Volvo eller DN, same shit!

Och, kan tilläggas, naturligtvis skrev tidningen Journalisten om det redan för tio år sen eller mer, minns jag, och redovisade statistiken för nedskärningar på redaktioner till förmån för uppskrivningar på aktiesidan, då, när det faktiskt var en Nyhet. Seen better days, seen better times, ain´t no fool for Champagne!

Så här skriver ETC:"Vår granskning visar att Stampen, ägare av Göteborgs-Posten, gav 48 miljoner i aktieutdelning till ägarna, den största utdelningen någonsin. Bolagets vd fick maxbonus på fem miljoner samtidigt som 100 anställda sparkades"

Läs hela artikeln Här. Och här skriver Anna Brodow om läget för frilansare.

Kulturarbetare och A-kassa, igen!

Två citat ur en anonym kommentar, hämtat från blogen: Notiser från en ö :

Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att “konstnärskåren” kan delas upp i två kategorier: Dels “skapande konstnärer” såsom kompositörer och dramatiker, vilka “utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete”. Dels “utövande konstnärer” såsom musiker och skådespelare, vilka “gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk”. Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan “definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa”, eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll. Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
(......)

Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera “det svenska musikundret” klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in. Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och “smal” teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter. Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla.

En morot för kulturarbetare

Såg ni möjligen i TV centerpartisten/juristen som förordade att författare - och gissar jag, andra, kulturarbetare - borde vara helt ekonomiskt självgående? För, som juristen sa med sitt omnipotenta småleende: titta bara på min firma, jag måste ju ha kunder, jag måste sälja mina jobb för att det ska gå runt.

Detta sagt i den för Miljardärs-sverige så avgörande debatten om vilka som ska få leva på stipendier och författarpeng. Inte många. De flesta ska nog helt enkelt sållas ut och bort, så där som man gör i jordbruket med halvdana potatisar. Det är förstås en fascistoid kulturpolitik, men det märker man inte när man nu har så bra marknadsflyt att man utan hämningar kan gräva upp den gamla vanliga avunden och främlingsskräcken mot konstiga, olönsamma kulturarbetare.

Den "nya" kulturpolitiken föredrar lyfta och på alla sätt plastikbehandlade kvinnor från Amerika som skriver om rika mänskor på Manhattan, eller kaxiga journalister av underhållningstyp som skriver: "sade han förnöjsamt, "log hon med sänkta ögonlock" och dylik finstilt psykologi.

Var det någon i centern eller alliansen annorstädes som hört hur det ibland går till att författa (eller måla)? Att det tog Joyce - var det 10 år för Ulysses och ännu fler för Finnegans Wake? Att Louise Bourgeois kunde leva på sin konst först vid 80 års ålder efter genomgånget äktenskap och barnafödande. Att Dickens arbetade ihjäl sig på följetongsromaner, liksom Balzac? Att Michelangelo svor och surade under påvestyret.
Och att hur det än gick till så krävde det en något annorlunda insats än att slå i lilla lagboken, sälja tjänster och go by the book.

I själva verket avnjuter hela samhället, hela den s.k. västerländska civilisationen frukterna av 5000 års kulturarbeten. Men det förstod inte den lilla centerpartisten som nyss stigit upp ur jacussin för att prata kulturstöd. Hon tror på allvar att civilisationen består av de stora boklubbarnas färgglada romaner (75 % engelspråkig litteratur) som ligger i travar nu till jul. Och säljs med retuscherade foton av evigt unga kvinnor och män.

Men PR-maskiner och konst funkar sällan ihop - om man inte gör konst av själva marknadsföringen, som Warhol och Ernst Billgren.
I övrigt är det som vanligt de affärsmässiga och giriga som gör pengar på döda konstnärers verk.
Och så kan vi via samhällets olika kanaler kolla på teater, tv, film och låna på bibliotek av den allmänna kulturegendom som författare och andra konstnärer skapat.

Så för UPPLYSNINGENS skull ska jag härmed påbörja en lista på alla de kulturarbetare som haft framgång först efter tio, tjugo, trettio, eller fyrtio år i sitt "yrke", alla dem som arbetat på posten, kört taxi, undervisat i konstskolor, haft nåt bankjobb, vårdjobb eller lärarjobb. Alla dem som kunde mått bra eller har mått bra av ett litet break med ett stipendium på ett eller två år.

Denna UPPLYSNINGSLISTA börjar idag och slutar inte förrän makthavarna om igen står upp för en humanistisk kulturpolitik:

Charles Bukowski, amerikansk författare:
jobbade på postverket i mer än tio år. Han var 49 när han fick ett mindre stipendium som gjorde det möjligt för honom att sluta sortera post. Efteråt berättade han att han bara hade två alternativ: "stay in the post office and go crazy ... or stay out here and play at writer and starve. I have decided to starve." Bukowski levde som fattig, trots stipendiet, tills han slog igenom i sextioårsåldern.

Dick Bengtsson, svensk konstnär.
jobbade på posten i kanske tjugo år, tills han började att - om än fattigt - kunna leva på sin konst. Han fick små svenska genombrott, men den internationella uppmärksamheten kom efter hans död. Andra kanske kan göra sig en hacka på hans konst. Försäljarna. De som efteråt tittar i konstens lilla lagbok.

August Strindberg, svensk författare.
Mycket trubbel med fordringsägare. Ständig låntagare hos vänner och förläggare.

Mark Rothko, amerikansk konstnär.
Undervisade i tjugo år i bild, i en skola för barn. Blev etablerad efter trettio års slit och kunde då leva på sin konst i kanske tio år innan han dog.

Jackson Pollock, amerikansk konstnär.
Målade i en lada där snön vräkte ned utanför och springorna var breda som mina lillfingrar. Hustrun, konstnären Lee Krasner, värmde tålmodigt vatten på spisen för deras bad. De odlade grönsaker. Pollock slog igenom och hann bli välbärgad innan han dog. Men de som gör affärer gör förstås större affärer på hans konst än han själv någonsin gjort. En väl allierad truism.

Michelangelo, konstnär.
Slet för brödfödan och beställningarna i Vatikanen. Låg på rygg och målade sixtinska kapellet. Ansågs vara rätt sur och butter, klagade på de dumma uppdragsgivarna, påvarna.

Helen Schjerfbeck, finlandsvensk konstnärinna.
Bodde hemma hos sur mamma, för att klara sig. Kallade sig själv en "hushållsmänniska". Ville ut.

Philip Glass, amerikansk kompositör.
Jobbade som taxichaffis upp i 45-årsåldern innan han kunde leva på den musik han arbetat med sen han var ung.

Det är en smula tankeväckande att så många (spontana) exempel kommer från Amerika; marknadssamhället per se.

Återkommer till detta viktiga ämne. Men nu ska jag föreslå en liten reträtt - till föda för fattiga kulturarbetare:

Man tager och kokar ris eller råris.
Till detta lagar man en morotsgryta enligt följande icke-recept.

Morötter, skrapade, skurna i runda bitar.
Röd lök, skuren i klyftor.
Spansk peppar eller chili, helst färsk men inte för mycket.
Släng det i solrosolja och rör om på medelsvag värme.
Smaka av morötterna och se till att de har kvar lite tuggmotstånd.
Spröjta på lite färsk citron.

Ät. Var aldrig sur. Var arg. Håll ut!